Alla inlägg av raivi

Frilansjournalist i Fruängen.

Kapsylen – en korkad historia

Publicerad i Teknikhistoria 2/2020

 

Metallkapsyler började tillverkas i Sverige på 1870-talet, men det dröjde 50 år innan de klarade sig på egen hand. Ett svenskt världspatent gjorde till sist korken onödig.

Alarik Liedbeck såg genast Eberhard Segers kapacitet. Det fanns inte ett tekniskt problem som han inte kunde lösa.

Deras vägar korsades 1879 när Liedbeck återvänt från Paris, där han haft sin bas som sprängämneskonsult. Som chef för Alfred Nobels fabrik i Vinterviken hade han skaffat sig ett kunnande större än någon annans i Europa inom tillverkning av sprängämnen.

Den tjugo år yngre Eberhard Seger var däremot i början av sin bana. Att de två skulle bli kompanjoner i kapsylbranschen var minst sagt otippat.

De möttes på J E Erikssons verkstäder i Stockholm, ett av landets största verkstadsföretag. Eriksson hade tillverkat alla Nobels maskiner och elektrifierat huvudstadens gatubelysning. Hans lokaler hyste även mindre företag och labb för allehanda uppfinnare. Här samlades en brokig skara ingenjörer, som Seger och Gustaf de Laval.

Segers karriär skulle bli lång och lyckosam. Han uppfann en ångturbin med dubbla skovelhjul roterande åt var sitt håll, en vibrator för sjukgymnaster och den första kompakta svenska dammsugaren för hemmet – en förbättring av en amerikansk modell.

Ett av företagen i Erikssons fastighet var Stockholms kapsyl- och stanniolfabrik, den första i Sverige, startad av chalmeristen Alarik Olbers. Eriksson tillverkade även dennes maskiner, troligen efter utländskt patent. Men Eberhard Seger insåg att de kunde bli bättre. 1881 fick han patent på en egen kapsylmaskin, den första svenska.

 

Att hålla bubblande champagne och skummande öl på plats i sina flaskor var ett problem, även om korkarna lackades fast. Men 1842 valsade britten John Thomas Betts fram en tunn bly- eller tennhylsa som klämdes fast över flaskhalsen, medan en fransman 1844 satte en liten metallbricka mellan champagnens kork och det hampasnöre som skulle hålla den på plats.

Champagne var nu ingen dryck för de breda svenska folklagren, men det dracks desto mer öl. Flaskorna förslöts med korkar som skars till manuellt. Men steg för steg kom maskinerna in.

Wicanders korkfabrik i Stockholm blev 1868 först i världen med maskintillverkad buteljkork. 1877 startade Olbers sin kapsylfabrik, 1886 standardiserades ölbuteljerna i hela landet, med en stor rund knopp kring mynningen. Samtidigt började mjölk att säljas på glas. Ölflaskorna munblåstes fortfarande – först 1910 började Surte glasbruk maskinblåsa buteljer.

Kapsylmaskinerna köptes från Tyskland och England, eller legotillverkades i Sverige. Segers patent var sannolikt en modifierad version av Betts maskin, men frågan är hur bra den blev. Ett år efter patentet gick Olbers kapsylfabrik omkull 1882. Konkursen blev långdragen och under tiden passade Seger på att förenkla och fintrimma sin kapsylmaskin.

1886 fick han ett nytt patent, och två år senare köpte han och Liedbeck spillrorna av Olbers företag. De startade Svenska kapsylfabriken som blev en framgång och fanns kvar till 1966.

 

Segers kapsylmaskin fungerade så att en några millimeter tjock trissa av stanniol – valsat tenn – stansades ut. Den lades ovanpå ett vertikalt rör och trycktes ned av en pistong så att den vek sig in mot denna och följde med ner i röret, vars diameter stegvis minskades.

På så sätt blev stanniolen tunnare och tunnare för att till sist bli en hylsa som placerades över flaskhalsen med kork i och klämdes fast. Jobbet gjordes framför allt av kvinnor.

Det startades nu kapsylfabriker på bred front, i Göteborg, Hässleholm, Gävle, Malmö och en till i Stockholm. Kapsylerna sattes på spritbuteljer, mjölkflaskor, mineralvattenflaskor och i början av 1900-talet på de första läskedryckerna.

Men ölen skulle dröja – ”knoppflaskan” lämpade sig inte för kapsyler. Först 1932 kom skiftet.

Mellankrigstiden var svår för många industrier, med materielbrist och sjunkande lönsamhet. Under 20-talet började Svenska kapsylfabriken och andra att bredda tillverkningen med aluminiumtuber.

Så 1932 lanserade Josef Jonsson på Svenska patentkorkfabriken i Linköping Alka-korken, som skulle sätta Sverige på kapsylernas världskarta. En första variant fick han patent på redan 1907, där korken täcktes av en tunn aluminiumfolie med en ”flärp” som man greppade och rev av en remsa ett varv under flänsen kring mynningen.

Under krisåren slutade man munblåsa glasbuteljer och ölflaskorna fick dagens utseende när knoppen byttes mot fläns. Jonssons kapsylmaskin från 1925 – världens första helautomatiska – blev nu en exportsuccé!

Tricket med Jonssons nya rivkapsyl var att korken för första gången kröp upp ur flaskan och krympte till ett millimetertunt lock på mynningen, som kapsylen trycktes fast över. På så sätt sparade man massor med kork, som blivit väldigt dyrt. Rivkapsylen levde kvar långt inpå 70-talet, då den ersattes av något tjockare kapsyler där man i stället drog flärpen rakt upp.

Under 60-talet kom kronkapsylen på dagens öl- och colaflaskor in, en amerikansk uppfinning från 1892, liksom skruvkorken som patenterades i USA 1936. I samma veva lades Svenska kapsylfabriken och andra tillverkare ned.

I början av 80-talet fick läsken plastkapsyl och det är först då som naturkorken till sist mötte sitt öde och ersattes av en tunn hinna mjukplast inuti kapsylen.

Mats Karlsson

Hallstatt: Världens äldsta saltgruva

Publicerad i Populär arkeologi 3/2019

Alporten Hallstatt har gett namn åt den tidigaste järnåldern, tack vare spektakulära gravfynd. Men redan på bronsåldern startade industriell produktion där, kring världens äldsta saltgruva. Ännu 170 år efter upptäckten görs nya fynd.

Sakta tvingas den sugande leran lämna ifrån sig träbit efter träbit, flisa efter flisa. Arkeologer från Naturhistoriska museet i Wien gräver i en knuttimrad anläggning nedanför saltgruvan i berget ovanför Hallstatt. Den tjocka leran gör jobbet tidskrävande, men ändå tacksamt. Utan leran hade konstruktionen och trämaterialet inuti inte bevarats.

Mest är det tunna stickor från utbrunna bloss som täljts för gruvan, kanske även delar av verktyg. Annat ser mer ut skräp, som kastats i sedan anläggningen tjänat ut sitt syfte – vilket det nu var. En bit in på femte säsongen är konstruktionens syfte ännu en gåta.

Stockarna har dendrokronologiskt daterats till 1100-talet före vår tidräkning, sen bronsålder. Det är just den period då gruvdriften blev närmast industriell. Den här typen av fynd har tidigare bara gjorts inne i gruvan, som tusentals stickor från av bloss. Saltet bevarar allt.

Försvarliga mängder ben från grodor har också hittats – en fransk restaurang! skojar arkeologerna.

 

Att det fanns salt i berget, som i dag heter Salzberg, upptäcktes redan på stenåldern. En hacka av hjorthorn daterad till cirka 5.000 fvt hittades på 1800-talet i en gruvort. Men att några hade hackat salt där tidigare visste man redan tidigare, nya gångar korsade ibland gamla. Och 1734 hittades ”Mannen i saltet”.

Gruvarbetare stötte på en äldre ort och följde den tills de fann rasmassor. Under dem stack det fram ett par ben. De grävde fram mannen, som var illa tilltygad av raset och klädd i underliga kläder. Att han omkommit för länge stod klart direkt. Efter att han lagts till allmän beskådan i byn döptes han och gavs en kristen begravning. Var är inte känt, annars hade han varit värdefull för dagens forskare.

På 1820-talet hittades enstaka gravar sydväst om gruvan, grävdes ut amatörmässigt och tömdes på fynd. Men 1846 började gruvans chef Johann Georg Ramsauer att systematiskt utforska området där fynden gjorts. Under 18 år grävde han ut nära 1.000 gravar – nästan alla med fina gravgåvor i brons och järn!

– Ramsauer gick mycket noggrant till väga. Han var ingen arkeolog, men en intelligent man och öppen för nya idéer. Han dokumenterade allt väl, skriftligt och i fina akvareller, säger doktor Anton Kern vid Naturhistoriska museet, som sedan 1993 ansvarar för grävningarna i och omkring gruvan.

Gruvägaren Salinen Austria och upplevelsecentret Saltwelten Hallstatt medfinansierar.

 

Allt tyder på att gruvdrift i stor skala kom igång senast i mitten av bronsåldern, flera hundra år innan den gyllene Hallstattperioden. Kanske finns äldre gravar på berget som är lika fina, men de har bara ännu inte upptäckts. Liksom brons- och järnålderns gruvby ligger de troligen under 5-6 meter lera efter större och mindre jordskred under hela gruvepoken.

Anton Kern menar att en hel industri på bronsåldern uppstod kring saltet och en viktig biprodukt – saltad skinka.

– Inget annat än salt och skog finns på berget, allt annat måste forslas hit: mat, metall, tyger och smycken. Vi tror att grisarna föddes upp utanför bergen, eller i liten skala på många gårdar här i dalarna. De fraktades hit som slaktkroppar, saltades och lagrades i gruvgångar.

Att torkad saltad skinka producerats på plats framgår av åtta knuttimrade kar som arkeologer hittade kring gruvan på 1930-talet. De mäter 6×4 meter och är nedsänkta en meter i marken. Kring dem hittades 60 år senare enorma mängder ben från gris, men även lite får och nöt.

I varje kar kunde kött från 150-200 grisar saltas, så mängderna räckte långt utöver att fylla det egna behovet. Handeln måste ha varit omfattande, anser arkeologerna.

– Vi tror att det var organiserat som en modern koncern, säger Anton Kern.

Utöver gruvarbetare behövdes manskap som fällde skog på berget till stöttor och facklor, andra som tillredde skinkan, smeder som tillverkade redskap – som brons- och senare järnskodda hackor. Till det kom de skickliga konsthantverkarna som tillverkade smycken, vackra klädesdetaljer som fibulor och broscher med hög konstnärlig och teknisk kvalitet,

Men varför tog man inte saltet till köttet, utan tvärtom? Det kan tyckas besvärligt att forsla upp det till 1.000 meters höjd och sedan ner igen. Förklaringen är gruvan, som håller 8 grader året om, skyddar från väder och vind, och är fri från insekter – perfekta förhållanden för torkning av saltat kött! Samtidigt blev det rökt i oset från alla bloss längre ned.

– Vi har testat och det fungerar utmärkt! Vi kan inte röka den i gruvan utan har gjort det ovan mark. Bäst blir det om den lagras i ett halvår till ett år. Den skulle kunna säljas som delikatess i byn till högt pris, säger Anton Kern.

Med en miljon besökare om året är Hallstattt ett turistmål av rang. Salt från berget säljs redan i butiker i byn. Utvinningen är dokumenterad sedan 1300-talet, men har troligen pågått utan avbrott i 7000 år, anser Anton Kern.

 

Redan på bronsåldern strålade handelsvägar ut i alla väderstreck. Om det vittnar bland annat offer som lagts ned i marken upp mot bergspassen på hög höjd. Både guld och brons offrades för säker färd i den riskabla terrängen, inte minst på vintrarna då större laster kunde tas på släde än i kontar på somrarna.

Det mesta av saltet såldes i närområdet, men det är inte uteslutet att en del nådde ända upp till Norden. En av lederna i den så kallade Bärnstensvägen från Östersjöns stränder till norra Italien går förbi saltbergen i Alperna. Bärnstenssmycken har hittats i gravar här, så kontakter norrut är bekräftade.

– Men vi vet inte om saltet nådde Norden, det kan ha bytts mot andra varor på vägen. Inga spår finns av saltet i slutdestinationerna. Det har ju ätits upp, säger Anton Kern.

Fram till och med 400 fvt var Hallstatt dominerande inom salthandeln, vilket skapade välstånd åt alla inblandade. Om det vittnar inte minst de nära 1.000 gravar som Ramsauer grävde ut. Gravgåvorna är rika, bara en handfull gravar saknar gåvor. Ingenting tyder på att slavar använts i gruvan om man ser till fynden,

 

Ett övre skikt med gruvans ägare, ”bergsmännen”, samt krigare som vaktade gruvan och kanske präster är förmodligen de som lades i brandgravar, omkring 150 stycken. Några av gravarna är oerhört fyndrika, med både inhemska och importerade smycken, även enstaka i guld. Det visar på täta kontakter med etruskerna och andra åt alla håll från Alperna.

Gruvarbetarna utgjorde en sorts medelklass, som också fick fina gåvor med sig. Att de var arbetare syns på förslitningsskador på skeletten. Det var ett oväntat modernt samhälle där alla, med ett fåtal undantag, fick del av välståndet, är Anton Kerns hypotes.

Sedan Ramsauer har över 500 gravar till grävts ut. De senaste, två stycken, hittades alldeles intill den anläggning som man undersöker just nu, och är ungefär samtida.

– Det är intressant det inte finns några standardgåvor. Det finns bland 1.500 gravar inte två med exakt samma uppsättning. Individualismen är påfallande!, säger Anton Kern.

Inne i gruvan har arkeologerna utöver hackan från stenåldern funnit redskap från brons- och järnålder. Till det hela skinnkontar, skor och skinnmössor, rester av tygsäckar, baskrar och hattar med vida brätten med mycket mera. Gruvan är den största enskilda källan till kunskap om förhistoriska textilier i Europa!

Många tyger är färgglada och mönstrade, paralleller har dragits till de skotska klanernas rutiga tartanmönster. Och just kelter kom till trakten efter Hallstattperioden, på 400-talet fvt, och tog över gruvdriften. De efterträddes av romarna kring vår tideräknings början. Först med dem flyttades bosättningen ned i dalen.

 

Sedan Anton Kern övertog ansvaret för grävningarna 1993 har bland annat ytterligare ett antal högstatusgravar med fina fynd grävts ut. I själva gruvan gjordes 2002 ett uppseendeväckande fynden: en bevarad trappa från bronsåldern!

Med över 3.000 år på nacken är det Europas äldsta trappa. Konstruktionen är sinnrik, med steg som kan vinklas och trappan flyttas till nya platser med olika lutning. Den visas nu som avslutning på rundturen i gruvan.

Anton Kern lyfter också fram den konstruktion som just nu grävs ut. Den liknar karen för saltning av skinka, men är mindre. Experter från en trävetenskaplig gymnasieutbildning i byn har granskat den utan att förstå vad den använts till. Men bara att träredskap för första gången hittats utanför gruvan gör den mycket intressant.

Bland det som fortfarande saknas finns bronsåldersfolkets gravar och själva gruvbyn, .som Anton Kern tror legat på samma ställe till åtminstone 380 fvt, då gruvan med omgivningar dränktes i ett jordskred. Det blev ett abrupt slut på Hallstattperioden och det tog ett par hundra år innan driften var i full gång igång igen, men längre upp på berget.

Anton Kern drömmer om att hitta nya gravar av samma typ som Ramsauers finaste. Han har redan funnit en gryta i brons, damaskerad i järn med religiösa symboler från både brons- och järnåldern i en grav, men är säker på att det finns mer att hämta.

– Jag tror det finns fler gravar av den typen just utanför det gravfält som Ramsauer grävde. Jag har sett tecken ute i skogen. Men om två år går jag i pension, så jag hoppas vi hinner!

Mats Karlsson

 

Wibergs färgtonsopera förebådade modernismen

Publicerad i Fokus 27/2019

Musiken fick färg och omvälvande kraft när konstnärer på 1910-talet blandade genrer med hjälp av ny teknik som elektricitet och film. Men redan 15 år tidigare gjorde den hyllade uppfinnaren Martin Wiberg en pionjärinsats med sin ”färgtonsopera”.

Platsen är Himalaya. I ett specialbyggt tempel har kören, som i ett grekiskt drama, tagit plats tillsammans med full orkester, förstärkt med orgel och ett färgklaver. Organisten slår an ett mäktigt ackord som ekar i raviner och klyftor kring Världens tak. Kören stämmer in och färgklaveret sänder ut ljusstrålar som målar bergväggarna i regnbågens alla kulörer.

Verket ska inte bara kröna tonsättaren Alexandr Skrjabins karriär, det ska utlösa en kosmisk omvälvning som förkunnar en ny värld, räddad av andlighet och musik i himmelsk förening.

Men så råkar Skrjabin skära sig på rakhyveln, få blodförgiftning och dö.

 

Kalla det modernism, kubism, futurism, surrealism eller dadaism. Under 1900-talet första årtionden utmanades konstens själva grundvalar på alla fronter. Ryssen Skrjabin var en av dem som utvidgade den klassiska musiken med nya tonskalor, samtidigt som Picasso och Bracque monterade ned måleriets centralperspektiv med kubism och collage. Många tog intryck av psykoanalysen som var i sin vagga, de tog hjälp av ny teknik som film. Efter fotots genombrott var det inte längre konstens roll att avbilda världen naturtroget. I en politiskt orolig tid som ledde till ett världskrig blev det även konstens uppgift att ta fram prototyper för en annan, bättre värld.

Dadaismen tog, liksom surrealismen, form under själva kriget, med ready-mades, ”kubistisk dans”, performance och anti-konst. Futuristisk musik tog in stadens ljud och oljud, kakofoni och atonala inslag. Allt ifrågasattes och ställdes på sin spets.

Skrjabins mastodontverk Mysterium var ett allkonstverk som där i Himalaya skulle inleda en ny era där människan, i filosofen Nietzsches anda, förädlas och når sin högsta potential. Han gjorde förstudier, framför allt verket Prometheus, som till skillnad från Mysterium fullbordades. Det kom dock inte att framföras fullt ut förrän efter hans död.

Vid ett uppförande i New York 1915, kort före Skrjabins död, användes ett färgpiano som tillverkats i staden enkom för konserten. Skrjabins egen protoyp med en skivtallrik med glödlampor i olika färger blev kvar i hans lägenhet i Moskva, som nu är museum. Färgorgeln i New York projicerade färger på en duk, i stället för att som tänkt skickas ut i lokalen.

Frågan är om ryssar eller amerikaner kände till Martin Wibergs ”spektralpiano” från 1896. Liknande tankar fanns på flera håll. Modernisten Arnold Schönberg grundade tolvtonsmusiken där stycken byggs kring teman där den kromatiska skalans tolv toner, alltså både de vita och svarta tangenterna, ingår en gång vardera. Han skapade 1913 också ett allkonstverk med färgspel.

Martin Wibergs utgångspunkt var inte musiken utan tekniken. Han verkade som uppfinnare från 1850-talet till 1903 och byggde bland annat en differensmaskin, en föregångare till datorn (se faktarutan).

Till hans mer visionära idéer hörde tanken att olika färger kan förändra vårt sinnestillstånd, rent av bota sjukdomar. Det funderade han på i mitten av 1800-talet, kanske inspirerad av poeten och naturforskaren Goethes färglära. På Goethes lära byggde senare även antroposofins grundare Rudolf Steiner vidare.

Ungefär samtidigt återkom Wiberg, 70 år gammal, till färgerna med patentet Spektralpiano.

 

Att förknippa toner med olika färger är en förmåga som kallas synestesi, att intryck från ett sinne triggar ett eller flera andra sinnen. Det vanligaste är att ha olika färger på alfabetets bokstäver, på siffror och dagar. Musikalisk synestesi kan också vara olika färger på ackord eller att det – i extrema fall – framkallas till exempel inre bilder av tredimensionella strukturer.

Förmågan är sannolikt överrepresenterad bland konstnärer, men det är inte känt om Martin Wiberg hade den. Att han ägnade färger ett särskilt intresse är dock klart, och spektralpianot sticker ut bland hans uppfinningar. Den är inte lösningen på ett tekniskt problem utan ska framkalla en estetisk effekt. Wiberg ville inte komplettera ljud med färger som senare Skrjabin eller Schönberg, utan ersätta det.

Spektralpianot såg ut som ett vanligt piano, men tangenterna var inte fästa till hammare som slog på strängar. I stället var de trästänger som sträckte sig i hela pianots djup. I änden av varje satt en färgad glasskiva och längst bak på vardera sida av pianot en öppning. Med en lampa skickades ljus in i ena öppningen och ut genom den andra. På vägen passerade det genom glasskivorna med olika kulörer och ett färgspel framkallades.

I patentet från 1896 beskrev Wiberg pianots syfte: ”att genom spelning på klaviaturen eller skifvornas omvexlande upplyftande åstadkomma vexlande olikfärgade ljusstrålar, för att därmed framkalla sensationer i ögat, som träffas af dem, eller fysiologiska verkningar hos de kroppar som utsätts för dem.”

Wiberg föreställde sig att en artist skulle kunna komponera färgsymfonier lika variabla som musikens symfonier. Men tänkta finansiärer av ett sådant projekt var kallsinnig, med ett undantag. Alfred Nobel nappade på idén, som han höjde till skyarna:

”En färgtonsopera – det vore löjligt att skratta åt ett sådant förslag. Jag anser idéen vara utmärkt geniell och originell. Då jag snart kommer till Stockholm få vi talas vid om saken”, skrev Nobel i ett brev till Wiberg. Efter sin namnteckning lade han till: ”Idéen är så snillrik att jag ej nog kan gratulera dess upphovsman.”

 

Liksom i fallet Skrjabin och hans ofullbordade Mysterium ville emellertid Döden annat. Bara några månader senare avled Alfred Nobel och spektralpianot föll i glömska. Men bara ett decennium senare kom den revolution som skakade konstens grundvalar. När gränser mellan konstarter och genrer – rent av mellan konst och icke-konst – revs upp föddes en renässans för tankar som tonsättaren Richard Wagners allkonstverk. Framföranden skulle inte bara kittla ett sinne utan flera, gärna alla!

Det var inte bara Skrjabin som byggde färgpianon. Den ryske cellisten och radioingenjören Lev Termin konstruerade 1919 instrumentet theremin som spelas utan beröring, med händerna i magnetfält. Han hade visioner om föreställningar med musik med färg, doft och dans. Han byggde ett system med strålkastare i olika färger kopplade till instrumentet.

Den svenske bildkonstnären Viking Eggeling, verksam i Berlin, tog också ny teknik till hjälp. Under många år drevs han av tanken på att framställa musik som bilder, grafiska symboler, i stället för toner. Det utmynnade 1924 i den banbrytande – tysta – filmen Diagonalsymfonin.

Ungefär samtidigt turnerade dansk-amerikanen Thomas Milfried med konserter på ”ljusklaver”. Svensk press påtalade att det minsann inte var någon nyhet, utan en svensk uppfinning. Samma sak skedde när en ryss 1961 lanserade en elektronisk apparat som omvandlar ljud till ”en regnbåge av färger som kan projiceras på en biografduk”.

Martin Wiberg gick ur tiden 1905, men nyheter som dessa höll hans minne levande. Trots uppfinningar som den kompakta differensmaskinen, den långlivade brevlådan och tändsticksaskmaskinen är det hans färgpiano som fortfarande kittlar tanken. Detta trots att spektakulära ljusshower länge varit rutin på rockkonserter, och även i klassiska sammanhang.

I en dödsruna över Wiberg beklagas att hans färgpiano aldrig förverkligades:
”Denna plans utförande skulle för våra konstnärer, jag tänker särskildt på våra målare, öppna ett nytt ofantligt verksamhetsfält. Kanske om 100 år eller så idéen åter födes i någon tänkares hjärna. Må vi då hoppas att han möter en samtid mer mogen att uppfatta storheten i en dylik plan!”

Mats Karlsson

 

Fakta: Martin Wibergs uppfinningar

Martin Wiberg, född 1826 i Skåne, verkade som uppfinnare från 1850-talet till 1903, två år före sin död.

Bland annat konstruerade han en tändsticksaskmaskin, en skrivmaskin, en snabbskjutande bössa, en brevlåda använd långt in på 1900-talet och en metod att förbättra torv som bränsle.

Senare gjorde han flera visionära uppfinningar, som spektralpianot 1896. Därefter skisserade han ett flygplan och en motor med turbindrift. Patentet från 1903 brukar räknas som den första reamotorn, med en princip som kom att omsättas i praktiken långt senare.

Hans stora verk var differensmaskinen från 1859, en föregångare till datorn, byggd i betydligt mindre format än den pionjärmaskin som Charles Babbage aldrig fick att fungera. ”M. Wiberg another young swede has made a very genious and compact Difference Engine”, skrev Babbage i ett brev till en fransk kollega och bad honom stötta Wiberg när denne skulle presentera sin maskin i Paris.

Maskinen som även satte typer för tryckning av sina resultat i tabellform kom både att tillverkas och användas.

 

Utan möten går tilliten förlorad

Publicerad i Amos 2018.

När vi hukar bakom datorskärmen eller stirrar i mobilen och surfar på sociala medier avtrubbas vår nyfikenhet och empati. När vi matas med det vi redan vet och blockar dem som inte är som vi utmanas vi aldrig. När vi inte möts öga mot öga minskar vår tillit.

Nättroll, fake news och allmänt ohyfsad ton. De sociala mediernas baksida har blivit alltmer tydlig. Att inte se eller kanske någonsin ha träffat dem vi resonerar med gör oss mindre empatiska.
Det får också många att tveka till att ge sig in i diskussioner, en del att lämna mediet. En av dem är författaren och poeten Henry Bronett, som valt att kraftigt ransonera Facebook. Det har bara lett till positiva saker, tycker han.
”När man vistas mindre på Facebook eller ute på kommentarsslagfält och läser mindre hysterirubriker som beskriver allehanda hemskheter i både ord och handling, då dövas man mindre. Hjärna och hjärta hörs bättre och då framträder en annan sida av vårt land och livet. En där människor vill genuint väl och är kapabla att förändra något till det bättre, att göra något vackert”, skrev han i ett inlägg där han kort utvärderade beslutet.
Han utvecklar resonemanget öga mot öga.
– Samtalet är allt. Det är där vi blir till, i ett sant möte kan vi ana Gud, skriver Martin Buber. Hur ska vi bli till på sociala medier? Där kan man häva ur sig vad som helst, sociala medier främjar larmet som bara dövar oss. Ur stillhet kommer allvaret.
Facebook främjar mer narcissismen och förhindrar verkliga möten, anser Henry Bronett.
– Dataskärmen blir en spegel. Vi talar till oss själva, eller snarare till bilden av oss själva.

Tilliten till andra människor och samhället är unikt hög i Sverige och övriga nordiska länder. Men under 2010-talet har den minskat, framför allt på grund av ökad sociala och ekonomiska klyftor. Det finns även andra faktorer som bidrar. Ett råare nätklimat kan tyckas vara en mindre del i sammanhanget, men ändå påverkar det oss.
Att tillbringa mycket tid på sociala medier gör oss till sämre människor, anser den amerikanske internetpionjären Jaron Lanier. Det är ett av hans argument i en ny bok för att lämna Facebook. Mediet främjar dem som skriker högst och förstärker våra sämsta egenskaper, minskar vårt förtroende för omgivningen, anser han.
Det har stöd i forskningen. Något viktigt går förlorat när vi inte möts.
– När vi saknar ögonkontakt och inte ser kroppsspråket blir vi sämre på att förutsäga avsikter. Det blir svårare att förstå hur det känns för den andra. Vi kan inte känna av andra människors känslor, vad de uttrycker omedvetet, säger psykologen Bo Hejlskov Elvén.
Öga mot öga använder vi inte lika hårda ord och det blir lättare att klara ut missförstånd.
– Använder vi inte vår empatiska förmåga tillräckligt ofta blir den nog inte så lätt att aktivera, vi blir avtrubbade. Nätsamtal där misstro är en bärande del gör kanske att vi tror att andra är mer opålitliga, vilket vi kan anta minskar vår tendens att använda empatin, säger han.
Att samtala handlar om att lyssna, i möjligaste mån utan att tolka eller värdera vad den andra säger, anser Henry Bronett. Han rekommenderar att verkligen lyssna på en annan människas ord och låta dem vara sanna. Samtalet är en övning i nyfikenhet och öppenhet. Vill man bara ha rätt blir samtalet sämre.
– Vi mår bättre när vi arbetar tillsammans. Det skapar en vänlighet i stället för rädsla.

Samarbete skapar tillit, visar också forskningen. Den är störst i områden med få utrikes födda, och minst i områden med en stor andel. En slutsats är att integrationen fungerar sämre utan verkliga möten, enligt professor Lars Trägårdh, som leder forskning kring civilsamhället i olika aspekter vid Ersta Sköndal Bräcke högskola.
– Det viktiga är att få kontakt i sammanhang där det finns gemensamma projekt, som jobbet eller ett fotbollslag. Det måste finnas ett gemensamt ”vi”. Poängen är inte mångfald i sig, utan att människor svetsas samman genom att lösa en uppgift ihop, säger han.
– I våra analyser ser vi att tilliten till lokalsamhället är större där det finns mycket kontakt mellan grannar.
Lars Trägårdh har även deltagit som forskare i den statliga Tillitsdelegationen, som tillsattes med målet att offentliga myndigheter ska vinna medborgarnas förtroende genom ett mänskligare bemötande och inte bara se ekonomi och formalia.
Förankringen på arbetsmarknaden påverkar tilliten mycket. Långtidssjukskrivna, arbetslösa och studenter har lägre tillit. Människor i storstäder har lägre tillit, och inom dem lägre i förorten än i centrala delar. Låg utbildning och inkomst kopplas också till lägre tillit.
Men det som påverkar mest är vår grundsyn på människans natur, hur vi växt upp.
– Om vi som barn får höra från våra föräldrar att man inte ska lita på folk får vi lägre förtroende för gemensamma institutioner. Om människors upplevda otrygghet ökar och förtroendet för att samhället kan lösa problem fortsätter minska kan det påverka den generella tilliten, säger Lars Trägårdh.
Bo Hejlskov Elvén och hans forskarlag studerar just föräldrarnas roll.
– Vi tittar på hur de uttrycker välviljan, hur de i samspel tenderar att använda empati. Som föräldrar kan vi bli stressade av vårt ansvar och ha svårt att uttrycka full empati. Far- och morföräldrar tror oftare att barnbarnen gör sitt bästa än vad föräldrar tror om sina barn, säger han.
– Det är svårt att studera relationer på nätet, svårt att mäta, och därför saknas det forskning kring hur vi påverkas. Men på nätet är polariseringen större och chansen mindre att positiva cirklar skapas.

Mats Karlsson

Vara nöjd är lättare sagt än gjort

Publicerad i Amos 2019

Aldrig får man vara riktigt nöjd! Vår stenåldershjärna har svårt att klara dagens utbud på varor och intryck. Försöker vi vara nöjda med det vi har så spjärnar den emot.

Förnöjsamhet. Jag slappar i min skönaste fåtölj, kanske läser en god bok. Jag önskar inget annat, mina tankar irrar inte till morgondagens jobb eller aktiviteter. Att vara här och nu, utan distraktioner, är den högsta önskan men ren utopi för många.
Skulle vi ändå lyckas sätta oss där börjar tungan efter ett tag att fara efter den onda tanden eller munsåret, som inte ens finns. Den söker och söker, och vi tappar fokus på här och nu. Eller snarare på avsaknaden av fokus, på det planlösa och frånvarande.
Nej, vi vill sträva och vi vill ha omväxling. Att nöja sig är att stagnera, att världsfrånvänt sakna ambition – ja, rent av vilja. Att vara nöjd är en provokation. Och ett hot – den som är nöjd är svårare att manipulera, med fagra ord eller reklam.

Mindfulnessindustrin är ett tecken på hur svårt det är att vara nöjd, en mätare på den press många känner från ett tufft arbetsliv, eller upplevda krav från omvärlden eller oss själva. Vi omges av budskap om ett snyggare hem, fler upplevelser, en finare kropp – ett bättre liv. Vi är beredda att offra en del för att uppnå eller bibehålla det. Ibland blir offret för stort.
Psykologen och författaren Anna Kåver vid IBT, Institutet för kognitiv beteendeterapi i Uppsala, tar emot en del av dem som kraschat, gått in i väggen, tappat bort sig själva.
– Patienter kommer hit och vill hitta ”sitt sanna jag”. Jag brukar fråga vad de tror att det är, och då visar det sig att de ofta menar ”sitt bästa jag”. Men alla aspekter av dig, även ditt lidande och dina dåliga sidor ingår i ditt sanna jag, säger Anna Kåver, som skrivit om det i boken ”Att leva ett liv, inte vinna ett krig – om acceptans”.

Samtidigt som faktorer i omvärlden, inte minst reklamens och mediernas bilder av ”det goda livet”, påverkar oss finns ett inre tryck. Våra hjärnor är konstruerade för att ständigt söka efter tecken på brist på mat och trygghet, ett arv från människans tidiga historia då det gällde att klara artens överlevnad. I dagens överflödssamhälle leder denna sökmekanism till att vi vill ha mer och mer av det vi egentligen inte behöver.
De kickar vi finner lagras av hippocampus och i hjärnans belöningssystem. När minnet av en känslokick bleknar aktiveras belöningssystemet och vi söker en ny.
– Lyckligtvis har vi även en prefrontalkortex, som kan tala om för oss när det är nog. Det är ”vårt kloka jag”. Vi har mycket klokhet i oss, hur mycket varierar från person till person, säger Anna Kåver.
Hon beskriver en spänning mellan yttre och inre frihet. Den yttre är sådant som att vi får gå till val och vi får säga vad vi vill, men även att välja vilken tandkräm vi vill köpa. Den inre är frihet från lidande och smärta, att jag väljer hur jag förhåller mig till vem jag är, vad som är meningen med mitt liv. Den yttre friheten är ingen garant för en inre sådan, tvärtom kan det skapas ett inre tvång, enligt Anna Kåver.
– I en demokrati kan du välja allt, det kan bli som en tvångströja. Din hjärna kan inte hantera alla val du har, alla möjligheter. Känslan att du måste optimera ditt liv kan bli överväldigande. Din hjärna tvingas vandra på ett jättelikt Ica Maxi, där du måste välja det bästa. Men det går inte att se konsekvenserna av alla val, och det gör det svårt för oss att känna oss nöjda.

Måste man då skärma av sig från alla val för att kunna bli verkligt nöjd? Buddisternas nirvana är den totala friheten från begär. Men att leva utan krav på val är orealistiskt.
Begränsade intryck och valmöjligheter tycks i alla fall göra det lättare att vara nöjd. Det är ett av skälen till att många väljer att fara på retreat och spendera åtminstone en helg i tystnad och avskildhet.
En sociologisk studie från Lunds universitet visar hur invånarna på en liten ö utanför den norska nordkusten är osedvanligt förnöjsamma. De har i generationer livnärt sig av fiske, en inte helt ofarlig syssla där havet kräver sin tribut. Att leva i ständig ovisshet har skapat en fatalism, både hos fiskarna och deras familjer, som gör att man accepterar sakernas tillstånd – eller flyttar bort.
Denna förnöjsamhet har i tidigare studier beskrivits som en brist på omställningsvilja och tillväxtanda. Medan fiskare på sydligare breddgrader fortsatte fiska för att öka vinsten när årets fångstbehov uppnåtts valde fiskarna på ön att sluta och i stället njuta av livet.
I Lundastudien, ledd av Ulrika Sandén, konstaterades att öborna ofta talade om hur deras liv styrs av naturens och vädrets makter, vilket skapat en hjälpsamhetskultur ”som är förnöjsamhetshöjande”. Andra forskare har konstaterat att det finns samband mellan altruism och välbefinnande, glädje och självkänsla. Men hjälper man bara för att bli nöjd så blir man inte det!
En annan förutsättning för förnöjsamheten är att öborna placerar konflikter och svårigheter de inte kan påverka – som hotet från havet – i ”standby-läge” eller ett ”mellanmedvetande”. Vid konkret behov aktiverar man det. Ett slags lågaffektivt bemötande av livets utmaningar som gör dem mer begripliga och hanterbara.

Just acceptans är en viktig nyckel till förmågan att vara nöjd, förklarar Anna Kåver. Att acceptera alla svårigheter man upplevt och försonas med sig själv är det svåraste som finns. Förmår man inte att se verkligheten utan skygglappar är det lättare att fly.
– Det är ohyggligt svårt att acceptera sig själv med alla sina brister. Men det har ett pris att fly. Man kan krampa kring det ett helt liv utan att komma ur det. Vi ska alla åldras och dö. Det är en utmaning, att vara nöjd även i åldrandet och dödligheten.
Att se saker ur olika perspektiv är en förmåga som kan tränas upp och en sak som Anna Kåver arbetar med. Perspektivtagandet bygger psykologisk flexibilitet, en förmåga att anpassa sig och ”bli terränggående i livet”. Det gör det lättare för oss att säga ”Jag är faktiskt nöjd med min lön” eller ”Jag har ett gott liv”.
Fast det många känner att de måste säga är att man brinner för något, det ger livet mening.
Men vad är det för fel att gå på sparlåga?
– Vårt temperament, som vi föds med, är jätteviktigt. En del är utåtriktade och snabba, andra inåtriktade och långsamma. Det finns inget värdefullt i sig att vara utåtvänd med driv eller långsam och inåtvänd, men att vara extrem i dessa avseenden kan skapa problem, säger Anna Kåver.
– Acceptans, perspektivtagande och mindfulness är viktiga verktyg. Att påminna sig själv om sådant man faktiskt har och sådant man mår bra av, att repetera det i stället för att fokusera på det man inte har.

Mats Karlsson

Efter återvinna kommer återbruka

Publicerad i Amos/församlingstidningen 2019

Att sluta flyga, äta mindre kött och återvinna är bra för miljön, har vi lärt oss. Nästa steg blir att återbruka. Det är en del av det som börjat kallas cirkulär ekonomi – men kretsloppstänkande är inget nytt. I Jämtland finns inspiratörer som visar vägen.

Alldeles vid dörren står den, en korg full av tomma glasburkar och buteljer som restaurangen inte längre behöver. Eller full och full – den blir snabbt tom när besökare följer uppmaningen att ta med sig en burk eller flaska hem.
Det triggar inte bara tankar och sår frön hos Kretsloppshusets besökare, utan gör dem till handgripliga återbrukare. En revolution i det lilla.
– Vi kan inte fortsätta producera saker som bara används begränsat och sedan blir ett problem. Vi måste bli bättre på att återutnyttja saker, säger grundaren Christl Kampa-Ohlsson.
Så varför slänga bort en burk man inte längre behöver om någon annan – eller man själv – kan använda den till något nytt?
Att sortera våra sopor, bära iväg dem och lägga i rätt grön container är vi svenskar mästare på sedan länge. Men att återvinna förpackningar och annat skräp är bara början. Att göra saker mer nedbrytbara från början så att de skapar mindre problem när de slängs är ett av de krav som EU vill ställa på industrin.
Inom miljörörelsen har kretslopp länge varit en grundbult, att ta till vara avfall i stället för att dumpa det. Ännu bättre vore att producera mindre sopor, det pratar nu till och med EU om. För bäst är att återanvända, eftersom även själva återvinningssystemet kan belasta miljön.

Kretsloppshuset ligger i byn Mörsil, några mil från Åre, och har sysslat med återbruk i tjugo år. Det är en restaurang där man lagar mat med framför allt lokala och hållbara råvaror, men också en butik med miljövänliga, återvunna och återanvända nyttoprylar och prydnader.
Att tänka kretslopp handlar långt ifrån om bara återvinning och återanvändning. Det handlar också om att använda rätt råvaror och minimera svinn. Även om exempelvis matrester kan läggas i komposten är det bättre om det inte blir matrester.
När 30 procent av vår mat slängs är det ett onödigt inslag i vilket kretslopp som helst. När stora mängder plast flyter runt med havsströmmar är det ett evigt kretslopp som ingen vill ha. Skulle vi äta upp maten som lagas och undvika onödiga förpackningar har vi kommit långt.
– Vi måste förvalta det vi producerar. Hur lagar vi maten så att så lite som möjligt går till spillo? Måltidsplanering är a och o, säger Christl Kampa-Ohlsson.
– Här kan det ena dagen komma nio pers om det är glashalt som i dag, och 80 nästa. Då går det inte att ha en meny, utan vi har satsat på buffé där det är lätt att ställa fram extra fat om det kommer fler än vi räknat med. Vi försöker även ställa fram sådant som kan återanvändas ifall det tvärtom blir lite folk.
Svinnet minskas också genom att man gör en stomme, som förkokta bönor man ”pimpar” med annat och kan göra många olika anrättningar av.
Det är en grannlaga balans, att ha tillräckligt mycket i beredskap, men inte så att man måste slänga. ”Ät gott och länge & njut, men ta gärna för dig så att det blir så lite rester som möjligt”, står det på en skylt där man ställer disken. Det som trots allt slängs går till kompost, hönsfoder eller hundmat. Exempelvis ångkokas överblivna rotfrukter från buffén till hönsen.
Det som eventuellt blir kvar på tallriken får gästerna gärna ta med hem i doggybag.

Så långt allt väl. Kretslopp kan tyckas mer eller mindre naturliga på landsbygden – men hur gör man som en enskild människa i staden?
– Vad man köper för mat är oerhört komplext. Att köpa efter säsong låter bra, men det är svårt att i dag tänka sig en vinter utan frukt. Men maten har en fördel: du kan tänka nytt från dag till dag i takt med att du får mer information och ökad kunskap, säger Christl Kampa-Ohlsson.
– Livsmedelsproduktionen står för en tredjedel av världens koldioxidutsläpp, men det kan vi till mans faktiskt vara med och påverka. Ekologiskt är inte bergsäkert bättre i alla avseenden, men när det gäller bekämpningsmedel är det så. Och vi är vana vid att allt finns tillgängligt hela tiden, men måste lära oss vad som är lyx och vad som är vardag. Det som belastar miljön mer måste vara lyx som vi bara unnar oss sällan.
Växlar man upp skalan några steg och försöker finna ett hållbart system som ska föda 10 miljarder människor, vilket FN spår att vi är 2050, blir det än mer komplext.

En bit från Mörsil, nära Åre, driver bonden Jörgen Andersson företaget Fjällbete. Han jobbar visionärt med att bygga lokala gemenskaper där man lär sig producera med naturen som förebild, så kallat regenerativt lantbruk. Dagens industriella livsmedelssystem är på väg att ta kål på oss bokstavligen, anser han.
– Naturen har kapacitet att med bred marginal försörja oss med allt vi behöver, samtidigt som den balanserar koldioxidhalten i atmosfären. Men vi bönder har lärt oss att jobba emot naturen och får hela tiden kraftigare verktyg att göra det med.
Dagens intensiva lantbruk med monokulturer utarmar jordarna och skapar enligt honom ”berg av stärkelse, socker och vegetabiliska oljor som vi tvingar i oss och våra djur”, vilket skadar både ekosystem och folkhälsa. Men det är för få människor som har till uppgift att sköta marken, och de kan inte göra det på något bra sätt på grund av systemets villkor.
Jörgen Andersson efterlyser fler som bryr sig om markerna. Morgondagens bönder är inte gårdagens eller ens dagens, framhåller han och beklagar att inte ens de som studerar på lantbruksskola får lära sig hur naturen fungerar. Men med internet kan alla informera sig – framtidens lantbrukare kanske inte har en aning om att de är lämpade att bli bönder.
– Ensamma bönder och oinformerade konsumenter är drömmen för industrin, mellanhänderna tar hem de stora vinsterna. Det är ”the race to the bottom”. Den som köper billigaste råvarorna och säljer till högst pris vinner. Inte förrän konsumenter delar ansvaret med ”egna” regenerativa bönder kan dödsvandringen brytas.

Även om kretsloppsprincipen är relativt enkel att förstå i liten skala kan begreppet cirkulär ekonomi låta mer abstrakt, när man talar om stora ekonomiska system.
Men det är inte bara eldsjälar och visionära lantbrukare som arbetar med att bryta ned de stora systemen till begriplig nivå. Science Park Borås är exempelvis profilerat på cirkulär ekonomi. Det är en innovationsmiljö vid Högskolan i Borås som för samman företag och forskning.
– I projektet re:textile har vi valt ut arbetskläder som av olika skäl skulle brännas. Vi har modifierat dem med små designmedel – som en linje och en logga – och skickat ut i vanliga modekanaler där de sålts till fullpris. Man skulle kunna säga att vi ”tagit skit och gjort guld”, säger innovationsledare Erik Valvring.
Enklare kan knappast principen för cirkulär ekonomi förklaras. Våra hushållssopor blir till biogas, matrester blir kompost, dynga blir gödning – avfall blir resurser. På så sätt tar också Kretsloppshuset till vara förpackningar, som glasburkarna i entrén, men även möbler och saker som man kan förädla på plats och sälja i butiken.
Christl Kampa-Ohlsson och övriga två delägare tror på att börja där man står, att var och en kan göra skillnad. Men hon betonar att det inte räcker med eldsjälar som jobbar ideellt, lägger dygnets alla timmar på en vision och sliter ut sig. Funkar det inte affärsmässigt kommer det inte att spridas vidare.
Kvalitén måste vara hög, det ska vara gott och lönsamt, inte drivas med bidrag. De anställda ska ha en schysst lön och kollektivavtal. Råvaror köps i möjligaste mån lokalt och regionalt. Det gror underifrån – på ett sätt som är hållbart ekologiskt, ekonomiskt och socialt.
– Vi gör den här lilla platsen lite bättre. Vi är en liten kugge som skalar upp tänket en smula.

Mats Karlsson

De första skärgårdsborna

Publicerad i Populär arkeologi 2017

Järnvägsprojektet Ostlänken ger arkeologerna chans att kartlägga de första människorna längs Svealandskusten efter inlandsisen. Det blir landets största utgrävningar hittills.

Ideligen gav de sig ut. I skinnkanoter och urholkade stockar sökte de sig allt längre ut i kustbandet, mot fjärran små skär som stigit ur havet efter att inlandsisen dragit sig tillbaka. Kobbar som gav dem möjlighet att komma närmare sälarna och fisken.
Det gick fort, landhöjningen var mycket snabbare än i dag. På en generation kunde ett par meter land stiga ur havet, vilket tar flera hundra år i dag. Ändå fick människorna långa sträckor paddla sig fram utan land i sikte, i hopp om att nå ännu ett skär. De tidigaste stötte ibland på isberg som kom flytande från norr. Då fick de ta omvägar.
En helt ny kultur växte fram. För det var inte bara landet som var nytt, att jaga säl och fiska hade man inte gjort i större skala tidigare. På fastlandet jagades ren och älg, senare även vildsvin, rådjur och kronhjort, man fångade sötvattensfisk med krok, ljuster och harpun.
De som gav sig ut blev Mellansveriges första skärgårdsbor, för 10 000 år sedan. Precis som nu för tiden var de säsongsboende. Sin hemvist hade de på fastlandet, så långt som tio tolv mil bort.
Efter hand som större öar bildades blev de till basstationer, där familjerna kunde bo i skyddade lägen. Varma och torra platser i lä, förskonade från vind och vatten som piskade fiskarna och jägarna på skären i deras enkla tält- eller stenhyddor, med några stenrader på varandra som grund, överbyggd med till exempel vass på trästommepå skären. När sunden efter hand grundades upp och jordbruket började etableras, omvandlades de tillfälliga hyddorna till fasta boplatserbyar. Den processen tog omkring 4 000 år.
Det landskap och den kultur som växte fram försöker nu arkeologerna förstå och kartlägga. En av dem är Fredrik Molin vid Arkeologerna under Statens historiska museer.
– Man kunde sitta i sitt hus och peka upp mot resterna av en hydda på den gamla strandhyllan där bakom: ”Där bodde farfar.”

Tack vare att Ostlänken – en höghastighetsjärnväg – ska byggas mellan Järna i norr och Linköping i söder kommer det att bli möjligt för arkeologerna att undersöka huruvida det här skissade scenariot stämmer. Ett gyllene tillfälle att i stor skala söka spår efter hur människor befolkade skärgårdslandskapet.
Bygget – och grävningarna – kommer att pågå omkring tio år när det inom något år väl påbörjas. Banan skär en 15 mil lång och några hundra meter bred korridor längs kusten från södra delen av Stockholms län, genom Sörmlands kustbygd och en bra bit in i Östergötland. Kolmården var ett av de första områden som steg ur havet längs dagens mellansvenska kust.
Att hitta spår efter pionjärerna är inte enkelt. I sydligaste Sverige har landet sjunkit snarare än stigit, de äldsta lämningarna ligger under vatten i södra Östersjön. En bit norrut har bygder dränkts när havsnivån periodvis stigit och lämningar sköljts bort. I norra Sverige har landet höjts mycket och lämningar finns i höglänta områden som sällan exploateras.
Eftersom det är svårt att få pengar till forskningsgrävningar måste arkeologerna göra det bästa av det som står till buds vid exploateringar. Längs Ostlänken finns goda möjligheter.
Lämningar från äldre stenålder ligger på höglänt mark och har därför ofta förskonats från storskaligt lantbruk och annan exploatering.
– Man måste ha helikopterperspektiv för att förstå landskapet. De här människorna bosatte sig, steg för steg under flera tusen år, i ett landskapsrum med tillgång till land, stränder och grunda havsvikar med fisk och fågelliv, säger Fredrik Molin och blickar ut över åkerfälten mellan bergknallarna vid Bäckeby utanför Norsholm mellan Linköping och Norrköping.
– När jordbruket kom sökte de lättdränerad mark – de hade inte redskap som klarade tunga lerjordar – och gärna en sydvänd strand för att bygga boplatser. Där du skulle sätta dig och fika vid en sjö när du fiskar, sådana ställen valde de.
Sveriges ytmässigt största utgrävning är hittills de åtta mil som undersöktes när E4:an skulle dras förbi Uppsala efter millennieskiftet. Ostlänkens korridor blir nästan dubbelt så lång, men allt kommer inte att grävas inte ut. Hur stora ytor det blir hänger på banans slutliga sträckning.
Samma process, ett nytt landskap som dramatiskt stiger ur havet, beskriver Maja Hagerman i sin bok om E4-projektet, Försvunnen värld. Men där var det den bördiga Uppsalaslätten, här är det ett kargt klipplandskap.
Det finns fingervisningar om vad man kommer att hitta. Arkeologen Roger Wikell och hans kolleger har i egna forskningsgrävningar under tio år kartlagt fiske- och boplatser på Södertörn. De är av samma ålder – cirka 10 000 år gamla – som de äldsta lokaler man vill undersöka i Kolmården.
– Vi hittade ett helt kulturlandskap som ingen visste fanns. Man bodde skyddat där det fanns färskvatten och ved men jagade säl på utskären. Det daterbara material vi hittat är gråsälsben och späckbetong – vi är de första som har hittat späckbetong på ostkusten. Det är sälfett som kokat över och bränt fast i härden, hårt som asfalt, säger Roger Wikell.
Han skulle gärna vilja veta varifrån skärgårdsborna kom och vilka kontakter de hade.
– Ostlänken skär ett tvärsnitt genom östra Svealand, dit människor sannolikt kom från glesbygder som dagens Småland och Dalarna. Det är ett arkeologiskt minfält! Det vore spännande om man fann främmande material som flinta, som pekar på ett större kontaktnät.

De vanligaste fynden hittills är härdar och avslag av framför allt kvarts, bitar som slagits loss när man gjorde redskap – flinta saknas så långt norrut. Enstaka fynd av flinta från Syd- eller Västsverige har dock gjorts. Avslagen användes till knivar, skrapor och pilspetsar.
Man har även hittat så kallade tomtningar, enkla kanske tältliknande boningar för jakt- och fiskesäsongerna.
Arkeologerna hoppas kunna förstå när, var och hur basplatser uppstod i en stigande innerskärgård, de som blev noder i ett nätverk med jakt- och fiskeplatserna som yttersta utposter.
Till sin hjälp har arkeologerna strandförskjutningskurvor- och kartor. På dem går det att avläsa när en havsvik snörs av och blir insjö, en mycket lokal process.
Kartorna används framför allt av stenåldersarkeologer. Mycket av materialet är från 1960-talet, men sedan dess har dateringstekniken utvecklats mycket. Särskilt i den östgötska delen av Ostlänken saknas bra paleogeografiska kartor, som de också kallas.
Nya kartor kommer därför att tas fram, även om det blir dyrt. De kommer att vara till nytta också för att åldersbestämma stenåldersboplatser som saknar daterbart material. Dessa kan då dateras utifrån höjd över havet med hjälp av kartorna. De äldsta lämningarna från de första skären som steg ur havet ligger till exempel 75–85 meter över havsytan i Ostlänkens korridor, liksom de utforskade platserna på Södertörn.
I lägre belägna områden i banans nordligaste del, saknas i stort sett stenålderslämningar. Där har Stiftelsen kulturmiljövård gjort etapp 2-utredningar (se faktaruta nedan) och funnit bland annat gravfält från järnålder och en större boplats. Skålgropar tyder på att man även kan förvänta sig fynd från bronsåldern, antar projektledaren Henrik Runeson.
På lite högre mark gjordes ett spännande stenåldersfynd, en intakt men något vittrad stenyxa.
– Med tanke på utseendet och nivån över havet bör den vara cirka 7 000 år gammal. Inga andra fynd kom på denna plats, som i låg invid en större bergvägg och med vid utsikt åt söder – lite av ett landmärke om man tänker sig in i hur det kan ha sett ut i det mesolitiska skärgårdslandskapet, säger Henrik Runeson.

Den svåraste frågan är hur skärgårdskulturen såg ut, samspelet mellan ytterskären, den hittills outforskade innerskärgården och fastlandet. Vilka föreställningar som pionjärerna hade.
– Vi vet inget om det, vi har bara stenar på de gamla stränderna. Men de var jägargrupper, som inuiter och samer i historisk tid. De trodde sannolikt på en andevärld, en schamansk värld där bytesdjuren var viktiga, säger Roger Wikell.
Nya kulturer kan växa fram väldigt snabbt, poängterar han. Exempelvis blev buffeln ett heligt djur för prärieindianerna i Nordamerika först när de kunde börja jaga dem till häst, som spanjorerna kom med på 1500-talet.
Fredrik Molin skulle vilja förstå vilka människorna var, i vilken utsträckning de befolkade skärgården och deras relation till fastlandet. Inga gravplatser har hittats som kunnat ge ledtrådar till deras föreställningsvärld. Han spekulerar över en kosmologi utifrån ”kommunikativa nyckelplatser”, dit sägner och myter binds. Kunskapen om det landskap som stigit upp ur havet och som snabbt förändras måste föras vidare muntligt.
Och schablonbilden av jägare och samlare som flitiga myror i ständig rörelse, vill han nyansera.
– Några gånger om året måste de ha samlats för att byta varor, information och ”blanda sina gener”. De behövde knutpunkter. En kandidat är Bäckeby, en central ö med stränder i fyra fem riktningar. Mitt på ön finns en ganska stor stenåldersboplats. Men egentligen är hela ön boplatsen, den är inte bara begränsad till den yta där man haft sina hus och lagat sin mat.

Mats Karlsson

Fakta: Tidsplan Ostlänken
Ostlänken byggs av Trafikverket i samråd med länsstyrelserna i Stockholm, Sörmland och Östergötland. Förstudier gjordes på 1990-talet, men projektet fick fart först i och med ett regeringsbeslut 2012. De första arkeologiska inventeringarna gjordes redan för över tio år sedan.
Sedan 2014 har man genomfört undersökningar i etapp 1 – studier av rapporter, kartor och strandförskjutningskurvor samt inventeringar i fält. Etapp 2 – provschakt på lovande ställen utifrån etapp 1 – har gett ett urval intressanta platser. Förutom stenåldersmiljöer finns boplatser och gravar från brons- och järnålder samt torp, gårdar och bruksmiljöer från medeltid och ända in på 1800-talet.
Planen är att börja de arkeologiska utgrävningarna nästa år, men det kan bli senare eftersom alla etapp 2-utredningar inte blir klara i år. Grävningarna kommer sedan att pågå i ett tiotal år framöver.
Vilka som får uppdraget på entreprenad är inte klart, men större aktörer som Arkeologerna, Stiftelsen Kulturmiljövård, Arkeologikonsult och SAU i Uppsala ligger bra till. I etapp 1 och 2 har ett antal mindre, privata aktörer och länsmuseer deltagit; några av dem kommer sannolikt också att gräva.

På kalas med döden

Publicerad i Släkthistoria 2018

När döden kom på besök hos våra förfäder tog de inte ett stilla farväl som vi gör i dag. Begravningar var en social högtid bland andra där man bjöd till kalas. Ju större desto mer heder åt den döda.

Det var dukat i rummet med långbord. På väggarna hade de satt opp långa vita dukar och i taket var en uppspänd, som räckte över hela rummet. Prästen var självskriven och han och hans fru satt i högsätet. Sen kom klockaren och kyrkovärden och sen bönderna och så knekten och hantverkare och sist torpare och fattiga.
Först bjöds de på smör och bröd och korv. Sen bar de in potatisstuv och spädkädkalvskött – det var stuvat i ett. Så blev det lutfisk. Därefter ärtevälling och fläsk och det skulle kyrkovärden skära. Emellan fick de brännvin, för de drack mycket, och på borden stod det stora tennstop med hemmabryggt öl i – det drack de ur stopen gemensamt. Så kom det vit gröt – korngrynsgröt – och då ostekaka och sötostar på stora tenntallrikar, sötostafat, de kallades. Sötosten hörde till förningen. Den och så ett par kakor bröd skulle de alltid ha med, när de gick på kalas eller begravning och så. Maten åt de på tenn- eller trätallrikar och de hade en hemmagjord gaffel med träskaft och två grepar av järn. Gröt och sånt åt de med hemmagjorda träskedar. Så fick de bakelser och fina kakor och karameller med den dödes namn på – de var förstås köpt i stan.
När de sen ätit och druckit i en fem, sex timmar skulle de sjunga en psalm efter maten, men då var de så stinna och fulla så de bölade, den ene på en melodi och den andre på en annan. Och en gång var det en knekt som hette Lugn, han var så full så han satte sig och sket i en grötagryta i köket mitt under det att kalaset pågick. Somliga var det som kom ihop och slogs på hemvägen, så att det hade varit begravning, det brydde man sig inte om.

Så livat kunde det gå till när vår förfäder höll gravöl och tog ett sista farväl av en anhörig. Den mustiga historien berättades 1932 av Daniel Pettersson från Hjälmseryd, i trakten av Sävsjö. Kalaset som ägde rum i mitten av 1800-talet finns med i boken Begravningsseder i förändring från 2005, som beskriver småländsk tradition.
Andra vittnar om gravöl som pågick i dagarna tre. Först ett kalas för familjen, prästen och klockaren med hustrur, arbetarna på gården och de närmaste grannarna, sedan ett för släktingar som övernattat och handlaren med fru och andra grannar för att tredje dagen avrunda med kalas grannar längre bort, för de som klätt vägen till kyrkan med granris och andra som slutit upp vid jordfästningen.
Döden var mer social förr. Släkt och vänner fanns samlade i byn eller socknen på ett annat sätt, och någons död var en angelägenhet för bygden snarare än en snäv krets av de närmast sörjande. Och särskilt snäv var inte den heller för något eller några sekler sedan, med stora barnkullar som betydde många syskon, kusiner, barn och barnbarn till den döda.
Gravölet gav många tillfälle att träffas på en och samma gång. På det sättet skilde det sig inte från högtider som jul, påsk eller bröllop. Det bakades, det slaktades och det bryggdes gravöl. Gästerna hade också med sig ”förning”, mat som gåva, till exempel gröt eller kaffebröd.
Ju större kalas, desto större heder och ära. En tom plats reserverades åt den hädangångna, som skulle vara lika närvarande som alla andra.
Döden var också vanligare förr. Med alla barn som föddes och sjukdomar som inte kunde botas var risken stor att några av dem skulle dö redan i späd ålder. Och de som dog, gamla eller unga, gjorde det nästan alltid i hemmet. I dag möter vi den oftast mer på distans, på ett äldreboende eller ett sjukhus. Döden var närmare förr.
När den kom på besök utlöste det en mängd ritualer som i dag är glömda. Dagens sätt att hantera döden är en ytterst sparsmakad rest av gamla och invecklade traditioner som skalats av genom seklerna.

Gravölet var kulmen på en lång process, som inletts redan innan döden inträffade. För döden var inte ögonblicklig, den sågs mer som en process med en rad mått och steg som måste vidtas för att säkerställa en gynnsam himlafärd och ett gott liv efter detta.
Att hantera döden hörde till alla de sysslor man måste lära sig för att klara livet på gården eller torpet. Tvätta och svepa den döda, be böner och sjunga psalmer, hänga upp lakan för fönstren, snickra en kista, brygga ett gravöl, vaka över liket.
Även om våra förfäder hade en mer krass syn på döden – vem som helst kunde när som helst ryckas bort, särskilt små barn – så var ritualerna viktiga. Det gällde att hjälpa den avlidnas själ på sin väg till himlen, göra återföreningen med Gud så smidig som möjligt.
När någon låg på sitt yttersta var det viktigt att kalla på sockenprästen, som tog emot den döendes bikt, gav syndernas förlåtelse och utdelade nattvarden. Sedan smorde han den döendes panna.
När döden inträdde var det viktigt att bekräfta dödsfallet genom att till exempel hålla en spegel framför den dödas mun och se att andningen upphört. Man kunde också droppa hett lack på armen för att se att det inte blev någon blåsa.
På medeltiden utförde prästen sedan en så kallad likvigning, då han läste böner och stänkte vigvatten på liket för att neutralisera onda krafter som döden frigjort och som kunde skada de efterlevande. Men seden förbjöds under reformationen och ersattes av utfärdspredikningar, då prästen kom och sjöng psalmer, läste Fader vår och Välsignelsen. Även de förbjöds, men långt inpå 1900-talet förekom det att någon lekman ledde en enklare ceremoni vid kistan innan avfärden till kyrkogården.
Smyckningen av sorgehuset och vägen till kyrkan var viktiga inslag som visade på respekt för den döda, berättar Nils-Arvid Bringéus, folklivsforskare i Lund som skrivit en lång rad böcker, bland annat om våra äldre seder:
– Man hängde lakan i fönster och på väggar, eller på logen om den döda lades där. Det var ett sätt att markera att det var en död person i huset. Kanske lade man ris på golven eller utanför huset. Det var ett tecken på högtid och vördnad, som när man lade palmblad för Jesus fötter.
När den döda tvättats, ofta av speciella liktvätterskor i bygden, kläddes hon eller han i finkläder. Det var en högtidsdräkt som personen valt ut och lagt undan under sin livstid, kanske bröllopsklänningen eller –skjortan.
Den döda sveptes i ett lakan av bomull eller linne och lades i kistan, som snickrats av någon i familjen eller traktens snickare – ibland var den även färdig och utprovad av den som senare skulle använda den.
Sedan placerades ett ljus eller kors i den dödas händer. Man kunde också lägga mynt på den dödas slutna ögonlock eller i munnen. Det härstammar från det antika Grekland, där man ansåg att de döda fraktades till dödsriket över den underjordiska floden Styx med en färja. Den roddes av Karon, som skulle ha en slant för tjänsten. För att den döda skulle slippa bli fast i gränslandet mellan liv och död var det bäst att skicka med transportavgiften. Via Romarriket fördes Karonpenningen sedan vidare in i den katolska kyrkan.
Kistan ställdes i ett rum som stängdes till eller på en loge, i väntan på begravningen. Därefter skickade man bud för att meddela dödsfallet i bygden. Släkt och vänner kom och beskådade liket, rörde gärna vid det eftersom man då skulle slippa att bli hemsökt, skriver Bringéus i boken Livets högtidsdagar, som är en rik källa till kunskap om döden förr.
Så länge den döda låg kvar i hemmet skulle man vaka över honom eller henne. Det var dels ett sätt att skydda mot onda makter, dels att försäkra sig om att den döda inte i själva verket var skendöd. Med tiden kom en likvaka att pågå tre dagar, då vem som helst kunde komma och ta farväl, äta och dricka något vid den döda.
Det hela urartade stundom till kalas med dans och lekar – öl och sprit flödade och ibland blev det regelrätta fylleslag. Detta fick svenska kyrkan att förbjuda likvakorna, i 1686 års kyrkolag (se faktaruta). Men de fortsatte att hållas i lönndom eller mer eller mindre öppet. Med tiden ebbade traditionen dock ut och kalaset fördes över till gravölet.

När prästen nåtts av dödsbudet ringde man för den dödas själ så att hela socknen skulle veta att någon dött. Själaringningen skulle också underlätta himlafärden och förkorta den dödas tid i skärselden. Ju rikare den döda var, desto senare på dagen och längre ringde man. En torpare ringde man för på morgonen, en godsherre på eftermiddagen. När kungar avlidit kunde det gå ut påbud om själaringning varje dag i ett helt år!
Geschäft och ögontjäneri, ansåg reformatorerna och förbjöd själaringning i både Norge och Danmark. I Sverige fick den vara kvar, men man tonade ned att den skulle hjälpa den dödas själ. Ringningen ska endast ”förkunna den dödas avgång”, enligt kyrkolagen 1686. Så småningom började man ringa efter högmässan i stället.
På begravningsdagen drack man ofta kaffe sedan gästerna samlats vid den avlidnas hem inför avtåget mot kyrkan. Vilhelm Moberg beskriver stundens tystnad och allvar i romanen Adolf i Ulvaskog:
Gästerna satt där stela och tystlåtna och såg ut som om de pinades av sina svarta helgdagskläder, i vilka de rörde sig ovant och ansträngt. Manfolken snörvlade till ett slag efter varje kaskklunk, sträckte på halsarna och tog sig åt struparna, besvärade av sina styva stärkkragar, som föreföll dem trånga som bindsel. Fruntimren tog en liten mun i taget av kaffetåren och suttade och sög på sockret, som de långsamt lät smälta på tungorna. Och de plockade och bläddrade i sina vidlyftiga kjortlar var gång de skulle sätta sig, rädda som de var för skrynklor och veck.
Själva begravningen var oftast av enklare slag. I allmänhet hölls den söndagen efter dödsfallet, före högmässan. Kistan med den döda skulle då bäras hela vägen till kyrkan, även om det var flera mil. Det fanns därför utsedda rastställen på väggen och flera likbärarlag kunde avlösa varandra. Från mitten av 1800-talet blev häst och vagn allt vanligare.
Begravningen var en kort ceremoni vid graven, ungefär som dagens jordfästning. Sedan sade prästen några minnesord under mässan, vilket under 1800-talets lopp växte i omfång och vi fick dagens längre ceremoni. Men det blev opraktiskt när högmässan drog ut på tiden, så då började man hålla begravningar på vardagar.
Det centrala momentet i en begravning är sedan evinnerlig tid mullpåkastningen, som förekommer i en rad religioner. I kristen tradition yttrar då prästen orden ”Av jord är du kommen, jord skall du åter varda”. Det innebär att den döde överlåtes i Guds händer.
Att ha brinnande ljus på altaret förbjöds vid reformationen men gjorde en smygande comeback. Kransar är en modernare sed, som kom i början av 1900-talet. Länge hade gästerna med sig kransarna, men i dag skickas de direkt från blomsteraffärerna.

Inför döden är vi alla lika, brukar det heta. Men när det gäller ceremonier och traditioner kring döden har det aldrig varit riktigt sant, förrän sent i våra dagar.
Tidigare begravdes kyrkliga och världsliga dignitärer inne i kyrkan. Det förbjöds under 1700-talet, men seden levde kvar ändå och många välbesuttna fick vila i särskilda gravkor mot en väl avvägd donation. De kunde också bli avbildade på tavlor, epitafier, inne i kyrkan. Där målades den döde omgiven av sin familj, inklusive döda ”änglabarn” som brukade avbildas i sina lindor och med små änglavingar eller glorior.
Fast det var inte alla som förtjänade en kristlig begravning. Mördare, självspillingar och odöpta barn begravdes, utan sten eller kors, i något hörn av kyrkogården eller utanför, ofta på norra sidan av muren. Man ringde inte heller för deras själar.
– Det var vanligt i äldre tider att vissa inte fick vila i vigd jord, men det ebbade ut efter hand. Det förekom ända in på 1900-talet, sedan sågs det inte på samma sätt som en synd längre. Man ville inte särmärka dem som begått något svårt brott eller tagit sitt liv, säger Nils-Arvid Bringéus.
Inte heller ”tattare”, det vill säga romer eller resande, fick begravas i vigd jord. Även andra socialt stigmatiserade grupper förnekades en hederlig begravning, berättar Birgitta Skarin-Frykman, professor emerita i etnologi vid Göteborgs universitet.
– Från början var det ett straff att begravas i tysthet. Det ringdes inte, ceremonin var avskalad. När landsbygdens bönder och torpare blev stadens industriproletariat fick de inte heller några hederliga begravningar, de fattiga och skitiga var i etablissemangets ögon inte hederliga. Men när arbetarklassen växte och deras begravningar blev större och mer accepterade började städernas överklass att begrava i tysthet, säger Birgitta Skarin-Frykman.
Det är just i städerna som gamla traditioner fasats ut först, medan de levt kvar längre på landsbygden. I städerna var det till exempel inte vanligt med samma stora fester, utan där drack man ett glas vin och åt begravningskonfekt. Den var inslagen i svart eller vitt papper, en tradition som stod sig in på 1960-talet på sina håll.
Att man skulle bära svart på en begravning och under sorgeperioden infördes av hovet och adeln under 1600-talet, tidigare var det vanligaste att man bar högtidsdräkt. De närmast anhöriga skulle sedan bära svarta kläder under hela sorgeperioden.
När Karl XI dog proklamerades hela 26 månaders landssorg, men annars var det vanligt med ett års sorgeperiod när en kung dog. För vanligt folk gällde ett halvårs sorgetid, enligt en förordning från 1741.
I dag har även den traditionerna skalats bort. Numera gäller i stort sett valfri klädsel och det är vanligare med ljusare kläder. Vi behöver inte bära svart, änkan har inte flor och inte ens prästen bär sin långa kappa. Många begravningar är en angelägenhet för ett litet fåtal, vi talar helst tyst och lågmält om den döda. Av respekt och högtidlighet.
Kaffe och smörgåstårta är gängse skaffning vid de minnesstunder som följer efter dagens begravningar. Den sparsmakade måltiden är ett svagt eko av det forna gravölet, som tydligt visar hur vår syn på döden förändrats.
En tradition med långa anor kan sägas ha gått i graven. För många är det i dag svårt att veta vad som förväntas av dem i samband med dödsfall och begravningar.
”Förr visste man vad seden bjöd, hur ett rejält begravningskalas skulle gå till. Vi vill åtminstone tro att de många praktiska plikterna då underlättade sorgearbetet och att det var en
trygghet att omges av släktingar och andra som man kände väl”, skriver Ingrid Nordström i boken Dödens riter.
Under senare delen av 1900-talet började ceremonins form och sättet att sörja och ta farväl mer ta fasta på ljusa minnen av den avlidna. Det är avskalat och allvarligt snarare än överdådigt och festligt. Ståtliga kalas i svart dräkt har omvandlats till enkel förtäring under stilla samspråk i ljus mundering.

Mats Karlsson

 

Fakta: 1686 års kyrkolag

Vår första kyrkolag infördes 1686 och ersatte en rad äldre kyrkliga regleringar, bland annat 1571 års kyrkoordning som slog fast den protestantiska läran, och stiftsordningar som gjorde att läran tillämpades lite olika i de olika stiften. Med kyrkolagen fasades också den kanoniska rätten ut en gång för alla. En mängd katolska sedvänjor avskaffades, som likvigningar och likvakor. Lagen ersatte också den gamla Upplandslagens kyrkobalk, som med tiden kommit att gälla hela landet i och med Uppsalas ställning som ärkebiskopssäte.
Källa: Wikipedia

En dusch för själen

Publicerad av Amos/församlingstidningen 2018

När hjulen snurrar allt fortare och kroppen börjar säga ifrån är det dags att trycka på bromsen. Att pilgrimsvandra kan var ett sätt att lära sig finna långsamheten och sin egen inneboende rytm.

I dalen lättar dimman över fälten.
Nere bland vinfälten gal en tupp, i öster hörs göken. Uppe på kullen med pilgrimskyrkan, som dominerar trakten med sin mäktiga gestalt, råder ännu lugnet. Intill kanten av den slingrande bygatan tvättar sig en katt. Pilgrimerna samlas för mässa inför dagens vandring.
Vezelay ligger i Bourgognes glesbygd med minskande turism; ett antal krogar och butiker tycks ha slagit igen för gott. Ett lugn vilar över byn, på gott och ont. Men ändå, ett lugn.
Stillheten är långsamhetens syster.
Jag tar en tidig morgonpromenad. Det är som en dusch, säger härbärgets värdinna:
– Det är en dusch för själen.

Långsamhet är en av pilgrimens sju nyckelord, som pilgrimsprästen Hans-Erik Lindström lanserar i boken Pilgrimsliv – tillsammans med enkelhet, bekymmerslöshet, frihet, tystnad, delande och andlighet.
Allt fler människor pilgrimsvandrar, på kontinenten och i Sverige – trots att vi inte har någon kontinuerlig tradition här. En följd av att allt fler lever ett stressat och inrutat liv.
I Sverige är mindfulness, meditation och yoga väl etablerat, och nu har vårdcentraler börjat skriva ut skogsutflykter för sönderstressade. De kunde lika gärna ordinera hantverk eller långvandring. Oavsett aktivitet bör den inte vara tillfällig, utan upprepas om och om igen.
– Om du har ägnat år åt att skaffa dig dåliga vanor och skada din kropp ska du inte tro att det går över med ett par veckors vandring, säger Jacques.
Han är inte läkare. Han är pilgrim, har vandrat från Frankrike till Santiago de Compostela i nordvästra Spanien där Jesu lärjunge Jakob säg vara begravd. Tre gånger har han gått ”El camino” (Vägen), olika sträckningar.
– Långsamt är inte så sakta som möjligt. Det är det tempo du hittar, där du inte pressar din kropp. Din egen inneboende rytm.

Pilgrim betyder inte ursprungligen främling, som det brukar sägas. Det härstammar från latin för den som kommer ”över fälten” – per agra.
Vem är du? Jag är ingen.
Var kommer du ifrån? Jag kom över fälten.
Vart är du på väg? Dit vägen leder mig.

I Bourgogne är landskapet ett annat än i Sverige. Här odlas inte bara säd, utan även vin på böljande gröna kullar. Maskrosorna är större. Möjligen skiljer också hettan, i vägdammet stelnar fler uttorkade daggmaskar, och i möten hör vi medvandrares främmande ord.
Men vid vägrenen surrar samma humlor, här växer hundkäx och slån, samma backtimjan, tusenskönor och måra. Då och då korsas vägen av ungefär samma fjärilar i fladdrig planlös flykt. Jag känner samma fläkt av fläder, kreatur och fuktig skogsstig. Doften av björnbärssnår och nyss kapat virke, prydligt travat invid vägen. Jag hör vindens sus i håret, jag hör syrsorna, ibland en porlande bäck och fåglars drill.
Enligt gammal kinesisk medicin finns en punkt under foten, alldeles bakom främre trampdynan, som kallas ”porlande källan”. Den är extra känslig, och just där får foten kontakt med jordenergin. Går man långt känner man till sist inte att man går. Jorden hjälper mig finna kraft i varje steg.
Jag möter också det oundvikliga landskap som en vandrare och pilgrim ständigt bär med sig, det inre. Kanske manas det fram av det hypnotiskt monotona knastret av ens egna steg i gruset. Fast det behöver man inte fara till Frankrike för att möta.
Nej, hit kan man bege sig för trampa samma stenar som pilgrimer gjort i sekler. Samma väg, samma vyer, samma tempo – kroppens eget. Samma möten med andra vandrare i samma virrvarr av stigar och förgrenande leder som ibland för vilse.
Fast de löper ändå samman, om inte förr så i Santiago de Compostela 150 mil bort. Att gå vilse och vända om en halvmil är ingen fara, man ska ju ändå gå.

Första dagen varvar man ner, hittar sin andning och rytm, den andra börjar man förundras över det föränderliga landskapet. Den tredje smyger sig tankarna på, den inre vandringen. Sakta men säkert skalas sedan allt bort, man slutar utforska det yttre. Inte för att man blir blasé, utan för att det blir oundvikligt.
Det enda som återstår till sist är att sätta en fot framför den andra, skriver den franske filosofen Frédéric Gros i boken Marcher, une philosophie (Att vandra, en filosofi):
”Kroppens monotona plikt frigör tanken. När man går, är man inte tvungen att tänka, att tänka på det ena eller andra, eller på det ena eller andra sättet. Under detta kroppens kontinuerliga men automatiska arbete ställs det inre till vårt förfogande. Det är då som tankar kan födas, komma till ytan eller ta form”.
Dagsturer eller några dagars vandring är en bra början, som kan etablera en vana. Du kan hitta din långsamhet och närvaro, men för att komma ner på djupet och nå verklig förändring måste du gå två eller tre månader, säger Jacques.
– Alla som går El Camino bär på en fråga om sitt liv.
Det kan vara personliga frågor som ”Varför lämnade han mig?”, ”Varför mår jag dåligt?” eller ”Vem är jag?”. Men även mer indirekt: ”Finns Gud?”, ”Varför måste en ung människa dö`” eller ”Vad är livets mening?”
Man möter andra pilgrimer, som alla bär med sig en fråga, oavsett om de har en tro, söker en tro eller inte gör det. Ett samtal längs El Camino blir sällan banalt, det går direkt på djupet.

I ett rationellt och sekulariserat land som vårt är nyckelorden ”modernt, effektivt och resurssnålt”- ganska långt från pilgrimens sju nycklar. Men många har i fall börjat inse vårt behov av långsamhet och Svenska kyrkan har återuppväckt traditionen.
I Norden finns bara en pilgrimsled att tala om, Olavsleden som från olika håll löper samman mot Trondheim där den norska kungen Olav Tryggvason stupade i slaget vid Stiklastad 1030. Utöver den finns bland andra Birgittaleden i Östergötland och Ingegerdsleden i Uppland. Men på senare år har kortare leder dragits mellan kyrkor i var och varannan församling.
Det finns ett tiotal pilgrimscentra runt landet och det i Vadstena är rikstäckande. Där kan man få råd inför vandringar, men centret ordnar även egna vandringar, kurser och retreater.
– Många tror att de inte har tid, men det handlar mycket om prioriteringar. Vi kastar ibland bort tiden på sådant som inte betyder så mycket, säger pilgrimsprästen Tomas Wettermark vid centret.
– Det viktiga är inte målet, utan att vara här och nu. Vi behöver bryta mönster och möta andra sätt att tänka och se. Poängen med en pilgrimsfärd är att upptäcka att det vi söker finns inom oss. Ibland måste vi ge oss iväg för att se det. Kroppens rörelse, nya intryck och alla möten – min väg är också andras väg – sätter igång processer inom oss.

Teologen, prästen och psykoterapeuten Owe Wikström som 2001 gjorde succé med boken Långsamhetens lov anser att vi aktivt måste träna upp vår förmåga att göra ingenting.
– Vi har alla behov av att balansera det utåtriktade och det inåtvända, att tänka de starka tankarna som är existentiellt nödvändiga. Om man bara kastar sig iväg mot nya mål och aktiviteter missar man något viktigt, säger han.
Det som går förlorat i höghastighetskulturen är vår förmåga att reflektera över nuet och glädjas i nuet, anser han. Man kan leva ett helt liv utan att veta vem man egentligen är.
– Det finns för få arenor där vi kan prata på allvar om att livet är skört och provisoriskt. Man ger järnet tills man slocknar.
Filosofen och tonsättaren Ladislaus Horatius – som 1993 drog i nödbromsen på X2000 mot den skenande utvecklingen och numera driver projektet Re-analog – framhåller att det inte är långsamheten i sig som är viktig.
Han beklagar att ordet blivit så negativt laddat, ingen berömmer någon för att hen är så långsam. Det anses bra att vara snabb, få mycket gjort och fylla dygnet med aktiviteter. Men varför ska det vara så, undrar han.
– Det tråkiga, inte Google, är en vän, som vi indoktrinerats tro är en fiende. Inte minst av industrin som säljer livsstilen med internet, telekom och mobiler. Digitalisterna säger att det tråkiga är farligt. Men det är precis tvärtom! Det tråkiga kan träna tålamod och vara en utomordentlig barnmorska och förlösare.
Att vandra ger oss sinnliga upplevelser, som är helt analoga. Och sådana bör vi återupptäcka, anser Ladislaus Horatius. Det handlar inte om att vrida klockan bakåt till något gammalt utan om en mindre återfödelse. Efter att ha simmat omkring ”i den virtuella telekomsörjan”, kan vi vara redo att återupptäcka spänningen i en vanlig skogspromenad utan mobil och plattor.
– Det är inte långsamhet som är nyckeln, utan närvaron, även om det är lättare att vara närvarande om man saktar ned. Ödesfrågan handlar om att lyssna eller inte lyssna. Att lyssna på livet, som inkluderar dig och mig, på relationen mellan oss och på situationen, som är varken dig eller mig, säger han.

Mats Karlsson

Thereminen – det magiska instrumentet

Publicerad i Teknikhistoria 2017

Thereminen liknar inget annat instrument, den trollar fram musik ur tomma luften. I den förenas musik, magi, teknik och Sovjetpropaganda. Men tekniken bakom syntens föregångare är enkel.

Den halvdunkla salongen är fylld av tät förväntan. En strålkastare tänds och en smal, allvarlig och välklädd man träder in, bugar sig och går fram till ett bord med en liten låda försedd med smala metallpinnar åt olika håll. Han höjer händerna och ut strömmar ett svävande vibrato. En melodi ur intet tar form.
Mannen är Lev Sergejevitj Termen, platsen är Sankt Petersburg, året 1919. I väst kommer han att bli känd som Leon Theremin och hans instrument som thereminen, även om den nu kallas ”eterfon”. Succén är omedelbar, han trollbinder varje auditorium.
Thereminen var ett av de första elektroniska instrumenten. Den blev mest känt för musik och ljudeffekter till skräckfilmer och science fiction på 1940- och 1950-talen, med den kusligt svävande tonen. På 1990-talet gjorde den comeback, bland annat i ledmotivet till ”Morden i Midsomer”.

Lev Termen var ett tekniskt underbarn och cellist. Han studerade parallellt på universitet och musikkonservatorium, fick ut sitt diplom samtidigt med universitetsexamen – mitt under första världskriget och Ryska revolutionen!
Han var uppväxt i en solid borgerlig miljö, pappa var advokat och son till tsarens läkare, mamma var av rysk-polsk adlig börd. Bara sju år gammal lagade Lev sin fars guldklockor, som 15-åring fick han använda skolans fysiklabb för självstudier.
Efter kriget värvades han till Fysiktekniska institutet i Sankt Petersburg, där han konstruerade en rörelsedetektor utifrån principen att människokroppen kan utgöra den ena av en kondensators två elektriskt ledande plattor. När en människa rör sig förändras kondensatorns laddning och utgående spänning.
Nästa projekt tillämpade samma princip. Theremin hade fått i uppdrag att mäta gasers densitet vid olika tryck och temperatur. Han konstruerade en ytterst känslig apparat, som gav ifrån sig en ljudsignal – i hörlurar eftersom högtalare ännu inte fanns – vid minsta ändring i omgivande tryck. Till exempel förändrades signalen bara man rörde en hand.
Den musikaliske uppfinnaren såg potentialen. Genom att koppla två oscillatorer, en med fast frekvens och en med variabel, till en svängningskrets kunde han generera en ton med frekvensskillnaden som tonhöjd. Det kallas den heterodyna principen, upptäcktes 1901 och blev grunden för all radiomottagning.
Frekvensen i den variabla oscillatorn förändrade Theremin genom att koppla den till en kondensator vars ena ledande platta fanns i apparaten, medan den andra var hans hand. Den reglerade tonhöjden via avståndet till en vertikal antenn. Den andra handens avstånd till en horisontell antennögla reglerade tonstyrkan via en annan oscillator. Eterfonen var född!

Theremin lärde sig en mindre repertoar med klassiska musikstycken, som han uppträdde med inför både fysiker och en borgerlig allmänhet. Hans rykte spreds och självaste Lenin insåg att succén skulle kunna bli ett propagandaverktyg.
För Lenin var framsteg lika med elektricitet. Ryssland var ett feodalt bondesamhälle, medan det nya Sovjetunionen skulle vara modernt och industrialiserat. Elektriciteten var nyckeln och det magiska instrumentet skulle sprida ordet. Theremin kallades till Kreml.
Året var 1922, revolutionen firade fem år och bolsjevikerna behövde hänföra massorna. Lenin skickade ut Theremin på turné landet runt. Det blev ett segertåg för hans eterfon, som pressen kallade ”Termens röst” – eller på franska Thermenvoux, som blev instrumentets nya namn. Under den beteckningen patenterades uppfinningen hösten 1924.
Leon Theremin gav sig också i kast med televisionen, som blev ämnet för hans avhandling 1926. Men militären insåg att apparaten kunde nyttjas till övervakning och hemligstämplade hans rön, bland annat den storbildsskärm på 1,5×1,5 meter som var långt före sin tid.
Theremin återgick till sitt instrument. Han hade visioner om föreställningar för alla sinnen, musik med färg, rörelse, doft – till och med beröring! Sovjets statsledning såg däremot instrumentet som en trojansk häst, som kunde öppna nya vägar för spionaget.
En patentansökan i USA 1925 lämnades in av en tysk firma, som var fasad för den sovjetiska spionageapparaten. 1927 turnerade han flitigt i Tyskland, en resa som gav Sovjet möjlighet att bygga ut sitt spionnät även inom kultursektorn.
Men försöket att använda thereminen som en murbräcka för utbyggt spionage i USA gick inte riktigt som tänkt. Upphovsmannen valde att stanna där.

Till USA kom Lev Termen i juletid 1927 efter 180 konserter i Sovjet och succéer i Berlin, London och Paris. Han blev Leon Theremin och deklarerade att de traditionella instrumenten inte kunde uppfylla dagens krav på musik och konst: ”Vi behöver nya typer av instrument som utnyttjar de senaste vetenskapliga och tekniska rönen”.
En del av visionen om upplevelser för flera sinnen hade han redan testat, med projektorn Illumovox, som kopplades till strålkastare i olika färger som triggades vid olika tonhöjd. I Tyskland hade han utvecklat instrumentet Electroharmonium, Theremin ville ha en hel orkester av elektroniska instrument!
1928 fick han amerikanskt patent. Bolaget RCA köpte rättigheterna till försäljning, medan General Electric och Westinghouse tillverkade. RCA skrev även kontrakt med Theremin om en TV-prototyp.
Visionen var storstilad:
”Ett barn, en äldre dam, en skolad musiker, en blind man – alla kan lära sig spela detta otroliga instrument med exakt samma lätthet”, hette det i RCA:s reklam.
Theremin utvecklade konceptet med en stränglös cello, kallad ”the fingerboard theremin”. Halsen var den vertikala antennen och den horisontella öglan var inbyggd i kroppen, man spelade med en kort stråke i luften. 1932 kom varianten ”terpsitone”, med en stor metallplatta för dansös, och en fantasifullt utformad antenn bakom henne. Tanken var att dansa fram en melodi, men det krävde väldigt mycket av dansösen.
Fast nyhetens behag var över. Det var inte alls så lätt att spela som reklamen påstod, det räckte inte att höja handen för att framkalla en melodi. Det var inte ovanligt att komponenter var trasiga och butikspersonal saknade kunskaper för att kunna ge support. Till råga på allt bröt det ut börspanik. Efter tre år upphörde RCA med produktionen.
Det var 1932, samma år som Charles Lindberghs son kidnappades i sin vagga. Marknaden för tjuvlarm sköt i höjden och Theremin satsade stort på fjärrstyrda apparater. Han fortsatte med sina TV-försök men hade blivit omsprungen av andra pionjärer, som svensk-amerikanen Ernst Alexandersson, mannen bakom radiostationen Grimeton.
Theremins ekonomi blev allt sämre och han saknade medborgarskap ännu 1938, efter elva år i USA. Hösten 1938 for han tillbaka till Sovjetunionen, en missräkning eftersom han tämligen omgående skickades till arbetsläger i Sibirien.
Men i hemlighet fick han fortsätta forska, och konstruerade avlyssningsapparater. En byggde på IR-strålar som registrerade ljudvågor mot en fönsterruta. Berömd är också ”The thing”, som byggdes in i en stor modell av USA:s riksvapen. Den gavs vid krigsslutet som ”vänskaplig present” till den amerikanske ambassadören i Moskva och hängdes på hans kontor. I sju år avlyssnades allt innan saken upptäcktes av en slump.
1956 släpptes Theremin fri och rehabiliterades av Nikita Chrusjtjov. Han kom att överleva Sovjetunionen och gick ur tiden 1993, hela 97 år gammal.
Hans instrument hade under tiden levt sitt eget liv i USA, använt för musik och ljudeffekter i skräckfilmer och science fiction. Popgruppen Beach boys inspirerades av thereminen när de skapade ett helt nytt sound med skivan Good vibrations 1964.
När synten kom under 60-talet föll thereminen i glömska, trots att syntpionjären Robert Moog inspirerats av, utgått från och vidareutvecklat den. Hans bolag säljer fortfarande klassiska och moderniserade thereminer.
Först på 1990-talet fick instrumentet en renässans. I dagens elektroakustiska musik har det en given plats. Men att vidareutveckla den skulle vara kontraproduktivt, anser Girilal Baars, en av de svenska thereminveteranerna.
– Thereminen har en ikonisk klang. Du kan bygga om den, lägga till funktioner och filter, men då blir den en synt. Många som spelar theremin eftersträvar den lite spetsiga tonen, det kan du inte gå ifrån, säger han.
Än i dag är thereminen det enda instrument man spelar utan att vidröra det.
– Den är i en kategori för sig själv. Att spela genom att vifta i luften är fortfarande magi!

Mats Karlsson