Alla inlägg av raivi

Frilansjournalist i Fruängen.

På kalas med döden

Publicerad i Släkthistoria 2018

När döden kom på besök hos våra förfäder tog de inte ett stilla farväl som vi gör i dag. Begravningar var en social högtid bland andra där man bjöd till kalas. Ju större desto mer heder åt den döda.

Det var dukat i rummet med långbord. På väggarna hade de satt opp långa vita dukar och i taket var en uppspänd, som räckte över hela rummet. Prästen var självskriven och han och hans fru satt i högsätet. Sen kom klockaren och kyrkovärden och sen bönderna och så knekten och hantverkare och sist torpare och fattiga.
Först bjöds de på smör och bröd och korv. Sen bar de in potatisstuv och spädkädkalvskött – det var stuvat i ett. Så blev det lutfisk. Därefter ärtevälling och fläsk och det skulle kyrkovärden skära. Emellan fick de brännvin, för de drack mycket, och på borden stod det stora tennstop med hemmabryggt öl i – det drack de ur stopen gemensamt. Så kom det vit gröt – korngrynsgröt – och då ostekaka och sötostar på stora tenntallrikar, sötostafat, de kallades. Sötosten hörde till förningen. Den och så ett par kakor bröd skulle de alltid ha med, när de gick på kalas eller begravning och så. Maten åt de på tenn- eller trätallrikar och de hade en hemmagjord gaffel med träskaft och två grepar av järn. Gröt och sånt åt de med hemmagjorda träskedar. Så fick de bakelser och fina kakor och karameller med den dödes namn på – de var förstås köpt i stan.
När de sen ätit och druckit i en fem, sex timmar skulle de sjunga en psalm efter maten, men då var de så stinna och fulla så de bölade, den ene på en melodi och den andre på en annan. Och en gång var det en knekt som hette Lugn, han var så full så han satte sig och sket i en grötagryta i köket mitt under det att kalaset pågick. Somliga var det som kom ihop och slogs på hemvägen, så att det hade varit begravning, det brydde man sig inte om.

Så livat kunde det gå till när vår förfäder höll gravöl och tog ett sista farväl av en anhörig. Den mustiga historien berättades 1932 av Daniel Pettersson från Hjälmseryd, i trakten av Sävsjö. Kalaset som ägde rum i mitten av 1800-talet finns med i boken Begravningsseder i förändring från 2005, som beskriver småländsk tradition.
Andra vittnar om gravöl som pågick i dagarna tre. Först ett kalas för familjen, prästen och klockaren med hustrur, arbetarna på gården och de närmaste grannarna, sedan ett för släktingar som övernattat och handlaren med fru och andra grannar för att tredje dagen avrunda med kalas grannar längre bort, för de som klätt vägen till kyrkan med granris och andra som slutit upp vid jordfästningen.
Döden var mer social förr. Släkt och vänner fanns samlade i byn eller socknen på ett annat sätt, och någons död var en angelägenhet för bygden snarare än en snäv krets av de närmast sörjande. Och särskilt snäv var inte den heller för något eller några sekler sedan, med stora barnkullar som betydde många syskon, kusiner, barn och barnbarn till den döda.
Gravölet gav många tillfälle att träffas på en och samma gång. På det sättet skilde det sig inte från högtider som jul, påsk eller bröllop. Det bakades, det slaktades och det bryggdes gravöl. Gästerna hade också med sig ”förning”, mat som gåva, till exempel gröt eller kaffebröd.
Ju större kalas, desto större heder och ära. En tom plats reserverades åt den hädangångna, som skulle vara lika närvarande som alla andra.
Döden var också vanligare förr. Med alla barn som föddes och sjukdomar som inte kunde botas var risken stor att några av dem skulle dö redan i späd ålder. Och de som dog, gamla eller unga, gjorde det nästan alltid i hemmet. I dag möter vi den oftast mer på distans, på ett äldreboende eller ett sjukhus. Döden var närmare förr.
När den kom på besök utlöste det en mängd ritualer som i dag är glömda. Dagens sätt att hantera döden är en ytterst sparsmakad rest av gamla och invecklade traditioner som skalats av genom seklerna.

Gravölet var kulmen på en lång process, som inletts redan innan döden inträffade. För döden var inte ögonblicklig, den sågs mer som en process med en rad mått och steg som måste vidtas för att säkerställa en gynnsam himlafärd och ett gott liv efter detta.
Att hantera döden hörde till alla de sysslor man måste lära sig för att klara livet på gården eller torpet. Tvätta och svepa den döda, be böner och sjunga psalmer, hänga upp lakan för fönstren, snickra en kista, brygga ett gravöl, vaka över liket.
Även om våra förfäder hade en mer krass syn på döden – vem som helst kunde när som helst ryckas bort, särskilt små barn – så var ritualerna viktiga. Det gällde att hjälpa den avlidnas själ på sin väg till himlen, göra återföreningen med Gud så smidig som möjligt.
När någon låg på sitt yttersta var det viktigt att kalla på sockenprästen, som tog emot den döendes bikt, gav syndernas förlåtelse och utdelade nattvarden. Sedan smorde han den döendes panna.
När döden inträdde var det viktigt att bekräfta dödsfallet genom att till exempel hålla en spegel framför den dödas mun och se att andningen upphört. Man kunde också droppa hett lack på armen för att se att det inte blev någon blåsa.
På medeltiden utförde prästen sedan en så kallad likvigning, då han läste böner och stänkte vigvatten på liket för att neutralisera onda krafter som döden frigjort och som kunde skada de efterlevande. Men seden förbjöds under reformationen och ersattes av utfärdspredikningar, då prästen kom och sjöng psalmer, läste Fader vår och Välsignelsen. Även de förbjöds, men långt inpå 1900-talet förekom det att någon lekman ledde en enklare ceremoni vid kistan innan avfärden till kyrkogården.
Smyckningen av sorgehuset och vägen till kyrkan var viktiga inslag som visade på respekt för den döda, berättar Nils-Arvid Bringéus, folklivsforskare i Lund som skrivit en lång rad böcker, bland annat om våra äldre seder:
– Man hängde lakan i fönster och på väggar, eller på logen om den döda lades där. Det var ett sätt att markera att det var en död person i huset. Kanske lade man ris på golven eller utanför huset. Det var ett tecken på högtid och vördnad, som när man lade palmblad för Jesus fötter.
När den döda tvättats, ofta av speciella liktvätterskor i bygden, kläddes hon eller han i finkläder. Det var en högtidsdräkt som personen valt ut och lagt undan under sin livstid, kanske bröllopsklänningen eller –skjortan.
Den döda sveptes i ett lakan av bomull eller linne och lades i kistan, som snickrats av någon i familjen eller traktens snickare – ibland var den även färdig och utprovad av den som senare skulle använda den.
Sedan placerades ett ljus eller kors i den dödas händer. Man kunde också lägga mynt på den dödas slutna ögonlock eller i munnen. Det härstammar från det antika Grekland, där man ansåg att de döda fraktades till dödsriket över den underjordiska floden Styx med en färja. Den roddes av Karon, som skulle ha en slant för tjänsten. För att den döda skulle slippa bli fast i gränslandet mellan liv och död var det bäst att skicka med transportavgiften. Via Romarriket fördes Karonpenningen sedan vidare in i den katolska kyrkan.
Kistan ställdes i ett rum som stängdes till eller på en loge, i väntan på begravningen. Därefter skickade man bud för att meddela dödsfallet i bygden. Släkt och vänner kom och beskådade liket, rörde gärna vid det eftersom man då skulle slippa att bli hemsökt, skriver Bringéus i boken Livets högtidsdagar, som är en rik källa till kunskap om döden förr.
Så länge den döda låg kvar i hemmet skulle man vaka över honom eller henne. Det var dels ett sätt att skydda mot onda makter, dels att försäkra sig om att den döda inte i själva verket var skendöd. Med tiden kom en likvaka att pågå tre dagar, då vem som helst kunde komma och ta farväl, äta och dricka något vid den döda.
Det hela urartade stundom till kalas med dans och lekar – öl och sprit flödade och ibland blev det regelrätta fylleslag. Detta fick svenska kyrkan att förbjuda likvakorna, i 1686 års kyrkolag (se faktaruta). Men de fortsatte att hållas i lönndom eller mer eller mindre öppet. Med tiden ebbade traditionen dock ut och kalaset fördes över till gravölet.

När prästen nåtts av dödsbudet ringde man för den dödas själ så att hela socknen skulle veta att någon dött. Själaringningen skulle också underlätta himlafärden och förkorta den dödas tid i skärselden. Ju rikare den döda var, desto senare på dagen och längre ringde man. En torpare ringde man för på morgonen, en godsherre på eftermiddagen. När kungar avlidit kunde det gå ut påbud om själaringning varje dag i ett helt år!
Geschäft och ögontjäneri, ansåg reformatorerna och förbjöd själaringning i både Norge och Danmark. I Sverige fick den vara kvar, men man tonade ned att den skulle hjälpa den dödas själ. Ringningen ska endast ”förkunna den dödas avgång”, enligt kyrkolagen 1686. Så småningom började man ringa efter högmässan i stället.
På begravningsdagen drack man ofta kaffe sedan gästerna samlats vid den avlidnas hem inför avtåget mot kyrkan. Vilhelm Moberg beskriver stundens tystnad och allvar i romanen Adolf i Ulvaskog:
Gästerna satt där stela och tystlåtna och såg ut som om de pinades av sina svarta helgdagskläder, i vilka de rörde sig ovant och ansträngt. Manfolken snörvlade till ett slag efter varje kaskklunk, sträckte på halsarna och tog sig åt struparna, besvärade av sina styva stärkkragar, som föreföll dem trånga som bindsel. Fruntimren tog en liten mun i taget av kaffetåren och suttade och sög på sockret, som de långsamt lät smälta på tungorna. Och de plockade och bläddrade i sina vidlyftiga kjortlar var gång de skulle sätta sig, rädda som de var för skrynklor och veck.
Själva begravningen var oftast av enklare slag. I allmänhet hölls den söndagen efter dödsfallet, före högmässan. Kistan med den döda skulle då bäras hela vägen till kyrkan, även om det var flera mil. Det fanns därför utsedda rastställen på väggen och flera likbärarlag kunde avlösa varandra. Från mitten av 1800-talet blev häst och vagn allt vanligare.
Begravningen var en kort ceremoni vid graven, ungefär som dagens jordfästning. Sedan sade prästen några minnesord under mässan, vilket under 1800-talets lopp växte i omfång och vi fick dagens längre ceremoni. Men det blev opraktiskt när högmässan drog ut på tiden, så då började man hålla begravningar på vardagar.
Det centrala momentet i en begravning är sedan evinnerlig tid mullpåkastningen, som förekommer i en rad religioner. I kristen tradition yttrar då prästen orden ”Av jord är du kommen, jord skall du åter varda”. Det innebär att den döde överlåtes i Guds händer.
Att ha brinnande ljus på altaret förbjöds vid reformationen men gjorde en smygande comeback. Kransar är en modernare sed, som kom i början av 1900-talet. Länge hade gästerna med sig kransarna, men i dag skickas de direkt från blomsteraffärerna.

Inför döden är vi alla lika, brukar det heta. Men när det gäller ceremonier och traditioner kring döden har det aldrig varit riktigt sant, förrän sent i våra dagar.
Tidigare begravdes kyrkliga och världsliga dignitärer inne i kyrkan. Det förbjöds under 1700-talet, men seden levde kvar ändå och många välbesuttna fick vila i särskilda gravkor mot en väl avvägd donation. De kunde också bli avbildade på tavlor, epitafier, inne i kyrkan. Där målades den döde omgiven av sin familj, inklusive döda ”änglabarn” som brukade avbildas i sina lindor och med små änglavingar eller glorior.
Fast det var inte alla som förtjänade en kristlig begravning. Mördare, självspillingar och odöpta barn begravdes, utan sten eller kors, i något hörn av kyrkogården eller utanför, ofta på norra sidan av muren. Man ringde inte heller för deras själar.
– Det var vanligt i äldre tider att vissa inte fick vila i vigd jord, men det ebbade ut efter hand. Det förekom ända in på 1900-talet, sedan sågs det inte på samma sätt som en synd längre. Man ville inte särmärka dem som begått något svårt brott eller tagit sitt liv, säger Nils-Arvid Bringéus.
Inte heller ”tattare”, det vill säga romer eller resande, fick begravas i vigd jord. Även andra socialt stigmatiserade grupper förnekades en hederlig begravning, berättar Birgitta Skarin-Frykman, professor emerita i etnologi vid Göteborgs universitet.
– Från början var det ett straff att begravas i tysthet. Det ringdes inte, ceremonin var avskalad. När landsbygdens bönder och torpare blev stadens industriproletariat fick de inte heller några hederliga begravningar, de fattiga och skitiga var i etablissemangets ögon inte hederliga. Men när arbetarklassen växte och deras begravningar blev större och mer accepterade började städernas överklass att begrava i tysthet, säger Birgitta Skarin-Frykman.
Det är just i städerna som gamla traditioner fasats ut först, medan de levt kvar längre på landsbygden. I städerna var det till exempel inte vanligt med samma stora fester, utan där drack man ett glas vin och åt begravningskonfekt. Den var inslagen i svart eller vitt papper, en tradition som stod sig in på 1960-talet på sina håll.
Att man skulle bära svart på en begravning och under sorgeperioden infördes av hovet och adeln under 1600-talet, tidigare var det vanligaste att man bar högtidsdräkt. De närmast anhöriga skulle sedan bära svarta kläder under hela sorgeperioden.
När Karl XI dog proklamerades hela 26 månaders landssorg, men annars var det vanligt med ett års sorgeperiod när en kung dog. För vanligt folk gällde ett halvårs sorgetid, enligt en förordning från 1741.
I dag har även den traditionerna skalats bort. Numera gäller i stort sett valfri klädsel och det är vanligare med ljusare kläder. Vi behöver inte bära svart, änkan har inte flor och inte ens prästen bär sin långa kappa. Många begravningar är en angelägenhet för ett litet fåtal, vi talar helst tyst och lågmält om den döda. Av respekt och högtidlighet.
Kaffe och smörgåstårta är gängse skaffning vid de minnesstunder som följer efter dagens begravningar. Den sparsmakade måltiden är ett svagt eko av det forna gravölet, som tydligt visar hur vår syn på döden förändrats.
En tradition med långa anor kan sägas ha gått i graven. För många är det i dag svårt att veta vad som förväntas av dem i samband med dödsfall och begravningar.
”Förr visste man vad seden bjöd, hur ett rejält begravningskalas skulle gå till. Vi vill åtminstone tro att de många praktiska plikterna då underlättade sorgearbetet och att det var en
trygghet att omges av släktingar och andra som man kände väl”, skriver Ingrid Nordström i boken Dödens riter.
Under senare delen av 1900-talet började ceremonins form och sättet att sörja och ta farväl mer ta fasta på ljusa minnen av den avlidna. Det är avskalat och allvarligt snarare än överdådigt och festligt. Ståtliga kalas i svart dräkt har omvandlats till enkel förtäring under stilla samspråk i ljus mundering.

Mats Karlsson

 

Fakta: 1686 års kyrkolag

Vår första kyrkolag infördes 1686 och ersatte en rad äldre kyrkliga regleringar, bland annat 1571 års kyrkoordning som slog fast den protestantiska läran, och stiftsordningar som gjorde att läran tillämpades lite olika i de olika stiften. Med kyrkolagen fasades också den kanoniska rätten ut en gång för alla. En mängd katolska sedvänjor avskaffades, som likvigningar och likvakor. Lagen ersatte också den gamla Upplandslagens kyrkobalk, som med tiden kommit att gälla hela landet i och med Uppsalas ställning som ärkebiskopssäte.
Källa: Wikipedia

Annonser

En dusch för själen

Publicerad av Amos/församlingstidningen 2018

När hjulen snurrar allt fortare och kroppen börjar säga ifrån är det dags att trycka på bromsen. Att pilgrimsvandra kan var ett sätt att lära sig finna långsamheten och sin egen inneboende rytm.

I dalen lättar dimman över fälten.
Nere bland vinfälten gal en tupp, i öster hörs göken. Uppe på kullen med pilgrimskyrkan, som dominerar trakten med sin mäktiga gestalt, råder ännu lugnet. Intill kanten av den slingrande bygatan tvättar sig en katt. Pilgrimerna samlas för mässa inför dagens vandring.
Vezelay ligger i Bourgognes glesbygd med minskande turism; ett antal krogar och butiker tycks ha slagit igen för gott. Ett lugn vilar över byn, på gott och ont. Men ändå, ett lugn.
Stillheten är långsamhetens syster.
Jag tar en tidig morgonpromenad. Det är som en dusch, säger härbärgets värdinna:
– Det är en dusch för själen.

Långsamhet är en av pilgrimens sju nyckelord, som pilgrimsprästen Hans-Erik Lindström lanserar i boken Pilgrimsliv – tillsammans med enkelhet, bekymmerslöshet, frihet, tystnad, delande och andlighet.
Allt fler människor pilgrimsvandrar, på kontinenten och i Sverige – trots att vi inte har någon kontinuerlig tradition här. En följd av att allt fler lever ett stressat och inrutat liv.
I Sverige är mindfulness, meditation och yoga väl etablerat, och nu har vårdcentraler börjat skriva ut skogsutflykter för sönderstressade. De kunde lika gärna ordinera hantverk eller långvandring. Oavsett aktivitet bör den inte vara tillfällig, utan upprepas om och om igen.
– Om du har ägnat år åt att skaffa dig dåliga vanor och skada din kropp ska du inte tro att det går över med ett par veckors vandring, säger Jacques.
Han är inte läkare. Han är pilgrim, har vandrat från Frankrike till Santiago de Compostela i nordvästra Spanien där Jesu lärjunge Jakob säg vara begravd. Tre gånger har han gått ”El camino” (Vägen), olika sträckningar.
– Långsamt är inte så sakta som möjligt. Det är det tempo du hittar, där du inte pressar din kropp. Din egen inneboende rytm.

Pilgrim betyder inte ursprungligen främling, som det brukar sägas. Det härstammar från latin för den som kommer ”över fälten” – per agra.
Vem är du? Jag är ingen.
Var kommer du ifrån? Jag kom över fälten.
Vart är du på väg? Dit vägen leder mig.

I Bourgogne är landskapet ett annat än i Sverige. Här odlas inte bara säd, utan även vin på böljande gröna kullar. Maskrosorna är större. Möjligen skiljer också hettan, i vägdammet stelnar fler uttorkade daggmaskar, och i möten hör vi medvandrares främmande ord.
Men vid vägrenen surrar samma humlor, här växer hundkäx och slån, samma backtimjan, tusenskönor och måra. Då och då korsas vägen av ungefär samma fjärilar i fladdrig planlös flykt. Jag känner samma fläkt av fläder, kreatur och fuktig skogsstig. Doften av björnbärssnår och nyss kapat virke, prydligt travat invid vägen. Jag hör vindens sus i håret, jag hör syrsorna, ibland en porlande bäck och fåglars drill.
Enligt gammal kinesisk medicin finns en punkt under foten, alldeles bakom främre trampdynan, som kallas ”porlande källan”. Den är extra känslig, och just där får foten kontakt med jordenergin. Går man långt känner man till sist inte att man går. Jorden hjälper mig finna kraft i varje steg.
Jag möter också det oundvikliga landskap som en vandrare och pilgrim ständigt bär med sig, det inre. Kanske manas det fram av det hypnotiskt monotona knastret av ens egna steg i gruset. Fast det behöver man inte fara till Frankrike för att möta.
Nej, hit kan man bege sig för trampa samma stenar som pilgrimer gjort i sekler. Samma väg, samma vyer, samma tempo – kroppens eget. Samma möten med andra vandrare i samma virrvarr av stigar och förgrenande leder som ibland för vilse.
Fast de löper ändå samman, om inte förr så i Santiago de Compostela 150 mil bort. Att gå vilse och vända om en halvmil är ingen fara, man ska ju ändå gå.

Första dagen varvar man ner, hittar sin andning och rytm, den andra börjar man förundras över det föränderliga landskapet. Den tredje smyger sig tankarna på, den inre vandringen. Sakta men säkert skalas sedan allt bort, man slutar utforska det yttre. Inte för att man blir blasé, utan för att det blir oundvikligt.
Det enda som återstår till sist är att sätta en fot framför den andra, skriver den franske filosofen Frédéric Gros i boken Marcher, une philosophie (Att vandra, en filosofi):
”Kroppens monotona plikt frigör tanken. När man går, är man inte tvungen att tänka, att tänka på det ena eller andra, eller på det ena eller andra sättet. Under detta kroppens kontinuerliga men automatiska arbete ställs det inre till vårt förfogande. Det är då som tankar kan födas, komma till ytan eller ta form”.
Dagsturer eller några dagars vandring är en bra början, som kan etablera en vana. Du kan hitta din långsamhet och närvaro, men för att komma ner på djupet och nå verklig förändring måste du gå två eller tre månader, säger Jacques.
– Alla som går El Camino bär på en fråga om sitt liv.
Det kan vara personliga frågor som ”Varför lämnade han mig?”, ”Varför mår jag dåligt?” eller ”Vem är jag?”. Men även mer indirekt: ”Finns Gud?”, ”Varför måste en ung människa dö`” eller ”Vad är livets mening?”
Man möter andra pilgrimer, som alla bär med sig en fråga, oavsett om de har en tro, söker en tro eller inte gör det. Ett samtal längs El Camino blir sällan banalt, det går direkt på djupet.

I ett rationellt och sekulariserat land som vårt är nyckelorden ”modernt, effektivt och resurssnålt”- ganska långt från pilgrimens sju nycklar. Men många har i fall börjat inse vårt behov av långsamhet och Svenska kyrkan har återuppväckt traditionen.
I Norden finns bara en pilgrimsled att tala om, Olavsleden som från olika håll löper samman mot Trondheim där den norska kungen Olav Tryggvason stupade i slaget vid Stiklastad 1030. Utöver den finns bland andra Birgittaleden i Östergötland och Ingegerdsleden i Uppland. Men på senare år har kortare leder dragits mellan kyrkor i var och varannan församling.
Det finns ett tiotal pilgrimscentra runt landet och det i Vadstena är rikstäckande. Där kan man få råd inför vandringar, men centret ordnar även egna vandringar, kurser och retreater.
– Många tror att de inte har tid, men det handlar mycket om prioriteringar. Vi kastar ibland bort tiden på sådant som inte betyder så mycket, säger pilgrimsprästen Tomas Wettermark vid centret.
– Det viktiga är inte målet, utan att vara här och nu. Vi behöver bryta mönster och möta andra sätt att tänka och se. Poängen med en pilgrimsfärd är att upptäcka att det vi söker finns inom oss. Ibland måste vi ge oss iväg för att se det. Kroppens rörelse, nya intryck och alla möten – min väg är också andras väg – sätter igång processer inom oss.

Teologen, prästen och psykoterapeuten Owe Wikström som 2001 gjorde succé med boken Långsamhetens lov anser att vi aktivt måste träna upp vår förmåga att göra ingenting.
– Vi har alla behov av att balansera det utåtriktade och det inåtvända, att tänka de starka tankarna som är existentiellt nödvändiga. Om man bara kastar sig iväg mot nya mål och aktiviteter missar man något viktigt, säger han.
Det som går förlorat i höghastighetskulturen är vår förmåga att reflektera över nuet och glädjas i nuet, anser han. Man kan leva ett helt liv utan att veta vem man egentligen är.
– Det finns för få arenor där vi kan prata på allvar om att livet är skört och provisoriskt. Man ger järnet tills man slocknar.
Filosofen och tonsättaren Ladislaus Horatius – som 1993 drog i nödbromsen på X2000 mot den skenande utvecklingen och numera driver projektet Re-analog – framhåller att det inte är långsamheten i sig som är viktig.
Han beklagar att ordet blivit så negativt laddat, ingen berömmer någon för att hen är så långsam. Det anses bra att vara snabb, få mycket gjort och fylla dygnet med aktiviteter. Men varför ska det vara så, undrar han.
– Det tråkiga, inte Google, är en vän, som vi indoktrinerats tro är en fiende. Inte minst av industrin som säljer livsstilen med internet, telekom och mobiler. Digitalisterna säger att det tråkiga är farligt. Men det är precis tvärtom! Det tråkiga kan träna tålamod och vara en utomordentlig barnmorska och förlösare.
Att vandra ger oss sinnliga upplevelser, som är helt analoga. Och sådana bör vi återupptäcka, anser Ladislaus Horatius. Det handlar inte om att vrida klockan bakåt till något gammalt utan om en mindre återfödelse. Efter att ha simmat omkring ”i den virtuella telekomsörjan”, kan vi vara redo att återupptäcka spänningen i en vanlig skogspromenad utan mobil och plattor.
– Det är inte långsamhet som är nyckeln, utan närvaron, även om det är lättare att vara närvarande om man saktar ned. Ödesfrågan handlar om att lyssna eller inte lyssna. Att lyssna på livet, som inkluderar dig och mig, på relationen mellan oss och på situationen, som är varken dig eller mig, säger han.

Mats Karlsson

Thereminen – det magiska instrumentet

Publicerad i Teknikhistoria 2017

Thereminen liknar inget annat instrument, den trollar fram musik ur tomma luften. I den förenas musik, magi, teknik och Sovjetpropaganda. Men tekniken bakom syntens föregångare är enkel.

Den halvdunkla salongen är fylld av tät förväntan. En strålkastare tänds och en smal, allvarlig och välklädd man träder in, bugar sig och går fram till ett bord med en liten låda försedd med smala metallpinnar åt olika håll. Han höjer händerna och ut strömmar ett svävande vibrato. En melodi ur intet tar form.
Mannen är Lev Sergejevitj Termen, platsen är Sankt Petersburg, året 1919. I väst kommer han att bli känd som Leon Theremin och hans instrument som thereminen, även om den nu kallas ”eterfon”. Succén är omedelbar, han trollbinder varje auditorium.
Thereminen var ett av de första elektroniska instrumenten. Den blev mest känt för musik och ljudeffekter till skräckfilmer och science fiction på 1940- och 1950-talen, med den kusligt svävande tonen. På 1990-talet gjorde den comeback, bland annat i ledmotivet till ”Morden i Midsomer”.

Lev Termen var ett tekniskt underbarn och cellist. Han studerade parallellt på universitet och musikkonservatorium, fick ut sitt diplom samtidigt med universitetsexamen – mitt under första världskriget och Ryska revolutionen!
Han var uppväxt i en solid borgerlig miljö, pappa var advokat och son till tsarens läkare, mamma var av rysk-polsk adlig börd. Bara sju år gammal lagade Lev sin fars guldklockor, som 15-åring fick han använda skolans fysiklabb för självstudier.
Efter kriget värvades han till Fysiktekniska institutet i Sankt Petersburg, där han konstruerade en rörelsedetektor utifrån principen att människokroppen kan utgöra den ena av en kondensators två elektriskt ledande plattor. När en människa rör sig förändras kondensatorns laddning och utgående spänning.
Nästa projekt tillämpade samma princip. Theremin hade fått i uppdrag att mäta gasers densitet vid olika tryck och temperatur. Han konstruerade en ytterst känslig apparat, som gav ifrån sig en ljudsignal – i hörlurar eftersom högtalare ännu inte fanns – vid minsta ändring i omgivande tryck. Till exempel förändrades signalen bara man rörde en hand.
Den musikaliske uppfinnaren såg potentialen. Genom att koppla två oscillatorer, en med fast frekvens och en med variabel, till en svängningskrets kunde han generera en ton med frekvensskillnaden som tonhöjd. Det kallas den heterodyna principen, upptäcktes 1901 och blev grunden för all radiomottagning.
Frekvensen i den variabla oscillatorn förändrade Theremin genom att koppla den till en kondensator vars ena ledande platta fanns i apparaten, medan den andra var hans hand. Den reglerade tonhöjden via avståndet till en vertikal antenn. Den andra handens avstånd till en horisontell antennögla reglerade tonstyrkan via en annan oscillator. Eterfonen var född!

Theremin lärde sig en mindre repertoar med klassiska musikstycken, som han uppträdde med inför både fysiker och en borgerlig allmänhet. Hans rykte spreds och självaste Lenin insåg att succén skulle kunna bli ett propagandaverktyg.
För Lenin var framsteg lika med elektricitet. Ryssland var ett feodalt bondesamhälle, medan det nya Sovjetunionen skulle vara modernt och industrialiserat. Elektriciteten var nyckeln och det magiska instrumentet skulle sprida ordet. Theremin kallades till Kreml.
Året var 1922, revolutionen firade fem år och bolsjevikerna behövde hänföra massorna. Lenin skickade ut Theremin på turné landet runt. Det blev ett segertåg för hans eterfon, som pressen kallade ”Termens röst” – eller på franska Thermenvoux, som blev instrumentets nya namn. Under den beteckningen patenterades uppfinningen hösten 1924.
Leon Theremin gav sig också i kast med televisionen, som blev ämnet för hans avhandling 1926. Men militären insåg att apparaten kunde nyttjas till övervakning och hemligstämplade hans rön, bland annat den storbildsskärm på 1,5×1,5 meter som var långt före sin tid.
Theremin återgick till sitt instrument. Han hade visioner om föreställningar för alla sinnen, musik med färg, rörelse, doft – till och med beröring! Sovjets statsledning såg däremot instrumentet som en trojansk häst, som kunde öppna nya vägar för spionaget.
En patentansökan i USA 1925 lämnades in av en tysk firma, som var fasad för den sovjetiska spionageapparaten. 1927 turnerade han flitigt i Tyskland, en resa som gav Sovjet möjlighet att bygga ut sitt spionnät även inom kultursektorn.
Men försöket att använda thereminen som en murbräcka för utbyggt spionage i USA gick inte riktigt som tänkt. Upphovsmannen valde att stanna där.

Till USA kom Lev Termen i juletid 1927 efter 180 konserter i Sovjet och succéer i Berlin, London och Paris. Han blev Leon Theremin och deklarerade att de traditionella instrumenten inte kunde uppfylla dagens krav på musik och konst: ”Vi behöver nya typer av instrument som utnyttjar de senaste vetenskapliga och tekniska rönen”.
En del av visionen om upplevelser för flera sinnen hade han redan testat, med projektorn Illumovox, som kopplades till strålkastare i olika färger som triggades vid olika tonhöjd. I Tyskland hade han utvecklat instrumentet Electroharmonium, Theremin ville ha en hel orkester av elektroniska instrument!
1928 fick han amerikanskt patent. Bolaget RCA köpte rättigheterna till försäljning, medan General Electric och Westinghouse tillverkade. RCA skrev även kontrakt med Theremin om en TV-prototyp.
Visionen var storstilad:
”Ett barn, en äldre dam, en skolad musiker, en blind man – alla kan lära sig spela detta otroliga instrument med exakt samma lätthet”, hette det i RCA:s reklam.
Theremin utvecklade konceptet med en stränglös cello, kallad ”the fingerboard theremin”. Halsen var den vertikala antennen och den horisontella öglan var inbyggd i kroppen, man spelade med en kort stråke i luften. 1932 kom varianten ”terpsitone”, med en stor metallplatta för dansös, och en fantasifullt utformad antenn bakom henne. Tanken var att dansa fram en melodi, men det krävde väldigt mycket av dansösen.
Fast nyhetens behag var över. Det var inte alls så lätt att spela som reklamen påstod, det räckte inte att höja handen för att framkalla en melodi. Det var inte ovanligt att komponenter var trasiga och butikspersonal saknade kunskaper för att kunna ge support. Till råga på allt bröt det ut börspanik. Efter tre år upphörde RCA med produktionen.
Det var 1932, samma år som Charles Lindberghs son kidnappades i sin vagga. Marknaden för tjuvlarm sköt i höjden och Theremin satsade stort på fjärrstyrda apparater. Han fortsatte med sina TV-försök men hade blivit omsprungen av andra pionjärer, som svensk-amerikanen Ernst Alexandersson, mannen bakom radiostationen Grimeton.
Theremins ekonomi blev allt sämre och han saknade medborgarskap ännu 1938, efter elva år i USA. Hösten 1938 for han tillbaka till Sovjetunionen, en missräkning eftersom han tämligen omgående skickades till arbetsläger i Sibirien.
Men i hemlighet fick han fortsätta forska, och konstruerade avlyssningsapparater. En byggde på IR-strålar som registrerade ljudvågor mot en fönsterruta. Berömd är också ”The thing”, som byggdes in i en stor modell av USA:s riksvapen. Den gavs vid krigsslutet som ”vänskaplig present” till den amerikanske ambassadören i Moskva och hängdes på hans kontor. I sju år avlyssnades allt innan saken upptäcktes av en slump.
1956 släpptes Theremin fri och rehabiliterades av Nikita Chrusjtjov. Han kom att överleva Sovjetunionen och gick ur tiden 1993, hela 97 år gammal.
Hans instrument hade under tiden levt sitt eget liv i USA, använt för musik och ljudeffekter i skräckfilmer och science fiction. Popgruppen Beach boys inspirerades av thereminen när de skapade ett helt nytt sound med skivan Good vibrations 1964.
När synten kom under 60-talet föll thereminen i glömska, trots att syntpionjären Robert Moog inspirerats av, utgått från och vidareutvecklat den. Hans bolag säljer fortfarande klassiska och moderniserade thereminer.
Först på 1990-talet fick instrumentet en renässans. I dagens elektroakustiska musik har det en given plats. Men att vidareutveckla den skulle vara kontraproduktivt, anser Girilal Baars, en av de svenska thereminveteranerna.
– Thereminen har en ikonisk klang. Du kan bygga om den, lägga till funktioner och filter, men då blir den en synt. Många som spelar theremin eftersträvar den lite spetsiga tonen, det kan du inte gå ifrån, säger han.
Än i dag är thereminen det enda instrument man spelar utan att vidröra det.
– Den är i en kategori för sig själv. Att spela genom att vifta i luften är fortfarande magi!

Mats Karlsson

Måltidens förfall är en myt

Publicerad i Amos 2017

När påsken kommer samlas vi till en av våra stora mathögtider, även om larm om måltidens förfall avlöser varann. Men varken bilden av flydda tiders stormåltider eller dagens ensamätande stämmer, enligt måltidsforskare.

Hela glada släkten sitter till bords, från gammelfarmor och alla mostrar till värdparet med stora barnaskaran, kusiner och alla ingifta. Familjens överhuvud ber en bordsbön och så bryter det stora tabberaset ut. Tjänstefolket får brått att fylla på när de dignande faten vittjas under stoj och glam, glasen töms och skratten klingar.
Vi har präglats av romaner, sett det på film och i målningar som Kröyers Hipp hipp hurra! Till vardag och fest samlas vi alla kring bordet. Men inte nu längre, påstås det allt oftare.
Larmen kommer från dem som värnar om kärnfamiljen och talar om moralisk upplösning. De kommer från andra som vill ge en bild av social oro och ett samhälle som knakar i fogarna. De förs fram av ekonomer och sociologer som pekar på växande klyftor och av dem som varnar för billig massproducerad mat.
Sverige är mer moderniserat, sekulariserat, urbaniserat och individualiserat än de flesta andra länder. Ingen annan stans finns fler ensamhushåll. I vår ensamhet tuggar vi i oss hamburgare med flottig pommes vid datorn. Tillvaron blir torftigare, vi isoleras och blir rädda för andra människor.
Ungefär så låter larmen.
Men bilden stämmer bara i liten grad med verkligheten, anser måltidsforskare.
– De studier som gjorts de senaste decennierna visar att de som lever tillsammans äter också ihop, det finns inga tecken på minskat ätande tillsammans. Man blir familj genom ätandet, även om alla inte samlas varje gång för att några är ute på aktiviteter, säger mathistorikern Richard Tellström vid Örebro universitet.
– Vi är så intresserade av sociala relationer att vi inte kan avstå från att äta ihop, även om de som vill framställa samhället som sönderfallande gärna sprider den myten. Men inget tyder på att det faller ihop av den anledningen i alla fall.

När andelen singelhushåll ökat till nästan hälften av alla hushåll – mellan 38 och 46 procent i olika mätningar – måste väl rimligen allt fler människor äta ensamma? Men siffran innebär inte att varannan svensk lever ensam, den ligger kring 20-25 procent eftersom hushållen där flera lever ihop innehåller betydligt fler människor.
Samtidigt har uteätandet ökat de senaste 20 åren, enligt Centrum för konsumtionsvetenskap vid Göteborgs universitet, CFK.
– Ätandet på restaurang har stigit himmelsvitt i skyn under 2000-talet. Vi äter inte alltid frukost ihop, för vi har olika tider när vi sticker iväg. Men luncherna äter vi med skolkompisar och arbetskamrater. Vi träffar våra vänner ute, fikar eller äter med dem, säger sociologen Marianne Pipping Ekström, en av våra mest meriterade måltidsforskare, verksam vid CFK och Institutionen för kost och idrott, IKI.
Vi äter också oftare lagad mat än för 20 år sedan. Vi äter mer kött och mer grönsaker, vi dricker nästan alltid vatten till målen. Vi äter hellre lunch med kollegorna än ensamma vid thaimojen.
Minst har middagen förändrats, den förblir vår viktigaste sociala måltid. Men inte ens bilden av att alla förr samlades till middag stämmer, enligt Marianne Pipping Ekström. Skillnaderna finns, nu som då, mellan olika sociala skikt.
– Vår romantiska föreställning om att alla åt gemensamt stämmer inte. Den gemensamma lyckliga måltiden var en schablon, som den stora middagen i ”Fanny och Alexander”. Men i en annan scen åt barnen med husorna och pigorna i köket, vilket kanske var vanligare. Fattiga familjer med många barn hade kanske inte ens ett bord som var stort nog att rymma alla.

Vad vi ställer på bordet har förstås förändrats genom åren, men även formerna för måltiden. Det visar en studie gjord i fjol på Institutionen för kulturvetenskaper vid Lunds universitet. Den följer upp liknande studier från 1970- och 1980-talen.
Till exempel är det viktigt att äta tillsammans när barnen bor hemma, men när de flugit ut spelar det mindre roll vad och hur man äter. En pizza framför teven duger gott och väl.
– Middagen förblir den viktigaste måltiden socialt. Men den har flyttats fram, vi äter betydligt senare. De flesta äter middagsmål kring sex-sju på kvällen, förr låg den kring klockan fem, säger etnologen Håkan Jönsson som lett studien.
Det kan vara svårt att leva upp till idealbilden. Men de ansträngningar vi lägger ned på att ändå få ihop det visar hur viktigt det är, konstaterar han.
Idealet är inte bara att man äter tillsammans utan även att alla äter samma mat. Men det är svårt när alla inte kan eller vill äta samma sak, på grund av dieter eller känslighet för till exempel gluten och laktos. Det kan peka på att individualiseringen alltmer tydligt avspeglas i våra matval, spekulerar Håkan Jönsson.
Fler män än någonsin lagar också mat, vilket kan irritera dem som vill behålla de traditionella könsrollerna och ha en person som är tilldelad rollen matlagare, resonerar Håkan Jönsson.
– Trots matens sociala funktion vill många gärna vara ensamma i köket. Det gör det svårt att föra över kunskaperna till nästa generation. Men det finns tendenser att det är på väg att luckras upp, att det blir vanligare att laga mat tillsammans.

Att dela på brödet är en urgammal gest av gemenskap, stadfäst i alla religioner. Nattvarden lever inte bara kvar i kyrkan, utan även sekulariserat i det svenska fikat. Att börja dricka kaffe är något av en initiationsrit till den vuxna världen. Det tar ett tag att lära sig, men öppnar portar till de flesta sociala sammanhang. Våra matval avspeglar våra värderingar, de uttrycker den identitet vi vill ha.
– Det är centralt att samlas till en gemensam måltid, att inte bli inbjuden till fika uppfattas av de flesta som ganska förolämpande. Samtidigt är det en stark markering att avstå. Det är ett sätt att inkludera eller utesluta människor, säger Richard Tellström.
– I nattvarden delar man en måltid för att man delar värderingar. Världsreligionerna använder maten för att uttrycka den religiösa uppfattningen; i judendom och islam är man fokuserad på vilka råvaror som är okej, i kristendomen är måltiden central.
Även bordsbönen kan sägas leva kvar i sekulär dräkt. Familjen Melkerssons ”Grr-bom!” i filmerna om Saltkråkan är kanske ett udda exempel, men de flesta tackar i dag den som lagat maten snarare än Skaparen som skänkt oss nåden.
Maten är inte längre ett gudslån – utom när vi tappar en brödbit på golvet.
– Då blåser folk ofta på den för att den ska bli ätbar, fast man kan inte blåsa bort bakterier. Men det är spår av en urgammal ritual att blåsa liv i brödet igen, att göra det orena rent, säger Richard Tellström.

Mats Karlsson

Han var Norrlands Robin Hood

Publicerad i Släkthistoriskt forum 2014

Han var jägare av Guds nåde, Erik Olof Älg i norra Ångermanland – en Robin Hood som under nödåren på 1860-talet blev tjuvskytt och gav älgkött åt svältande familjer på skogen. Här är verkligheten bakom skrönorna.

Erik Olof Olofsson hette han, var född och bosatt i den lilla byn Stensvattnet i socknen Bodum i Ångermanlands nordspets. Förstälgen sin sköt han redan före tonåren och ännu inte 18 år fyllda ställdes han inför tinget för tjuvjakt. Där blev han snart stamgäst.

Historierna om Erik Olof Älg – som han döptes till i folkmun – är lika många som fantastiska. Jag hörde dem som liten, berättade av min farfar och pappa, för Erik Olof Älg var bror till farfars morfar. Han sköt älgar – Kronans vilt – och gav till svältande på skogen. Han åkte sällan fast och blev förklarad som fredlös. Så lät det.

En ovanligt kall vinter följde Erik Olof en älg länge och väl innan han hittade och kunde fälla den. Det hade hunnit bli kväll och temperaturen föll snabbt. Trött, frusen och hungrig slog han läger på plats sedan han tagit ur lägen och lagt köttet i säckar. Han insåg att varken skulle orka eller hinna ta sig till någon koja innan mörkret föll och fick snilleblixten att krypa in i det ännu varma kadavret och dra skinnet omkring sig.

På morgonen vaknade han som i ett skruvstäd, det var helt omöjligt att komma loss. Men sedan paniken lagt sig kom han på råd och började andas på älghuden och sedan bita loss den, tugga för tugga, tills han efter långt och länge kunde få en arm fri och komma åt sin kniv.

Just den historien lär ha anor från antiken, och sanningshalten är osäker. Detsamma gäller många andra skrönor – även om den hur han på en skida for ner på en stötta till en jättehässja lär vara sann. Det intygar ett barnbarn till hässjans ägare.

Erik Olof Älg var själv bra på att berätta och att spä på. En del skrönor har ren buskiskaraktär, som när han överrumplade sin evige förföljare Kronojägaren och lämnade denne som en fågelskrämma, med byxorna neddragna till fotknölarna och en skida genom tröjärmarna…

Än mer har historierna förädlats sedan hans död 1935. Det var därför en utmaning att söka sanningen om ”Norrlands Robin Hood” i arkiven.

Att forska om brottslingar i släkten kan vara både spännande och ibland obehagligt. Vill man verkligen veta sanningen om skrupelfria förfäder och släktingar? Vill man veta det som släkten skämts över och inte velat tala om?

I fallet Erik Olof Älg var det lättare, han var ingen råbarkad hustrumisshandlare eller missbrukare, han dräpte aldrig annat än skogens vilt. Risken var snarare att sabotera en god historia.

Den givna startpunkten för en släktforskares ”brottsutredning” är domboken. I varje härad hölls ting vår och höst, men det kunde dessutom även hållas ting sommar och vinter. Domböckerna är hiskeliga luntor som kan vara svåra att hitta i, även om åtalade och brottsrubriceringar i senare domböcker noteras i marginalen för varje nytt mål.

Detta kan saknas i äldre böcker. Oftast börjar ett nytt mål omedelbart efter domslutet i det föregående – och allt är ordrikt och tätt skrivet. Att söka igenom äldre domböcker är därför en ganska tidsödande utmaning.

Det första spåret i jakten efter Älg på landsarkivet i Härnösand blir därför Ramsele härads vårting 1867. Blott 17-årige Erik Olof Olofsson står åtalad för olaga jakt på älg, tillsammans med en äldre granne. Tidpunkten är ingen slump – det är det första av de två stora nödåren i slutet av 1800-talet. Folket svälter och behöver kött.

De båda åtalas enligt ”K Jagtstadgan den 21 october 1864” för att ”under februari ochmars månader innevarande år på skidor jagat och dödat elgdjur å Kronomark samt om åläggande för Svarandena att ersätta djurens värde och kostnaderna å målet”.

– Jag har grundad anledning att misstänka båda svarandena för jakt å en hel mängd elgdjur under sistlidne vinter, varunder 17 stycken inom mitt distrikt blivit, mig veterligen, olovligt fällde, inledde åklagaren Johan Robert Forsshéll enligt tingsprotokollet.

Bara den unge Olofsson hade infunnit sig, och lämnats i sticket av sin äldre medbrottsling Elias Olofsson från Bovattnet. Ynglingen förnekade all delaktighet i brottet och påstod att han inte ens sett någon älg i skogen, bara spår av en. Detta underrättade han skogsuppsyningsman Segerström om och hjälpte denne att spåra djuret, som hittades flått och urtaget på hembyn Stensvattnets kronoskog.

Elias Olofsson dömdes att böta 20 riksdaler för att han inte infunnit sig. Däremot sköts domen i målet upp till hösttinget eftersom man inte kunde fällas i sin frånvaro. På hösten dök dock ingen av de åtalade upp och domen fick åter skjutas upp. Samma visa fortsatte att upprepas ting efter ting åtminstone till 1871, med ständigt nya uppskov. Någon dom har jag inte lyckats hitta, men kan ha bläddrat förbi den.

Parallellt med detta mål kommer nya åtal och Erik Olof Olofsson blir en följetong vid höst- och vårting i åtminstone 20 år, även om hans karriär sträcker sig över en åtminstone dubbelt så lång period. Kanske blev han med åren allt skickligare på att hålla sig undan.

Ibland åtalas han ensam, men även tillsammans med syskon som Ingel Petter Olofsson, min farfars morfar, och Abraham Olofsson. Svågern Peter Månsson är medåtalad vid ett tillfälle.

För det fanns skäl till tjuvjakten. Byn svalt. Som i många andra byar och torp på skogen led folket i Stensvattnet nöd. Markerna var inte lämpade för jordbruk och utan jakt och fiske hade ingen överlevt. Att älgen råkade vara fridlyst stod det inget om i Stensvattnets egen lag…

I början av 1800-talet var älgen utrotningshotad sedan Gustaf III släppt jakten fri 1789. Ända in på 1920-talet rådde därför tidvis jaktförbud. Böterna var mycket stränga, vilket Erik Olof Älg blev mycket påtagligt varse om senare.

Förutom domböcker finns på landsarkiven andra högintressanta källor som ger mycket kött på benen när man forskar om brottslingar. Länsmansarkiven är rena guldgruvorna. De innehåller inte bara förhörsprotokoll och andra brottmålshandlingar, utan även länsmansbrev, handlingar i tvistemål, bouppteckningar, olycksfallsdiarier, protokoll över vägsyner, utmätningar och auktioner.

Just utmätningsmålen ger en bra bild av fattigdomen. Här förekommer både Erik Olof Älgs far Olof Ingelsson, som var Stensvattnets första nybyggare. Här finns hans syskon och deras familjer, här finns min farfars far och i stort sett alla andra i byn. När 1800-talet går mot sitt slut börjar den avfolkas efter 70 års existens. En del drar till Amerika medan andra, bland anat min farfars far, flyttar till Hoting, Junsele eller andra metropoler.

Men Erik Olof Älg stannar kvar och han fortsätter att tjuvskjuta älg. Brottet är så pass allvarligt att han till och med förklaras som fredlös. Så påstås det i släktens historier i alla fall. Men stämmer det verkligen?
Njae. Ingenstans i protokollen från de ting jag fördjupat mig i finns någon sådan uppgift. Det är kanske inte så konstigt, eftersom det urgamla straffet fasades ut ur rättssystemet under 1700- och 1800-talen.

Att bli förklarad fredlös, eller fågelfri, innebar att man ställdes utanför samhället och helt saknade lagens skydd. Vem som helst kunde ostraffad döda den som var fredlös. Så illa var det nu inte för Erik Olof Älg. Men varifrån kommer uppgiften?

Sannolikt är det något som bättrats på i historierna under årens lopp. Däremot betecknas tjuvskytten i början av sin karriär som ”försvarslöse ynglingen” när han ställs inför rätta. Försvarslös är ett begrepp av helt annan kaliber. Det betyder att man saknar anställning och egna tillgångar. Någon större arbetslust tycks Erik Olof Olofsson sällan ha drabbats av, så beteckningen äger nog sin riktighet…

I senare protokoll och husförhörslängder kallas han däremot ”arbetare”, ”getare” eller ”hästgetare”. Det är sannolikt kraftiga friseringar av verkligheten. Kanske för att ge honom en starkare ställning inför lagen hävdade bönderna i grannbyn Jansele att Erik Olof Älg vallade, eller getade, deras kreatur på skogen.

I själva verket höll han sig mest undan lagens långa arm i ett antal kojor han hade byggt åt sig på skogen i olika delar av socknen och grannsocknar.

Erik Olof Älgs första framträdanden på tinget sammanfaller med en genomgripande omdaning av det svenska rättsväsendet, då arvet från de medeltida landskapslagarna rensas ut.

Fängelse- och bötesstraff ersätter kroppsliga och omedelbara bestraffningar. Straffen ska kompensera samhället för den skada brottslingen orsakar, inte i första hand vara denne till straff och ”androm till varnagel”. Att brottslingen ska få vård och en chans att bättra sig är däremot en 1900-talsuppfattning.

Den gamla Missgärningsbalken och Straffbalken ersätts 1864 med en Strafflag. I samma veva bildas i norra Ångermanland länsmansdistriktet Bodum, vilket omfattar de tre socknarna Bodum, Fjällsjö och Tåsjö. Den förste att ikläda ämbetet blir Johan Robert Forsshéll, som vi mött i en annan roll, den som åklagare.

Det var alltså länsman, den som ledde brottsutredningen, som också var åklagare. Detta system gällde ända till 1917, då åklagarmyndigheter infördes i länen. Skälet var att stärka rättsäkerheten. Att en och samma person förfogade över bevismaterialet genom hela processen och kunde sålla som han ville var inte bra.

Till sin hjälp i utredningar hade länsmannen ofta kronojägaren, som var anställd av Domänverket för att bevaka ett större skogsområde. I Bodums fall hette han Johannes Flemström och var ofta den som i praktiken utförde spaningarna efter Erik Olof Älg.

Kronojägarnas rapporter till Domänverket finns att läsa i jägmästarnas arkiv på landsarkiven. Där finns också enskilda kronojägares handlingar.

I många av Erik Olof Älgs rättegångar är det Johannes Flemström som är åklagare. Även om nu historien om fågelskrämman är påhittad så hade han alla skäl att hysa agg till tjuvskytten, så även här kan rättsäkerheten ifrågasättas.

För det finns en historia i domböckerna som inte förts vidare som skröna. En är den mest dramatiska episoden i Erik Olof Älgs karriär – och i Flemströms.

Historien om Erik Olof Älg kan inte berättas utan vare sig länsman Forsshéll eller kronojägare Flemström. Deras verksamma år sammanfaller helt, att läsa domböckerna från de åren är som att följa en utstuderad koreografi för tre dansare.

Redan tidigt gick lagens företrädare ynglingen Olofsson på nerverna. Det illustreras tydligt av händelserna annandag påsk 1870, då Erik Olof Älgs tålamod brister. Han såg sig nödd och tvungen att statuera exempel.

Flemström tar själv upp händelsen när han över 50 år senare intervjuas om sin karriär i Sollefteå-Bladet. Hans berättelse bekräftas också av domböckerna.

Kronojägaren hade tillsammans med ett biträde kommit till Stensvattnet efter tips om tjuvjakt. De ser Erik Olof Älg slinka in i ett uthus och följer efter. Men när de kommer in smäller Erik Olof igen dörren och det blir kolmörkt. Sedan hoppar han och en svåger på Flemström och börjar puckla på honom. Han slås blodig innan han lyckas få fram sin revolver och backar mot dörren. Han vänder om och flyr hals över huvud, liksom biträdet.

Ett skott knallar till från uthuset, sedan ett till. ”Kom tillbaka och leta efter älgkött i gödselstacken också”, ropar Erik Olof Älg enligt protokollet.

– Den påsken glömmer jag aldrig, säger Johannes Flemström i tidningen.

Rättegången drar i vanlig ordning ut på tiden, den tar fler år. Vittnen vägrar infinna sig och drar tillbaka sina redogörelser. Till slut svävar även kronojägarens biträde på sitt vittnesmål och de båda frias.

Att ordningsmaktens frustration och bitterhet stundtals var stor vittnar också källorna om. I ett brev till sin chef kronofogden skriver länsman Forsshéll om sina ansträngningar att fånga tjuvjägaren. Det är i mitten av 1880-talet och Erik Olof Älg ar lyckats hålla sig på flykt i över två år, bland annat genom att uppehålla sig i Junsele socken, som är utanför Forsshélls räckvidd.

En dag brister det för Robert Forsshéll. Länsmannen uppmanar närmast desperat sin chef att hans kollega, läsmannen i Junsele, ”särskildt måtte beordras, att Olofsson Elg efterspanas; och vågar jag desslikes ödmjukast hemställa, att en belöning af allmänna medel måtte för Elgs gripande utfästas.”

Denna sista begäran, som avslås, kan ligga bakom den utbredda uppfattningen att ett pris sattes på Erik Olof Älgs huvud. Ytterligare en omständighet som förädlats genom åren.

Till sist grips emellertid tjuvskytten, och den här gången lyckas han inte med några tricks fly innan han buras in på Vita duvan, länsfängelset i Härnösand. I Stadsfiskalens arkiv hittar man handlingar från fängelset, bland annat fångrullor. Där framgår att ”Arb. Erik Olof Olofsson från Stensvattnet” dömts till 200 riksdaler i böter för ”oloflig elgjagt” och 50 riksdaler för ”fylleri inför Rätta” – en enorm summa 1885.

Då brottslingen saknar medel omvandlas straffet till fängelse på vatten och bröd i 28 dagar! Därmed bekräftas åtminstone den uppgiften från skrönorna. Han satt verkligen på vatten och bröd. Omvandlingen av straffet gjordes enligt 1864 års strafflag, där minsta bot är 5 riksdaler och högsta 50: ”Saknas hos den, som blifvit till böter fälld, tillgång till deras fulla gäldande; då skola böterna /—/ till fängelse wid watten och bröd förvandlas”.

Vistelsen beskriver Erik Olof själv som fruktansvärd. ”Jag tvingades dricka mitt eget piss”, förklarade han långt senare. Dock inte i den tidningsartikel 1929 där han, likt Flemström fem år tidigare, sammanfattar sin karriär. Över huvud taget nämns inte ordet tjuvjakt, men han hävdar bland annat att han skjutit över 200 älgar. ”Där slutade jag med räkningen”, förklarade han. Sin sista älg fällde han vid 75 års ålder, 1924.

Han berättar också att han fick sitt öknamn när han under en och samma vecka sköt sju älgar.

Intervjun gjordes i en av hans skogskojor, men annars var det meningen att han skulle sitta på ålderdomshemmet i Backe. På hembygdsgården där finns i dag ett par av hans skidor och en psalmbok från hemmet.

Någon kristendomskunskap att tala om tillägnade han sig aldrig – trots att han ålades detta vid flera tillfällen på tinget. Detta för att öka styrkan i hans vittnesmål och förhoppningsvis få honom att hålla sig bättre till sanningen.

Till hemmet togs han sedan hans enkla stuga i Stensvattnet brunnit ned på grund av oförsiktighet med elden. Men på hemmet blev han inte kvar, utan de sista åren av sitt liv tillbringade han hos en syster och svåger i hembyn.

Erik Olof Älg gick ur tiden 85 år gammal, 1935. Bara prästen, fattignämndens ordförande och en av tjuvskyttens tvillingdöttrar – avlade i en fjällby under hans år på flykt – var med vid jordfästningen. Hans grav är omärkt, men han vilar bland bolagsfolket och andra överhetspersoner. I all enkelhet en fin sista hyllning till Norrlands Robin Hood.

Mats Karlsson

Krigsbarnens sår går i arv

Publicerad i Släkthistoriskt forum 2014

Över 70.000 finländska barn skickades till Sverige under andra världskriget, undan krig och svält. Det splittrade familjer och skapade sår som är svåra att läka. Men kritiken tystades i Finland och trauman förvärrades. Än i dag får krigsbarnen och deras familjer inget stöd, deras erfarenheter tas inte till vara. Kristina Grahn for till norra Finland för att återförenas med sin mammas släkt och läka såren.

Kristina_Eero1_low
Kristina & Eero

Det är över 70 år sedan familjen splittrades och det tog Kristina Grahn över 40 år innan hon kunde besöka sin mamma Ellis hemby för första gången som vuxen. Det var för två år sedan och den resan gav så djupa och viktiga möten att Kristina ville tillbaka för att få veta mer om sin släkts historia.

Ta smärtan och alla trauman gånger 10.000. Minst så många krigsbarn stannade kvar i Sverige. Lägg till tystnaden och saknaden i deras familjer. Plussa på såren i de över 60.000 familjer som återförenades efter kriget, men där barnen inte längre mindes sitt modersmål, de som sett en skymt av en annan värld och hade svårt att finna sig till rätta i sin hembygd.

De som lämnats bort av sina föräldrar och inte kunde se dem i ögonen igen. Och föräldrarnas lika undvikande blick i tyst skam över vad de gjort.

Elli föddes och växte upp i byn Arpela, ett par mil nordöst om Haparandas finländska systerort Tornio. Hon var nio år när hon skickades iväg till Sverige 1941. Första gången hon återvände var 1953 och det mötet glömmer hennes syster Anja aldrig.

– Hon var så fin, så vacker. Jag kunde se att hon hade det bra. Hon hade blivit svensk.

Så beskriver Anja återföreningen med den ett år äldre systern – hennes tvillingsjäl som hon alltid lekt med, sovit skavfötters med. Det var första gången som den sargade familjen återförenades, alla tio syskonen. De som spridits för vinden under kriget hade kommit hem, om än för ett kort tag.

Men Elli hade blivit svensk. Det mesta av finskan hade hon glömt, systrarna hade svårt att förstå varandra. Det glada återseendet blev smärtsamt. För det var inte bara språket, det var två olika världar som möttes.

Lapp om halsen

Elli kom till Sverige i en för stor, lånad klänning och med en lapp om halsen som berättade vad hon och hennes föräldrar hette och var de bodde. Någon adressat fanns däremot inte. Men det stod ”Mamma: död”.

Elli fick ta tåget från Haparanda och söderöver, tillsammans med en mängd andra barn som skickats iväg av sina föräldrar. Nöden var stor i Finland, särskilt i norr.

I Sverige var det annorlunda. Det hade barnen fått veta, det hade deras föräldrar informerats om via kontor som staten satt upp där föräldrar eller barnen själva kunde anmäla intresse. I Sverige var det inte krig. Där fick man fina kläder, man fick ordentligt med mat, man fick köpta leksaker. Man fick choklad.

Hemma i Arpela kunde man bara drömma om ett sådant överflöd. Ellis mamma hade dött i barnsäng när Elli var fem år. Pappa var ute i kriget och de tio barnen togs omhand av farföräldrarna och äldsta systern, som var 15 år.

– Det var kallt på vintern, de fick hacka is i brunnen för att få upp vatten, berättade mamma. Det fanns mat, men inga godsaker. Ibland kom kanske någon handlare förbi med kaffe och socker, det var allt, berättar Kristina Grahn.

– Det var fattigt och det var oroligt. Det rörde sig tyskar i området och ibland kom det flygplan. Var barnen i skolan fick de springa och gömma sig, var de ute fick de slänga sig ned i ett dike.

Elli gick till kontoret och skrev själv på.

– Mamma kan inte ha förstått vad hon gjorde. Men hon förstod att det var bättre i Sverige.

Barnen valdes ut

Ellis pappa hade kommit hem från kriget, men klarade inte av ansvaret för hela barnaskaran själv. Två av barnen, Eero och Liisa, lämnade han till sina svärföräldrar. Han godkände Ellis ansökan om att få komma till Sverige och senare skickades även hennes lillebror Lauri dit.

Vid ankomsten till Sverige avlusades barnen och läkare undersökte deras hälsa och om de var undernärda. Elli hade hosta och feber och fick stanna på sjukhem ett par veckor innan hon tilläts fortsätta.

Tåget söderöver gjorde många stopp. Varje gång fick barnen gå ut och ställa sig på perrongen, där det väntade människor som ville ta hand om finländska barn. De valde och de vrakade. Vem man skulle hamna hos var ett rent lotteri. Många frågade om mammans död men Elli visste inte varför.

Det gick dagar utan att hon såg någon som hon skulle vilja bo hos. Först i Västergötland mötte hennes blick ett par ögon som hon tyckte var snälla. Och kvinnan såg något i Elli också.

Viktoria hette hon, kvinnan, men Elli kallade henne Tola. Hon var ogift och uppväxt i ett strängt kristet hem, levde med sina bröder på en gård. Det blev Ellis nya hem och två år senare kom lillebror Lauri efter.

Återföreningen

Att Ellis dotter Kristina över 70 år senare nu återförenats med släkten i Arpela är inget annat än ett mirakel.

När Kristina var 6 år reste familjen till Arpela, där hon träffade bland andra sin två år yngre kusin Minna. Kärleken och den innerliga närvaron i mötet mellan Anja och Elli – trots språkförbistring och svårigheter att hitta ord – gav barnen minnen som följt dem sedan dess. Mötet var något stort och viktigt, minnet etsade sig fast i både Minna och Kristina.

Minna bodde isolerat på skogen och kom att växa upp helt utan kompisar. Hon började drömma om att träffa Kristina igen och samla hela den stora men splittrade släkten: mostrar och morbröder, fastrar och farbröder, alla kusiner.

Men tillfället att foga ihop de två världarna uppenbarades inte förrän hösten 2010.

Då låg Minna nyopererad på sjukhus i Helsingfors. Hon hade börjat återhämta sig och det var dags för henne att stiga upp ur sängen och ta några steg.

– Jag gick ut i korridoren och såg ett fönster i änden. Dit ska jag ta mig, tänkte jag. Där fanns ett bord med en stor hög med tidningar. Jag bara tog en i högen, i mitten nånstans, inte den översta. Jag slog upp en sida på måfå och där var Kristina!

Hon vet inte att det är Kristina hon ser, men det är något väldigt bekant över henne. En morbror hade berättat att Kristinas äldsta son fått samma namn som Minnas äldsta son. Han hade också berättat att Kristina läste till präst. Här i den svenska veckotidningen blir Kristina intervjuad om sorgbearbetning.

Kusinerna som systrar

Minna vill genast ta kontakt, men på grund av konvalescens och andra omständigheter ska det dröja nära två år innan det blir av.

– Jag googlade på henne och skickade ett mail. Jag tänkte mycket på vad jag skulle säga, vi känner ju inte varann. Hon skulle inte känna sig pressad att behöva svara, jag tänkte att många svenskar inte vill veta av sin finländska släkt. Särskilt när det handlar om krigsbarn. Jag skrev: Du behöver inte svara. Men hon svarade direkt!

Minna far över till Stockholm och det klickar omedelbart. Kusinerna känner sig mer som systrar och det visar sig att både deras egna liv och deras mammors liv har många likheter. Att mammornas trauman av familjens splittring hade satt djupa spår och gjort det svårt för dem att knyta an och känna tillit till andra människor. Det hade i sin tur även präglat kusinerna.

Kristina besöker Minna i Helsingfors och tillsammans flyger de hösten 2012 upp till finska Lappland och Kristina besöker Arpela för första gången som vuxen. I augusti i år gör hon om resan för att få veta mer om släkten och, om möjligt, försöka bidra till att läka såren.

Elli i en ny värld

Plötsligt hade Elli hamnat i en ny värld. Ett nytt land, ett nytt språk, en ny familj. På en gård i Månstad, i Sjuhäradsbygden sydöst om Borås. Mycket långt ifrån Arpela, där nu sex syskon bodde kvar hemma på gården med pappa, hans föräldrar och en bror till honom. Två syskon hos morföräldrarna på gården Elva, drygt en halvmil bort. Familjen var splittrad och allra mest sörjde Anja, som mist sin ”tvillingsyster”.

Elli hade fullt upp med att försöka förstå vart hon hamnat, att anpassa sig till det nya livet. Det hjälpte henne kanske att förtränga saknad och oro. Att hon tidigt fick en väldigt bra relation med Viktoria, ”Tola”, gjorde också livet lättare.

– Mamma var väldigt förtjust i Tola, hon knöt an till henne väldigt mycket. Hon kände nog en lättnad att hon kommit ifrån Arpela, men samtidigt ett dåligt samvete för att hon blivit räddad. Och de hade säkert dåligt samvete där hemma också, att de skickat iväg henne, säger Kristina Grahn.

Materiellt hade hon fått det bra, Elli. Mat! Hon åt mat i stora lass, allt som ställdes fram. När lillebror Lauri kom proppade han i sig så mycket att han blev sjuk och kräktes. I Sverige behövde de inte svälta.

Elli brevväxlade flitigt med Anja, ibland skickade hon fina kläder. Breven finns inte sparade, men Kristina gissar att Elli säkert skrev om den finska flicka som bodde i grannbyn och som hon ville leka med. Men Tuula förstod inte vad Elli försökte säga och släppte inte iväg henne. Till sist tog Elli cykeln ändå och trampade dit.

Hon var duktig i skolan, lärde sig svenska mycket fort. Snart stavade hon till och med bättre än sina svenska skolkamrater. Hon var också duktig på att teckna.

Medan Anja var barnflicka i Haparandratrakten blev Elli barnflicka åt prästen i Månstad.

I takt med att Ellis glömde finskan blev det allt mer glest mellan breven. Då tog Tuula över och skrev brev till Ellis pappa, som en kvinna i Arpela översatte till finska åt honom

Efter kriget skrev Tola ett brev och bad om att få adoptera Elli. Kristina vet inte säkert, men tror att Elli ville stanna. Ändå smärtade faderns korta svar djupt: Det är helt i sin ordning.

Rädsla att avvisas igen

Traumat att bli bortadopterad, avvisad av sina närmaste, smärtar en hel generation barn som skickades till Sverige. Det är ett sår som finns där, oavsett om de kom hem eller stannade kvar.

– Så många krigsbarn har i 60-70 år levt med rädslan att bli avvisad en gång till om de skulle ta kontakt. Det står man bara inte ut med. Det finns de som känner ett hat mot Finland, landet som skickat iväg dem. De vill inte ha med det att göra, inte ens höra språket. För att skydda sig själva mot all den här smärtan, säger Irja Olsson i Gävle, ordförande för Riksförbundet finska krigsbarn, RFK.

Den som trots allt vill återknyta kontakten med släkten i Finland kan få hjälp av föreningen, som bistår med forskning i arkiv och kontakter med krigsbarnsföreningar i Finland. Eller bara träffa andra krigsbarn och prata, dela erfarenheter för att inte förgås i ensamhet av sin smärta.

Att äntligen ta kontakt kan vara befriande, framhåller Irja Olsson:

– Det är spelar ingen roll om det är en bra eller dålig berättelse, utan att det finns ett slut på det man sökt i hela sitt liv fast man inte kunnat ta steget. Man har en dubbel identitet. Även om man älskat sina svenska föräldrar finns det alltid en saknad efter de biologiska finska, uttalad eller ej.

Locket på

Till barnens trauman har även bidragit politiska orsaker. Svenska privatpersoner öppnade tidigt sina hjärtan för de finska barnen. Men när svenska frivilligorganisationer erbjöd sig att förmedla mottagandet av barn sade Finlands regering nej. Först när Sovjetunionen började bomba Helsingfors gick man till slut med på det.

Finska staten upprättade kontor landet runt där familjer kunde anmäla intresse för att låta barnen få en fristad i grannlandet. Omfattningen växte efter hand och även svenska staten gick in och finansierade till del. Bland annat ordnades särskilda barnhem för krigsbarnen, även om den stora majoriteten togs omhand av fosterföräldrar.

En del barn for illa hos fosterföräldrar men framför allt på barnhem. Hjälpen blev omstridd i båda länderna. 1942 beslutade Finlands riksdag med stöd av krigslagarna om censur. Ingen kritik fick längre framföras mot verksamheten, pressen belades med munkavle. Den kompakta offentliga tystnaden ökade pressen på familjerna som sänt iväg sina barn och förstärkte den redan tysta skammen.

– Det bidrog också till att familjerna inte fick någon information om att en del barn for illa. Hemma i Finland fick familjerna prioritera att männen, de som var ute i kriget, fick mat för att orka. Pengarna och kupongerna räckte inte till. Kvinnorna vände sig till sociala myndigheter, som kunde säga: ”Jaha, ni har fem barn? Men om ni skickar tre till Sverige kan vi hjälpa er”, säger Irja Olsson.

Medan krigsinvalider och -veteraner fått och får mycket hjälp av finländska staten får krigsbarnen och deras familjer ingenting. Den offentliga tystnaden är fortfarande stor.

En grym uppväxt

Anja har än idag svårt att prata om det som varit. Så har det också varit för hennes bror Eero, som Kristina möter på mammas barndomsgård i Arpela, där han nu bor med hustrun Raili. Han har väntat länge, väntat på att för första gången få berätta.

Mötet med Kristina bli känsloladdat och stort, hans historia gripande och smärtsam – inte minst för systern Anja som aldrig hört den.

Morfadern var en betrodd man med kommunala uppdrag, hans hustru en from kvinna som stod värd för bönemöten på gården. Men bakom den omsorgsfullt putsade fasaden var morfadern en hård människa, berättar Eero.

– Det var hemskt! Jag fick börja jobba hårt på gården när jag var nio år. Vi fick inte nog med mat. Morfar var trevlig när det var folk där, annars elak. De hade också fostersonen Tobi, som aldrig pratade. Vi fick hämta timmer, hugga ved, bärga hö. Även om det var minus 40 måste vi jobba. Ändå vi var tvungna att snåla med maten, fast det fanns, säger Eero som i dag är 80 år.

– Bara en gång pratade Tobi: ”Kom, vi rymmer! Vi kommer aldrig mer tillbaka!”

Trygghet och tröst vara för Eero bara ord, som inte betydde något. Kristina frågar hur han klarat sig utan kärlek och trygghet.

– När man fötts utan det kan man inte längta efter det, man vet inget. Men jag såg grannar som tog hand om sina barn. Det lärde mig att det fanns godhet i världen, det hjälpte mig att härda ut.

Andlighet gav styrka

Trots allt fick Eero också med sig en andlighet från morföräldrarna. Där hölls bönemöten, människor samlades för att be och ibland kunde Eero då känna en ro i hjärtat. Elli minns även att hon följt med sin farmor till kyrkan som barn.

Kristina som är präst visste inte om att denna starka bönetradition fanns i hennes släkt. Men bön och förbön har varit hennes väg till tro, berättar hon.

Hennes mamma, Anja och Eero hade alla fått med sig, och utvecklat, en känslighet för stämningar och människors känslolägen som hjälpt dem. Ibland känner Eero på sig saker i förväg, precis som Anja och Elli – och även deras döttrar Kristina och Minna.

Det händer att Eero får lust att gå in i en kyrka, men han vet inte vad han skulle göra där. Även Elli gick i kyrkan, men slutade med det eftersom hon inte kände sig mottagen där.

– Ingen kunde ta emot hennes känslor, det var därför hon slutade, säger Eero.

När han äntligen fått berätta sin historia för Kristina, systerdotter och präst, får han frid. Två dagars berättande har tagit på krafterna.

– Jag är tom, säger han när Kristina far iväg.

Krigsbarn har sämre hälsa

Såren finns där, hos alla. De som skickades till ett annat land, de som stannade kvar och de som återvände. Splittring i familjen sätter djupa spår hos alla. Och såren går i arv.

Krigsbarnen har ofta svag självkänsla, de har svårt att lita på någon och problem med att knyta an. De kan sällan lita på någon, har svårt att rota sig. Om det vittnar både Anja, Minna och Kristina.

Forskning kring krigsbarnen, i Sverige men framför allt i Finland, visar att de som skickades iväg oftare drabbas av hjärtsjukdomar, psykiska besvär, missbruk och upplevelse av tomhet än de som fick stanna kvar.

– Många sade att barnen var ”så snälla, så snälla” – men de var förstummade av rädsla! säger Irja Olsson.

RFK har i dag cirka 700 medlemmar och skaran krymper i takt med att krigsbarnen blir till åren. Som mest har förbundet haft ett tusental medlemmar, anslutna via lokalföreningar landet runt. I dag hoppas man på att krigsbarnens barn ska söka sig till förbundet.

– De vill veta vad som hänt, det som deras föräldrar aldrig kunnat berätta om. De känner ofta samma utanförskap och saknar tillit. De har fått det i arv, de behöver också prata om det. De klarar inte av föräldrarnas smärta, de orkar inte ta tag i det. De för det vidare också till sina barn, säger Irja Olsson.

Erfarenheterna av flera generationers trauman kunde komma till nytta i dagens debatt om hur ensamkommande flyktingbarn från krigshärdar i olika delar av världen ska tas emot. Men intresset från politiker och myndigheter är svalt. De ser förbundets frågor som knutna till ett krig för 70 år sedan, det har passerat bästföre-datum, beklagar hon.

Livslånga sår

När skolan började igen på hösten 1945 kom många barn hem igen, även till Arpela. Eero minns hur de blev retade. De hade haft det bra, de var bortskämda, de hade glömt bort sitt eget språk. Andra barn kastade sten på dem, frös ut dem.

De kom tillbaka som påminnelser om att ett annat liv var möjligt.

Elli som blev kvar i Sverige till sin död 2002 höll någorlunda kontakt med sina syskon i Helsingfors och Västerås, men till Arpela kom hon sällan. Efter syskonträffen 1953 återvände hon några gånger genom åren och Anja kom på besök i Västergötland vid några tillfällen. Särskilt ofta blev det inte.

Systrarna kom aldrig över att de skildes åt. Ingen av dem ville prata om det, men längtan och sorgen fanns alltid där, tror Kristina Grahn.

– Mamma döpte mig till Anja Kristina.

Och när hon besöker Arpela igen säger mostern Anja orden som fastnat där inne, som hon aldrig vågat uttala:

– Elli är den stora saknaden i mitt liv. Livet kunde ha blivit bättre på många sätt, men det är Elli jag alltid saknat.

Mats Karlsson

 

Fakta: Krigsbarnen i arkiv

På Riksarkivet i Stockholm finns arkivet efter den statliga kommittén Centrala Finlandshjälpen och den efterföljande frivilligorganisationen Hjälpkommittén för Finlands barn. Där finns Läkarexpeditionens arkiv, som är sekretessbelagt.

Som anhörig har man tillgång till i stort sett allt material, inklusive relevanta delar av det sekretessbelagda materialet. Uppgifter som kan vara till men för en persons minne kan dock strykas.

I arkivet finns registerkort över krigsbarnen med namn, registreringsnummer, födelsetid, föräldrarnas namn och adress, uppgifter om ankomst och eventuell återresa samt adress i Sverige. En del uppgifter saknas dock i registret, främst för 1941 och början av 1942.

Transportlistor beskriver barnens färd till Sverige, vilka funderade som kollektiva pass för barnen – det kunde finnas upp till 500 barn på ett och samma tåg.

Nina Linder är ansvarig för materialet och den person man bör kontakta för att få hjälp. Mycket är på finska, vilket man dock inte kan få översatt åt sig av arkivet.

I stort sett samma material finns på Riksarkivet i Helsingfors, Kansallisarkisto. Dock saknas transportlistor och Läkarexpeditionens arkiv. Till skillnad från i Sverige finns inte materialet mikrofilmat. En hel del material finns i de finländska församlingarna och det kostar minst 300 kronor i forskaravgift att få fram uppgifter.

Källa: Kai Rosnell, RFK

 

Goddag tristess

Publicerad i Modern psykologi 2016

Tristess är den andra sidan av välfärdsmyntet stress. Och den kan vara lika farlig. I värsta fall dör man av uttråkning.

När stress är för många intryck är tristess för få.
När stress är många bollar i luften är tristess inga.
När stress är fulltecknad kalender är tristess ensamhet.

Medan ekorrhjulet snurrar allt fortare för många så finns det några som inte ens fått fart på sitt. Så har det alltid varit, vi är olika benägna att kasta oss in i nya saker, att delta i sociala aktiviteter eller konsumera underhållning och upplevelser. Olika bra på att ha tråkigt.

Men förändringar på arbetsmarknaden de senaste 15-20 åren har låst in allt fler i en tristessfälla. Stress och tristess kan gå hand i hand.

– Vi har inte kallat det för tristess, men jobbar med ett projekt som handlar om inlåsning, att man blir fast i ett jobb som man inte vill ha. Det kan ha många olika orsaker. En kan vara att man inte lär sig något nytt, inte får stöd från sin chef. Arbetsplatsinlåsning betyder att man känner att man inte kan få något annat jobb utan har hamnat i en återvändsgränd, säger Claudia Bernhard-Oettel, som forskar i arbets- och organisationspsykologi vid Stockholms universitet om hur arbetsmarknadens förändrade villkor påverkar oss.

Att många väljer att stanna i ett jobb som inte längre passar och känns trist att gå till kan hänga ihop med att antalet tidsbegränsade anställningar har ökat mycket sedan 1990-talet, anser hon. Man vill byta men det är svårt att få tillsvidareanställning.

– När lärandemöjligheterna inte finns vill man ofta inte stanna kvar. Bland dem som inte vill stanna i jobbet finns det många som är väldigt stressade av ökat tempo. Den siffran ökar. För lite lärande kan också hänga ihop med detta. De är hela tiden under tidspress och har inte tid att gå kurser. Det blir stressande och trist på en gång.

Bilden är komplex. I alla större studier är andelen som inte vill ha kvar samma jobb ganska konstant kring 25 procent. Men det betyder inte att var fjärde yrkesaktiv – cirka 1,25 miljoner svenskar – vantrivs. Siffran kan inkludera de som vill men inte lyckas göra karriär, men även de som från början varit inställda på att stanna bara några år. Ungefär 6 procent uppger att de inte kan byta, de betraktas som ”arbetsplatsinlåsta” .

Den som vant sig vid ett högt tempo och mycket stress kan uppleva det som tråkigt att varva ned. Vår tristesstolerans har minskat, vi vill ständigt aktivera oss. Därför kan vi behöva hjälp med att gå ned i varv.

Mindfulness, meditation och yoga är populära sätt att minska livstempot. Men det räcker inte för alla. En mer drastisk metod är floating, där man flyter i ett kar med saltvatten som håller kroppstemperatur. Det är mycket salt, så du flyter utan ansträngning och musklerna får slappna av. Eftersom det också är mörkt och tyst får alla sinnen vila.

Att frånta någon alla sinnesintryck brukar annars användas som tortyr. Att bli inspärrad i ett litet mörkt och tyst utrymme, utan att veta om det är natt eller dag. Detta kallar forskarna med ett svengelskt uttryck för sensorisk deprivation, berövande av sinnesintryck. I kliniska försök har det använts för att undersöka vår förmåga att uthärda tristess i form av understimulans.

I en studie vid University of Virginia, ledd av psykologen Timothy Wilson, sattes personer i ett tomt rum utan något annat att sysselsätta sig med än sina egna tankar. Han började med studenter, som mycket snabbt blev uttråkade. Han testade sedan en större grupp människor i åldrarna 18-77 år, med samma resultat.

– Det var överraskande – att till och med äldre människor inte var särskilt roade av att lämnas ensamma med sina tankar, säger Timothy Wilson.

Sporrad av resultaten gjorde han ännu ett försök, nu med en knapp i rummet. Om man tryckte på den fick man en elektrisk stöt. Hela 12 av 18 män och 6 av 24 kvinnor valde att göra det – trots att försöket varade högst en kvart! Hellre elchocker än tristess.

Wilson anser dock inte att detta behöver bero på att vi blivit avtrubbade av det höga tempot i dagens samhälle, eller alla de distraktioner som mobiltelefoner erbjuder oss. Snarare uppfyller de våra behov av att ständigt sysselsätta oss, resonerar han.

Denna vilja har också tagit sig uttryck i aktiviteter som tågskådning, ett brittiskt fenomen som spritt sig världen över där man noterar nummer på tåg som passerar och sedan jämför med människor på andra orter som sett samma tåg. Roligare än ingenting i alla fall.

Den brittiske apotekaren Luke Howard ägnade mycken tid åt att ingående studera molnen och dess former. Han presenterade 1802 ett system för klassificering av molntyper med cirrus, cumulus och stratus som grund. En bedrift som en mer aktivitetsinriktad person troligen skulle betrakta som fruktansvärt trist.

I Tråkboken, utgiven i Finland 2010, undersöker ett antal skribenter vardagstristessens mångahanda uttryck: Att vänta på posten eller optimera porslinets placering i diskmaskinen, till exempel.

Handarbete och korsord är andra klassiska solosysslor. Mer socialt kan vara att exempelvis promenera långt utan mål med en vän, men då rör vi oss allt längre bort från tristessens kärna. Tristess är nästan jämt en ensamaktivitet.

Något ensligare än att arbeta på en fyr är svårt att tänka sig. Ensam på ett skär med bara havet som sällskap. Skandalen på 70-talet med Fången på fyren visar drastiskt att sysslan rent av kan betraktas som ett straff. Fången var Anders Ahlmark på Sjöfartsverket, som avslöjade för medierna att verket mörkat att en fartygsolycka orsakats av ett felaktigt sjökort. Han omplacerades därför till fyren Ölands Södra udde.

Ändå har tusentals människor genom tiderna valt att bli fyrvaktare frivilligt. Som Per Erik Broström, Sveriges siste fyrmästare. Han jobbade som fyrvaktare i 38 år.

– Jag började på fyrskepp och upplevde att det var lite konstiga människor. De var trevliga, men hade varit där länge. Det var vanligt att man jobbade 14 dagar och var ledig 14 dagar. Jag hade en kollega som var väldigt tystlåten. På två veckor sade han tretton ord.

För att klara jobbet med sina enahanda rutiner och bristen på mänsklig kontakt gäller det att kunna se tjusningen med havet och tystnaden, bara avbruten av måsarnas skrik. Man får inte ha särskilt stora sociala behov helt enkelt.

– Man fick vara glad åt att få tidningen. Den kom var fjortonde dag när provianten fylldes på och det var skiftbyte. Men i slutet 70-talet när militären kom in i bilden, vart det en annan tillvaro, säger Per Erik Broström.

Vid sidan av fyrens skötsel och väderobservationer var tredje timme kom även ubåtsspaning på programmet, vilket livade upp en del. I övrigt hade en fyrvaktare gott om tid att filosofera och lärde med tiden känna sig själv väldigt väl, förklarar Per Erik Boström.

Den som ville kunde också bli riktigt beläst. Varje fyr var hade bibliotek som utnyttjades väl, med allt från deckare till Bibeln. Men 2003 tog det slut, då fyren Holmögadd blev den sista i landet att automatiseras.

Men det är inget han sörjer, utan berättar gärna och generöst för den som vill höra.

– Jag har ett uppdämt behov av att prata.

Våra varierande förmågor att klara tristess kan förklaras av hur väl vi tar upp signalsubstansen dopamin, en viktig komponent i hjärnans belöningssystem. Forskning visar att människor med diagnosen ADHD har färre dopaminreceptorer i centrala nervsystemet, vilket gör att de mycket snabbt blir uttråkade, förlorar koncentrationen och ständigt måste söka ny stimulans. Men de är inte unika, det finns ett brett spektrum av hur väl vi tar upp dopamin.

På systemnivå är tristess en välfärdsåkomma. Begreppet myntades först i mitten av 1700-talet och förekom till att börja med i högreståndskretsar. Med romantiken kom individualism och krav på att själv fylla sin tillvaro med mening. När Gud och religionen inte längre hade alla svar och du misslyckades att finna dem uppstod tristess.

I takt med att vårt välstånd ökat och vår tillvaro blivit alltmer bekväm och inrutad ökar också tristessen. Den som kämpar för livet, hotad av krig eller svält, har inte tråkigt. Tristess är framför allt ett i-landsproblem. De senaste decennierna har psykologer och neurologer på allvar börjat kartlägga mekanismerna.

En forskargrupp ledd av psykologen John D Kennedy vid York university definierade 2012 uttråkning som ”den obehagliga upplevelsen av att vilja, men inte kunna, ägna sig åt tillfredsställande aktivitet.” Det innefattar såväl inre som yttre aktiviteter, tankar, känslor och samspel med omgivningen. Vi noterar att vi inte kan göra det vi vill och förklarar det med den miljö vi vistas i.

Den som framför allt satt tristessen på kartan är den norske filosofen Lars Svendsen. 1999 kom hans bok Kjedsomhetens lov, på svenska Långtråkighetens lov fyra år senare. Han definierar fyra typer av uttråkning: situativ tristess, mättnadstristess, existentiell tristess och kreativ tristess.

Situativ tristess kan vi uppleva när vi väntar på bussen, gör en lång tågresa eller somnar på ett jobbmöte. Mättnadstristess uppstår när vi upprepar enahanda uppgifter, medan existentiell tristess är upplevelsen av en meningslös tillvaro. Kreativ tristess, som överlappar de båda första kategorierna, kan avhjälpas med lite uppfinningsrikedom, vilket vi är olika bra på.

Den farligaste tristessen är den existentiella. Känslan av att inte kunna påverka sin situation, att livet är meningslöst, kan bli förödande. Den uttråkade löper större risk att bli sjuk, på grund av dåliga vanor som tröstätande, missbruk av olika slag och depression. Det kan i sin tur förkorta livet.

Inte minst lider många äldre av ensamhet, sysslolöshet och känslan av att inte längre vara behövda. Understimulering är lika allvarligt som överstimulering, anser Peter Währborg, professor i beteendemedicin och tidigare chef för Institutet för stressmedicin i Göteborg.

– I mitt jobb möter jag många äldre människor som är förtvivlade över sin ensamhet. Den erbarmliga tristess man upplever i tillvaron kan utlösa en dödslängtan. ”Jag vill gå till min Britta som dött för fem år sedan”, kan de säga.

Deras torftiga situation är ett central samhällsproblem, anser han. När vi blir allt äldre blir det också allt viktigare att bygga miljöer som stimulerar och skapar rum för socialt umgänge, påpekar han.

En av hans patienter kom själv på idén att börja träffa människor från andra länder och samtala med dem, lära dem svenska och svenska normer. Han känner nu att han gör något viktigt, medan de får en god vän och kamrat.

Alternativet är dystert. Exponeras man för monotoni och enformighet under tillräckligt lång tid hittar hjärnan på själv för att stimuleras. Det kan utvecklas till vanföreställningar, vilket i försök visats övergå i hallucinationer som hägringar i en själslig öken.

Han framhåller dock att det även finns god tristess, att enahanda intryck kan vara av godo.

– Ett cumulusmoln, vågor mot en strand eller eldslågor har en fraktal dimension som tilltalar oss. När jag jagar och sitter på mitt pass kan jag fånstirra på en tallkotte i tre timmar. Det har en meditativ och kontemplatorisk dimension; i det reflekterande tillståndet dyker det upp tankar och känslor som man inte har till vardags.

Mats Karlsson