Kronoarbetskåren – lösdrivarna som byggde kanal

Publicerad i Teknikhistoria i sep 2022

Tvärtemot vad som ofta sägs byggdes inte svenska fästningar eller kanaler av ryska krigsfångar. Många arbetare var indelta soldater, men även lösdrivare och uppstudsiga beväringar högg sten för byggena.

En kall novemberdag 1902 hittades han död i Sura socken, en luggsliten gammal luffare. Varifrån han kommit visste ingen, inte heller var han först sett dagens ljus. Av kristlig omsorg gjorde pastorsexpeditionen efterforskningar, utan att nå klarhet. Men hans namn var Nils Holmström Vendelius, och här är hans historia.

Det enda spåret av den ”kringvandrande bettlaren” som hittades ledde till Skultuna utanför Västerås. Där levde han ett år, till i november 1860 då han uppgavs ha flyttat till Tillinge i västra Uppland. Men dit kom han aldrig, och några avtryck i handlingar satte han inte förrän han dog 42 år senare.

När han började sitt liv som luffare var lösdriveri brottsligt, tills det avkriminaliserades 1885. Men i samhällets ögon var det ändå en styggelse att sakna arbete. Straff ersattes av behandling och ordet ”straffarbete” ändrades till ”tvångsarbete”. Men uppgiften för dem som av olika skäl stod utanför samhället förblev densamma: att hugga sten.

Ett år stod han i Berget, luffaren Bolle, huvudpersonen i Harry Martinsons bok Vägen till Klockrike: ”Omringad av medfångar och vakter i stenbrottet, lyfte han sin slägga och lät den mekaniskt falla, taktfast och regelbundet. Han var som en människoklocka, som bara vet och vill ett enda; att gå sitt år till slut.”

”Berget” var tvångsarbetsanstalten Svartsjö på Färingsö i Mälaren. Dit skickades luffare som gripits efter tredje resan lösdriveri, i stället för som tidigare till fästnings- och kanalbyggen. Där fick de knacka gatsten, som det var oändlig efterfrågan på i städerna. Om Nils Holmström Vendelius hamnade i Berget vet vi inte, men nog hade han huggit sten.

Han var född 1827 i Vendels socken norr om Uppsala, som son till indelte soldaten Nils Spets och hans maka, knektdottern Sara Greta Fyhr. 1849 noterades han som kopparslagargesäll i Uppsala, men tog värvning i Göta livgarde.

Varför han efter sju år i lära hos mästaren Carl Berg valde att bli soldat är okänt. Men hans sejour i livgardet blev kort. Efter tre år rymde han, togs fast och förpassades 1853 till Kronoarbetscorpsens soldatklass med omdömet ”fortfarande opålitlig”.

Det var ett straffkompani för värvade soldater som upprepat brutit mot disciplinen eller rymt. Det kallades även Disciplinkompaniet, och Nils Holmström Vendelius blev en ”dissare”, som manskapet fick heta i folkmun. Han skickades till Västmanland och Strömsholms kanal.

Kanalen som är landets näst längsta, efter Göta kanal, och näst äldsta, efter Hjälmare kanal, var ett fuskbygge. Mindre än 50 år efter invigningen 1795 fick den rustas upp, och det gjordes till stor del av kommenderade indelta soldater och kronoarbetskårens ”dissare”.

Som före detta kopparslagarlärling noterades Nils Holmström Vendelius som ”smed”, och det är troligt att han även fick jobba med smidesarbeten. Hans tjänstgöring vid kanalbygget började dramatiskt, med ett kolerautbrott vid Ålsätra norr om Hallstahammar: ”kolerasjukhus äro inrättade såväl för kronarbetskarlarne som för de privata arbetarne”, skriver Aftonbladet. Tidningen konstaterar att det är ”ytterst osnyggt” i bostäderna och att smittan förts dit av ”en kringvandrande person”. Denna och minst fyra arbetskarlar dukade under för smittan, som kom tillbaka i en andra våg och krävde ytterligare två liv.

– Det var över huvud taget många i arbetskåren som strök med. Läkarna på den här tiden visste inget om invärtes sjukdomar med infektioner etc. De kunde fixa benbrott och amputera om så behövdes, men desinfektion visste de inget om, säger militärhistorikern Hans Högman.

Omkring 170 man ur kronoarbetskåren arbetade vid kanalen. Det var en ganska liten del av kårens totala styrka på över 1.300 man. Nära 600 jobbade med att bygga Karlsborgs fästning vid Vättern, medan 400 man var med och byggde om Vaxholms fästning och 160 Karlskrona fästning.

Fästningsarbeten var kårens kärnverksamhet. Dess föregångare pionjärkåren med lösdrivare och brottslingar byggde redan från 1690-talet Marstrands fästning på västkusten. Det var 1700-talets stora straffarbetsinrättning. I början av 1800-talet tillkom ankarverkstäderna i Karlskrona och Sveaborg utanför Helsingfors, vilken ersattes av en anstalt i Vadstena när Finland förlorades.

Pionjärer sattes 1826 in för att bygga Karlsborgs fästning, som blev klar först 1885. Mycket av stenen höggs i Borghamn söder om Vadstena, på andra sidan Vättern. Stenbrottet hade en gång tagits upp på initiativ av Baltzar von Platen för bygget av Göta kanal.

Det kom att bli en av de stora arbetsstationerna för kronoarbetskåren med disciplinkompaniet, som inrättades 1842 på grund av svår platsbrist i landets fästningar. Hårt arbete i det fria – under militär bevakning – sågs som mer samhällsnyttigt och uppbyggligt än inlåsning.

Efter arbeten med Trollhätte och Strömsholms kanaler sattes kåren in att bygga Kungsholms fästning utanför Karlskrona, där sten höggs i stenbrott på framför allt Sturkö. På Gotland byggdes fästning på Enholmen utanför Slite.

Vid många statliga arbeten och byggprojekt under 1800-talet var det indelta soldater som stod för arbetskraften, berättar Hans Högman.

– När Göta kanal byggdes 1813-35 var minst 41.000 indelta infanterisoldater kommenderade som arbetskraft total, cirka 2-3.000 per år. Kavallerisoldaterna slapp däremot, de var för dyra att utbilda. Det finns en myt om att många ryska krigsfångar var med och byggde kanalerna, men de var ytterst få – max några hundra. Och de var inte ens fångar utan hade valt att stanna i Sverige som betalda kanalbyggare.

Mot slutet av 1800-talet fördes straffarbetsfångarna över till den civila kriminalvården, och bara disciplinkompaniet vid Vaxholm förblev under militärt befäl. Under seklets – och kronoarbetskårens – sista år sattes kompaniet in framför allt vid bygget av Nya varvet på Tjurkö och Varbergs fästning.

Nils Holmström Vendelius avslutade sin strafftjänst vid Strömsholms kanal 1855, efter två år. Han återvände till Stockholm, men tycks inte ha kunnat få anställning. Tre år senare gjorde han i alla fall det märkliga att han återvände som frivillig till samma kanalbygge!

Att bli volontär på ett tungt bygge som de flesta kommenderats till eller fått som straff kan tyckas underligt. Men det var inte alls ovanligt, 1850 var exempelvis mer än en tiondel av kårens manskap frivilliga arbetare.

Folkökningen var stor och arbetena på landsbygden räckte inte till. Medan de flesta valde att i första hand söka sig till den växande industrin i städerna eller emigrera fanns det de som såg det tyngsta kroppsarbetet som ett alternativ.

Efter ett år vid kanalbygget slutade Nils Holmström Vendelius och tog tjänst som dräng i Skultuna utanför Västerås. Året efter, 1860 – samma år som inrikes pass avskaffades och Strömsholms kanal återinvigdes – blev Nils Holmström Vendelius landstrykare.

Att han i 40 år inte lämnat några spår i handlingar tyder på att han klarat sig undan myndigheternas argusblick och levt ett någorlunda hederligt leverne. Även om passtvånget var avskaffat antecknade prästerna noga all in- och utflyttning till och från socknarna. Men inte ens där har den kringvandrande klensmeden hittats.

Kanske tillhörde han en av de fem luffarkategorier som Harry Martinson låter Bolle räkna upp: häradsluffarna som mest rörde sig inhärads, inte gjorde något större väsen av sig och hankade sig fram på ströjobb.

Något romantiskt liv som luffare tillskrivs i böcker och på film hade han knappast levt. I bästa fall hade han sluppit blivit mött av alltför mycken rädsla och elakt tadel, utan ibland fått komma in i värmen och ätit en korvsmörgås i köket med tjänstefolket.

När Nils Holmström Vendelius mötte döden i Baståsen utanför Surahammar var han 75 år gammal, och hade tillbringat mer än halva sitt liv på vägarna.

Mats Karlsson

Tidslinje

1804 Pionjärkåren för straffarbete införs

1827 Nils Holmström Vendelius föds

1842 Kronoarbetskåren ersätter pionjärkåren

1853 Nils Holmström Vendelius blir ”dissare”

1860 Inrikes pass avskaffas

1865 Fästningsstraff avskaffas, ersätts av straffarbete

1885 Lösdriveri avkriminaliseras, straffarbete blir tvångsarbete

1891 Tvångsarbetsanstalten i Svartsjö öppnas

1894 Kronoarbetskåren upphör

1902 Nils Holmström Vendelius dör

Se upp i backen! Kälkens historia

Publicerad i Teknikhistoria 1/2023

Trampstöttingar, velocipedslädar, kälkstöttingar, isvelocipeder och trampkälkar. I slutet av 1800-talet exploderade utvecklingen av fantasifulla åkdon för vinterväglag. Då föddes både styrbara kälkar och sparkstöttingar.

Se upp i backen! Fyra hål i nacken!

Nej, de hojtade nog inte så. När två gruvpotentater och en sågverksinspektor i Gällivare skapade en vintervelociped hade de inte som mål att störta nedför Dundret, utan kanske bara ägnade sig åt en stunds kreativ förströelse. Men deras ovanligt vackra skapelse blev höjdpunkten i ett av stickspåren för vinteråkdon.

Och många spår blev det; i slutet av seklet exploderade påhittigheten. Den uråldriga kälken utsattes för våldsam produktutveckling, med ett antal patent om året 1895-1910. Drögen – en lika gammal kälkliknande draganordning – fick metallmedar, styrstång och sittpall. Därmed föddes sparkstöttingen, i Sverige eller Finland. På 1880-talet lär den ha fått sin tvärslå i Sundsvall, men mycket i denna utveckling är tämligen oklart.

Även kälkarna gavs styrförmåga, med selar eller styren, och senare rattar. Vintercyklar med skidor eller medar uppfanns. Inga skarpa skiljelinjer existerade mellan de olika typerna.

Bakom patentet från Gällivare 1897 låg Carl Otto Bergman, gruvdirektören som utvecklat malmfälten i trakten. Han var även med i Kirunavaara, och drivande kraft bakom Malmbanan till Narvik. Han blev riksdagsman. Han blev Norrbottenskungen.

Sommarvillan Fjällnäs slott låg vid foten av Dundret. Här hade han sitt kontor, hit tog han gruvfolk och politiker för att imponera med slottet, omgivningarna och Norrbottens ändlösa möjligheter. Kanske fick de prova hans vintervelociped.

Konstruktörer angavs vara Anders Vermin, delägare i gruvbolaget, och Erik Nyström, inspektor på Bergmans sågverk i Gällivare. Om den tillverkades är dock inte känt.

Men styrbara kälkar med mera uppfanns landet runt i en småskalig och lokal utveckling. Många konstruktörer var lekmän. Skomakare C W Larsson i Södertälje byggde – också 1897 – en cykel med spikar i stället för däck där bak, skidor intill och en skida i stället för hjul där fram. Pressen var hänförd: ”Herr Larssons arbete är så mycket mer beaktansvärdt som mannen är ofärdig i händerna och han icke har smedja, – t. ex. all värme har han hämtat i köksspisen eller kaminen och sjelf har han fabricerat en järnsvarv”.

Sockerbagaren Nils Teodor Gardelius från Gotland konstruerade samma år en ”trampkälke”, betydligt omständligare än Larssons och Bergmans smäckrare skapelser. Men snart började utvecklingen industrialiseras. Kälkar och sparkar standardiserade, medan vintercykeln dog ut – så när som på dubbarna.

När ”vinterveocipedbolaget” Hägglunds bildades i Örnsköldsvik 1902 såddes fröet till en ny utveckling, mot motordrivna snöskotrar och bandfordon. Men det är ett helt annat spår.

Mats Karlsson

Trädgården kom inte med munkarna

Publicerad i Forskning & framsteg 4/2023: https://fof.se/artikel/2023/4/arkeologer-graver-i-tradgardslandet/

Under 2000-talet har arkeologerna knäckt myt efter myt om trädgårdsbruk i Norden. Det var inte munkarna som tog hit det. Och trädgårdar fanns redan i de tidiga städerna, som forskare trott varit beroende av landsbygdens odlingar.

Spadsticken var det som fick Karin Lindeblad förstå att de var något nytt på spåren.

Aha-upplevelsen kom när hon och hennes kollegor undersökte stadstomter i det medeltida Vadstena, vid pilgrimsvägen till Olav den heliges reliker i Trondheim. Arkeologer hittade köksträdgårdar, men saknade metoder för att gräva ut dem på bästa sätt.

– Mitt på tomterna stod husen, och ut mot gatan ekonomibyggnaderna. Men bakom fanns märkligt ”tomma områden”. Vi hittade halvmåneformade mörka partier i jorden, men fattade inte riktigt vad det var. Sedan kom vi på att det var märken efter spadar i odlingsytor! berättar arkeologen Karin Lindeblad, som är verksam på enheten Arkeologerna vid Statens historiska museer.

Det de hittat var köksträdgårdar men då, i mitten av 1990-talet, saknade de metoder för att gräva ut dem på bästa sätt.

Erfarenheterna tog arkeologerna med sig till Skänninge. Där grävde de några år senare, från 2002, ut ett område där järnvägen skulle breddas. Intill ett hus – ett par hundra år äldre än dem i Vadstena – fann de åter spår efter spadtag, sida vid sida. Någon hade luckrat upp jorden på en större yta. Här fanns en gång en inhägnad trädgård.

Att det var trädgårdsbruk visade just spåren av spadar. På åkern använde man årder, som rispade jorden. Att det var en trädgård visade just spåren av spadar, att odlingen var liten, låg intill ett hus och var inhägnad (definition, se faktaruta). På åkern använde man inte spade utan årder, som rispade jorden. Sådana spår hittades utanför inhägnaden.

Enligt den då dominerande synen inom arkeologi och historia var det både fel tid och fel plats. Skänninge växte fram på 1000-talet, samtidigt med städer som Sigtuna, Enköping och Lund. Här hölls 1248 ett kyrkomöte som band det unga Sverige närmare katolska kyrkan, stärkte biskoparnas makt och bekräftade Birger Jarl från närbelägna Bjälbo som rikets starke man.

Att det över huvud taget skulle finnas trädgårdar på 1000-talet hade få anat. Enligt den syn som länge var förhärskande inom historisk och arkeologisk forskning kom trädgårdarna inte förrän under 1100–1200-talen, framför allt med cistercienserklostrens spridning över Norden. I städer visste ingen att de fanns tidigare än så.

För exempelvis Östergötlands del nämns inga trädgårdar i skriftliga källor förrän i mitten av 1100-talet vid Alvastra kloster. Arkeologin kunde inte heller ge några fingervisningar om tidigare trädgårdar eftersom äldre generationer arkeologer inte letat efter dem.

Fynden i Vadstena och Skänninge kom att förändra både stadsarkeologin och uppfattningar om äldre trädgårdsodling. Mycket man trott sig veta om det har nu visat sig vara fel.

Här lades på allvar grunden för svensk trädgårdsarkeologi, med en ny metodik som växte fram. Naturvetenskapliga analyser bakades in i fältarbetet. Exempelvis skulle arkeobotaniker, experter på äldre växter, vara med i planeringen och under grävningen, inte anlitas efteråt.

Och fynden kom.

På tomten med spadstick i Skänninge hittades spår av kål, ärtor och andra köksväxter, men även insamlade växter som enbär och pors, samt möjliga läkeväxter som bolmört, stallört och läkevänderot. I en brunn, av något yngre ålder, hittade vinbärskvistar och fröer av palsternacka.

Eftersom trädgårdsjord ofta brukats under lång tid kan växtfynd vara svåra att datera, men de kom från 1000- till 1200-tal. Fast spadsticken fanns i samma jordlager som bostadshusets stolphål intill och kunde tack vare det dateras till 1000-talet.

Sedan dess har betydligt äldre tecken på trädgårdsbruk hittats. Det finns spår som är 3.000 år gamla, från bronsåldern, även om det är svårt att avgöra om frön och andra växtdelar kommer från odlade eller vilda växter.

Men något hände då, tror Jens Heimdahl, arkeobotaniker på Arkeologerna, som forskar om tidiga kulturväxter och har analyserat växtmaterial i bland annat Skänninge.

– Jordbrukssystemet växer, från den småskaliga hushållsnära odlingen till åkerbruk med säd i större skala. När säden odlas separat blir det som är kvar nära husen vad vi kallar trädgård, där man odlar växter som bolmört, rova, kålväxter och möjligen baljväxter.

Många första fynd av trädgårdsväxter kommer senare, från vår tideräknings början. Det tyder på ett inflytande från romersk kultur, åtminstone i södra Skandinavien (se karta och tidslinje). Men redan från 400-talet före vår tideräkning finns fina fynd av dillfrön i Skåne. När de hittades 2006 sköts den bortre gränsen för trädgårdsodling rejält bakåt.

Bäst bevaras fröer och andra växtdelar i syrefria miljöer, som tjocka kulturlager i städer. Brunnar och andra våta platser bevarar växtdelar bra. Kring den 4.000 år gamla Alvastra pålbyggnad, uppförd i Tåkern som var större då, har mängder av äpplen bevarats i torv.

De är av arten europeisk vildapel, men Jens Heimdahl tror att träden kan ha vårdats, till exempel med beskärning och inhägnader. Att odla och förädla äpplen och andra trädfrukter, som plommon, valnöt och körsbär, började man med först på 700- till 900-talet, tror han.

– Till skillnad från annan odling är det en långsiktig investering, det tar ett par decennier innan man har glädje av ett äppelträd. Man behöver kunskap om beskärning och ympning. När de importerades måste det även ha förts in kunskap om dem, någon som kunde odla, säger han.

Äpplet kopplades därför tidigt till aristokratin, som skaffade fruktträd som en statussymbol bland andra. Äpplet var förknippat med religiös symbolik i både fornnordisk och kristen kultur.

Uppfattningen att trädgårdskulturen togs hit av munkar, som hade utbyte med sina moderkloster i Frankrike, togs ända in på 1990-talet nästan för given av historiker och arkeologer. Men det har alltså visat sig fel. Både odlingsmetoder och de flesta växtarter fanns redan på plats, men troligen ökade klostren skalan, då deras trädgårdar var större.

Fynden i Skänninge är ett par hundra år äldre än ortens kloster, anlagt på 1250-talet. Det är minst 50 år före landets första kloster, Vreta norr om Linköping från cirka 1100. Det är 100 år före cisterciensermunkarnas Alvastra och Nydala, grundade av Sverker den gamle.

– Historien om klostren som trädgårdspionjärer passar inte med hur fyndmaterialet såg ut. Arkeobotaniker som förr hittat arkeologiska lämningar av trädgårdsväxter i Lund trodde därför att det funnits tidiga kloster där. De trodde på romarnas bild av germanerna som barbariska och primitiva, säger Jens Heimdahl.

Romare som Tacitus skrev att de inte kryddade sin mat, men det stämmer inte med de arkeologiska fynden. De visar att germanerna redan för 2000 år sedan odlade ett flertal örtkryddor, enligt Jens Heimdahl.

Bland de ”klosterväxter” som han identifierat i äldre material finns bolmört, hjärtstilla, dill, persilja och sommarkyndel (se tidslinje). Med kål menades på medeltiden inte bara kålsorter, utan olika slags nyttoväxter med blast. Många av dem odlades mycket tidigare än så.

Att lök i någon eller några former kan ha odlats långt före klostren framgår bland annat av runinskriptioner. Ordet ”LaukR” användes i besvärjelse ristade på föremål under 400-500-talen. Ändå har myten om klostrens nyckelroll i trädgårdsodlingens införande varit seglivad.

– Jag tror att den historien har berättats av klostren själva. De ansåg sig bära civilisationen efter Västroms fall. Men inte ens medicinalväxterna tog munkarna hit. Kunskap om antik medicin kom till Norden redan före kristendomen.

Dessvärre har inte utgrävningar i klostren vare sig bevisat eller motbevisat teorin att munkar var först med en rad växter. Problemet är att klostren enligt Karin Lindeblad grävdes ut för tidigt, på 1800-talet och tidigt 1900-tal.

– Man skottade bort jorden och letade efter murar. Först långt senare började man titta på större ytor, men fortfarande med fokus på konstruktionerna. Det är först på 1990-talet som man började intressera sig för jorden som sådan. Nu gräver man kontextuellt, alltså tittar på sammanhangen som fynd hittas i, som hur jorden ser ut och vad den innehåller i sig.

Trots det är fynden av odlade växter före medeltiden få, men ändå tillräckligt många för att bemöta invändningen att det var att enstaka plantor som tagits hit utifrån.

Arkeologen Anna Andreasson Sjögren, doktorand vid Stockholms universitet, studerar i sitt arbete arkeologiskt material från trädgårdar och parker i medeltidens Sverige. Hon har fokuserat på omkring 30 platser från gårdar och byar till kloster, slott och herresäten och städer.

– Det var inte bara i klostren man odlade, det gjorde många andra också. Kanske togs växter ut därifrån, men klostren funkade inte som lantbruksskolor, de hade inget folkbildaruppdrag. Människor som ville odla nya växter kunde lika gärna lära sig av köpmän som reste runt.

Det kan också vara så att någon i en by i Bohuslän skaffat en ny art eller sort som inte fanns i resten av landet. Sedan kan den ha slutat odlas, men introducerats på nytt hundra år senare någon helt annan stans. Historien om hur munkarna ensamma tagit hit mängder av köks-, krydd- och medicinalväxter kallar hon för trädgårdsodlingens ursprungsmyt.

– Det fanns kanske tillfällen när de var vid sina moderkloster och fick speciella sorter som de tog med sig hit. Men det är inte självklart att de sedan spreds från klostren, säger Anna Andreasson Sjögren.

Att veta när olika grödor och växter introducerades i Norden är alltså svårt, av flera skäl. Förutom att de kan ha tagits till olika platser vid flera tillfällen kan växter som till exempel humle ha odlats, samtidigt som man också plockat kottar från vilda plantor. Om humle är en ursprunglig eller införd växt i Norden är för övrigt fortfarande omstritt.

Men oavsett munkarnas bidrag skjuter trädgårdsodlingen fart i början av medeltiden, med start i högreståndsmiljöer.

– Det förändras mycket hur de bodde, från långhus till borgar. Rummet delas upp i privata delar och mer allmänna. Aristokratins kvinnor blir mer privata, det tycks uppstå ett behov av trädgårdar för rekreation när de inte deltar i utearbetet på samma sätt, säger Anna Andreasson Sjögren.

En äldre uppfattning bland arkeologer och historiker som nu ställts på ända är att säden kom först, sedan kryddväxter och så medicinalväxter, som var de mest avancerade. Säden var först, men sedan kom de andra parallellt under flera århundraden, visar arkeologiska fynd.

Detta beskrivs i första bandet av verket Svensk trädgårdshistoria, ”Förhistoria och medeltid”, som utkom 2020. Där medverkar både Jens Heimdahl och Anna Andreasson Sjögren.

Termen medicinalväxter, som ofta förknippas med klostren, förekom inte under hela medeltiden utan är en senare beteckning. Det är inte alltid glasklart varför olika växter odlats, om det är för sin blast, frön, oljeinnehåll, en knölig rot eller ruseffekt. Hur mycket avgjorde smaken kontra näringsinnehållet? Det är långt ifrån säkert att forna människor proppade i sig proteiner och kolhydrater utan att bry sig om hur de smakade.

En annan myt som har knäckts är att städer alltid varit helt beroende av omgivande landsbygd för sina livsmedel. Men fynden i Skänninge, och sedan stad efter stad, visar att de var självförsörjande i en högre grad.

Liknande fynd har gjorts i Lund, Norrköping, Kalmar, Jönköping och Nya Lödöse (Göteborg) och Stockholm. Trädgårdarna var regel snarare än undantag, även i de äldsta städerna.

– Man hade en uppfattning att all mat togs in från omland som försörjde dem med mat. Men i mitten av 00-talet började man förstå att varje stad inte bara hade trädgårdar utan även åkrar kring dem, betesmarker och skog – som löd under stadslagen, säger Karin Lindeblad.

En överväldigande andel av alla trädgårdsfynd görs i städer, där ett hus ska byggas eller en väg dras fram. Därför är mycket okänt kring äldre trädgårdsodling på landsbygden. Men med fortsatt metodutveckling kanske kan den och andra kunskapsluckor fyllas. Det spås en snabb utveckling inom framför allt dna-analyserna.

Att hitta förkolnade fröer är bingo för datering med kol 14-metoden, men illa för dna, som förstörs av eld. Fast som tur är kan nu levande växter ge kunskap om deras förflutna.

Till exempel har äpplets historia skrivits om, enligt Matti Leino vid Stockholm universitet. Han är naturvetare med botanik och växtodling i grunden, men har nu i 15 år studerat dna i arkeologiskt växtmaterial.

– Det har gjorts dna-studier på svenska och europeiska äpplen. De visar att sorter vi trott var ganska nya är föräldrar till sådana vi trott varit gamla. Grågylling och Vitgylling har till exempel visat sig vara föräldrar till Åkerö och många andra sorter.

Dna-analyser av köksväxter och frukter är dock ännu i sin linda, medan det gjorts en del om spannmål. Matti Leino hoppas på arter med hårda kärnor som plommon och körsbär. Kanske kan det utmynna i studier liknande en på vinodlingens historia för några år sedan.

Men det är mycket som forskarna ännu inte vet om hur dna i uppgrävt växtmaterial ska bevaras, förklarar Matti Leino, som också medverkar i det trädgårdshistoriska verket.

– Vad ska vi göra med dem? Låta dem ligga i vatten, torka eller frysa dem? Det är angeläget att vi inom arkeologin börjar tänka på hur vi på bästa sätt ska kunna studera växtfyndens dna.

Trädgårdsarkeologin utvecklas fortfarande i rask takt. Under hösten ska Karin Lindeblad delta i en stor utgrävning utanför Norrköping, där hon hoppas på nya insikter.

– Vi försöker varje gång komma något litet steg vidare, testa en ny metod eller analys. Den här gången vill jag detaljstudera den uppåt metertjocka odlingsjorden, för att se vad det kan avslöja om trädgårdsodlingen. Hur har den bildats, vad har man gödslat den med?

Tillsammans med Jens Heimdahl håller hon även på att slutföra projektet Porsöl, palsternacka och persilja, där de sammanställer kunskap om mat- och dryckeskultur utifrån arkeologiska fynd av odlade och vilda växter. Planen är att ge ut en bok om det samlade forskningsläget.

Mats Karlsson

Fakta: Äldre syn på tidiga trädgårdar

Bra böckers lexikon (1990) skriver under uppslagsordet trädgård: ”De första trädgårdarna i Sverige anses ha varit klosterträdgårdarna; en sådan finns dokumenterad i Alvastra 1143. De första slottsträdgårdarna torde ha anlagts under 1200-talets senare hälft.”

I Nationalencyklopedin (online 2023) har detta nyanserats något, under uppslagsordet klosterträdgård: ”Klosterordnarna, främst benediktin- och cisterciensordnarna, hade stor betydelse för bevarande och spridning av trädgårdskultur och dess antika traditioner i det medeltida Europa”. Äldre trädgårdar nämns under uppslagsordet köksväxtodling.

Fakta: Definition av trädgård

Nationalencyklopedin definierar trädgård som ”ett vanligtvis inhägnat markområde för odling av växter, ofta sådana med större krav än åkergrödor.”

/—/

”Äldre trädgårdar bestod traditionellt av olika delar såsom örtagård, kålgård, humlegård och fruktträdgård. Prydnads- och nyttofunktionerna skildes strikt åt först i barockens trädgårdar på 1600-talet.”

Getmese – Norrlands guld

eller Mesens sista mohikaner

Publicerad i Bygd & Natur 4/2011

Vi sitter vid köksbordet, blickar mot fjällen, dricker kokkaffe och brer Margaretas sista mese på hembakt tunnbröd. Nu har skaran som gör mese enligt traditionen blivit till och med glesare än bygden.

Ofärdig efter hårt arbete på gården och svårt drabbad av rovdjur lade Margareta Näsström i Ringvattnet av för tre år sedan. Hon stängde mejeriet och sålde getterna, tog farväl av en livsstil hon valt och älskar. Men mesegrytan behöll hon och när närmsta gårdsmejeriet lade ned i fjol köpte Margareta all getmjölk, gjorde ost och kokte mese. Den äter hon själv och något mer till avsalu blir det nog inte.

En granne norröver tog hand om getterna som Margareta köpt sista mjölken av. Kanske blir det fler kok med mjölk från de djuren, men då är det till husbehov.

– Jag förde vidare en tradition. De föreslog att jag skulle bygga mejeri för en miljon, fast jag ville hålla på som mina förfäder gjort. De sista åren var det väldigt populärt med min mese kokt i järngryta, det gjorde ingen annan längre.

Hennes by Ringvattnet ligger i Ströms Vattudal, sju mil norr om Strömsund. Här har sedan urminnes tider kokats mese, en sann delikatess, fjärran från fabrikstillverkat messmör eller mörkbrun norsk getost. Självklar på bordet i Jämtland och Ångermanlands inland, sällsynt längre norrut och nästan obefintlig söderut. Getmesebältet sträcker sig en bit in i södra Lappland, till Härjedalen, norra Värmland, Dalarna och Hälsingland.

Mese är en utpräglad fäbodprodukt och den sista genuina getostprodukten vi har, jämte källarlagrad getost. De är den traditionella getostens siamesiska tvillingar. Eller har varit. För utanför fäbodarna görs mese numera oftast utan att man först gjort ”vitost”. Det kan ställa till problem – om mesen ska bli som den ”borde” vara.

Historiskt sett är mese en fråga om energi. Människan har sedan urminnes tiden gjort meseliknande produkter för att lagra det mjölksocker som annars gått förlorat då vasslen inte kunnat sparas särskilt länge. Den dracks som viktigt energitillskott, men den vassle som inte konsumerades direkt gavs till djuren. Innan mesen uppfanns.

Att hitta sätt att få i sig snabbt energigivande socker var mycket viktigt på våra nordliga breddgrader, men även i alptrakter och andra karga områden med dålig jordmån. Att kunna lagra socker över långa vintrar var en fråga om överlevnad. Men socker var sällsynt och mesen var bokstavligen en fråga om liv och död.

Fast det handlar inte bara om energi. Även om den hantverksmässiga tillverkaren måste ha massor av varan så är inte det den enda ingrediensen. Mese handlar om hantverk, handlag, tradition och passion. Det handlar om känslan för djur och natur, som är svåra att mäta men känns direkt i smaken.

Man kan kalla det en konst. Man kan kalla det kärlek.

Bland de handfull gårdsmejerister i Jämtland som gör på gammalt vis finns Anita Myhr i Valsjöbyn alldeles intill norska gränsen, där grannlandet ”buktar in” som mest i Sverige. Hon är en av de ytterst få, kanske den enda, som fortfarande använder koppargryta i gårdsmejeriet.

– Jag är den sista mohikanen. Jag gör ost och kokar mese på precis samma sätt som de gjort i generationer, med förtent kopparkittel över eld. Både på buan och hemma på gården, förklarar Anita.

Man får mese genom att koka vasslen så att den klumpar sig. När vattnet kokat bort har man i egentlig mening ingen ost, utan en biprodukt. Det gäller att slå sönder vasslens proteiner, albuminer, och koka ner dem i mjölksockret. Men kokar man för länge blir mesen för mörk, rör man för lite under kokningen blir den grynig.

När mesen nästan svalnat av är det dags att röra igen, då mjölksockret kristalliseras. Rör man för lite blir mesen sandig, knastrig. Anita Myhr rör förstås för hand, det gör faktiskt de flesta gårdsmejerister även om de i övrigt har toppmodern utrustning. Det är framför allt där på sluttampen som finliret kommer in, handlaget.

– När man lyfter av den får det inte vara en vindpust, inget korsdrag, ingen får gå förbi. Innan bubblorna har stannat är mesen jättekänslig.

Att göra mese är i högsta grad ett hantverk som inte kan överlåtas till maskiner, framhåller också Margareta Nässtrom. Den som vill ha samma förutsägbara ost varje gång kan köpa hushåll på Ica.

– Om mesen råkar bli lite för hård gör det inget, ett hantverk är aldrig likadant. En getost smakar aldrig lika även om du gör den i hundra år.

Margareta Näsström sålde nästan all sin mese på gården.

– Många gjorde en utflykt hit och jag bjöd på kaffe och en pratstund, hade alltid tid att dricka kaffe med dem. Stod på marknad i Strömsund ibland. En farbror gick in i en butik och ville ha min mese, ingen annans. När det inte fanns fick det vara. Han satte sig i bilen och for hit, sju mil.

Förr såldes mesen alltid tillsammans med vitosten, man köpte ”vit och röd” tillsammans. För de traditionella mesekokarna är den vita getosten och dess biprodukt mesen två sidor av samma mynt. De har bara råkat skiljas åt i tillverkningen men återförenas på mackan, framför allt i en stut, vitost och mese i tunnbröd som rullas ihop.

Gårdsmejeristen Inger Jonsson i Offne hade en stamkund som var över 90 år och alltid köpte vit och röd. Skulle mesen någon gång ha tagit slut blev han sur: ”Gatt dem köpe ojämnt?”

Förutom Anita Myhr och Inger Jonsson är det i dag få som gör enbart vit och röd getost i Jämtland. Sigrid Kuusiniemi i Fåker, sydöst om Storsjön, gör det också, liksom Elsa Andersson i fjällbyn Sjoutnäset. På en del av Dalarnas fäbodar och enstaka gårdar i Hälsingland och Ångermanland görs den också så. Kanske några till gör det för husbehov, men de flesta meseproducenter arbetar i dag på helt andra sätt.

Boomen för gårdsostar, ett resultat av det målmedvetna arbetet vid resurscentret Eldrimner, har inte bara räddat traditionen utan även fört in influenser från de stora ostländerna Frankrike och Italien. Gammelosten med vildmögel har ersatts av vit caprin med vitmögel, det ystas dessutom grönmögelostar, starkt syrade färskostar och kittostar. Men tillsatsen av mjöksyrakulturer gör inte bara ostens mognad lättare att kontrollera och resultatet jämnare – det ställer också till det för mesen.

En förklaring till att mesen behåller sin popularitet hos mejeristerna är att den fördubblar utbytet av mjölken, vilket var viktigt i tider då inget fick förfaras. Men mesen förutsätter inte att man gjort gammelost innan, den kan göras på all vassle. Nästan.

Blir för mycket mjölksyrabakterier kvar i vasslen blir den sur och då äts en del av mjölksockret upp och man får beskare mese. Det är förklaringen till att dagens mese ofta är sämre, anser en del traditionella mesekokare.

Tankarna vandrar där vid köksbordet i Ringvattnet. Är det glimtar av en svunnen värld jag ser, en evig kedja som är på väg att brytas? Eller är det framtiden – nu när det genuina och smakrika efterfrågas? När konsumenterna allt mer söker mat med identitet, gjord av människor med ansikten och inte i anonyma fabriker.

Att göra mese kräver inte bara mänsklig energi. Efter att man gjort ost, vilket förr krävde en hel del ved som eldades under grytan, behövde man ytterligare ved för att koka mesen. Det tog ännu längre tid. På fäbodarna stod mesegrytan på kok hela dagarna. I norra Skandinavien med dess oändliga tillgång på skogar och glesbefolkning har det aldrig varit något problem, men på kontinenten förbjöds fordom mesekokning för att rädda skogarna från skövling.

Mese är fortfarande tids- arbets- och energikrävande, det vittnar alla producenter om. Med dagens höga elpriser riskerar därför den stora energiåtgången att åter bli den faktor som stoppar mesen.

Eller är det som med bensinen – inlandets befolkning är beroende av drivmedlet och köper det till varje pris?

Mats Karlsson

Fakta: Traditionella ostar

Källarlagrad getost

Getostens nestor, den ursprungliga getosten på landets fäbodar. Den får sina fantastiska färger av de naturliga mögelkulturerna i källaren. Ju äldre källare, desto bättre.

Gammelost

Getost gjord på separerad mjölk från ko eller get, där grädden skiljts bort. Får mögla fritt och blir med tiden tämligen raggig. Den blir till sist riktigt mörk inuti och får en skarp ton av ammoniak, vilket inte avskräcker entusiasterna.

Kaffeost

Görs i Sverige oftast på komjölk, framför allt i Tornedalen. Får sin hållbarhet genom stekning. Från början en samisk tradition och gjord på getmjölk. I Norge görs den fortfarande så.

Barkost

Egentligen ingen speciell typ av ost, utan ett sätt att lagra osten. I äldre tider gjordes ostformarna av trä, ibland bark. Nu har de flesta mejerister gått över till plast, men enstaka lagrar i trä eller bark.

Karl tog trägubbarna till Amerika

Publicerad i Släkthistoria 2018

Med Döderhultarn blev den gamla konsten att tälja trägubbar internationellt eftertraktad. Torparsonen Karl Andersson från Hallstahammar i Västmanland var en av de första som for till Amerika för att testa lyckan.

När den egensinnige träsnidaren Axel Petersson från Oskarshamn 1909 gjorde genombrott som Döderhultarn visste ingen att en snöboll satts i rullning. Redan året efter gjorde hans gubbar succé på Parisutställningen och hans rykte spred sig över Europa. 1913 till 1915 etablerades han även med utställningar i USA.

Pojkar och gubbar över hela Sverige insåg att det plötsligt fanns en efterfrågan på deras alster, täljda som anspråkslöst tidsfördriv i stunder av sysslolöshet. En av dem var torparsonen Karl Andersson från Valstalund i utkanten av bruksorten Hallstahammar.

Döderhultarn lanserades av humortidningen Strix’ parhästar Albert Engström och Hasse Zetterström. Men få kunde matcha stjärnans kaliber, framgick det snart. Fast Hasse Z kunde inte släppa tanken på att det fanns fler stora talanger därute. I julnumret 1922 av tidningen Allt för alla, som han då var redaktör för, utlyste han en rikstävling i träsnideri.

Karl Andersson från Valstalund.

Karl Andersson, som samma år vunnit en trägubbstävling i Vestmanlands länds tidning, var en av många som ställde upp.

När Döderhultarn slog igenom var Karl Andersson 15 år och hade snidat gubbar sedan han var sju. Att han kunnat utveckla sin konstnärliga ådra kan tyckas märkligt eftersom han var äldste sonen och alltså bör ha förväntats ta över gården. Men det gjorde han inte.

Fadern Karl Johan Andersson var inte lagd för att syssla med lantbruk och tvingades etsg för steg byta ned sig i gårdar, sedan bli arrendator och till sist torpare, medan hustrun Emma blev ”lantbruksarbetare”, som det står i husförhörslängden, i stället för bondmora. ”Det gick bara utför”, konstaterar en släkting i dag.

Karls talang upptäcktes av Västeråsmålaren Gunnar Pers, som gav pojken konstnärlig skolning. Den unge snidarens alster visades upp i Vestmanlands läns tidning, där målarens bror var chef. ”Sådant tidsfördriv är bättre än kortspel och andra skrala nöjen”, skrev tidningen när han första gången presenterades för läsekretsen.

Karl fortsatte att skära gubbar medan han jobbade i skogen och som byggnadssnickare. När VLT utlyste sin tävling 1922 ställde han upp med gruppen ”Begravning i finnbygden” – och vann!

Begravning i finnbygden.

Men det var på julafton som hans stora chans dök upp: Allt om allas rikstävling i snideri. Ett par hundra snidare från hela landet skickade in figurer och grupper. Juryn konstaterade att mycket var efterapningar av Döderhultarns figurer. Fast tio tävlande prisades för att de hade egen stil. Karl Andersson vann med gruppen ”Andakt” och Nygårds Emil Jansson från Dalarna fick andra pris.

Andakt, Karl Anderssons vinnarfigur.

Döderhultarn var vid det här laget världsberömd och marknaden tycktes vara omättlig. En ung man med vass kniv, snärt i handleden och huvudet på skaft hade hela världen för sina fötter. Både Andersson och Jansson emigrerade till Amerika.

Karl tar farväl av sin käresta Ebba Petterson, uppväxt vid Norrkvarn och köksa på Valsta gård, och ger sig av mot det förlovade landet. Han väljer karriären framför kärleken, och det lär trösta Ebba föga att han som avskedsgåva snidar gruppen ”Sotaren och köksan”, där han är sotaren som vänder köksan ryggen. Hennes vita kläder bär svarta handavtryck från sotarens omfamning.

Sotaren och köksan.

I juni 1923 stiger han i land i New York, där han bosätter sig. Han är ”en Swede, beslutsam att skapa ett namn för den Anderssonska triben”, som han långt senare skriver i ett brev hem. Men det är svårt att få tag på lindträ till gubbarna och han flyttar till Jamestown i delstaten New Yorks utkant. Där uppmärksammas han genast.

Karl börjar nu kalla sig för Carl Hallsthammar (med ett ”a” för lite). En fin hyllning till hemorten – men samtidigt ett uselt artistnamn. Det måste vara komplett omöjligt för en amerikan att uttala eller stava rätt. Ändå håller han fast vid det livet ut.

Även hemma i Sverige blir han omskriven. Tidningarna skriver att han ”väckt fullkomlig sensation”. Han deltar i flera utställningar varje år och vinner nästan alltid pris. 1927 flyttar har till Chicago och tar hem både förstapriset och museets pris på 500 dollar vid Svenska klubbens utställning.

1930 gör Carl Hallsthammar en träfigur av baseballstjärnan Babe Ruth och överlämnar den under halvtidsvilan på en match i Chicago. Westernhjälten Will Rogers är en av många andra kändisar som vill se sig själva i trä.

I en konsttävling i samband med olympiska spelen i Los Angeles 1932 belönas han med ett hedersomnämnande. Efter akademiska konststudier öppnar han 1934 sin egen ateljé, The Hallsthammar Academy, och börjar ge lektioner i träsnideri. Intresset är enormt, kunder och elever står i kö.

1937 gör han succé i New York på den årliga utställningen National Exhibition of American Art, som visar upp gräddan av landets konstnärer. Hans ”Venus in Red Cherry” hyllas som det bästa verk som tilldelats konstpriset Logan Prize i Chicago. Här står han på höjden av sin karriär. Två år senare lämnar han sin hustru, Märta Lundgren från Piteå som han träffat i det nya landet, och femårige son för att gifta sig med Genvieve Grant – den lättklädda modell som han valt ut bland ett hundratal sökande och avbildat som Venus.

I Amerika förvandlas Karl Andersson till Carl Hallsthammar.

Men efter bara fem dagar är skandalen ett faktum. Hon begär skilsmässa för att han är elak och våldsam, medan han anklagar henne för att vara en lycksökerska som bara försökt utnyttja hans berömmelse som biljett till Hollywood. Någon sådan karriär gör hon dock inte.

Några år senare gifter Carl sig för tredje gången, med en brittisk kvinna som han får tre barn med. Även det slutar i skilsmässa och på sin ålders höst gifte han om sig med första hustrun Märta igen.

Carl Hallsthammar påstod att han gått i lära hos Anders Zorn, en uppgift som finns i artiklar och konstlexikon. Men Karl hittade på det själv – han finns inte med i Zorngårdens kompletta förteckning över målarens elever. Den unge träsnidaren ljög helt fräckt i hopp om att namnet skulle öppna dörrar för honom. Och det gjorde det.

Men trots alla hyllningar hade Carl Hallsthammar svårt att försörja sig. Det var dåliga tider – under depressionen gjorde han skulpturer och reliefer för utsmyckning av byggnader i Chicago, en del av president Roosevelts kristidsprogram New Deal.

Efter kriget blev Carl Hallsthammar industriell formgivare, till att börja med åt skivbolaget RCA. Bland annat gjorde han skulpturer av den lilla hunden framför grammofontratten, ”Husbondens röst”, när den fyllde 50 år 1947. Från mitten av 1960-talet arbetade han främst åt leksaksindustrin. Han snidade förlagor till plastsoldater och andra figurer som göts i miniatyrformat i Korea eller Hongkong.

I slutet av årtiondet flyttade Carl Hallsthammar till Los Angeles, där alla hans fyra barn bodde. På hösten 1975 blev han överfallen och nedslagen, men glömde att han var över 80 år och kämpade emot. Han fick ena armen bruten och miste synen på ena ögat och hörseln på ett öra. Carl Hallsthammar hämtade sig aldrig riktigt och i början av 1977 dog han i en hjärtinfarkt.

Märkligt nog hände samma sak Nygårds Emil Jansson, eller Emil Janel som han kallade sig i USA. Han blev nedslagen på öppen gata i San Francisco och återhämtade sig inte utan avled av sviterna 1981.
Emil Janel byggde sakta men säkert upp ett gediget rykte och räknas i dag som en av Amerikas allra vassaste träskulptörer. Hans figurer säljs där för tiotusentals dollar.

Carl Hallsthammars berömmelse blev däremot kort och intensiv, han är i dag bortglömd både i Sverige och USA.

Ebba Pettersson.

Och hur gick det för den övergivna Ebba? Jo, hon fick jobb som hushållerska i Västerås, gifte sig 1947 med en man vid namn Karl Sjöholm. De fick inga barn och Ebba gick ur tiden 1975, ett par år efter sin man.

”Sotaren och köksan” finns i dag kvar i hennes släkt, som ett minne av den framgångsrike snidaren och den ungdomskärlek han svek.

Mats Karlsson

Pristagare i Allt för allas tävling 1922
1:a pris Karl Andersson i Hallstahammar (75 kr)
2:a pris Nygårds Emil Jansson i Orsa (50 kr)
3:e pris V Sjöholm i Höganäs, Albin Andersson i Mariefred, Frans Larsson i Slussen (Bohuslän), Otto Jan i Fågelöv och A G Jansson i Lörstrand (10 kr) Extra pris: Milton Nilsson i Edsbyn, C A Rolander i Värnamo och signaturen Wick (25 kr)

Svenska träsnidare i Nordamerika
Charles Haag (f 1867, till Amerika 1903)
Oscar Sjögren (f 1883, till Kanada 1923)
Carl Johan Trygg (f 1887, till Kanada 1929)
Även sönerna Carl Olof, Nils och Lars Trygg snidade.
Herman Rosell (f 1893, bosatt i Sverige, stor i USA)

Kapsylen – en korkad historia

Publicerad i Teknikhistoria 2/2020

 

Metallkapsyler började tillverkas i Sverige på 1870-talet, men det dröjde 50 år innan de klarade sig på egen hand. Ett svenskt världspatent gjorde till sist korken onödig.

Alarik Liedbeck såg genast Eberhard Segers kapacitet. Det fanns inte ett tekniskt problem som han inte kunde lösa.

Deras vägar korsades 1879 när Liedbeck återvänt från Paris, där han haft sin bas som sprängämneskonsult. Som chef för Alfred Nobels fabrik i Vinterviken hade han skaffat sig ett kunnande större än någon annans i Europa inom tillverkning av sprängämnen.

Den tjugo år yngre Eberhard Seger var däremot i början av sin bana. Att de två skulle bli kompanjoner i kapsylbranschen var minst sagt otippat.

De möttes på J E Erikssons verkstäder i Stockholm, ett av landets största verkstadsföretag. Eriksson hade tillverkat alla Nobels maskiner och elektrifierat huvudstadens gatubelysning. Hans lokaler hyste även mindre företag och labb för allehanda uppfinnare. Här samlades en brokig skara ingenjörer, som Seger och Gustaf de Laval.

Segers karriär skulle bli lång och lyckosam. Han uppfann en ångturbin med dubbla skovelhjul roterande åt var sitt håll, en vibrator för sjukgymnaster och den första kompakta svenska dammsugaren för hemmet – en förbättring av en amerikansk modell.

Ett av företagen i Erikssons fastighet var Stockholms kapsyl- och stanniolfabrik, den första i Sverige, startad av chalmeristen Alarik Olbers. Eriksson tillverkade även dennes maskiner, troligen efter utländskt patent. Men Eberhard Seger insåg att de kunde bli bättre. 1881 fick han patent på en egen kapsylmaskin, den första svenska.

 

Att hålla bubblande champagne och skummande öl på plats i sina flaskor var ett problem, även om korkarna lackades fast. Men 1842 valsade britten John Thomas Betts fram en tunn bly- eller tennhylsa som klämdes fast över flaskhalsen, medan en fransman 1844 satte en liten metallbricka mellan champagnens kork och det hampasnöre som skulle hålla den på plats.

Champagne var nu ingen dryck för de breda svenska folklagren, men det dracks desto mer öl. Flaskorna förslöts med korkar som skars till manuellt. Men steg för steg kom maskinerna in.

Wicanders korkfabrik i Stockholm blev 1868 först i världen med maskintillverkad buteljkork. 1877 startade Olbers sin kapsylfabrik, 1886 standardiserades ölbuteljerna i hela landet, med en stor rund knopp kring mynningen. Samtidigt började mjölk att säljas på glas. Ölflaskorna munblåstes fortfarande – först 1910 började Surte glasbruk maskinblåsa buteljer.

Kapsylmaskinerna köptes från Tyskland och England, eller legotillverkades i Sverige. Segers patent var sannolikt en modifierad version av Betts maskin, men frågan är hur bra den blev. Ett år efter patentet gick Olbers kapsylfabrik omkull 1882. Konkursen blev långdragen och under tiden passade Seger på att förenkla och fintrimma sin kapsylmaskin.

1886 fick han ett nytt patent, och två år senare köpte han och Liedbeck spillrorna av Olbers företag. De startade Svenska kapsylfabriken som blev en framgång och fanns kvar till 1966.

 

Segers kapsylmaskin fungerade så att en några millimeter tjock trissa av stanniol – valsat tenn – stansades ut. Den lades ovanpå ett vertikalt rör och trycktes ned av en pistong så att den vek sig in mot denna och följde med ner i röret, vars diameter stegvis minskades.

På så sätt blev stanniolen tunnare och tunnare för att till sist bli en hylsa som placerades över flaskhalsen med kork i och klämdes fast. Jobbet gjordes framför allt av kvinnor.

Det startades nu kapsylfabriker på bred front, i Göteborg, Hässleholm, Gävle, Malmö och en till i Stockholm. Kapsylerna sattes på spritbuteljer, mjölkflaskor, mineralvattenflaskor och i början av 1900-talet på de första läskedryckerna.

Men ölen skulle dröja – ”knoppflaskan” lämpade sig inte för kapsyler. Först 1932 kom skiftet.

Mellankrigstiden var svår för många industrier, med materielbrist och sjunkande lönsamhet. Under 20-talet började Svenska kapsylfabriken och andra att bredda tillverkningen med aluminiumtuber.

Så 1932 lanserade Josef Jonsson på Svenska patentkorkfabriken i Linköping Alka-korken, som skulle sätta Sverige på kapsylernas världskarta. En första variant fick han patent på redan 1907, där korken täcktes av en tunn aluminiumfolie med en ”flärp” som man greppade och rev av en remsa ett varv under flänsen kring mynningen.

Under krisåren slutade man munblåsa glasbuteljer och ölflaskorna fick dagens utseende när knoppen byttes mot fläns. Jonssons kapsylmaskin från 1925 – världens första helautomatiska – blev nu en exportsuccé!

Tricket med Jonssons nya rivkapsyl var att korken för första gången kröp upp ur flaskan och krympte till ett millimetertunt lock på mynningen, som kapsylen trycktes fast över. På så sätt sparade man massor med kork, som blivit väldigt dyrt. Rivkapsylen levde kvar långt inpå 70-talet, då den ersattes av något tjockare kapsyler där man i stället drog flärpen rakt upp.

Under 60-talet kom kronkapsylen på dagens öl- och colaflaskor in, en amerikansk uppfinning från 1892, liksom skruvkorken som patenterades i USA 1936. I samma veva lades Svenska kapsylfabriken och andra tillverkare ned.

I början av 80-talet fick läsken plastkapsyl och det är först då som naturkorken till sist mötte sitt öde och ersattes av en tunn hinna mjukplast inuti kapsylen.

Mats Karlsson

Hallstatt: Världens äldsta saltgruva

Publicerad i Populär arkeologi 3/2019

Alporten Hallstatt har gett namn åt den tidigaste järnåldern, tack vare spektakulära gravfynd. Men redan på bronsåldern startade industriell produktion där, kring världens äldsta saltgruva. Ännu 170 år efter upptäckten görs nya fynd.

Sakta tvingas den sugande leran lämna ifrån sig träbit efter träbit, flisa efter flisa. Arkeologer från Naturhistoriska museet i Wien gräver i en knuttimrad anläggning nedanför saltgruvan i berget ovanför Hallstatt. Den tjocka leran gör jobbet tidskrävande, men ändå tacksamt. Utan leran hade konstruktionen och trämaterialet inuti inte bevarats.

Mest är det tunna stickor från utbrunna bloss som täljts för gruvan, kanske även delar av verktyg. Annat ser mer ut skräp, som kastats i sedan anläggningen tjänat ut sitt syfte – vilket det nu var. En bit in på femte säsongen är konstruktionens syfte ännu en gåta.

Stockarna har dendrokronologiskt daterats till 1100-talet före vår tidräkning, sen bronsålder. Det är just den period då gruvdriften blev närmast industriell. Den här typen av fynd har tidigare bara gjorts inne i gruvan, som tusentals stickor från av bloss. Saltet bevarar allt.

Försvarliga mängder ben från grodor har också hittats – en fransk restaurang! skojar arkeologerna.

 

Att det fanns salt i berget, som i dag heter Salzberg, upptäcktes redan på stenåldern. En hacka av hjorthorn daterad till cirka 5.000 fvt hittades på 1800-talet i en gruvort. Men att några hade hackat salt där tidigare visste man redan tidigare, nya gångar korsade ibland gamla. Och 1734 hittades ”Mannen i saltet”.

Gruvarbetare stötte på en äldre ort och följde den tills de fann rasmassor. Under dem stack det fram ett par ben. De grävde fram mannen, som var illa tilltygad av raset och klädd i underliga kläder. Att han omkommit för länge stod klart direkt. Efter att han lagts till allmän beskådan i byn döptes han och gavs en kristen begravning. Var är inte känt, annars hade han varit värdefull för dagens forskare.

På 1820-talet hittades enstaka gravar sydväst om gruvan, grävdes ut amatörmässigt och tömdes på fynd. Men 1846 började gruvans chef Johann Georg Ramsauer att systematiskt utforska området där fynden gjorts. Under 18 år grävde han ut nära 1.000 gravar – nästan alla med fina gravgåvor i brons och järn!

– Ramsauer gick mycket noggrant till väga. Han var ingen arkeolog, men en intelligent man och öppen för nya idéer. Han dokumenterade allt väl, skriftligt och i fina akvareller, säger doktor Anton Kern vid Naturhistoriska museet, som sedan 1993 ansvarar för grävningarna i och omkring gruvan.

Gruvägaren Salinen Austria och upplevelsecentret Saltwelten Hallstatt medfinansierar.

 

Allt tyder på att gruvdrift i stor skala kom igång senast i mitten av bronsåldern, flera hundra år innan den gyllene Hallstattperioden. Kanske finns äldre gravar på berget som är lika fina, men de har bara ännu inte upptäckts. Liksom brons- och järnålderns gruvby ligger de troligen under 5-6 meter lera efter större och mindre jordskred under hela gruvepoken.

Anton Kern menar att en hel industri på bronsåldern uppstod kring saltet och en viktig biprodukt – saltad skinka.

– Inget annat än salt och skog finns på berget, allt annat måste forslas hit: mat, metall, tyger och smycken. Vi tror att grisarna föddes upp utanför bergen, eller i liten skala på många gårdar här i dalarna. De fraktades hit som slaktkroppar, saltades och lagrades i gruvgångar.

Att torkad saltad skinka producerats på plats framgår av åtta knuttimrade kar som arkeologer hittade kring gruvan på 1930-talet. De mäter 6×4 meter och är nedsänkta en meter i marken. Kring dem hittades 60 år senare enorma mängder ben från gris, men även lite får och nöt.

I varje kar kunde kött från 150-200 grisar saltas, så mängderna räckte långt utöver att fylla det egna behovet. Handeln måste ha varit omfattande, anser arkeologerna.

– Vi tror att det var organiserat som en modern koncern, säger Anton Kern.

Utöver gruvarbetare behövdes manskap som fällde skog på berget till stöttor och facklor, andra som tillredde skinkan, smeder som tillverkade redskap – som brons- och senare järnskodda hackor. Till det kom de skickliga konsthantverkarna som tillverkade smycken, vackra klädesdetaljer som fibulor och broscher med hög konstnärlig och teknisk kvalitet,

Men varför tog man inte saltet till köttet, utan tvärtom? Det kan tyckas besvärligt att forsla upp det till 1.000 meters höjd och sedan ner igen. Förklaringen är gruvan, som håller 8 grader året om, skyddar från väder och vind, och är fri från insekter – perfekta förhållanden för torkning av saltat kött! Samtidigt blev det rökt i oset från alla bloss längre ned.

– Vi har testat och det fungerar utmärkt! Vi kan inte röka den i gruvan utan har gjort det ovan mark. Bäst blir det om den lagras i ett halvår till ett år. Den skulle kunna säljas som delikatess i byn till högt pris, säger Anton Kern.

Med en miljon besökare om året är Hallstattt ett turistmål av rang. Salt från berget säljs redan i butiker i byn. Utvinningen är dokumenterad sedan 1300-talet, men har troligen pågått utan avbrott i 7000 år, anser Anton Kern.

 

Redan på bronsåldern strålade handelsvägar ut i alla väderstreck. Om det vittnar bland annat offer som lagts ned i marken upp mot bergspassen på hög höjd. Både guld och brons offrades för säker färd i den riskabla terrängen, inte minst på vintrarna då större laster kunde tas på släde än i kontar på somrarna.

Det mesta av saltet såldes i närområdet, men det är inte uteslutet att en del nådde ända upp till Norden. En av lederna i den så kallade Bärnstensvägen från Östersjöns stränder till norra Italien går förbi saltbergen i Alperna. Bärnstenssmycken har hittats i gravar här, så kontakter norrut är bekräftade.

– Men vi vet inte om saltet nådde Norden, det kan ha bytts mot andra varor på vägen. Inga spår finns av saltet i slutdestinationerna. Det har ju ätits upp, säger Anton Kern.

Fram till och med 400 fvt var Hallstatt dominerande inom salthandeln, vilket skapade välstånd åt alla inblandade. Om det vittnar inte minst de nära 1.000 gravar som Ramsauer grävde ut. Gravgåvorna är rika, bara en handfull gravar saknar gåvor. Ingenting tyder på att slavar använts i gruvan om man ser till fynden,

 

Ett övre skikt med gruvans ägare, ”bergsmännen”, samt krigare som vaktade gruvan och kanske präster är förmodligen de som lades i brandgravar, omkring 150 stycken. Några av gravarna är oerhört fyndrika, med både inhemska och importerade smycken, även enstaka i guld. Det visar på täta kontakter med etruskerna och andra åt alla håll från Alperna.

Gruvarbetarna utgjorde en sorts medelklass, som också fick fina gåvor med sig. Att de var arbetare syns på förslitningsskador på skeletten. Det var ett oväntat modernt samhälle där alla, med ett fåtal undantag, fick del av välståndet, är Anton Kerns hypotes.

Sedan Ramsauer har över 500 gravar till grävts ut. De senaste, två stycken, hittades alldeles intill den anläggning som man undersöker just nu, och är ungefär samtida.

– Det är intressant det inte finns några standardgåvor. Det finns bland 1.500 gravar inte två med exakt samma uppsättning. Individualismen är påfallande!, säger Anton Kern.

Inne i gruvan har arkeologerna utöver hackan från stenåldern funnit redskap från brons- och järnålder. Till det hela skinnkontar, skor och skinnmössor, rester av tygsäckar, baskrar och hattar med vida brätten med mycket mera. Gruvan är den största enskilda källan till kunskap om förhistoriska textilier i Europa!

Många tyger är färgglada och mönstrade, paralleller har dragits till de skotska klanernas rutiga tartanmönster. Och just kelter kom till trakten efter Hallstattperioden, på 400-talet fvt, och tog över gruvdriften. De efterträddes av romarna kring vår tideräknings början. Först med dem flyttades bosättningen ned i dalen.

 

Sedan Anton Kern övertog ansvaret för grävningarna 1993 har bland annat ytterligare ett antal högstatusgravar med fina fynd grävts ut. I själva gruvan gjordes 2002 ett uppseendeväckande fynden: en bevarad trappa från bronsåldern!

Med över 3.000 år på nacken är det Europas äldsta trappa. Konstruktionen är sinnrik, med steg som kan vinklas och trappan flyttas till nya platser med olika lutning. Den visas nu som avslutning på rundturen i gruvan.

Anton Kern lyfter också fram den konstruktion som just nu grävs ut. Den liknar karen för saltning av skinka, men är mindre. Experter från en trävetenskaplig gymnasieutbildning i byn har granskat den utan att förstå vad den använts till. Men bara att träredskap för första gången hittats utanför gruvan gör den mycket intressant.

Bland det som fortfarande saknas finns bronsåldersfolkets gravar och själva gruvbyn, .som Anton Kern tror legat på samma ställe till åtminstone 380 fvt, då gruvan med omgivningar dränktes i ett jordskred. Det blev ett abrupt slut på Hallstattperioden och det tog ett par hundra år innan driften var i full gång igång igen, men längre upp på berget.

Anton Kern drömmer om att hitta nya gravar av samma typ som Ramsauers finaste. Han har redan funnit en gryta i brons, damaskerad i järn med religiösa symboler från både brons- och järnåldern i en grav, men är säker på att det finns mer att hämta.

– Jag tror det finns fler gravar av den typen just utanför det gravfält som Ramsauer grävde. Jag har sett tecken ute i skogen. Men om två år går jag i pension, så jag hoppas vi hinner!

Mats Karlsson

 

Wibergs färgtonsopera förebådade modernismen

Publicerad i Fokus 27/2019

Musiken fick färg och omvälvande kraft när konstnärer på 1910-talet blandade genrer med hjälp av ny teknik som elektricitet och film. Men redan 15 år tidigare gjorde den hyllade uppfinnaren Martin Wiberg en pionjärinsats med sin ”färgtonsopera”.

Platsen är Himalaya. I ett specialbyggt tempel har kören, som i ett grekiskt drama, tagit plats tillsammans med full orkester, förstärkt med orgel och ett färgklaver. Organisten slår an ett mäktigt ackord som ekar i raviner och klyftor kring Världens tak. Kören stämmer in och färgklaveret sänder ut ljusstrålar som målar bergväggarna i regnbågens alla kulörer.

Verket ska inte bara kröna tonsättaren Alexandr Skrjabins karriär, det ska utlösa en kosmisk omvälvning som förkunnar en ny värld, räddad av andlighet och musik i himmelsk förening.

Men så råkar Skrjabin skära sig på rakhyveln, få blodförgiftning och dö.

 

Kalla det modernism, kubism, futurism, surrealism eller dadaism. Under 1900-talet första årtionden utmanades konstens själva grundvalar på alla fronter. Ryssen Skrjabin var en av dem som utvidgade den klassiska musiken med nya tonskalor, samtidigt som Picasso och Bracque monterade ned måleriets centralperspektiv med kubism och collage. Många tog intryck av psykoanalysen som var i sin vagga, de tog hjälp av ny teknik som film. Efter fotots genombrott var det inte längre konstens roll att avbilda världen naturtroget. I en politiskt orolig tid som ledde till ett världskrig blev det även konstens uppgift att ta fram prototyper för en annan, bättre värld.

Dadaismen tog, liksom surrealismen, form under själva kriget, med ready-mades, ”kubistisk dans”, performance och anti-konst. Futuristisk musik tog in stadens ljud och oljud, kakofoni och atonala inslag. Allt ifrågasattes och ställdes på sin spets.

Skrjabins mastodontverk Mysterium var ett allkonstverk som där i Himalaya skulle inleda en ny era där människan, i filosofen Nietzsches anda, förädlas och når sin högsta potential. Han gjorde förstudier, framför allt verket Prometheus, som till skillnad från Mysterium fullbordades. Det kom dock inte att framföras fullt ut förrän efter hans död.

Vid ett uppförande i New York 1915, kort före Skrjabins död, användes ett färgpiano som tillverkats i staden enkom för konserten. Skrjabins egen protoyp med en skivtallrik med glödlampor i olika färger blev kvar i hans lägenhet i Moskva, som nu är museum. Färgorgeln i New York projicerade färger på en duk, i stället för att som tänkt skickas ut i lokalen.

Frågan är om ryssar eller amerikaner kände till Martin Wibergs ”spektralpiano” från 1896. Liknande tankar fanns på flera håll. Modernisten Arnold Schönberg grundade tolvtonsmusiken där stycken byggs kring teman där den kromatiska skalans tolv toner, alltså både de vita och svarta tangenterna, ingår en gång vardera. Han skapade 1913 också ett allkonstverk med färgspel.

Martin Wibergs utgångspunkt var inte musiken utan tekniken. Han verkade som uppfinnare från 1850-talet till 1903 och byggde bland annat en differensmaskin, en föregångare till datorn (se faktarutan).

Till hans mer visionära idéer hörde tanken att olika färger kan förändra vårt sinnestillstånd, rent av bota sjukdomar. Det funderade han på i mitten av 1800-talet, kanske inspirerad av poeten och naturforskaren Goethes färglära. På Goethes lära byggde senare även antroposofins grundare Rudolf Steiner vidare.

Ungefär samtidigt återkom Wiberg, 70 år gammal, till färgerna med patentet Spektralpiano.

 

Att förknippa toner med olika färger är en förmåga som kallas synestesi, att intryck från ett sinne triggar ett eller flera andra sinnen. Det vanligaste är att ha olika färger på alfabetets bokstäver, på siffror och dagar. Musikalisk synestesi kan också vara olika färger på ackord eller att det – i extrema fall – framkallas till exempel inre bilder av tredimensionella strukturer.

Förmågan är sannolikt överrepresenterad bland konstnärer, men det är inte känt om Martin Wiberg hade den. Att han ägnade färger ett särskilt intresse är dock klart, och spektralpianot sticker ut bland hans uppfinningar. Den är inte lösningen på ett tekniskt problem utan ska framkalla en estetisk effekt. Wiberg ville inte komplettera ljud med färger som senare Skrjabin eller Schönberg, utan ersätta det.

Spektralpianot såg ut som ett vanligt piano, men tangenterna var inte fästa till hammare som slog på strängar. I stället var de trästänger som sträckte sig i hela pianots djup. I änden av varje satt en färgad glasskiva och längst bak på vardera sida av pianot en öppning. Med en lampa skickades ljus in i ena öppningen och ut genom den andra. På vägen passerade det genom glasskivorna med olika kulörer och ett färgspel framkallades.

I patentet från 1896 beskrev Wiberg pianots syfte: ”att genom spelning på klaviaturen eller skifvornas omvexlande upplyftande åstadkomma vexlande olikfärgade ljusstrålar, för att därmed framkalla sensationer i ögat, som träffas af dem, eller fysiologiska verkningar hos de kroppar som utsätts för dem.”

Wiberg föreställde sig att en artist skulle kunna komponera färgsymfonier lika variabla som musikens symfonier. Men tänkta finansiärer av ett sådant projekt var kallsinnig, med ett undantag. Alfred Nobel nappade på idén, som han höjde till skyarna:

”En färgtonsopera – det vore löjligt att skratta åt ett sådant förslag. Jag anser idéen vara utmärkt geniell och originell. Då jag snart kommer till Stockholm få vi talas vid om saken”, skrev Nobel i ett brev till Wiberg. Efter sin namnteckning lade han till: ”Idéen är så snillrik att jag ej nog kan gratulera dess upphovsman.”

 

Liksom i fallet Skrjabin och hans ofullbordade Mysterium ville emellertid Döden annat. Bara några månader senare avled Alfred Nobel och spektralpianot föll i glömska. Men bara ett decennium senare kom den revolution som skakade konstens grundvalar. När gränser mellan konstarter och genrer – rent av mellan konst och icke-konst – revs upp föddes en renässans för tankar som tonsättaren Richard Wagners allkonstverk. Framföranden skulle inte bara kittla ett sinne utan flera, gärna alla!

Det var inte bara Skrjabin som byggde färgpianon. Den ryske cellisten och radioingenjören Lev Termin konstruerade 1919 instrumentet theremin som spelas utan beröring, med händerna i magnetfält. Han hade visioner om föreställningar med musik med färg, doft och dans. Han byggde ett system med strålkastare i olika färger kopplade till instrumentet.

Den svenske bildkonstnären Viking Eggeling, verksam i Berlin, tog också ny teknik till hjälp. Under många år drevs han av tanken på att framställa musik som bilder, grafiska symboler, i stället för toner. Det utmynnade 1924 i den banbrytande – tysta – filmen Diagonalsymfonin.

Ungefär samtidigt turnerade dansk-amerikanen Thomas Milfried med konserter på ”ljusklaver”. Svensk press påtalade att det minsann inte var någon nyhet, utan en svensk uppfinning. Samma sak skedde när en ryss 1961 lanserade en elektronisk apparat som omvandlar ljud till ”en regnbåge av färger som kan projiceras på en biografduk”.

Martin Wiberg gick ur tiden 1905, men nyheter som dessa höll hans minne levande. Trots uppfinningar som den kompakta differensmaskinen, den långlivade brevlådan och tändsticksaskmaskinen är det hans färgpiano som fortfarande kittlar tanken. Detta trots att spektakulära ljusshower länge varit rutin på rockkonserter, och även i klassiska sammanhang.

I en dödsruna över Wiberg beklagas att hans färgpiano aldrig förverkligades:
”Denna plans utförande skulle för våra konstnärer, jag tänker särskildt på våra målare, öppna ett nytt ofantligt verksamhetsfält. Kanske om 100 år eller så idéen åter födes i någon tänkares hjärna. Må vi då hoppas att han möter en samtid mer mogen att uppfatta storheten i en dylik plan!”

Mats Karlsson

 

Fakta: Martin Wibergs uppfinningar

Martin Wiberg, född 1826 i Skåne, verkade som uppfinnare från 1850-talet till 1903, två år före sin död.

Bland annat konstruerade han en tändsticksaskmaskin, en skrivmaskin, en snabbskjutande bössa, en brevlåda använd långt in på 1900-talet och en metod att förbättra torv som bränsle.

Senare gjorde han flera visionära uppfinningar, som spektralpianot 1896. Därefter skisserade han ett flygplan och en motor med turbindrift. Patentet från 1903 brukar räknas som den första reamotorn, med en princip som kom att omsättas i praktiken långt senare.

Hans stora verk var differensmaskinen från 1859, en föregångare till datorn, byggd i betydligt mindre format än den pionjärmaskin som Charles Babbage aldrig fick att fungera. ”M. Wiberg another young swede has made a very genious and compact Difference Engine”, skrev Babbage i ett brev till en fransk kollega och bad honom stötta Wiberg när denne skulle presentera sin maskin i Paris.

Maskinen som även satte typer för tryckning av sina resultat i tabellform kom både att tillverkas och användas.

 

De första skärgårdsborna

Publicerad i Populär arkeologi 2017

Järnvägsprojektet Ostlänken ger arkeologerna chans att kartlägga de första människorna längs Svealandskusten efter inlandsisen. Det blir landets största utgrävningar hittills.

Ideligen gav de sig ut. I skinnkanoter och urholkade stockar sökte de sig allt längre ut i kustbandet, mot fjärran små skär som stigit ur havet efter att inlandsisen dragit sig tillbaka. Kobbar som gav dem möjlighet att komma närmare sälarna och fisken.
Det gick fort, landhöjningen var mycket snabbare än i dag. På en generation kunde ett par meter land stiga ur havet, vilket tar flera hundra år i dag. Ändå fick människorna långa sträckor paddla sig fram utan land i sikte, i hopp om att nå ännu ett skär. De tidigaste stötte ibland på isberg som kom flytande från norr. Då fick de ta omvägar.
En helt ny kultur växte fram. För det var inte bara landet som var nytt, att jaga säl och fiska hade man inte gjort i större skala tidigare. På fastlandet jagades ren och älg, senare även vildsvin, rådjur och kronhjort, man fångade sötvattensfisk med krok, ljuster och harpun.
De som gav sig ut blev Mellansveriges första skärgårdsbor, för 10 000 år sedan. Precis som nu för tiden var de säsongsboende. Sin hemvist hade de på fastlandet, så långt som tio tolv mil bort.
Efter hand som större öar bildades blev de till basstationer, där familjerna kunde bo i skyddade lägen. Varma och torra platser i lä, förskonade från vind och vatten som piskade fiskarna och jägarna på skären i deras enkla tält- eller stenhyddor, med några stenrader på varandra som grund, överbyggd med till exempel vass på trästommepå skären. När sunden efter hand grundades upp och jordbruket började etableras, omvandlades de tillfälliga hyddorna till fasta boplatserbyar. Den processen tog omkring 4 000 år.
Det landskap och den kultur som växte fram försöker nu arkeologerna förstå och kartlägga. En av dem är Fredrik Molin vid Arkeologerna under Statens historiska museer.
– Man kunde sitta i sitt hus och peka upp mot resterna av en hydda på den gamla strandhyllan där bakom: ”Där bodde farfar.”

Tack vare att Ostlänken – en höghastighetsjärnväg – ska byggas mellan Järna i norr och Linköping i söder kommer det att bli möjligt för arkeologerna att undersöka huruvida det här skissade scenariot stämmer. Ett gyllene tillfälle att i stor skala söka spår efter hur människor befolkade skärgårdslandskapet.
Bygget – och grävningarna – kommer att pågå omkring tio år när det inom något år väl påbörjas. Banan skär en 15 mil lång och några hundra meter bred korridor längs kusten från södra delen av Stockholms län, genom Sörmlands kustbygd och en bra bit in i Östergötland. Kolmården var ett av de första områden som steg ur havet längs dagens mellansvenska kust.
Att hitta spår efter pionjärerna är inte enkelt. I sydligaste Sverige har landet sjunkit snarare än stigit, de äldsta lämningarna ligger under vatten i södra Östersjön. En bit norrut har bygder dränkts när havsnivån periodvis stigit och lämningar sköljts bort. I norra Sverige har landet höjts mycket och lämningar finns i höglänta områden som sällan exploateras.
Eftersom det är svårt att få pengar till forskningsgrävningar måste arkeologerna göra det bästa av det som står till buds vid exploateringar. Längs Ostlänken finns goda möjligheter.
Lämningar från äldre stenålder ligger på höglänt mark och har därför ofta förskonats från storskaligt lantbruk och annan exploatering.
– Man måste ha helikopterperspektiv för att förstå landskapet. De här människorna bosatte sig, steg för steg under flera tusen år, i ett landskapsrum med tillgång till land, stränder och grunda havsvikar med fisk och fågelliv, säger Fredrik Molin och blickar ut över åkerfälten mellan bergknallarna vid Bäckeby utanför Norsholm mellan Linköping och Norrköping.
– När jordbruket kom sökte de lättdränerad mark – de hade inte redskap som klarade tunga lerjordar – och gärna en sydvänd strand för att bygga boplatser. Där du skulle sätta dig och fika vid en sjö när du fiskar, sådana ställen valde de.
Sveriges ytmässigt största utgrävning är hittills de åtta mil som undersöktes när E4:an skulle dras förbi Uppsala efter millennieskiftet. Ostlänkens korridor blir nästan dubbelt så lång, men allt kommer inte att grävas inte ut. Hur stora ytor det blir hänger på banans slutliga sträckning.
Samma process, ett nytt landskap som dramatiskt stiger ur havet, beskriver Maja Hagerman i sin bok om E4-projektet, Försvunnen värld. Men där var det den bördiga Uppsalaslätten, här är det ett kargt klipplandskap.
Det finns fingervisningar om vad man kommer att hitta. Arkeologen Roger Wikell och hans kolleger har i egna forskningsgrävningar under tio år kartlagt fiske- och boplatser på Södertörn. De är av samma ålder – cirka 10 000 år gamla – som de äldsta lokaler man vill undersöka i Kolmården.
– Vi hittade ett helt kulturlandskap som ingen visste fanns. Man bodde skyddat där det fanns färskvatten och ved men jagade säl på utskären. Det daterbara material vi hittat är gråsälsben och späckbetong – vi är de första som har hittat späckbetong på ostkusten. Det är sälfett som kokat över och bränt fast i härden, hårt som asfalt, säger Roger Wikell.
Han skulle gärna vilja veta varifrån skärgårdsborna kom och vilka kontakter de hade.
– Ostlänken skär ett tvärsnitt genom östra Svealand, dit människor sannolikt kom från glesbygder som dagens Småland och Dalarna. Det är ett arkeologiskt minfält! Det vore spännande om man fann främmande material som flinta, som pekar på ett större kontaktnät.

De vanligaste fynden hittills är härdar och avslag av framför allt kvarts, bitar som slagits loss när man gjorde redskap – flinta saknas så långt norrut. Enstaka fynd av flinta från Syd- eller Västsverige har dock gjorts. Avslagen användes till knivar, skrapor och pilspetsar.
Man har även hittat så kallade tomtningar, enkla kanske tältliknande boningar för jakt- och fiskesäsongerna.
Arkeologerna hoppas kunna förstå när, var och hur basplatser uppstod i en stigande innerskärgård, de som blev noder i ett nätverk med jakt- och fiskeplatserna som yttersta utposter.
Till sin hjälp har arkeologerna strandförskjutningskurvor- och kartor. På dem går det att avläsa när en havsvik snörs av och blir insjö, en mycket lokal process.
Kartorna används framför allt av stenåldersarkeologer. Mycket av materialet är från 1960-talet, men sedan dess har dateringstekniken utvecklats mycket. Särskilt i den östgötska delen av Ostlänken saknas bra paleogeografiska kartor, som de också kallas.
Nya kartor kommer därför att tas fram, även om det blir dyrt. De kommer att vara till nytta också för att åldersbestämma stenåldersboplatser som saknar daterbart material. Dessa kan då dateras utifrån höjd över havet med hjälp av kartorna. De äldsta lämningarna från de första skären som steg ur havet ligger till exempel 75–85 meter över havsytan i Ostlänkens korridor, liksom de utforskade platserna på Södertörn.
I lägre belägna områden i banans nordligaste del, saknas i stort sett stenålderslämningar. Där har Stiftelsen kulturmiljövård gjort etapp 2-utredningar (se faktaruta nedan) och funnit bland annat gravfält från järnålder och en större boplats. Skålgropar tyder på att man även kan förvänta sig fynd från bronsåldern, antar projektledaren Henrik Runeson.
På lite högre mark gjordes ett spännande stenåldersfynd, en intakt men något vittrad stenyxa.
– Med tanke på utseendet och nivån över havet bör den vara cirka 7 000 år gammal. Inga andra fynd kom på denna plats, som i låg invid en större bergvägg och med vid utsikt åt söder – lite av ett landmärke om man tänker sig in i hur det kan ha sett ut i det mesolitiska skärgårdslandskapet, säger Henrik Runeson.

Den svåraste frågan är hur skärgårdskulturen såg ut, samspelet mellan ytterskären, den hittills outforskade innerskärgården och fastlandet. Vilka föreställningar som pionjärerna hade.
– Vi vet inget om det, vi har bara stenar på de gamla stränderna. Men de var jägargrupper, som inuiter och samer i historisk tid. De trodde sannolikt på en andevärld, en schamansk värld där bytesdjuren var viktiga, säger Roger Wikell.
Nya kulturer kan växa fram väldigt snabbt, poängterar han. Exempelvis blev buffeln ett heligt djur för prärieindianerna i Nordamerika först när de kunde börja jaga dem till häst, som spanjorerna kom med på 1500-talet.
Fredrik Molin skulle vilja förstå vilka människorna var, i vilken utsträckning de befolkade skärgården och deras relation till fastlandet. Inga gravplatser har hittats som kunnat ge ledtrådar till deras föreställningsvärld. Han spekulerar över en kosmologi utifrån ”kommunikativa nyckelplatser”, dit sägner och myter binds. Kunskapen om det landskap som stigit upp ur havet och som snabbt förändras måste föras vidare muntligt.
Och schablonbilden av jägare och samlare som flitiga myror i ständig rörelse, vill han nyansera.
– Några gånger om året måste de ha samlats för att byta varor, information och ”blanda sina gener”. De behövde knutpunkter. En kandidat är Bäckeby, en central ö med stränder i fyra fem riktningar. Mitt på ön finns en ganska stor stenåldersboplats. Men egentligen är hela ön boplatsen, den är inte bara begränsad till den yta där man haft sina hus och lagat sin mat.

Mats Karlsson

Fakta: Tidsplan Ostlänken
Ostlänken byggs av Trafikverket i samråd med länsstyrelserna i Stockholm, Sörmland och Östergötland. Förstudier gjordes på 1990-talet, men projektet fick fart först i och med ett regeringsbeslut 2012. De första arkeologiska inventeringarna gjordes redan för över tio år sedan.
Sedan 2014 har man genomfört undersökningar i etapp 1 – studier av rapporter, kartor och strandförskjutningskurvor samt inventeringar i fält. Etapp 2 – provschakt på lovande ställen utifrån etapp 1 – har gett ett urval intressanta platser. Förutom stenåldersmiljöer finns boplatser och gravar från brons- och järnålder samt torp, gårdar och bruksmiljöer från medeltid och ända in på 1800-talet.
Planen är att börja de arkeologiska utgrävningarna nästa år, men det kan bli senare eftersom alla etapp 2-utredningar inte blir klara i år. Grävningarna kommer sedan att pågå i ett tiotal år framöver.
Vilka som får uppdraget på entreprenad är inte klart, men större aktörer som Arkeologerna, Stiftelsen Kulturmiljövård, Arkeologikonsult och SAU i Uppsala ligger bra till. I etapp 1 och 2 har ett antal mindre, privata aktörer och länsmuseer deltagit; några av dem kommer sannolikt också att gräva.

På kalas med döden

Publicerad i Släkthistoria 2018

När döden kom på besök hos våra förfäder tog de inte ett stilla farväl som vi gör i dag. Begravningar var en social högtid bland andra där man bjöd till kalas. Ju större desto mer heder åt den döda.

Det var dukat i rummet med långbord. På väggarna hade de satt opp långa vita dukar och i taket var en uppspänd, som räckte över hela rummet. Prästen var självskriven och han och hans fru satt i högsätet. Sen kom klockaren och kyrkovärden och sen bönderna och så knekten och hantverkare och sist torpare och fattiga.
Först bjöds de på smör och bröd och korv. Sen bar de in potatisstuv och spädkädkalvskött – det var stuvat i ett. Så blev det lutfisk. Därefter ärtevälling och fläsk och det skulle kyrkovärden skära. Emellan fick de brännvin, för de drack mycket, och på borden stod det stora tennstop med hemmabryggt öl i – det drack de ur stopen gemensamt. Så kom det vit gröt – korngrynsgröt – och då ostekaka och sötostar på stora tenntallrikar, sötostafat, de kallades. Sötosten hörde till förningen. Den och så ett par kakor bröd skulle de alltid ha med, när de gick på kalas eller begravning och så. Maten åt de på tenn- eller trätallrikar och de hade en hemmagjord gaffel med träskaft och två grepar av järn. Gröt och sånt åt de med hemmagjorda träskedar. Så fick de bakelser och fina kakor och karameller med den dödes namn på – de var förstås köpt i stan.
När de sen ätit och druckit i en fem, sex timmar skulle de sjunga en psalm efter maten, men då var de så stinna och fulla så de bölade, den ene på en melodi och den andre på en annan. Och en gång var det en knekt som hette Lugn, han var så full så han satte sig och sket i en grötagryta i köket mitt under det att kalaset pågick. Somliga var det som kom ihop och slogs på hemvägen, så att det hade varit begravning, det brydde man sig inte om.

Så livat kunde det gå till när vår förfäder höll gravöl och tog ett sista farväl av en anhörig. Den mustiga historien berättades 1932 av Daniel Pettersson från Hjälmseryd, i trakten av Sävsjö. Kalaset som ägde rum i mitten av 1800-talet finns med i boken Begravningsseder i förändring från 2005, som beskriver småländsk tradition.
Andra vittnar om gravöl som pågick i dagarna tre. Först ett kalas för familjen, prästen och klockaren med hustrur, arbetarna på gården och de närmaste grannarna, sedan ett för släktingar som övernattat och handlaren med fru och andra grannar för att tredje dagen avrunda med kalas grannar längre bort, för de som klätt vägen till kyrkan med granris och andra som slutit upp vid jordfästningen.
Döden var mer social förr. Släkt och vänner fanns samlade i byn eller socknen på ett annat sätt, och någons död var en angelägenhet för bygden snarare än en snäv krets av de närmast sörjande. Och särskilt snäv var inte den heller för något eller några sekler sedan, med stora barnkullar som betydde många syskon, kusiner, barn och barnbarn till den döda.
Gravölet gav många tillfälle att träffas på en och samma gång. På det sättet skilde det sig inte från högtider som jul, påsk eller bröllop. Det bakades, det slaktades och det bryggdes gravöl. Gästerna hade också med sig ”förning”, mat som gåva, till exempel gröt eller kaffebröd.
Ju större kalas, desto större heder och ära. En tom plats reserverades åt den hädangångna, som skulle vara lika närvarande som alla andra.
Döden var också vanligare förr. Med alla barn som föddes och sjukdomar som inte kunde botas var risken stor att några av dem skulle dö redan i späd ålder. Och de som dog, gamla eller unga, gjorde det nästan alltid i hemmet. I dag möter vi den oftast mer på distans, på ett äldreboende eller ett sjukhus. Döden var närmare förr.
När den kom på besök utlöste det en mängd ritualer som i dag är glömda. Dagens sätt att hantera döden är en ytterst sparsmakad rest av gamla och invecklade traditioner som skalats av genom seklerna.

Gravölet var kulmen på en lång process, som inletts redan innan döden inträffade. För döden var inte ögonblicklig, den sågs mer som en process med en rad mått och steg som måste vidtas för att säkerställa en gynnsam himlafärd och ett gott liv efter detta.
Att hantera döden hörde till alla de sysslor man måste lära sig för att klara livet på gården eller torpet. Tvätta och svepa den döda, be böner och sjunga psalmer, hänga upp lakan för fönstren, snickra en kista, brygga ett gravöl, vaka över liket.
Även om våra förfäder hade en mer krass syn på döden – vem som helst kunde när som helst ryckas bort, särskilt små barn – så var ritualerna viktiga. Det gällde att hjälpa den avlidnas själ på sin väg till himlen, göra återföreningen med Gud så smidig som möjligt.
När någon låg på sitt yttersta var det viktigt att kalla på sockenprästen, som tog emot den döendes bikt, gav syndernas förlåtelse och utdelade nattvarden. Sedan smorde han den döendes panna.
När döden inträdde var det viktigt att bekräfta dödsfallet genom att till exempel hålla en spegel framför den dödas mun och se att andningen upphört. Man kunde också droppa hett lack på armen för att se att det inte blev någon blåsa.
På medeltiden utförde prästen sedan en så kallad likvigning, då han läste böner och stänkte vigvatten på liket för att neutralisera onda krafter som döden frigjort och som kunde skada de efterlevande. Men seden förbjöds under reformationen och ersattes av utfärdspredikningar, då prästen kom och sjöng psalmer, läste Fader vår och Välsignelsen. Även de förbjöds, men långt inpå 1900-talet förekom det att någon lekman ledde en enklare ceremoni vid kistan innan avfärden till kyrkogården.
Smyckningen av sorgehuset och vägen till kyrkan var viktiga inslag som visade på respekt för den döda, berättar Nils-Arvid Bringéus, folklivsforskare i Lund som skrivit en lång rad böcker, bland annat om våra äldre seder:
– Man hängde lakan i fönster och på väggar, eller på logen om den döda lades där. Det var ett sätt att markera att det var en död person i huset. Kanske lade man ris på golven eller utanför huset. Det var ett tecken på högtid och vördnad, som när man lade palmblad för Jesus fötter.
När den döda tvättats, ofta av speciella liktvätterskor i bygden, kläddes hon eller han i finkläder. Det var en högtidsdräkt som personen valt ut och lagt undan under sin livstid, kanske bröllopsklänningen eller –skjortan.
Den döda sveptes i ett lakan av bomull eller linne och lades i kistan, som snickrats av någon i familjen eller traktens snickare – ibland var den även färdig och utprovad av den som senare skulle använda den.
Sedan placerades ett ljus eller kors i den dödas händer. Man kunde också lägga mynt på den dödas slutna ögonlock eller i munnen. Det härstammar från det antika Grekland, där man ansåg att de döda fraktades till dödsriket över den underjordiska floden Styx med en färja. Den roddes av Karon, som skulle ha en slant för tjänsten. För att den döda skulle slippa bli fast i gränslandet mellan liv och död var det bäst att skicka med transportavgiften. Via Romarriket fördes Karonpenningen sedan vidare in i den katolska kyrkan.
Kistan ställdes i ett rum som stängdes till eller på en loge, i väntan på begravningen. Därefter skickade man bud för att meddela dödsfallet i bygden. Släkt och vänner kom och beskådade liket, rörde gärna vid det eftersom man då skulle slippa att bli hemsökt, skriver Bringéus i boken Livets högtidsdagar, som är en rik källa till kunskap om döden förr.
Så länge den döda låg kvar i hemmet skulle man vaka över honom eller henne. Det var dels ett sätt att skydda mot onda makter, dels att försäkra sig om att den döda inte i själva verket var skendöd. Med tiden kom en likvaka att pågå tre dagar, då vem som helst kunde komma och ta farväl, äta och dricka något vid den döda.
Det hela urartade stundom till kalas med dans och lekar – öl och sprit flödade och ibland blev det regelrätta fylleslag. Detta fick svenska kyrkan att förbjuda likvakorna, i 1686 års kyrkolag (se faktaruta). Men de fortsatte att hållas i lönndom eller mer eller mindre öppet. Med tiden ebbade traditionen dock ut och kalaset fördes över till gravölet.

När prästen nåtts av dödsbudet ringde man för den dödas själ så att hela socknen skulle veta att någon dött. Själaringningen skulle också underlätta himlafärden och förkorta den dödas tid i skärselden. Ju rikare den döda var, desto senare på dagen och längre ringde man. En torpare ringde man för på morgonen, en godsherre på eftermiddagen. När kungar avlidit kunde det gå ut påbud om själaringning varje dag i ett helt år!
Geschäft och ögontjäneri, ansåg reformatorerna och förbjöd själaringning i både Norge och Danmark. I Sverige fick den vara kvar, men man tonade ned att den skulle hjälpa den dödas själ. Ringningen ska endast ”förkunna den dödas avgång”, enligt kyrkolagen 1686. Så småningom började man ringa efter högmässan i stället.
På begravningsdagen drack man ofta kaffe sedan gästerna samlats vid den avlidnas hem inför avtåget mot kyrkan. Vilhelm Moberg beskriver stundens tystnad och allvar i romanen Adolf i Ulvaskog:
Gästerna satt där stela och tystlåtna och såg ut som om de pinades av sina svarta helgdagskläder, i vilka de rörde sig ovant och ansträngt. Manfolken snörvlade till ett slag efter varje kaskklunk, sträckte på halsarna och tog sig åt struparna, besvärade av sina styva stärkkragar, som föreföll dem trånga som bindsel. Fruntimren tog en liten mun i taget av kaffetåren och suttade och sög på sockret, som de långsamt lät smälta på tungorna. Och de plockade och bläddrade i sina vidlyftiga kjortlar var gång de skulle sätta sig, rädda som de var för skrynklor och veck.
Själva begravningen var oftast av enklare slag. I allmänhet hölls den söndagen efter dödsfallet, före högmässan. Kistan med den döda skulle då bäras hela vägen till kyrkan, även om det var flera mil. Det fanns därför utsedda rastställen på väggen och flera likbärarlag kunde avlösa varandra. Från mitten av 1800-talet blev häst och vagn allt vanligare.
Begravningen var en kort ceremoni vid graven, ungefär som dagens jordfästning. Sedan sade prästen några minnesord under mässan, vilket under 1800-talets lopp växte i omfång och vi fick dagens längre ceremoni. Men det blev opraktiskt när högmässan drog ut på tiden, så då började man hålla begravningar på vardagar.
Det centrala momentet i en begravning är sedan evinnerlig tid mullpåkastningen, som förekommer i en rad religioner. I kristen tradition yttrar då prästen orden ”Av jord är du kommen, jord skall du åter varda”. Det innebär att den döde överlåtes i Guds händer.
Att ha brinnande ljus på altaret förbjöds vid reformationen men gjorde en smygande comeback. Kransar är en modernare sed, som kom i början av 1900-talet. Länge hade gästerna med sig kransarna, men i dag skickas de direkt från blomsteraffärerna.

Inför döden är vi alla lika, brukar det heta. Men när det gäller ceremonier och traditioner kring döden har det aldrig varit riktigt sant, förrän sent i våra dagar.
Tidigare begravdes kyrkliga och världsliga dignitärer inne i kyrkan. Det förbjöds under 1700-talet, men seden levde kvar ändå och många välbesuttna fick vila i särskilda gravkor mot en väl avvägd donation. De kunde också bli avbildade på tavlor, epitafier, inne i kyrkan. Där målades den döde omgiven av sin familj, inklusive döda ”änglabarn” som brukade avbildas i sina lindor och med små änglavingar eller glorior.
Fast det var inte alla som förtjänade en kristlig begravning. Mördare, självspillingar och odöpta barn begravdes, utan sten eller kors, i något hörn av kyrkogården eller utanför, ofta på norra sidan av muren. Man ringde inte heller för deras själar.
– Det var vanligt i äldre tider att vissa inte fick vila i vigd jord, men det ebbade ut efter hand. Det förekom ända in på 1900-talet, sedan sågs det inte på samma sätt som en synd längre. Man ville inte särmärka dem som begått något svårt brott eller tagit sitt liv, säger Nils-Arvid Bringéus.
Inte heller ”tattare”, det vill säga romer eller resande, fick begravas i vigd jord. Även andra socialt stigmatiserade grupper förnekades en hederlig begravning, berättar Birgitta Skarin-Frykman, professor emerita i etnologi vid Göteborgs universitet.
– Från början var det ett straff att begravas i tysthet. Det ringdes inte, ceremonin var avskalad. När landsbygdens bönder och torpare blev stadens industriproletariat fick de inte heller några hederliga begravningar, de fattiga och skitiga var i etablissemangets ögon inte hederliga. Men när arbetarklassen växte och deras begravningar blev större och mer accepterade började städernas överklass att begrava i tysthet, säger Birgitta Skarin-Frykman.
Det är just i städerna som gamla traditioner fasats ut först, medan de levt kvar längre på landsbygden. I städerna var det till exempel inte vanligt med samma stora fester, utan där drack man ett glas vin och åt begravningskonfekt. Den var inslagen i svart eller vitt papper, en tradition som stod sig in på 1960-talet på sina håll.
Att man skulle bära svart på en begravning och under sorgeperioden infördes av hovet och adeln under 1600-talet, tidigare var det vanligaste att man bar högtidsdräkt. De närmast anhöriga skulle sedan bära svarta kläder under hela sorgeperioden.
När Karl XI dog proklamerades hela 26 månaders landssorg, men annars var det vanligt med ett års sorgeperiod när en kung dog. För vanligt folk gällde ett halvårs sorgetid, enligt en förordning från 1741.
I dag har även den traditionerna skalats bort. Numera gäller i stort sett valfri klädsel och det är vanligare med ljusare kläder. Vi behöver inte bära svart, änkan har inte flor och inte ens prästen bär sin långa kappa. Många begravningar är en angelägenhet för ett litet fåtal, vi talar helst tyst och lågmält om den döda. Av respekt och högtidlighet.
Kaffe och smörgåstårta är gängse skaffning vid de minnesstunder som följer efter dagens begravningar. Den sparsmakade måltiden är ett svagt eko av det forna gravölet, som tydligt visar hur vår syn på döden förändrats.
En tradition med långa anor kan sägas ha gått i graven. För många är det i dag svårt att veta vad som förväntas av dem i samband med dödsfall och begravningar.
”Förr visste man vad seden bjöd, hur ett rejält begravningskalas skulle gå till. Vi vill åtminstone tro att de många praktiska plikterna då underlättade sorgearbetet och att det var en
trygghet att omges av släktingar och andra som man kände väl”, skriver Ingrid Nordström i boken Dödens riter.
Under senare delen av 1900-talet började ceremonins form och sättet att sörja och ta farväl mer ta fasta på ljusa minnen av den avlidna. Det är avskalat och allvarligt snarare än överdådigt och festligt. Ståtliga kalas i svart dräkt har omvandlats till enkel förtäring under stilla samspråk i ljus mundering.

Mats Karlsson

 

Fakta: 1686 års kyrkolag

Vår första kyrkolag infördes 1686 och ersatte en rad äldre kyrkliga regleringar, bland annat 1571 års kyrkoordning som slog fast den protestantiska läran, och stiftsordningar som gjorde att läran tillämpades lite olika i de olika stiften. Med kyrkolagen fasades också den kanoniska rätten ut en gång för alla. En mängd katolska sedvänjor avskaffades, som likvigningar och likvakor. Lagen ersatte också den gamla Upplandslagens kyrkobalk, som med tiden kommit att gälla hela landet i och med Uppsalas ställning som ärkebiskopssäte.
Källa: Wikipedia