Alla inlägg av raivi

Frilansjournalist i Fruängen.

Efter återvinna kommer återbruka

Publicerad i Amos/församlingstidningen 2019

Att sluta flyga, äta mindre kött och återvinna är bra för miljön, har vi lärt oss. Nästa steg blir att återbruka. Det är en del av det som börjat kallas cirkulär ekonomi – men kretsloppstänkande är inget nytt. I Jämtland finns inspiratörer som visar vägen.

Alldeles vid dörren står den, en korg full av tomma glasburkar och buteljer som restaurangen inte längre behöver. Eller full och full – den blir snabbt tom när besökare följer uppmaningen att ta med sig en burk eller flaska hem.
Det triggar inte bara tankar och sår frön hos Kretsloppshusets besökare, utan gör dem till handgripliga återbrukare. En revolution i det lilla.
– Vi kan inte fortsätta producera saker som bara används begränsat och sedan blir ett problem. Vi måste bli bättre på att återutnyttja saker, säger grundaren Christl Kampa-Ohlsson.
Så varför slänga bort en burk man inte längre behöver om någon annan – eller man själv – kan använda den till något nytt?
Att sortera våra sopor, bära iväg dem och lägga i rätt grön container är vi svenskar mästare på sedan länge. Men att återvinna förpackningar och annat skräp är bara början. Att göra saker mer nedbrytbara från början så att de skapar mindre problem när de slängs är ett av de krav som EU vill ställa på industrin.
Inom miljörörelsen har kretslopp länge varit en grundbult, att ta till vara avfall i stället för att dumpa det. Ännu bättre vore att producera mindre sopor, det pratar nu till och med EU om. För bäst är att återanvända, eftersom även själva återvinningssystemet kan belasta miljön.

Kretsloppshuset ligger i byn Mörsil, några mil från Åre, och har sysslat med återbruk i tjugo år. Det är en restaurang där man lagar mat med framför allt lokala och hållbara råvaror, men också en butik med miljövänliga, återvunna och återanvända nyttoprylar och prydnader.
Att tänka kretslopp handlar långt ifrån om bara återvinning och återanvändning. Det handlar också om att använda rätt råvaror och minimera svinn. Även om exempelvis matrester kan läggas i komposten är det bättre om det inte blir matrester.
När 30 procent av vår mat slängs är det ett onödigt inslag i vilket kretslopp som helst. När stora mängder plast flyter runt med havsströmmar är det ett evigt kretslopp som ingen vill ha. Skulle vi äta upp maten som lagas och undvika onödiga förpackningar har vi kommit långt.
– Vi måste förvalta det vi producerar. Hur lagar vi maten så att så lite som möjligt går till spillo? Måltidsplanering är a och o, säger Christl Kampa-Ohlsson.
– Här kan det ena dagen komma nio pers om det är glashalt som i dag, och 80 nästa. Då går det inte att ha en meny, utan vi har satsat på buffé där det är lätt att ställa fram extra fat om det kommer fler än vi räknat med. Vi försöker även ställa fram sådant som kan återanvändas ifall det tvärtom blir lite folk.
Svinnet minskas också genom att man gör en stomme, som förkokta bönor man ”pimpar” med annat och kan göra många olika anrättningar av.
Det är en grannlaga balans, att ha tillräckligt mycket i beredskap, men inte så att man måste slänga. ”Ät gott och länge & njut, men ta gärna för dig så att det blir så lite rester som möjligt”, står det på en skylt där man ställer disken. Det som trots allt slängs går till kompost, hönsfoder eller hundmat. Exempelvis ångkokas överblivna rotfrukter från buffén till hönsen.
Det som eventuellt blir kvar på tallriken får gästerna gärna ta med hem i doggybag.

Så långt allt väl. Kretslopp kan tyckas mer eller mindre naturliga på landsbygden – men hur gör man som en enskild människa i staden?
– Vad man köper för mat är oerhört komplext. Att köpa efter säsong låter bra, men det är svårt att i dag tänka sig en vinter utan frukt. Men maten har en fördel: du kan tänka nytt från dag till dag i takt med att du får mer information och ökad kunskap, säger Christl Kampa-Ohlsson.
– Livsmedelsproduktionen står för en tredjedel av världens koldioxidutsläpp, men det kan vi till mans faktiskt vara med och påverka. Ekologiskt är inte bergsäkert bättre i alla avseenden, men när det gäller bekämpningsmedel är det så. Och vi är vana vid att allt finns tillgängligt hela tiden, men måste lära oss vad som är lyx och vad som är vardag. Det som belastar miljön mer måste vara lyx som vi bara unnar oss sällan.
Växlar man upp skalan några steg och försöker finna ett hållbart system som ska föda 10 miljarder människor, vilket FN spår att vi är 2050, blir det än mer komplext.

En bit från Mörsil, nära Åre, driver bonden Jörgen Andersson företaget Fjällbete. Han jobbar visionärt med att bygga lokala gemenskaper där man lär sig producera med naturen som förebild, så kallat regenerativt lantbruk. Dagens industriella livsmedelssystem är på väg att ta kål på oss bokstavligen, anser han.
– Naturen har kapacitet att med bred marginal försörja oss med allt vi behöver, samtidigt som den balanserar koldioxidhalten i atmosfären. Men vi bönder har lärt oss att jobba emot naturen och får hela tiden kraftigare verktyg att göra det med.
Dagens intensiva lantbruk med monokulturer utarmar jordarna och skapar enligt honom ”berg av stärkelse, socker och vegetabiliska oljor som vi tvingar i oss och våra djur”, vilket skadar både ekosystem och folkhälsa. Men det är för få människor som har till uppgift att sköta marken, och de kan inte göra det på något bra sätt på grund av systemets villkor.
Jörgen Andersson efterlyser fler som bryr sig om markerna. Morgondagens bönder är inte gårdagens eller ens dagens, framhåller han och beklagar att inte ens de som studerar på lantbruksskola får lära sig hur naturen fungerar. Men med internet kan alla informera sig – framtidens lantbrukare kanske inte har en aning om att de är lämpade att bli bönder.
– Ensamma bönder och oinformerade konsumenter är drömmen för industrin, mellanhänderna tar hem de stora vinsterna. Det är ”the race to the bottom”. Den som köper billigaste råvarorna och säljer till högst pris vinner. Inte förrän konsumenter delar ansvaret med ”egna” regenerativa bönder kan dödsvandringen brytas.

Även om kretsloppsprincipen är relativt enkel att förstå i liten skala kan begreppet cirkulär ekonomi låta mer abstrakt, när man talar om stora ekonomiska system.
Men det är inte bara eldsjälar och visionära lantbrukare som arbetar med att bryta ned de stora systemen till begriplig nivå. Science Park Borås är exempelvis profilerat på cirkulär ekonomi. Det är en innovationsmiljö vid Högskolan i Borås som för samman företag och forskning.
– I projektet re:textile har vi valt ut arbetskläder som av olika skäl skulle brännas. Vi har modifierat dem med små designmedel – som en linje och en logga – och skickat ut i vanliga modekanaler där de sålts till fullpris. Man skulle kunna säga att vi ”tagit skit och gjort guld”, säger innovationsledare Erik Valvring.
Enklare kan knappast principen för cirkulär ekonomi förklaras. Våra hushållssopor blir till biogas, matrester blir kompost, dynga blir gödning – avfall blir resurser. På så sätt tar också Kretsloppshuset till vara förpackningar, som glasburkarna i entrén, men även möbler och saker som man kan förädla på plats och sälja i butiken.
Christl Kampa-Ohlsson och övriga två delägare tror på att börja där man står, att var och en kan göra skillnad. Men hon betonar att det inte räcker med eldsjälar som jobbar ideellt, lägger dygnets alla timmar på en vision och sliter ut sig. Funkar det inte affärsmässigt kommer det inte att spridas vidare.
Kvalitén måste vara hög, det ska vara gott och lönsamt, inte drivas med bidrag. De anställda ska ha en schysst lön och kollektivavtal. Råvaror köps i möjligaste mån lokalt och regionalt. Det gror underifrån – på ett sätt som är hållbart ekologiskt, ekonomiskt och socialt.
– Vi gör den här lilla platsen lite bättre. Vi är en liten kugge som skalar upp tänket en smula.

Mats Karlsson

Annonser

De första skärgårdsborna

Publicerad i Populär arkeologi 2017

Järnvägsprojektet Ostlänken ger arkeologerna chans att kartlägga de första människorna längs Svealandskusten efter inlandsisen. Det blir landets största utgrävningar hittills.

Ideligen gav de sig ut. I skinnkanoter och urholkade stockar sökte de sig allt längre ut i kustbandet, mot fjärran små skär som stigit ur havet efter att inlandsisen dragit sig tillbaka. Kobbar som gav dem möjlighet att komma närmare sälarna och fisken.
Det gick fort, landhöjningen var mycket snabbare än i dag. På en generation kunde ett par meter land stiga ur havet, vilket tar flera hundra år i dag. Ändå fick människorna långa sträckor paddla sig fram utan land i sikte, i hopp om att nå ännu ett skär. De tidigaste stötte ibland på isberg som kom flytande från norr. Då fick de ta omvägar.
En helt ny kultur växte fram. För det var inte bara landet som var nytt, att jaga säl och fiska hade man inte gjort i större skala tidigare. På fastlandet jagades ren och älg, senare även vildsvin, rådjur och kronhjort, man fångade sötvattensfisk med krok, ljuster och harpun.
De som gav sig ut blev Mellansveriges första skärgårdsbor, för 10 000 år sedan. Precis som nu för tiden var de säsongsboende. Sin hemvist hade de på fastlandet, så långt som tio tolv mil bort.
Efter hand som större öar bildades blev de till basstationer, där familjerna kunde bo i skyddade lägen. Varma och torra platser i lä, förskonade från vind och vatten som piskade fiskarna och jägarna på skären i deras enkla tält- eller stenhyddor , med några stenrader på varandra som grund, överbyggd med till exempel vass på trästommepå skären. När sunden efter hand grundades upp och jordbruket började etableras, omvandlades de tillfälliga hyddorna till fasta boplatserbyar. Den processen tog omkring 4 000 år.
Det landskap och den kultur som växte fram försöker nu arkeologerna förstå och kartlägga. Bland dem Fredrik Molin vid Arkeologerna under Statens historiska museer.
– Man kunde sitta i sitt hus och peka upp mot resterna av en hydda på den gamla strandhyllan där bakom: ”Där bodde farfar.”

Tack vare att Ostlänken – en höghastighetsjärnväg – ska byggas mellan Järna i norr och Linköping i söder kommer det att bli möjligt för arkeologerna att undersöka huruvida det här skissade scenariot stämmer. Ett gyllene tillfälle att i stor skala söka spår efter hur människor befolkade skärgårdslandskapet.
Bygget – och grävningarna – kommer att pågå omkring tio år när det inom något år väl påbörjas. Banan skär en 15 mil lång och några hundra meter bred korridor längs kusten från södra delen av Stockholms län, genom Sörmlands kustbygd och en bra bit in i Östergötland. Kolmården var ett av de första områden som steg ur havet längs dagens mellansvenska kust.
Att hitta spår efter pionjärerna är inte enkelt. I sydligaste Sverige har landet sjunkit snarare än stigit, de äldsta lämningarna ligger under vatten i södra Östersjön. En bit norrut har bygder dränkts när havsnivån periodvis stigit och lämningar sköljts bort. I norra Sverige har landet höjts mycket och lämningar finns i höglänta områden som sällan exploateras.
Eftersom det är svårt att få pengar till forskningsgrävningar måste arkeologerna göra det bästa av det som står till buds vid exploateringar. Längs Ostlänken finns goda möjligheter.
Lämningar från äldre stenålder ligger på höglänt mark och har därför ofta förskonats från storskaligt lantbruk och annan exploatering.
– Man måste ha helikopterperspektiv för att förstå landskapet. De här människorna som steg för steg under flera tusen år bosatte sig ibefolkade ett landskapsrum med tillgång till land, stränder och grunda havsvikar med fisk och fågelliv, säger Fredrik Molin och blickar ut över åkerfälten mellan bergknallarna vid Bäckeby utanför Norsholm mellan Linköping och Norrköping.
– De När jordbruket kom sökte de lättdränerad mark – de hade inte redskap som klarade tunga lerjordar – och gärna en sydvänd strand för att bygga boplatser. Där du skulle sätta dig och fika vid en sjö när du fiskar, sådana ställen valde de.
Sveriges ytmässigt största utgrävning är hittills de åtta mil som undersöktes när E4:an skulle dras förbi Uppsala efter millennieskiftet. Ostlänkens korridor blir nästan dubbelt så lång, men allt kommer inte att grävas inte ut. Hur stora ytor det blir hänger på banans slutliga sträckning.
Samma process, ett nytt landskap som dramatiskt stiger ur havet, beskriver Maja Hagerman i sin bok om E4-projektet, Försvunnen värld. Men där var det den bördiga Uppsalaslätten, här är det ett kargt klipplandskap.
Det finns fingervisningar om vad man kommer att hitta. Arkeologen Roger Wikell och hans kolleger har i egna forskningsgrävningar under tio år kartlagt fiske- och boplatser på Södertörn. De är av samma ålder – cirka 10 000 år gamla – som de äldsta lokaler man vill undersöka i Kolmården.
– Vi hittade ett helt kulturlandskap som ingen visste fanns. Man bodde skyddat där det fanns färskvatten och ved men jagade säl på utskären. Det daterbara material vi hittat är gråsälsben och späckbetong – vi är de första som har hittat späckbetong på qstkusten. Det är sälfett som kokat över och bränt fast i härden, hårt som asfalt, säger Roger Wikell.
Han skulle gärna vilja veta varifrån skärgårdsborna kom och vilka kontakter de hade.
– Ostlänken skär ett tvärsnitt genom östra Svealand, dit människor sannolikt kom från glesbygder som dagens Småland och Dalarna. Det är ett arkeologiskt minfält! Det vore spännande om man fann främmande material som flinta, som pekar på ett större kontaktnät.

De vanligaste fynden hittills är härdar och avslag av framför allt kvarts, bitar som slagits loss när man gjorde redskap – flinta saknas så långt norrut. Enstaka fynd av flinta från Syd- eller Västsverige har dock gjorts. Avslagen användes till knivar, skrapor och pilspetsar.
Man har även hittat så kallade tomtningar, enkla kanske tältliknande boningar för jakt- och fiskesäsongerna.
Arkeologerna hoppas kunna förstå när, var och hur basplatser uppstod i en stigande innerskärgård, de som blev noder i ett nätverk med jakt- och fiskeplatserna som yttersta utposter.
Till sin hjälp har arkeologerna strandförskjutningskurvor- och kartor. På dem går det att avläsa när en havsvik snörs av och blir insjö, en mycket lokal process.
Kartorna används framför allt av stenåldersarkeologer. Mycket av materialet är från 1960-talet, men sedan dess har dateringstekniken utvecklats mycket. Särskilt i den östgötska delen av Ostlänken saknas bra paleogeografiska kartor, som de också kallas.
Nya kartor kommer därför att tas fram, även om det blir dyrt. De kommer att vara till nytta också för att åldersbestämma stenåldersboplatser som saknar daterbart material. Dessa kan då dateras utifrån höjd över havet med hjälp av kartorna. De äldsta lämningarna från de första skären som steg ur havet ligger till exempel 75–85 meter över havsytan i Ostlänkens korridor, liksom de utforskade platserna på Södertörn.
I lägre belägna områden i banans nordligaste del, saknas i stort sett stenålderslämningar. Där har Stiftelsen kulturmiljövård gjort etapp 2-utredningar (se sidan xx) och funnit bland annat gravfält från järnålder och en större boplats. Skålgropar tyder på att man även kan förvänta sig fynd från bronsåldern, antar projektledaren Henrik Runeson.
På lite högre mark gjordes ett spännande stenåldersfynd, en intakt men något vittrad stenyxa.
– Med tanke på utseendet och nivån över havet bör den vara cirka 7 000 år gammal. Inga andra fynd kom på denna plats, som i låg invid en större bergvägg och med vid utsikt åt söder – lite av ett landmärke om man tänker sig in i hur det kan ha sett ut i det mesolitiska skärgårdslandskapet, säger Henrik Runeson.

Den svåraste frågan är hur skärgårdskulturen såg ut, samspelet mellan ytterskären, den hittills outforskade innerskärgården och fastlandet. Vilka föreställningar som pionjärerna hade.
– Vi vet inget om det, vi har bara stenar på de gamla stränderna. Men de var jägargrupper, som inuiter och samer i historisk tid. De trodde sannolikt på en andevärld, en schamansk värld där bytesdjuren var viktiga, säger Roger Wikell.
Nya kulturer kan växa fram väldigt snabbt, poängterar han. Exempelvis blev buffeln ett heligt djur för prärieindianerna i Nordamerika först när de kunde börja jaga dem till häst, som spanjorerna kom med på 1500-talet.
Fredrik Molin skulle vilja veta vilka människor och i vilken utsträckning de befolkade skärgården, deras relation till fastlandet. Inga gravplatser har hittats som kunnat ge ledtrådar till deras föreställningsvärld. Han spekulerar över en kosmologi utifrån ”kommunikativa nyckelplatser”, dit sägner och myter binds. Kunskapen om det landskap som stigit upp ur havet och som snabbt förändras måste föras vidare muntligt.
Och schablonbilden av jägare och samlare som flitiga myror i ständig rörelse, vill han nyansera.
– Några gånger om året måste de ha samlats för att byta varor, information och ”blanda sina gener”. De behövde knutpunkter. En kandidat är Bäckeby, en central ö med stränder i fyra fem riktningar. Mitt på ön finns en ganska stor stenåldersboplats. Men egentligen är hela ön boplatsen, den är inte bara begränsad till den yta där man haft sina hus och lagat sin mat.

Mats Karlsson

Fakta: Tidsplan Ostlänken
Ostlänken byggs av Trafikverket i samråd med länsstyrelserna i Stockholm, Sörmland och Östergötland. Förstudier gjordes på 1990-talet, men projektet fick fart först i och med ett regeringsbeslut 2012. De första arkeologiska inventeringarna gjordes redan för över tio år sedan.
Sedan 2014 har man genomfört undersökningar i etapp 1 – studier av rapporter, kartor och strandförskjutningskurvor samt inventeringar i fält. Etapp 2 – provschakt på lovande ställen utifrån etapp 1 – har gett ett urval intressanta platser. Förutom stenåldersmiljöer finns boplatser och gravar från brons- och järnålder samt torp, gårdar och bruksmiljöer från medeltid och ända in på 1800-talet.
Planen är att börja de arkeologiska utgrävningarna nästa år, men det kan bli senare eftersom alla etapp 2-utredningar inte blir klara i år. Grävningarna kommer sedan att pågå i ett tiotal år framöver.
Vilka som får uppdraget på entreprenad är inte klart, men större aktörer som Arkeologerna, Stiftelsen Kulturmiljövård, Arkeologikonsult och SAU i Uppsala ligger bra till. I etapp 1 och 2 har ett antal mindre, privata aktörer och länsmuseer deltagit; några av dem kommer sannolikt också att gräva.

På kalas med döden

Publicerad i Släkthistoria 2018

När döden kom på besök hos våra förfäder tog de inte ett stilla farväl som vi gör i dag. Begravningar var en social högtid bland andra där man bjöd till kalas. Ju större desto mer heder åt den döda.

Det var dukat i rummet med långbord. På väggarna hade de satt opp långa vita dukar och i taket var en uppspänd, som räckte över hela rummet. Prästen var självskriven och han och hans fru satt i högsätet. Sen kom klockaren och kyrkovärden och sen bönderna och så knekten och hantverkare och sist torpare och fattiga.
Först bjöds de på smör och bröd och korv. Sen bar de in potatisstuv och spädkädkalvskött – det var stuvat i ett. Så blev det lutfisk. Därefter ärtevälling och fläsk och det skulle kyrkovärden skära. Emellan fick de brännvin, för de drack mycket, och på borden stod det stora tennstop med hemmabryggt öl i – det drack de ur stopen gemensamt. Så kom det vit gröt – korngrynsgröt – och då ostekaka och sötostar på stora tenntallrikar, sötostafat, de kallades. Sötosten hörde till förningen. Den och så ett par kakor bröd skulle de alltid ha med, när de gick på kalas eller begravning och så. Maten åt de på tenn- eller trätallrikar och de hade en hemmagjord gaffel med träskaft och två grepar av järn. Gröt och sånt åt de med hemmagjorda träskedar. Så fick de bakelser och fina kakor och karameller med den dödes namn på – de var förstås köpt i stan.
När de sen ätit och druckit i en fem, sex timmar skulle de sjunga en psalm efter maten, men då var de så stinna och fulla så de bölade, den ene på en melodi och den andre på en annan. Och en gång var det en knekt som hette Lugn, han var så full så han satte sig och sket i en grötagryta i köket mitt under det att kalaset pågick. Somliga var det som kom ihop och slogs på hemvägen, så att det hade varit begravning, det brydde man sig inte om.

Så livat kunde det gå till när vår förfäder höll gravöl och tog ett sista farväl av en anhörig. Den mustiga historien berättades 1932 av Daniel Pettersson från Hjälmseryd, i trakten av Sävsjö. Kalaset som ägde rum i mitten av 1800-talet finns med i boken Begravningsseder i förändring från 2005, som beskriver småländsk tradition.
Andra vittnar om gravöl som pågick i dagarna tre. Först ett kalas för familjen, prästen och klockaren med hustrur, arbetarna på gården och de närmaste grannarna, sedan ett för släktingar som övernattat och handlaren med fru och andra grannar för att tredje dagen avrunda med kalas grannar längre bort, för de som klätt vägen till kyrkan med granris och andra som slutit upp vid jordfästningen.
Döden var mer social förr. Släkt och vänner fanns samlade i byn eller socknen på ett annat sätt, och någons död var en angelägenhet för bygden snarare än en snäv krets av de närmast sörjande. Och särskilt snäv var inte den heller för något eller några sekler sedan, med stora barnkullar som betydde många syskon, kusiner, barn och barnbarn till den döda.
Gravölet gav många tillfälle att träffas på en och samma gång. På det sättet skilde det sig inte från högtider som jul, påsk eller bröllop. Det bakades, det slaktades och det bryggdes gravöl. Gästerna hade också med sig ”förning”, mat som gåva, till exempel gröt eller kaffebröd.
Ju större kalas, desto större heder och ära. En tom plats reserverades åt den hädangångna, som skulle vara lika närvarande som alla andra.
Döden var också vanligare förr. Med alla barn som föddes och sjukdomar som inte kunde botas var risken stor att några av dem skulle dö redan i späd ålder. Och de som dog, gamla eller unga, gjorde det nästan alltid i hemmet. I dag möter vi den oftast mer på distans, på ett äldreboende eller ett sjukhus. Döden var närmare förr.
När den kom på besök utlöste det en mängd ritualer som i dag är glömda. Dagens sätt att hantera döden är en ytterst sparsmakad rest av gamla och invecklade traditioner som skalats av genom seklerna.

Gravölet var kulmen på en lång process, som inletts redan innan döden inträffade. För döden var inte ögonblicklig, den sågs mer som en process med en rad mått och steg som måste vidtas för att säkerställa en gynnsam himlafärd och ett gott liv efter detta.
Att hantera döden hörde till alla de sysslor man måste lära sig för att klara livet på gården eller torpet. Tvätta och svepa den döda, be böner och sjunga psalmer, hänga upp lakan för fönstren, snickra en kista, brygga ett gravöl, vaka över liket.
Även om våra förfäder hade en mer krass syn på döden – vem som helst kunde när som helst ryckas bort, särskilt små barn – så var ritualerna viktiga. Det gällde att hjälpa den avlidnas själ på sin väg till himlen, göra återföreningen med Gud så smidig som möjligt.
När någon låg på sitt yttersta var det viktigt att kalla på sockenprästen, som tog emot den döendes bikt, gav syndernas förlåtelse och utdelade nattvarden. Sedan smorde han den döendes panna.
När döden inträdde var det viktigt att bekräfta dödsfallet genom att till exempel hålla en spegel framför den dödas mun och se att andningen upphört. Man kunde också droppa hett lack på armen för att se att det inte blev någon blåsa.
På medeltiden utförde prästen sedan en så kallad likvigning, då han läste böner och stänkte vigvatten på liket för att neutralisera onda krafter som döden frigjort och som kunde skada de efterlevande. Men seden förbjöds under reformationen och ersattes av utfärdspredikningar, då prästen kom och sjöng psalmer, läste Fader vår och Välsignelsen. Även de förbjöds, men långt inpå 1900-talet förekom det att någon lekman ledde en enklare ceremoni vid kistan innan avfärden till kyrkogården.
Smyckningen av sorgehuset och vägen till kyrkan var viktiga inslag som visade på respekt för den döda, berättar Nils-Arvid Bringéus, folklivsforskare i Lund som skrivit en lång rad böcker, bland annat om våra äldre seder:
– Man hängde lakan i fönster och på väggar, eller på logen om den döda lades där. Det var ett sätt att markera att det var en död person i huset. Kanske lade man ris på golven eller utanför huset. Det var ett tecken på högtid och vördnad, som när man lade palmblad för Jesus fötter.
När den döda tvättats, ofta av speciella liktvätterskor i bygden, kläddes hon eller han i finkläder. Det var en högtidsdräkt som personen valt ut och lagt undan under sin livstid, kanske bröllopsklänningen eller –skjortan.
Den döda sveptes i ett lakan av bomull eller linne och lades i kistan, som snickrats av någon i familjen eller traktens snickare – ibland var den även färdig och utprovad av den som senare skulle använda den.
Sedan placerades ett ljus eller kors i den dödas händer. Man kunde också lägga mynt på den dödas slutna ögonlock eller i munnen. Det härstammar från det antika Grekland, där man ansåg att de döda fraktades till dödsriket över den underjordiska floden Styx med en färja. Den roddes av Karon, som skulle ha en slant för tjänsten. För att den döda skulle slippa bli fast i gränslandet mellan liv och död var det bäst att skicka med transportavgiften. Via Romarriket fördes Karonpenningen sedan vidare in i den katolska kyrkan.
Kistan ställdes i ett rum som stängdes till eller på en loge, i väntan på begravningen. Därefter skickade man bud för att meddela dödsfallet i bygden. Släkt och vänner kom och beskådade liket, rörde gärna vid det eftersom man då skulle slippa att bli hemsökt, skriver Bringéus i boken Livets högtidsdagar, som är en rik källa till kunskap om döden förr.
Så länge den döda låg kvar i hemmet skulle man vaka över honom eller henne. Det var dels ett sätt att skydda mot onda makter, dels att försäkra sig om att den döda inte i själva verket var skendöd. Med tiden kom en likvaka att pågå tre dagar, då vem som helst kunde komma och ta farväl, äta och dricka något vid den döda.
Det hela urartade stundom till kalas med dans och lekar – öl och sprit flödade och ibland blev det regelrätta fylleslag. Detta fick svenska kyrkan att förbjuda likvakorna, i 1686 års kyrkolag (se faktaruta). Men de fortsatte att hållas i lönndom eller mer eller mindre öppet. Med tiden ebbade traditionen dock ut och kalaset fördes över till gravölet.

När prästen nåtts av dödsbudet ringde man för den dödas själ så att hela socknen skulle veta att någon dött. Själaringningen skulle också underlätta himlafärden och förkorta den dödas tid i skärselden. Ju rikare den döda var, desto senare på dagen och längre ringde man. En torpare ringde man för på morgonen, en godsherre på eftermiddagen. När kungar avlidit kunde det gå ut påbud om själaringning varje dag i ett helt år!
Geschäft och ögontjäneri, ansåg reformatorerna och förbjöd själaringning i både Norge och Danmark. I Sverige fick den vara kvar, men man tonade ned att den skulle hjälpa den dödas själ. Ringningen ska endast ”förkunna den dödas avgång”, enligt kyrkolagen 1686. Så småningom började man ringa efter högmässan i stället.
På begravningsdagen drack man ofta kaffe sedan gästerna samlats vid den avlidnas hem inför avtåget mot kyrkan. Vilhelm Moberg beskriver stundens tystnad och allvar i romanen Adolf i Ulvaskog:
Gästerna satt där stela och tystlåtna och såg ut som om de pinades av sina svarta helgdagskläder, i vilka de rörde sig ovant och ansträngt. Manfolken snörvlade till ett slag efter varje kaskklunk, sträckte på halsarna och tog sig åt struparna, besvärade av sina styva stärkkragar, som föreföll dem trånga som bindsel. Fruntimren tog en liten mun i taget av kaffetåren och suttade och sög på sockret, som de långsamt lät smälta på tungorna. Och de plockade och bläddrade i sina vidlyftiga kjortlar var gång de skulle sätta sig, rädda som de var för skrynklor och veck.
Själva begravningen var oftast av enklare slag. I allmänhet hölls den söndagen efter dödsfallet, före högmässan. Kistan med den döda skulle då bäras hela vägen till kyrkan, även om det var flera mil. Det fanns därför utsedda rastställen på väggen och flera likbärarlag kunde avlösa varandra. Från mitten av 1800-talet blev häst och vagn allt vanligare.
Begravningen var en kort ceremoni vid graven, ungefär som dagens jordfästning. Sedan sade prästen några minnesord under mässan, vilket under 1800-talets lopp växte i omfång och vi fick dagens längre ceremoni. Men det blev opraktiskt när högmässan drog ut på tiden, så då började man hålla begravningar på vardagar.
Det centrala momentet i en begravning är sedan evinnerlig tid mullpåkastningen, som förekommer i en rad religioner. I kristen tradition yttrar då prästen orden ”Av jord är du kommen, jord skall du åter varda”. Det innebär att den döde överlåtes i Guds händer.
Att ha brinnande ljus på altaret förbjöds vid reformationen men gjorde en smygande comeback. Kransar är en modernare sed, som kom i början av 1900-talet. Länge hade gästerna med sig kransarna, men i dag skickas de direkt från blomsteraffärerna.

Inför döden är vi alla lika, brukar det heta. Men när det gäller ceremonier och traditioner kring döden har det aldrig varit riktigt sant, förrän sent i våra dagar.
Tidigare begravdes kyrkliga och världsliga dignitärer inne i kyrkan. Det förbjöds under 1700-talet, men seden levde kvar ändå och många välbesuttna fick vila i särskilda gravkor mot en väl avvägd donation. De kunde också bli avbildade på tavlor, epitafier, inne i kyrkan. Där målades den döde omgiven av sin familj, inklusive döda ”änglabarn” som brukade avbildas i sina lindor och med små änglavingar eller glorior.
Fast det var inte alla som förtjänade en kristlig begravning. Mördare, självspillingar och odöpta barn begravdes, utan sten eller kors, i något hörn av kyrkogården eller utanför, ofta på norra sidan av muren. Man ringde inte heller för deras själar.
– Det var vanligt i äldre tider att vissa inte fick vila i vigd jord, men det ebbade ut efter hand. Det förekom ända in på 1900-talet, sedan sågs det inte på samma sätt som en synd längre. Man ville inte särmärka dem som begått något svårt brott eller tagit sitt liv, säger Nils-Arvid Bringéus.
Inte heller ”tattare”, det vill säga romer eller resande, fick begravas i vigd jord. Även andra socialt stigmatiserade grupper förnekades en hederlig begravning, berättar Birgitta Skarin-Frykman, professor emerita i etnologi vid Göteborgs universitet.
– Från början var det ett straff att begravas i tysthet. Det ringdes inte, ceremonin var avskalad. När landsbygdens bönder och torpare blev stadens industriproletariat fick de inte heller några hederliga begravningar, de fattiga och skitiga var i etablissemangets ögon inte hederliga. Men när arbetarklassen växte och deras begravningar blev större och mer accepterade började städernas överklass att begrava i tysthet, säger Birgitta Skarin-Frykman.
Det är just i städerna som gamla traditioner fasats ut först, medan de levt kvar längre på landsbygden. I städerna var det till exempel inte vanligt med samma stora fester, utan där drack man ett glas vin och åt begravningskonfekt. Den var inslagen i svart eller vitt papper, en tradition som stod sig in på 1960-talet på sina håll.
Att man skulle bära svart på en begravning och under sorgeperioden infördes av hovet och adeln under 1600-talet, tidigare var det vanligaste att man bar högtidsdräkt. De närmast anhöriga skulle sedan bära svarta kläder under hela sorgeperioden.
När Karl XI dog proklamerades hela 26 månaders landssorg, men annars var det vanligt med ett års sorgeperiod när en kung dog. För vanligt folk gällde ett halvårs sorgetid, enligt en förordning från 1741.
I dag har även den traditionerna skalats bort. Numera gäller i stort sett valfri klädsel och det är vanligare med ljusare kläder. Vi behöver inte bära svart, änkan har inte flor och inte ens prästen bär sin långa kappa. Många begravningar är en angelägenhet för ett litet fåtal, vi talar helst tyst och lågmält om den döda. Av respekt och högtidlighet.
Kaffe och smörgåstårta är gängse skaffning vid de minnesstunder som följer efter dagens begravningar. Den sparsmakade måltiden är ett svagt eko av det forna gravölet, som tydligt visar hur vår syn på döden förändrats.
En tradition med långa anor kan sägas ha gått i graven. För många är det i dag svårt att veta vad som förväntas av dem i samband med dödsfall och begravningar.
”Förr visste man vad seden bjöd, hur ett rejält begravningskalas skulle gå till. Vi vill åtminstone tro att de många praktiska plikterna då underlättade sorgearbetet och att det var en
trygghet att omges av släktingar och andra som man kände väl”, skriver Ingrid Nordström i boken Dödens riter.
Under senare delen av 1900-talet började ceremonins form och sättet att sörja och ta farväl mer ta fasta på ljusa minnen av den avlidna. Det är avskalat och allvarligt snarare än överdådigt och festligt. Ståtliga kalas i svart dräkt har omvandlats till enkel förtäring under stilla samspråk i ljus mundering.

Mats Karlsson

 

Fakta: 1686 års kyrkolag

Vår första kyrkolag infördes 1686 och ersatte en rad äldre kyrkliga regleringar, bland annat 1571 års kyrkoordning som slog fast den protestantiska läran, och stiftsordningar som gjorde att läran tillämpades lite olika i de olika stiften. Med kyrkolagen fasades också den kanoniska rätten ut en gång för alla. En mängd katolska sedvänjor avskaffades, som likvigningar och likvakor. Lagen ersatte också den gamla Upplandslagens kyrkobalk, som med tiden kommit att gälla hela landet i och med Uppsalas ställning som ärkebiskopssäte.
Källa: Wikipedia

En dusch för själen

Publicerad av Amos/församlingstidningen 2018

När hjulen snurrar allt fortare och kroppen börjar säga ifrån är det dags att trycka på bromsen. Att pilgrimsvandra kan var ett sätt att lära sig finna långsamheten och sin egen inneboende rytm.

I dalen lättar dimman över fälten.
Nere bland vinfälten gal en tupp, i öster hörs göken. Uppe på kullen med pilgrimskyrkan, som dominerar trakten med sin mäktiga gestalt, råder ännu lugnet. Intill kanten av den slingrande bygatan tvättar sig en katt. Pilgrimerna samlas för mässa inför dagens vandring.
Vezelay ligger i Bourgognes glesbygd med minskande turism; ett antal krogar och butiker tycks ha slagit igen för gott. Ett lugn vilar över byn, på gott och ont. Men ändå, ett lugn.
Stillheten är långsamhetens syster.
Jag tar en tidig morgonpromenad. Det är som en dusch, säger härbärgets värdinna:
– Det är en dusch för själen.

Långsamhet är en av pilgrimens sju nyckelord, som pilgrimsprästen Hans-Erik Lindström lanserar i boken Pilgrimsliv – tillsammans med enkelhet, bekymmerslöshet, frihet, tystnad, delande och andlighet.
Allt fler människor pilgrimsvandrar, på kontinenten och i Sverige – trots att vi inte har någon kontinuerlig tradition här. En följd av att allt fler lever ett stressat och inrutat liv.
I Sverige är mindfulness, meditation och yoga väl etablerat, och nu har vårdcentraler börjat skriva ut skogsutflykter för sönderstressade. De kunde lika gärna ordinera hantverk eller långvandring. Oavsett aktivitet bör den inte vara tillfällig, utan upprepas om och om igen.
– Om du har ägnat år åt att skaffa dig dåliga vanor och skada din kropp ska du inte tro att det går över med ett par veckors vandring, säger Jacques.
Han är inte läkare. Han är pilgrim, har vandrat från Frankrike till Santiago de Compostela i nordvästra Spanien där Jesu lärjunge Jakob säg vara begravd. Tre gånger har han gått ”El camino” (Vägen), olika sträckningar.
– Långsamt är inte så sakta som möjligt. Det är det tempo du hittar, där du inte pressar din kropp. Din egen inneboende rytm.

Pilgrim betyder inte ursprungligen främling, som det brukar sägas. Det härstammar från latin för den som kommer ”över fälten” – per agra.
Vem är du? Jag är ingen.
Var kommer du ifrån? Jag kom över fälten.
Vart är du på väg? Dit vägen leder mig.

I Bourgogne är landskapet ett annat än i Sverige. Här odlas inte bara säd, utan även vin på böljande gröna kullar. Maskrosorna är större. Möjligen skiljer också hettan, i vägdammet stelnar fler uttorkade daggmaskar, och i möten hör vi medvandrares främmande ord.
Men vid vägrenen surrar samma humlor, här växer hundkäx och slån, samma backtimjan, tusenskönor och måra. Då och då korsas vägen av ungefär samma fjärilar i fladdrig planlös flykt. Jag känner samma fläkt av fläder, kreatur och fuktig skogsstig. Doften av björnbärssnår och nyss kapat virke, prydligt travat invid vägen. Jag hör vindens sus i håret, jag hör syrsorna, ibland en porlande bäck och fåglars drill.
Enligt gammal kinesisk medicin finns en punkt under foten, alldeles bakom främre trampdynan, som kallas ”porlande källan”. Den är extra känslig, och just där får foten kontakt med jordenergin. Går man långt känner man till sist inte att man går. Jorden hjälper mig finna kraft i varje steg.
Jag möter också det oundvikliga landskap som en vandrare och pilgrim ständigt bär med sig, det inre. Kanske manas det fram av det hypnotiskt monotona knastret av ens egna steg i gruset. Fast det behöver man inte fara till Frankrike för att möta.
Nej, hit kan man bege sig för trampa samma stenar som pilgrimer gjort i sekler. Samma väg, samma vyer, samma tempo – kroppens eget. Samma möten med andra vandrare i samma virrvarr av stigar och förgrenande leder som ibland för vilse.
Fast de löper ändå samman, om inte förr så i Santiago de Compostela 150 mil bort. Att gå vilse och vända om en halvmil är ingen fara, man ska ju ändå gå.

Första dagen varvar man ner, hittar sin andning och rytm, den andra börjar man förundras över det föränderliga landskapet. Den tredje smyger sig tankarna på, den inre vandringen. Sakta men säkert skalas sedan allt bort, man slutar utforska det yttre. Inte för att man blir blasé, utan för att det blir oundvikligt.
Det enda som återstår till sist är att sätta en fot framför den andra, skriver den franske filosofen Frédéric Gros i boken Marcher, une philosophie (Att vandra, en filosofi):
”Kroppens monotona plikt frigör tanken. När man går, är man inte tvungen att tänka, att tänka på det ena eller andra, eller på det ena eller andra sättet. Under detta kroppens kontinuerliga men automatiska arbete ställs det inre till vårt förfogande. Det är då som tankar kan födas, komma till ytan eller ta form”.
Dagsturer eller några dagars vandring är en bra början, som kan etablera en vana. Du kan hitta din långsamhet och närvaro, men för att komma ner på djupet och nå verklig förändring måste du gå två eller tre månader, säger Jacques.
– Alla som går El Camino bär på en fråga om sitt liv.
Det kan vara personliga frågor som ”Varför lämnade han mig?”, ”Varför mår jag dåligt?” eller ”Vem är jag?”. Men även mer indirekt: ”Finns Gud?”, ”Varför måste en ung människa dö`” eller ”Vad är livets mening?”
Man möter andra pilgrimer, som alla bär med sig en fråga, oavsett om de har en tro, söker en tro eller inte gör det. Ett samtal längs El Camino blir sällan banalt, det går direkt på djupet.

I ett rationellt och sekulariserat land som vårt är nyckelorden ”modernt, effektivt och resurssnålt”- ganska långt från pilgrimens sju nycklar. Men många har i fall börjat inse vårt behov av långsamhet och Svenska kyrkan har återuppväckt traditionen.
I Norden finns bara en pilgrimsled att tala om, Olavsleden som från olika håll löper samman mot Trondheim där den norska kungen Olav Tryggvason stupade i slaget vid Stiklastad 1030. Utöver den finns bland andra Birgittaleden i Östergötland och Ingegerdsleden i Uppland. Men på senare år har kortare leder dragits mellan kyrkor i var och varannan församling.
Det finns ett tiotal pilgrimscentra runt landet och det i Vadstena är rikstäckande. Där kan man få råd inför vandringar, men centret ordnar även egna vandringar, kurser och retreater.
– Många tror att de inte har tid, men det handlar mycket om prioriteringar. Vi kastar ibland bort tiden på sådant som inte betyder så mycket, säger pilgrimsprästen Tomas Wettermark vid centret.
– Det viktiga är inte målet, utan att vara här och nu. Vi behöver bryta mönster och möta andra sätt att tänka och se. Poängen med en pilgrimsfärd är att upptäcka att det vi söker finns inom oss. Ibland måste vi ge oss iväg för att se det. Kroppens rörelse, nya intryck och alla möten – min väg är också andras väg – sätter igång processer inom oss.

Teologen, prästen och psykoterapeuten Owe Wikström som 2001 gjorde succé med boken Långsamhetens lov anser att vi aktivt måste träna upp vår förmåga att göra ingenting.
– Vi har alla behov av att balansera det utåtriktade och det inåtvända, att tänka de starka tankarna som är existentiellt nödvändiga. Om man bara kastar sig iväg mot nya mål och aktiviteter missar man något viktigt, säger han.
Det som går förlorat i höghastighetskulturen är vår förmåga att reflektera över nuet och glädjas i nuet, anser han. Man kan leva ett helt liv utan att veta vem man egentligen är.
– Det finns för få arenor där vi kan prata på allvar om att livet är skört och provisoriskt. Man ger järnet tills man slocknar.
Filosofen och tonsättaren Ladislaus Horatius – som 1993 drog i nödbromsen på X2000 mot den skenande utvecklingen och numera driver projektet Re-analog – framhåller att det inte är långsamheten i sig som är viktig.
Han beklagar att ordet blivit så negativt laddat, ingen berömmer någon för att hen är så långsam. Det anses bra att vara snabb, få mycket gjort och fylla dygnet med aktiviteter. Men varför ska det vara så, undrar han.
– Det tråkiga, inte Google, är en vän, som vi indoktrinerats tro är en fiende. Inte minst av industrin som säljer livsstilen med internet, telekom och mobiler. Digitalisterna säger att det tråkiga är farligt. Men det är precis tvärtom! Det tråkiga kan träna tålamod och vara en utomordentlig barnmorska och förlösare.
Att vandra ger oss sinnliga upplevelser, som är helt analoga. Och sådana bör vi återupptäcka, anser Ladislaus Horatius. Det handlar inte om att vrida klockan bakåt till något gammalt utan om en mindre återfödelse. Efter att ha simmat omkring ”i den virtuella telekomsörjan”, kan vi vara redo att återupptäcka spänningen i en vanlig skogspromenad utan mobil och plattor.
– Det är inte långsamhet som är nyckeln, utan närvaron, även om det är lättare att vara närvarande om man saktar ned. Ödesfrågan handlar om att lyssna eller inte lyssna. Att lyssna på livet, som inkluderar dig och mig, på relationen mellan oss och på situationen, som är varken dig eller mig, säger han.

Mats Karlsson

Thereminen – det magiska instrumentet

Publicerad i Teknikhistoria 2017

Thereminen liknar inget annat instrument, den trollar fram musik ur tomma luften. I den förenas musik, magi, teknik och Sovjetpropaganda. Men tekniken bakom syntens föregångare är enkel.

Den halvdunkla salongen är fylld av tät förväntan. En strålkastare tänds och en smal, allvarlig och välklädd man träder in, bugar sig och går fram till ett bord med en liten låda försedd med smala metallpinnar åt olika håll. Han höjer händerna och ut strömmar ett svävande vibrato. En melodi ur intet tar form.
Mannen är Lev Sergejevitj Termen, platsen är Sankt Petersburg, året 1919. I väst kommer han att bli känd som Leon Theremin och hans instrument som thereminen, även om den nu kallas ”eterfon”. Succén är omedelbar, han trollbinder varje auditorium.
Thereminen var ett av de första elektroniska instrumenten. Den blev mest känt för musik och ljudeffekter till skräckfilmer och science fiction på 1940- och 1950-talen, med den kusligt svävande tonen. På 1990-talet gjorde den comeback, bland annat i ledmotivet till ”Morden i Midsomer”.

Lev Termen var ett tekniskt underbarn och cellist. Han studerade parallellt på universitet och musikkonservatorium, fick ut sitt diplom samtidigt med universitetsexamen – mitt under första världskriget och Ryska revolutionen!
Han var uppväxt i en solid borgerlig miljö, pappa var advokat och son till tsarens läkare, mamma var av rysk-polsk adlig börd. Bara sju år gammal lagade Lev sin fars guldklockor, som 15-åring fick han använda skolans fysiklabb för självstudier.
Efter kriget värvades han till Fysiktekniska institutet i Sankt Petersburg, där han konstruerade en rörelsedetektor utifrån principen att människokroppen kan utgöra den ena av en kondensators två elektriskt ledande plattor. När en människa rör sig förändras kondensatorns laddning och utgående spänning.
Nästa projekt tillämpade samma princip. Theremin hade fått i uppdrag att mäta gasers densitet vid olika tryck och temperatur. Han konstruerade en ytterst känslig apparat, som gav ifrån sig en ljudsignal – i hörlurar eftersom högtalare ännu inte fanns – vid minsta ändring i omgivande tryck. Till exempel förändrades signalen bara man rörde en hand.
Den musikaliske uppfinnaren såg potentialen. Genom att koppla två oscillatorer, en med fast frekvens och en med variabel, till en svängningskrets kunde han generera en ton med frekvensskillnaden som tonhöjd. Det kallas den heterodyna principen, upptäcktes 1901 och blev grunden för all radiomottagning.
Frekvensen i den variabla oscillatorn förändrade Theremin genom att koppla den till en kondensator vars ena ledande platta fanns i apparaten, medan den andra var hans hand. Den reglerade tonhöjden via avståndet till en vertikal antenn. Den andra handens avstånd till en horisontell antennögla reglerade tonstyrkan via en annan oscillator. Eterfonen var född!

Theremin lärde sig en mindre repertoar med klassiska musikstycken, som han uppträdde med inför både fysiker och en borgerlig allmänhet. Hans rykte spreds och självaste Lenin insåg att succén skulle kunna bli ett propagandaverktyg.
För Lenin var framsteg lika med elektricitet. Ryssland var ett feodalt bondesamhälle, medan det nya Sovjetunionen skulle vara modernt och industrialiserat. Elektriciteten var nyckeln och det magiska instrumentet skulle sprida ordet. Theremin kallades till Kreml.
Året var 1922, revolutionen firade fem år och bolsjevikerna behövde hänföra massorna. Lenin skickade ut Theremin på turné landet runt. Det blev ett segertåg för hans eterfon, som pressen kallade ”Termens röst” – eller på franska Thermenvoux, som blev instrumentets nya namn. Under den beteckningen patenterades uppfinningen hösten 1924.
Leon Theremin gav sig också i kast med televisionen, som blev ämnet för hans avhandling 1926. Men militären insåg att apparaten kunde nyttjas till övervakning och hemligstämplade hans rön, bland annat den storbildsskärm på 1,5×1,5 meter som var långt före sin tid.
Theremin återgick till sitt instrument. Han hade visioner om föreställningar för alla sinnen, musik med färg, rörelse, doft – till och med beröring! Sovjets statsledning såg däremot instrumentet som en trojansk häst, som kunde öppna nya vägar för spionaget.
En patentansökan i USA 1925 lämnades in av en tysk firma, som var fasad för den sovjetiska spionageapparaten. 1927 turnerade han flitigt i Tyskland, en resa som gav Sovjet möjlighet att bygga ut sitt spionnät även inom kultursektorn.
Men försöket att använda thereminen som en murbräcka för utbyggt spionage i USA gick inte riktigt som tänkt. Upphovsmannen valde att stanna där.

Till USA kom Lev Termen i juletid 1927 efter 180 konserter i Sovjet och succéer i Berlin, London och Paris. Han blev Leon Theremin och deklarerade att de traditionella instrumenten inte kunde uppfylla dagens krav på musik och konst: ”Vi behöver nya typer av instrument som utnyttjar de senaste vetenskapliga och tekniska rönen”.
En del av visionen om upplevelser för flera sinnen hade han redan testat, med projektorn Illumovox, som kopplades till strålkastare i olika färger som triggades vid olika tonhöjd. I Tyskland hade han utvecklat instrumentet Electroharmonium, Theremin ville ha en hel orkester av elektroniska instrument!
1928 fick han amerikanskt patent. Bolaget RCA köpte rättigheterna till försäljning, medan General Electric och Westinghouse tillverkade. RCA skrev även kontrakt med Theremin om en TV-prototyp.
Visionen var storstilad:
”Ett barn, en äldre dam, en skolad musiker, en blind man – alla kan lära sig spela detta otroliga instrument med exakt samma lätthet”, hette det i RCA:s reklam.
Theremin utvecklade konceptet med en stränglös cello, kallad ”the fingerboard theremin”. Halsen var den vertikala antennen och den horisontella öglan var inbyggd i kroppen, man spelade med en kort stråke i luften. 1932 kom varianten ”terpsitone”, med en stor metallplatta för dansös, och en fantasifullt utformad antenn bakom henne. Tanken var att dansa fram en melodi, men det krävde väldigt mycket av dansösen.
Fast nyhetens behag var över. Det var inte alls så lätt att spela som reklamen påstod, det räckte inte att höja handen för att framkalla en melodi. Det var inte ovanligt att komponenter var trasiga och butikspersonal saknade kunskaper för att kunna ge support. Till råga på allt bröt det ut börspanik. Efter tre år upphörde RCA med produktionen.
Det var 1932, samma år som Charles Lindberghs son kidnappades i sin vagga. Marknaden för tjuvlarm sköt i höjden och Theremin satsade stort på fjärrstyrda apparater. Han fortsatte med sina TV-försök men hade blivit omsprungen av andra pionjärer, som svensk-amerikanen Ernst Alexandersson, mannen bakom radiostationen Grimeton.
Theremins ekonomi blev allt sämre och han saknade medborgarskap ännu 1938, efter elva år i USA. Hösten 1938 for han tillbaka till Sovjetunionen, en missräkning eftersom han tämligen omgående skickades till arbetsläger i Sibirien.
Men i hemlighet fick han fortsätta forska, och konstruerade avlyssningsapparater. En byggde på IR-strålar som registrerade ljudvågor mot en fönsterruta. Berömd är också ”The thing”, som byggdes in i en stor modell av USA:s riksvapen. Den gavs vid krigsslutet som ”vänskaplig present” till den amerikanske ambassadören i Moskva och hängdes på hans kontor. I sju år avlyssnades allt innan saken upptäcktes av en slump.
1956 släpptes Theremin fri och rehabiliterades av Nikita Chrusjtjov. Han kom att överleva Sovjetunionen och gick ur tiden 1993, hela 97 år gammal.
Hans instrument hade under tiden levt sitt eget liv i USA, använt för musik och ljudeffekter i skräckfilmer och science fiction. Popgruppen Beach boys inspirerades av thereminen när de skapade ett helt nytt sound med skivan Good vibrations 1964.
När synten kom under 60-talet föll thereminen i glömska, trots att syntpionjären Robert Moog inspirerats av, utgått från och vidareutvecklat den. Hans bolag säljer fortfarande klassiska och moderniserade thereminer.
Först på 1990-talet fick instrumentet en renässans. I dagens elektroakustiska musik har det en given plats. Men att vidareutveckla den skulle vara kontraproduktivt, anser Girilal Baars, en av de svenska thereminveteranerna.
– Thereminen har en ikonisk klang. Du kan bygga om den, lägga till funktioner och filter, men då blir den en synt. Många som spelar theremin eftersträvar den lite spetsiga tonen, det kan du inte gå ifrån, säger han.
Än i dag är thereminen det enda instrument man spelar utan att vidröra det.
– Den är i en kategori för sig själv. Att spela genom att vifta i luften är fortfarande magi!

Mats Karlsson

Måltidens förfall är en myt

Publicerad i Amos 2017

När påsken kommer samlas vi till en av våra stora mathögtider, även om larm om måltidens förfall avlöser varann. Men varken bilden av flydda tiders stormåltider eller dagens ensamätande stämmer, enligt måltidsforskare.

Hela glada släkten sitter till bords, från gammelfarmor och alla mostrar till värdparet med stora barnaskaran, kusiner och alla ingifta. Familjens överhuvud ber en bordsbön och så bryter det stora tabberaset ut. Tjänstefolket får brått att fylla på när de dignande faten vittjas under stoj och glam, glasen töms och skratten klingar.
Vi har präglats av romaner, sett det på film och i målningar som Kröyers Hipp hipp hurra! Till vardag och fest samlas vi alla kring bordet. Men inte nu längre, påstås det allt oftare.
Larmen kommer från dem som värnar om kärnfamiljen och talar om moralisk upplösning. De kommer från andra som vill ge en bild av social oro och ett samhälle som knakar i fogarna. De förs fram av ekonomer och sociologer som pekar på växande klyftor och av dem som varnar för billig massproducerad mat.
Sverige är mer moderniserat, sekulariserat, urbaniserat och individualiserat än de flesta andra länder. Ingen annan stans finns fler ensamhushåll. I vår ensamhet tuggar vi i oss hamburgare med flottig pommes vid datorn. Tillvaron blir torftigare, vi isoleras och blir rädda för andra människor.
Ungefär så låter larmen.
Men bilden stämmer bara i liten grad med verkligheten, anser måltidsforskare.
– De studier som gjorts de senaste decennierna visar att de som lever tillsammans äter också ihop, det finns inga tecken på minskat ätande tillsammans. Man blir familj genom ätandet, även om alla inte samlas varje gång för att några är ute på aktiviteter, säger mathistorikern Richard Tellström vid Örebro universitet.
– Vi är så intresserade av sociala relationer att vi inte kan avstå från att äta ihop, även om de som vill framställa samhället som sönderfallande gärna sprider den myten. Men inget tyder på att det faller ihop av den anledningen i alla fall.

När andelen singelhushåll ökat till nästan hälften av alla hushåll – mellan 38 och 46 procent i olika mätningar – måste väl rimligen allt fler människor äta ensamma? Men siffran innebär inte att varannan svensk lever ensam, den ligger kring 20-25 procent eftersom hushållen där flera lever ihop innehåller betydligt fler människor.
Samtidigt har uteätandet ökat de senaste 20 åren, enligt Centrum för konsumtionsvetenskap vid Göteborgs universitet, CFK.
– Ätandet på restaurang har stigit himmelsvitt i skyn under 2000-talet. Vi äter inte alltid frukost ihop, för vi har olika tider när vi sticker iväg. Men luncherna äter vi med skolkompisar och arbetskamrater. Vi träffar våra vänner ute, fikar eller äter med dem, säger sociologen Marianne Pipping Ekström, en av våra mest meriterade måltidsforskare, verksam vid CFK och Institutionen för kost och idrott, IKI.
Vi äter också oftare lagad mat än för 20 år sedan. Vi äter mer kött och mer grönsaker, vi dricker nästan alltid vatten till målen. Vi äter hellre lunch med kollegorna än ensamma vid thaimojen.
Minst har middagen förändrats, den förblir vår viktigaste sociala måltid. Men inte ens bilden av att alla förr samlades till middag stämmer, enligt Marianne Pipping Ekström. Skillnaderna finns, nu som då, mellan olika sociala skikt.
– Vår romantiska föreställning om att alla åt gemensamt stämmer inte. Den gemensamma lyckliga måltiden var en schablon, som den stora middagen i ”Fanny och Alexander”. Men i en annan scen åt barnen med husorna och pigorna i köket, vilket kanske var vanligare. Fattiga familjer med många barn hade kanske inte ens ett bord som var stort nog att rymma alla.

Vad vi ställer på bordet har förstås förändrats genom åren, men även formerna för måltiden. Det visar en studie gjord i fjol på Institutionen för kulturvetenskaper vid Lunds universitet. Den följer upp liknande studier från 1970- och 1980-talen.
Till exempel är det viktigt att äta tillsammans när barnen bor hemma, men när de flugit ut spelar det mindre roll vad och hur man äter. En pizza framför teven duger gott och väl.
– Middagen förblir den viktigaste måltiden socialt. Men den har flyttats fram, vi äter betydligt senare. De flesta äter middagsmål kring sex-sju på kvällen, förr låg den kring klockan fem, säger etnologen Håkan Jönsson som lett studien.
Det kan vara svårt att leva upp till idealbilden. Men de ansträngningar vi lägger ned på att ändå få ihop det visar hur viktigt det är, konstaterar han.
Idealet är inte bara att man äter tillsammans utan även att alla äter samma mat. Men det är svårt när alla inte kan eller vill äta samma sak, på grund av dieter eller känslighet för till exempel gluten och laktos. Det kan peka på att individualiseringen alltmer tydligt avspeglas i våra matval, spekulerar Håkan Jönsson.
Fler män än någonsin lagar också mat, vilket kan irritera dem som vill behålla de traditionella könsrollerna och ha en person som är tilldelad rollen matlagare, resonerar Håkan Jönsson.
– Trots matens sociala funktion vill många gärna vara ensamma i köket. Det gör det svårt att föra över kunskaperna till nästa generation. Men det finns tendenser att det är på väg att luckras upp, att det blir vanligare att laga mat tillsammans.

Att dela på brödet är en urgammal gest av gemenskap, stadfäst i alla religioner. Nattvarden lever inte bara kvar i kyrkan, utan även sekulariserat i det svenska fikat. Att börja dricka kaffe är något av en initiationsrit till den vuxna världen. Det tar ett tag att lära sig, men öppnar portar till de flesta sociala sammanhang. Våra matval avspeglar våra värderingar, de uttrycker den identitet vi vill ha.
– Det är centralt att samlas till en gemensam måltid, att inte bli inbjuden till fika uppfattas av de flesta som ganska förolämpande. Samtidigt är det en stark markering att avstå. Det är ett sätt att inkludera eller utesluta människor, säger Richard Tellström.
– I nattvarden delar man en måltid för att man delar värderingar. Världsreligionerna använder maten för att uttrycka den religiösa uppfattningen; i judendom och islam är man fokuserad på vilka råvaror som är okej, i kristendomen är måltiden central.
Även bordsbönen kan sägas leva kvar i sekulär dräkt. Familjen Melkerssons ”Grr-bom!” i filmerna om Saltkråkan är kanske ett udda exempel, men de flesta tackar i dag den som lagat maten snarare än Skaparen som skänkt oss nåden.
Maten är inte längre ett gudslån – utom när vi tappar en brödbit på golvet.
– Då blåser folk ofta på den för att den ska bli ätbar, fast man kan inte blåsa bort bakterier. Men det är spår av en urgammal ritual att blåsa liv i brödet igen, att göra det orena rent, säger Richard Tellström.

Mats Karlsson

Han var Norrlands Robin Hood

Publicerad i Släkthistoriskt forum 2014

Han var jägare av Guds nåde, Erik Olof Älg i norra Ångermanland – en Robin Hood som under nödåren på 1860-talet blev tjuvskytt och gav älgkött åt svältande familjer på skogen. Här är verkligheten bakom skrönorna.

Erik Olof Olofsson hette han, var född och bosatt i den lilla byn Stensvattnet i socknen Bodum i Ångermanlands nordspets. Förstälgen sin sköt han redan före tonåren och ännu inte 18 år fyllda ställdes han inför tinget för tjuvjakt. Där blev han snart stamgäst.

Historierna om Erik Olof Älg – som han döptes till i folkmun – är lika många som fantastiska. Jag hörde dem som liten, berättade av min farfar och pappa, för Erik Olof Älg var bror till farfars morfar. Han sköt älgar – Kronans vilt – och gav till svältande på skogen. Han åkte sällan fast och blev förklarad som fredlös. Så lät det.

En ovanligt kall vinter följde Erik Olof en älg länge och väl innan han hittade och kunde fälla den. Det hade hunnit bli kväll och temperaturen föll snabbt. Trött, frusen och hungrig slog han läger på plats sedan han tagit ur lägen och lagt köttet i säckar. Han insåg att varken skulle orka eller hinna ta sig till någon koja innan mörkret föll och fick snilleblixten att krypa in i det ännu varma kadavret och dra skinnet omkring sig.

På morgonen vaknade han som i ett skruvstäd, det var helt omöjligt att komma loss. Men sedan paniken lagt sig kom han på råd och började andas på älghuden och sedan bita loss den, tugga för tugga, tills han efter långt och länge kunde få en arm fri och komma åt sin kniv.

Just den historien lär ha anor från antiken, och sanningshalten är osäker. Detsamma gäller många andra skrönor – även om den hur han på en skida for ner på en stötta till en jättehässja lär vara sann. Det intygar ett barnbarn till hässjans ägare.

Erik Olof Älg var själv bra på att berätta och att spä på. En del skrönor har ren buskiskaraktär, som när han överrumplade sin evige förföljare Kronojägaren och lämnade denne som en fågelskrämma, med byxorna neddragna till fotknölarna och en skida genom tröjärmarna…

Än mer har historierna förädlats sedan hans död 1935. Det var därför en utmaning att söka sanningen om ”Norrlands Robin Hood” i arkiven.

Att forska om brottslingar i släkten kan vara både spännande och ibland obehagligt. Vill man verkligen veta sanningen om skrupelfria förfäder och släktingar? Vill man veta det som släkten skämts över och inte velat tala om?

I fallet Erik Olof Älg var det lättare, han var ingen råbarkad hustrumisshandlare eller missbrukare, han dräpte aldrig annat än skogens vilt. Risken var snarare att sabotera en god historia.

Den givna startpunkten för en släktforskares ”brottsutredning” är domboken. I varje härad hölls ting vår och höst, men det kunde dessutom även hållas ting sommar och vinter. Domböckerna är hiskeliga luntor som kan vara svåra att hitta i, även om åtalade och brottsrubriceringar i senare domböcker noteras i marginalen för varje nytt mål.

Detta kan saknas i äldre böcker. Oftast börjar ett nytt mål omedelbart efter domslutet i det föregående – och allt är ordrikt och tätt skrivet. Att söka igenom äldre domböcker är därför en ganska tidsödande utmaning.

Det första spåret i jakten efter Älg på landsarkivet i Härnösand blir därför Ramsele härads vårting 1867. Blott 17-årige Erik Olof Olofsson står åtalad för olaga jakt på älg, tillsammans med en äldre granne. Tidpunkten är ingen slump – det är det första av de två stora nödåren i slutet av 1800-talet. Folket svälter och behöver kött.

De båda åtalas enligt ”K Jagtstadgan den 21 october 1864” för att ”under februari ochmars månader innevarande år på skidor jagat och dödat elgdjur å Kronomark samt om åläggande för Svarandena att ersätta djurens värde och kostnaderna å målet”.

– Jag har grundad anledning att misstänka båda svarandena för jakt å en hel mängd elgdjur under sistlidne vinter, varunder 17 stycken inom mitt distrikt blivit, mig veterligen, olovligt fällde, inledde åklagaren Johan Robert Forsshéll enligt tingsprotokollet.

Bara den unge Olofsson hade infunnit sig, och lämnats i sticket av sin äldre medbrottsling Elias Olofsson från Bovattnet. Ynglingen förnekade all delaktighet i brottet och påstod att han inte ens sett någon älg i skogen, bara spår av en. Detta underrättade han skogsuppsyningsman Segerström om och hjälpte denne att spåra djuret, som hittades flått och urtaget på hembyn Stensvattnets kronoskog.

Elias Olofsson dömdes att böta 20 riksdaler för att han inte infunnit sig. Däremot sköts domen i målet upp till hösttinget eftersom man inte kunde fällas i sin frånvaro. På hösten dök dock ingen av de åtalade upp och domen fick åter skjutas upp. Samma visa fortsatte att upprepas ting efter ting åtminstone till 1871, med ständigt nya uppskov. Någon dom har jag inte lyckats hitta, men kan ha bläddrat förbi den.

Parallellt med detta mål kommer nya åtal och Erik Olof Olofsson blir en följetong vid höst- och vårting i åtminstone 20 år, även om hans karriär sträcker sig över en åtminstone dubbelt så lång period. Kanske blev han med åren allt skickligare på att hålla sig undan.

Ibland åtalas han ensam, men även tillsammans med syskon som Ingel Petter Olofsson, min farfars morfar, och Abraham Olofsson. Svågern Peter Månsson är medåtalad vid ett tillfälle.

För det fanns skäl till tjuvjakten. Byn svalt. Som i många andra byar och torp på skogen led folket i Stensvattnet nöd. Markerna var inte lämpade för jordbruk och utan jakt och fiske hade ingen överlevt. Att älgen råkade vara fridlyst stod det inget om i Stensvattnets egen lag…

I början av 1800-talet var älgen utrotningshotad sedan Gustaf III släppt jakten fri 1789. Ända in på 1920-talet rådde därför tidvis jaktförbud. Böterna var mycket stränga, vilket Erik Olof Älg blev mycket påtagligt varse om senare.

Förutom domböcker finns på landsarkiven andra högintressanta källor som ger mycket kött på benen när man forskar om brottslingar. Länsmansarkiven är rena guldgruvorna. De innehåller inte bara förhörsprotokoll och andra brottmålshandlingar, utan även länsmansbrev, handlingar i tvistemål, bouppteckningar, olycksfallsdiarier, protokoll över vägsyner, utmätningar och auktioner.

Just utmätningsmålen ger en bra bild av fattigdomen. Här förekommer både Erik Olof Älgs far Olof Ingelsson, som var Stensvattnets första nybyggare. Här finns hans syskon och deras familjer, här finns min farfars far och i stort sett alla andra i byn. När 1800-talet går mot sitt slut börjar den avfolkas efter 70 års existens. En del drar till Amerika medan andra, bland anat min farfars far, flyttar till Hoting, Junsele eller andra metropoler.

Men Erik Olof Älg stannar kvar och han fortsätter att tjuvskjuta älg. Brottet är så pass allvarligt att han till och med förklaras som fredlös. Så påstås det i släktens historier i alla fall. Men stämmer det verkligen?
Njae. Ingenstans i protokollen från de ting jag fördjupat mig i finns någon sådan uppgift. Det är kanske inte så konstigt, eftersom det urgamla straffet fasades ut ur rättssystemet under 1700- och 1800-talen.

Att bli förklarad fredlös, eller fågelfri, innebar att man ställdes utanför samhället och helt saknade lagens skydd. Vem som helst kunde ostraffad döda den som var fredlös. Så illa var det nu inte för Erik Olof Älg. Men varifrån kommer uppgiften?

Sannolikt är det något som bättrats på i historierna under årens lopp. Däremot betecknas tjuvskytten i början av sin karriär som ”försvarslöse ynglingen” när han ställs inför rätta. Försvarslös är ett begrepp av helt annan kaliber. Det betyder att man saknar anställning och egna tillgångar. Någon större arbetslust tycks Erik Olof Olofsson sällan ha drabbats av, så beteckningen äger nog sin riktighet…

I senare protokoll och husförhörslängder kallas han däremot ”arbetare”, ”getare” eller ”hästgetare”. Det är sannolikt kraftiga friseringar av verkligheten. Kanske för att ge honom en starkare ställning inför lagen hävdade bönderna i grannbyn Jansele att Erik Olof Älg vallade, eller getade, deras kreatur på skogen.

I själva verket höll han sig mest undan lagens långa arm i ett antal kojor han hade byggt åt sig på skogen i olika delar av socknen och grannsocknar.

Erik Olof Älgs första framträdanden på tinget sammanfaller med en genomgripande omdaning av det svenska rättsväsendet, då arvet från de medeltida landskapslagarna rensas ut.

Fängelse- och bötesstraff ersätter kroppsliga och omedelbara bestraffningar. Straffen ska kompensera samhället för den skada brottslingen orsakar, inte i första hand vara denne till straff och ”androm till varnagel”. Att brottslingen ska få vård och en chans att bättra sig är däremot en 1900-talsuppfattning.

Den gamla Missgärningsbalken och Straffbalken ersätts 1864 med en Strafflag. I samma veva bildas i norra Ångermanland länsmansdistriktet Bodum, vilket omfattar de tre socknarna Bodum, Fjällsjö och Tåsjö. Den förste att ikläda ämbetet blir Johan Robert Forsshéll, som vi mött i en annan roll, den som åklagare.

Det var alltså länsman, den som ledde brottsutredningen, som också var åklagare. Detta system gällde ända till 1917, då åklagarmyndigheter infördes i länen. Skälet var att stärka rättsäkerheten. Att en och samma person förfogade över bevismaterialet genom hela processen och kunde sålla som han ville var inte bra.

Till sin hjälp i utredningar hade länsmannen ofta kronojägaren, som var anställd av Domänverket för att bevaka ett större skogsområde. I Bodums fall hette han Johannes Flemström och var ofta den som i praktiken utförde spaningarna efter Erik Olof Älg.

Kronojägarnas rapporter till Domänverket finns att läsa i jägmästarnas arkiv på landsarkiven. Där finns också enskilda kronojägares handlingar.

I många av Erik Olof Älgs rättegångar är det Johannes Flemström som är åklagare. Även om nu historien om fågelskrämman är påhittad så hade han alla skäl att hysa agg till tjuvskytten, så även här kan rättsäkerheten ifrågasättas.

För det finns en historia i domböckerna som inte förts vidare som skröna. En är den mest dramatiska episoden i Erik Olof Älgs karriär – och i Flemströms.

Historien om Erik Olof Älg kan inte berättas utan vare sig länsman Forsshéll eller kronojägare Flemström. Deras verksamma år sammanfaller helt, att läsa domböckerna från de åren är som att följa en utstuderad koreografi för tre dansare.

Redan tidigt gick lagens företrädare ynglingen Olofsson på nerverna. Det illustreras tydligt av händelserna annandag påsk 1870, då Erik Olof Älgs tålamod brister. Han såg sig nödd och tvungen att statuera exempel.

Flemström tar själv upp händelsen när han över 50 år senare intervjuas om sin karriär i Sollefteå-Bladet. Hans berättelse bekräftas också av domböckerna.

Kronojägaren hade tillsammans med ett biträde kommit till Stensvattnet efter tips om tjuvjakt. De ser Erik Olof Älg slinka in i ett uthus och följer efter. Men när de kommer in smäller Erik Olof igen dörren och det blir kolmörkt. Sedan hoppar han och en svåger på Flemström och börjar puckla på honom. Han slås blodig innan han lyckas få fram sin revolver och backar mot dörren. Han vänder om och flyr hals över huvud, liksom biträdet.

Ett skott knallar till från uthuset, sedan ett till. ”Kom tillbaka och leta efter älgkött i gödselstacken också”, ropar Erik Olof Älg enligt protokollet.

– Den påsken glömmer jag aldrig, säger Johannes Flemström i tidningen.

Rättegången drar i vanlig ordning ut på tiden, den tar fler år. Vittnen vägrar infinna sig och drar tillbaka sina redogörelser. Till slut svävar även kronojägarens biträde på sitt vittnesmål och de båda frias.

Att ordningsmaktens frustration och bitterhet stundtals var stor vittnar också källorna om. I ett brev till sin chef kronofogden skriver länsman Forsshéll om sina ansträngningar att fånga tjuvjägaren. Det är i mitten av 1880-talet och Erik Olof Älg ar lyckats hålla sig på flykt i över två år, bland annat genom att uppehålla sig i Junsele socken, som är utanför Forsshélls räckvidd.

En dag brister det för Robert Forsshéll. Länsmannen uppmanar närmast desperat sin chef att hans kollega, läsmannen i Junsele, ”särskildt måtte beordras, att Olofsson Elg efterspanas; och vågar jag desslikes ödmjukast hemställa, att en belöning af allmänna medel måtte för Elgs gripande utfästas.”

Denna sista begäran, som avslås, kan ligga bakom den utbredda uppfattningen att ett pris sattes på Erik Olof Älgs huvud. Ytterligare en omständighet som förädlats genom åren.

Till sist grips emellertid tjuvskytten, och den här gången lyckas han inte med några tricks fly innan han buras in på Vita duvan, länsfängelset i Härnösand. I Stadsfiskalens arkiv hittar man handlingar från fängelset, bland annat fångrullor. Där framgår att ”Arb. Erik Olof Olofsson från Stensvattnet” dömts till 200 riksdaler i böter för ”oloflig elgjagt” och 50 riksdaler för ”fylleri inför Rätta” – en enorm summa 1885.

Då brottslingen saknar medel omvandlas straffet till fängelse på vatten och bröd i 28 dagar! Därmed bekräftas åtminstone den uppgiften från skrönorna. Han satt verkligen på vatten och bröd. Omvandlingen av straffet gjordes enligt 1864 års strafflag, där minsta bot är 5 riksdaler och högsta 50: ”Saknas hos den, som blifvit till böter fälld, tillgång till deras fulla gäldande; då skola böterna /—/ till fängelse wid watten och bröd förvandlas”.

Vistelsen beskriver Erik Olof själv som fruktansvärd. ”Jag tvingades dricka mitt eget piss”, förklarade han långt senare. Dock inte i den tidningsartikel 1929 där han, likt Flemström fem år tidigare, sammanfattar sin karriär. Över huvud taget nämns inte ordet tjuvjakt, men han hävdar bland annat att han skjutit över 200 älgar. ”Där slutade jag med räkningen”, förklarade han. Sin sista älg fällde han vid 75 års ålder, 1924.

Han berättar också att han fick sitt öknamn när han under en och samma vecka sköt sju älgar.

Intervjun gjordes i en av hans skogskojor, men annars var det meningen att han skulle sitta på ålderdomshemmet i Backe. På hembygdsgården där finns i dag ett par av hans skidor och en psalmbok från hemmet.

Någon kristendomskunskap att tala om tillägnade han sig aldrig – trots att han ålades detta vid flera tillfällen på tinget. Detta för att öka styrkan i hans vittnesmål och förhoppningsvis få honom att hålla sig bättre till sanningen.

Till hemmet togs han sedan hans enkla stuga i Stensvattnet brunnit ned på grund av oförsiktighet med elden. Men på hemmet blev han inte kvar, utan de sista åren av sitt liv tillbringade han hos en syster och svåger i hembyn.

Erik Olof Älg gick ur tiden 85 år gammal, 1935. Bara prästen, fattignämndens ordförande och en av tjuvskyttens tvillingdöttrar – avlade i en fjällby under hans år på flykt – var med vid jordfästningen. Hans grav är omärkt, men han vilar bland bolagsfolket och andra överhetspersoner. I all enkelhet en fin sista hyllning till Norrlands Robin Hood.

Mats Karlsson