Kategoriarkiv: Forskning

Hallstatt: Världens äldsta saltgruva

Publicerad i Populär arkeologi 3/2019

Alporten Hallstatt har gett namn åt den tidigaste järnåldern, tack vare spektakulära gravfynd. Men redan på bronsåldern startade industriell produktion där, kring världens äldsta saltgruva. Ännu 170 år efter upptäckten görs nya fynd.

Sakta tvingas den sugande leran lämna ifrån sig träbit efter träbit, flisa efter flisa. Arkeologer från Naturhistoriska museet i Wien gräver i en knuttimrad anläggning nedanför saltgruvan i berget ovanför Hallstatt. Den tjocka leran gör jobbet tidskrävande, men ändå tacksamt. Utan leran hade konstruktionen och trämaterialet inuti inte bevarats.

Mest är det tunna stickor från utbrunna bloss som täljts för gruvan, kanske även delar av verktyg. Annat ser mer ut skräp, som kastats i sedan anläggningen tjänat ut sitt syfte – vilket det nu var. En bit in på femte säsongen är konstruktionens syfte ännu en gåta.

Stockarna har dendrokronologiskt daterats till 1100-talet före vår tidräkning, sen bronsålder. Det är just den period då gruvdriften blev närmast industriell. Den här typen av fynd har tidigare bara gjorts inne i gruvan, som tusentals stickor från av bloss. Saltet bevarar allt.

Försvarliga mängder ben från grodor har också hittats – en fransk restaurang! skojar arkeologerna.

 

Att det fanns salt i berget, som i dag heter Salzberg, upptäcktes redan på stenåldern. En hacka av hjorthorn daterad till cirka 5.000 fvt hittades på 1800-talet i en gruvort. Men att några hade hackat salt där tidigare visste man redan tidigare, nya gångar korsade ibland gamla. Och 1734 hittades ”Mannen i saltet”.

Gruvarbetare stötte på en äldre ort och följde den tills de fann rasmassor. Under dem stack det fram ett par ben. De grävde fram mannen, som var illa tilltygad av raset och klädd i underliga kläder. Att han omkommit för länge stod klart direkt. Efter att han lagts till allmän beskådan i byn döptes han och gavs en kristen begravning. Var är inte känt, annars hade han varit värdefull för dagens forskare.

På 1820-talet hittades enstaka gravar sydväst om gruvan, grävdes ut amatörmässigt och tömdes på fynd. Men 1846 började gruvans chef Johann Georg Ramsauer att systematiskt utforska området där fynden gjorts. Under 18 år grävde han ut nära 1.000 gravar – nästan alla med fina gravgåvor i brons och järn!

– Ramsauer gick mycket noggrant till väga. Han var ingen arkeolog, men en intelligent man och öppen för nya idéer. Han dokumenterade allt väl, skriftligt och i fina akvareller, säger doktor Anton Kern vid Naturhistoriska museet, som sedan 1993 ansvarar för grävningarna i och omkring gruvan.

Gruvägaren Salinen Austria och upplevelsecentret Saltwelten Hallstatt medfinansierar.

 

Allt tyder på att gruvdrift i stor skala kom igång senast i mitten av bronsåldern, flera hundra år innan den gyllene Hallstattperioden. Kanske finns äldre gravar på berget som är lika fina, men de har bara ännu inte upptäckts. Liksom brons- och järnålderns gruvby ligger de troligen under 5-6 meter lera efter större och mindre jordskred under hela gruvepoken.

Anton Kern menar att en hel industri på bronsåldern uppstod kring saltet och en viktig biprodukt – saltad skinka.

– Inget annat än salt och skog finns på berget, allt annat måste forslas hit: mat, metall, tyger och smycken. Vi tror att grisarna föddes upp utanför bergen, eller i liten skala på många gårdar här i dalarna. De fraktades hit som slaktkroppar, saltades och lagrades i gruvgångar.

Att torkad saltad skinka producerats på plats framgår av åtta knuttimrade kar som arkeologer hittade kring gruvan på 1930-talet. De mäter 6×4 meter och är nedsänkta en meter i marken. Kring dem hittades 60 år senare enorma mängder ben från gris, men även lite får och nöt.

I varje kar kunde kött från 150-200 grisar saltas, så mängderna räckte långt utöver att fylla det egna behovet. Handeln måste ha varit omfattande, anser arkeologerna.

– Vi tror att det var organiserat som en modern koncern, säger Anton Kern.

Utöver gruvarbetare behövdes manskap som fällde skog på berget till stöttor och facklor, andra som tillredde skinkan, smeder som tillverkade redskap – som brons- och senare järnskodda hackor. Till det kom de skickliga konsthantverkarna som tillverkade smycken, vackra klädesdetaljer som fibulor och broscher med hög konstnärlig och teknisk kvalitet,

Men varför tog man inte saltet till köttet, utan tvärtom? Det kan tyckas besvärligt att forsla upp det till 1.000 meters höjd och sedan ner igen. Förklaringen är gruvan, som håller 8 grader året om, skyddar från väder och vind, och är fri från insekter – perfekta förhållanden för torkning av saltat kött! Samtidigt blev det rökt i oset från alla bloss längre ned.

– Vi har testat och det fungerar utmärkt! Vi kan inte röka den i gruvan utan har gjort det ovan mark. Bäst blir det om den lagras i ett halvår till ett år. Den skulle kunna säljas som delikatess i byn till högt pris, säger Anton Kern.

Med en miljon besökare om året är Hallstattt ett turistmål av rang. Salt från berget säljs redan i butiker i byn. Utvinningen är dokumenterad sedan 1300-talet, men har troligen pågått utan avbrott i 7000 år, anser Anton Kern.

 

Redan på bronsåldern strålade handelsvägar ut i alla väderstreck. Om det vittnar bland annat offer som lagts ned i marken upp mot bergspassen på hög höjd. Både guld och brons offrades för säker färd i den riskabla terrängen, inte minst på vintrarna då större laster kunde tas på släde än i kontar på somrarna.

Det mesta av saltet såldes i närområdet, men det är inte uteslutet att en del nådde ända upp till Norden. En av lederna i den så kallade Bärnstensvägen från Östersjöns stränder till norra Italien går förbi saltbergen i Alperna. Bärnstenssmycken har hittats i gravar här, så kontakter norrut är bekräftade.

– Men vi vet inte om saltet nådde Norden, det kan ha bytts mot andra varor på vägen. Inga spår finns av saltet i slutdestinationerna. Det har ju ätits upp, säger Anton Kern.

Fram till och med 400 fvt var Hallstatt dominerande inom salthandeln, vilket skapade välstånd åt alla inblandade. Om det vittnar inte minst de nära 1.000 gravar som Ramsauer grävde ut. Gravgåvorna är rika, bara en handfull gravar saknar gåvor. Ingenting tyder på att slavar använts i gruvan om man ser till fynden,

 

Ett övre skikt med gruvans ägare, ”bergsmännen”, samt krigare som vaktade gruvan och kanske präster är förmodligen de som lades i brandgravar, omkring 150 stycken. Några av gravarna är oerhört fyndrika, med både inhemska och importerade smycken, även enstaka i guld. Det visar på täta kontakter med etruskerna och andra åt alla håll från Alperna.

Gruvarbetarna utgjorde en sorts medelklass, som också fick fina gåvor med sig. Att de var arbetare syns på förslitningsskador på skeletten. Det var ett oväntat modernt samhälle där alla, med ett fåtal undantag, fick del av välståndet, är Anton Kerns hypotes.

Sedan Ramsauer har över 500 gravar till grävts ut. De senaste, två stycken, hittades alldeles intill den anläggning som man undersöker just nu, och är ungefär samtida.

– Det är intressant det inte finns några standardgåvor. Det finns bland 1.500 gravar inte två med exakt samma uppsättning. Individualismen är påfallande!, säger Anton Kern.

Inne i gruvan har arkeologerna utöver hackan från stenåldern funnit redskap från brons- och järnålder. Till det hela skinnkontar, skor och skinnmössor, rester av tygsäckar, baskrar och hattar med vida brätten med mycket mera. Gruvan är den största enskilda källan till kunskap om förhistoriska textilier i Europa!

Många tyger är färgglada och mönstrade, paralleller har dragits till de skotska klanernas rutiga tartanmönster. Och just kelter kom till trakten efter Hallstattperioden, på 400-talet fvt, och tog över gruvdriften. De efterträddes av romarna kring vår tideräknings början. Först med dem flyttades bosättningen ned i dalen.

 

Sedan Anton Kern övertog ansvaret för grävningarna 1993 har bland annat ytterligare ett antal högstatusgravar med fina fynd grävts ut. I själva gruvan gjordes 2002 ett uppseendeväckande fynden: en bevarad trappa från bronsåldern!

Med över 3.000 år på nacken är det Europas äldsta trappa. Konstruktionen är sinnrik, med steg som kan vinklas och trappan flyttas till nya platser med olika lutning. Den visas nu som avslutning på rundturen i gruvan.

Anton Kern lyfter också fram den konstruktion som just nu grävs ut. Den liknar karen för saltning av skinka, men är mindre. Experter från en trävetenskaplig gymnasieutbildning i byn har granskat den utan att förstå vad den använts till. Men bara att träredskap för första gången hittats utanför gruvan gör den mycket intressant.

Bland det som fortfarande saknas finns bronsåldersfolkets gravar och själva gruvbyn, .som Anton Kern tror legat på samma ställe till åtminstone 380 fvt, då gruvan med omgivningar dränktes i ett jordskred. Det blev ett abrupt slut på Hallstattperioden och det tog ett par hundra år innan driften var i full gång igång igen, men längre upp på berget.

Anton Kern drömmer om att hitta nya gravar av samma typ som Ramsauers finaste. Han har redan funnit en gryta i brons, damaskerad i järn med religiösa symboler från både brons- och järnåldern i en grav, men är säker på att det finns mer att hämta.

– Jag tror det finns fler gravar av den typen just utanför det gravfält som Ramsauer grävde. Jag har sett tecken ute i skogen. Men om två år går jag i pension, så jag hoppas vi hinner!

Mats Karlsson

 

Utan möten går tilliten förlorad

Publicerad i Amos 2018.

När vi hukar bakom datorskärmen eller stirrar i mobilen och surfar på sociala medier avtrubbas vår nyfikenhet och empati. När vi matas med det vi redan vet och blockar dem som inte är som vi utmanas vi aldrig. När vi inte möts öga mot öga minskar vår tillit.

Nättroll, fake news och allmänt ohyfsad ton. De sociala mediernas baksida har blivit alltmer tydlig. Att inte se eller kanske någonsin ha träffat dem vi resonerar med gör oss mindre empatiska.
Det får också många att tveka till att ge sig in i diskussioner, en del att lämna mediet. En av dem är författaren och poeten Henry Bronett, som valt att kraftigt ransonera Facebook. Det har bara lett till positiva saker, tycker han.
”När man vistas mindre på Facebook eller ute på kommentarsslagfält och läser mindre hysterirubriker som beskriver allehanda hemskheter i både ord och handling, då dövas man mindre. Hjärna och hjärta hörs bättre och då framträder en annan sida av vårt land och livet. En där människor vill genuint väl och är kapabla att förändra något till det bättre, att göra något vackert”, skrev han i ett inlägg där han kort utvärderade beslutet.
Han utvecklar resonemanget öga mot öga.
– Samtalet är allt. Det är där vi blir till, i ett sant möte kan vi ana Gud, skriver Martin Buber. Hur ska vi bli till på sociala medier? Där kan man häva ur sig vad som helst, sociala medier främjar larmet som bara dövar oss. Ur stillhet kommer allvaret.
Facebook främjar mer narcissismen och förhindrar verkliga möten, anser Henry Bronett.
– Dataskärmen blir en spegel. Vi talar till oss själva, eller snarare till bilden av oss själva.

Tilliten till andra människor och samhället är unikt hög i Sverige och övriga nordiska länder. Men under 2010-talet har den minskat, framför allt på grund av ökad sociala och ekonomiska klyftor. Det finns även andra faktorer som bidrar. Ett råare nätklimat kan tyckas vara en mindre del i sammanhanget, men ändå påverkar det oss.
Att tillbringa mycket tid på sociala medier gör oss till sämre människor, anser den amerikanske internetpionjären Jaron Lanier. Det är ett av hans argument i en ny bok för att lämna Facebook. Mediet främjar dem som skriker högst och förstärker våra sämsta egenskaper, minskar vårt förtroende för omgivningen, anser han.
Det har stöd i forskningen. Något viktigt går förlorat när vi inte möts.
– När vi saknar ögonkontakt och inte ser kroppsspråket blir vi sämre på att förutsäga avsikter. Det blir svårare att förstå hur det känns för den andra. Vi kan inte känna av andra människors känslor, vad de uttrycker omedvetet, säger psykologen Bo Hejlskov Elvén.
Öga mot öga använder vi inte lika hårda ord och det blir lättare att klara ut missförstånd.
– Använder vi inte vår empatiska förmåga tillräckligt ofta blir den nog inte så lätt att aktivera, vi blir avtrubbade. Nätsamtal där misstro är en bärande del gör kanske att vi tror att andra är mer opålitliga, vilket vi kan anta minskar vår tendens att använda empatin, säger han.
Att samtala handlar om att lyssna, i möjligaste mån utan att tolka eller värdera vad den andra säger, anser Henry Bronett. Han rekommenderar att verkligen lyssna på en annan människas ord och låta dem vara sanna. Samtalet är en övning i nyfikenhet och öppenhet. Vill man bara ha rätt blir samtalet sämre.
– Vi mår bättre när vi arbetar tillsammans. Det skapar en vänlighet i stället för rädsla.

Samarbete skapar tillit, visar också forskningen. Den är störst i områden med få utrikes födda, och minst i områden med en stor andel. En slutsats är att integrationen fungerar sämre utan verkliga möten, enligt professor Lars Trägårdh, som leder forskning kring civilsamhället i olika aspekter vid Ersta Sköndal Bräcke högskola.
– Det viktiga är att få kontakt i sammanhang där det finns gemensamma projekt, som jobbet eller ett fotbollslag. Det måste finnas ett gemensamt ”vi”. Poängen är inte mångfald i sig, utan att människor svetsas samman genom att lösa en uppgift ihop, säger han.
– I våra analyser ser vi att tilliten till lokalsamhället är större där det finns mycket kontakt mellan grannar.
Lars Trägårdh har även deltagit som forskare i den statliga Tillitsdelegationen, som tillsattes med målet att offentliga myndigheter ska vinna medborgarnas förtroende genom ett mänskligare bemötande och inte bara se ekonomi och formalia.
Förankringen på arbetsmarknaden påverkar tilliten mycket. Långtidssjukskrivna, arbetslösa och studenter har lägre tillit. Människor i storstäder har lägre tillit, och inom dem lägre i förorten än i centrala delar. Låg utbildning och inkomst kopplas också till lägre tillit.
Men det som påverkar mest är vår grundsyn på människans natur, hur vi växt upp.
– Om vi som barn får höra från våra föräldrar att man inte ska lita på folk får vi lägre förtroende för gemensamma institutioner. Om människors upplevda otrygghet ökar och förtroendet för att samhället kan lösa problem fortsätter minska kan det påverka den generella tilliten, säger Lars Trägårdh.
Bo Hejlskov Elvén och hans forskarlag studerar just föräldrarnas roll.
– Vi tittar på hur de uttrycker välviljan, hur de i samspel tenderar att använda empati. Som föräldrar kan vi bli stressade av vårt ansvar och ha svårt att uttrycka full empati. Far- och morföräldrar tror oftare att barnbarnen gör sitt bästa än vad föräldrar tror om sina barn, säger han.
– Det är svårt att studera relationer på nätet, svårt att mäta, och därför saknas det forskning kring hur vi påverkas. Men på nätet är polariseringen större och chansen mindre att positiva cirklar skapas.

Mats Karlsson

Vara nöjd är lättare sagt än gjort

Publicerad i Amos 2019

Aldrig får man vara riktigt nöjd! Vår stenåldershjärna har svårt att klara dagens utbud på varor och intryck. Försöker vi vara nöjda med det vi har så spjärnar den emot.

Förnöjsamhet. Jag slappar i min skönaste fåtölj, kanske läser en god bok. Jag önskar inget annat, mina tankar irrar inte till morgondagens jobb eller aktiviteter. Att vara här och nu, utan distraktioner, är den högsta önskan men ren utopi för många.
Skulle vi ändå lyckas sätta oss där börjar tungan efter ett tag att fara efter den onda tanden eller munsåret, som inte ens finns. Den söker och söker, och vi tappar fokus på här och nu. Eller snarare på avsaknaden av fokus, på det planlösa och frånvarande.
Nej, vi vill sträva och vi vill ha omväxling. Att nöja sig är att stagnera, att världsfrånvänt sakna ambition – ja, rent av vilja. Att vara nöjd är en provokation. Och ett hot – den som är nöjd är svårare att manipulera, med fagra ord eller reklam.

Mindfulnessindustrin är ett tecken på hur svårt det är att vara nöjd, en mätare på den press många känner från ett tufft arbetsliv, eller upplevda krav från omvärlden eller oss själva. Vi omges av budskap om ett snyggare hem, fler upplevelser, en finare kropp – ett bättre liv. Vi är beredda att offra en del för att uppnå eller bibehålla det. Ibland blir offret för stort.
Psykologen och författaren Anna Kåver vid IBT, Institutet för kognitiv beteendeterapi i Uppsala, tar emot en del av dem som kraschat, gått in i väggen, tappat bort sig själva.
– Patienter kommer hit och vill hitta ”sitt sanna jag”. Jag brukar fråga vad de tror att det är, och då visar det sig att de ofta menar ”sitt bästa jag”. Men alla aspekter av dig, även ditt lidande och dina dåliga sidor ingår i ditt sanna jag, säger Anna Kåver, som skrivit om det i boken ”Att leva ett liv, inte vinna ett krig – om acceptans”.

Samtidigt som faktorer i omvärlden, inte minst reklamens och mediernas bilder av ”det goda livet”, påverkar oss finns ett inre tryck. Våra hjärnor är konstruerade för att ständigt söka efter tecken på brist på mat och trygghet, ett arv från människans tidiga historia då det gällde att klara artens överlevnad. I dagens överflödssamhälle leder denna sökmekanism till att vi vill ha mer och mer av det vi egentligen inte behöver.
De kickar vi finner lagras av hippocampus och i hjärnans belöningssystem. När minnet av en känslokick bleknar aktiveras belöningssystemet och vi söker en ny.
– Lyckligtvis har vi även en prefrontalkortex, som kan tala om för oss när det är nog. Det är ”vårt kloka jag”. Vi har mycket klokhet i oss, hur mycket varierar från person till person, säger Anna Kåver.
Hon beskriver en spänning mellan yttre och inre frihet. Den yttre är sådant som att vi får gå till val och vi får säga vad vi vill, men även att välja vilken tandkräm vi vill köpa. Den inre är frihet från lidande och smärta, att jag väljer hur jag förhåller mig till vem jag är, vad som är meningen med mitt liv. Den yttre friheten är ingen garant för en inre sådan, tvärtom kan det skapas ett inre tvång, enligt Anna Kåver.
– I en demokrati kan du välja allt, det kan bli som en tvångströja. Din hjärna kan inte hantera alla val du har, alla möjligheter. Känslan att du måste optimera ditt liv kan bli överväldigande. Din hjärna tvingas vandra på ett jättelikt Ica Maxi, där du måste välja det bästa. Men det går inte att se konsekvenserna av alla val, och det gör det svårt för oss att känna oss nöjda.

Måste man då skärma av sig från alla val för att kunna bli verkligt nöjd? Buddisternas nirvana är den totala friheten från begär. Men att leva utan krav på val är orealistiskt.
Begränsade intryck och valmöjligheter tycks i alla fall göra det lättare att vara nöjd. Det är ett av skälen till att många väljer att fara på retreat och spendera åtminstone en helg i tystnad och avskildhet.
En sociologisk studie från Lunds universitet visar hur invånarna på en liten ö utanför den norska nordkusten är osedvanligt förnöjsamma. De har i generationer livnärt sig av fiske, en inte helt ofarlig syssla där havet kräver sin tribut. Att leva i ständig ovisshet har skapat en fatalism, både hos fiskarna och deras familjer, som gör att man accepterar sakernas tillstånd – eller flyttar bort.
Denna förnöjsamhet har i tidigare studier beskrivits som en brist på omställningsvilja och tillväxtanda. Medan fiskare på sydligare breddgrader fortsatte fiska för att öka vinsten när årets fångstbehov uppnåtts valde fiskarna på ön att sluta och i stället njuta av livet.
I Lundastudien, ledd av Ulrika Sandén, konstaterades att öborna ofta talade om hur deras liv styrs av naturens och vädrets makter, vilket skapat en hjälpsamhetskultur ”som är förnöjsamhetshöjande”. Andra forskare har konstaterat att det finns samband mellan altruism och välbefinnande, glädje och självkänsla. Men hjälper man bara för att bli nöjd så blir man inte det!
En annan förutsättning för förnöjsamheten är att öborna placerar konflikter och svårigheter de inte kan påverka – som hotet från havet – i ”standby-läge” eller ett ”mellanmedvetande”. Vid konkret behov aktiverar man det. Ett slags lågaffektivt bemötande av livets utmaningar som gör dem mer begripliga och hanterbara.

Just acceptans är en viktig nyckel till förmågan att vara nöjd, förklarar Anna Kåver. Att acceptera alla svårigheter man upplevt och försonas med sig själv är det svåraste som finns. Förmår man inte att se verkligheten utan skygglappar är det lättare att fly.
– Det är ohyggligt svårt att acceptera sig själv med alla sina brister. Men det har ett pris att fly. Man kan krampa kring det ett helt liv utan att komma ur det. Vi ska alla åldras och dö. Det är en utmaning, att vara nöjd även i åldrandet och dödligheten.
Att se saker ur olika perspektiv är en förmåga som kan tränas upp och en sak som Anna Kåver arbetar med. Perspektivtagandet bygger psykologisk flexibilitet, en förmåga att anpassa sig och ”bli terränggående i livet”. Det gör det lättare för oss att säga ”Jag är faktiskt nöjd med min lön” eller ”Jag har ett gott liv”.
Fast det många känner att de måste säga är att man brinner för något, det ger livet mening.
Men vad är det för fel att gå på sparlåga?
– Vårt temperament, som vi föds med, är jätteviktigt. En del är utåtriktade och snabba, andra inåtriktade och långsamma. Det finns inget värdefullt i sig att vara utåtvänd med driv eller långsam och inåtvänd, men att vara extrem i dessa avseenden kan skapa problem, säger Anna Kåver.
– Acceptans, perspektivtagande och mindfulness är viktiga verktyg. Att påminna sig själv om sådant man faktiskt har och sådant man mår bra av, att repetera det i stället för att fokusera på det man inte har.

Mats Karlsson

Efter återvinna kommer återbruka

Publicerad i Amos/församlingstidningen 2019

Att sluta flyga, äta mindre kött och återvinna är bra för miljön, har vi lärt oss. Nästa steg blir att återbruka. Det är en del av det som börjat kallas cirkulär ekonomi – men kretsloppstänkande är inget nytt. I Jämtland finns inspiratörer som visar vägen.

Alldeles vid dörren står den, en korg full av tomma glasburkar och buteljer som restaurangen inte längre behöver. Eller full och full – den blir snabbt tom när besökare följer uppmaningen att ta med sig en burk eller flaska hem.
Det triggar inte bara tankar och sår frön hos Kretsloppshusets besökare, utan gör dem till handgripliga återbrukare. En revolution i det lilla.
– Vi kan inte fortsätta producera saker som bara används begränsat och sedan blir ett problem. Vi måste bli bättre på att återutnyttja saker, säger grundaren Christl Kampa-Ohlsson.
Så varför slänga bort en burk man inte längre behöver om någon annan – eller man själv – kan använda den till något nytt?
Att sortera våra sopor, bära iväg dem och lägga i rätt grön container är vi svenskar mästare på sedan länge. Men att återvinna förpackningar och annat skräp är bara början. Att göra saker mer nedbrytbara från början så att de skapar mindre problem när de slängs är ett av de krav som EU vill ställa på industrin.
Inom miljörörelsen har kretslopp länge varit en grundbult, att ta till vara avfall i stället för att dumpa det. Ännu bättre vore att producera mindre sopor, det pratar nu till och med EU om. För bäst är att återanvända, eftersom även själva återvinningssystemet kan belasta miljön.

Kretsloppshuset ligger i byn Mörsil, några mil från Åre, och har sysslat med återbruk i tjugo år. Det är en restaurang där man lagar mat med framför allt lokala och hållbara råvaror, men också en butik med miljövänliga, återvunna och återanvända nyttoprylar och prydnader.
Att tänka kretslopp handlar långt ifrån om bara återvinning och återanvändning. Det handlar också om att använda rätt råvaror och minimera svinn. Även om exempelvis matrester kan läggas i komposten är det bättre om det inte blir matrester.
När 30 procent av vår mat slängs är det ett onödigt inslag i vilket kretslopp som helst. När stora mängder plast flyter runt med havsströmmar är det ett evigt kretslopp som ingen vill ha. Skulle vi äta upp maten som lagas och undvika onödiga förpackningar har vi kommit långt.
– Vi måste förvalta det vi producerar. Hur lagar vi maten så att så lite som möjligt går till spillo? Måltidsplanering är a och o, säger Christl Kampa-Ohlsson.
– Här kan det ena dagen komma nio pers om det är glashalt som i dag, och 80 nästa. Då går det inte att ha en meny, utan vi har satsat på buffé där det är lätt att ställa fram extra fat om det kommer fler än vi räknat med. Vi försöker även ställa fram sådant som kan återanvändas ifall det tvärtom blir lite folk.
Svinnet minskas också genom att man gör en stomme, som förkokta bönor man ”pimpar” med annat och kan göra många olika anrättningar av.
Det är en grannlaga balans, att ha tillräckligt mycket i beredskap, men inte så att man måste slänga. ”Ät gott och länge & njut, men ta gärna för dig så att det blir så lite rester som möjligt”, står det på en skylt där man ställer disken. Det som trots allt slängs går till kompost, hönsfoder eller hundmat. Exempelvis ångkokas överblivna rotfrukter från buffén till hönsen.
Det som eventuellt blir kvar på tallriken får gästerna gärna ta med hem i doggybag.

Så långt allt väl. Kretslopp kan tyckas mer eller mindre naturliga på landsbygden – men hur gör man som en enskild människa i staden?
– Vad man köper för mat är oerhört komplext. Att köpa efter säsong låter bra, men det är svårt att i dag tänka sig en vinter utan frukt. Men maten har en fördel: du kan tänka nytt från dag till dag i takt med att du får mer information och ökad kunskap, säger Christl Kampa-Ohlsson.
– Livsmedelsproduktionen står för en tredjedel av världens koldioxidutsläpp, men det kan vi till mans faktiskt vara med och påverka. Ekologiskt är inte bergsäkert bättre i alla avseenden, men när det gäller bekämpningsmedel är det så. Och vi är vana vid att allt finns tillgängligt hela tiden, men måste lära oss vad som är lyx och vad som är vardag. Det som belastar miljön mer måste vara lyx som vi bara unnar oss sällan.
Växlar man upp skalan några steg och försöker finna ett hållbart system som ska föda 10 miljarder människor, vilket FN spår att vi är 2050, blir det än mer komplext.

En bit från Mörsil, nära Åre, driver bonden Jörgen Andersson företaget Fjällbete. Han jobbar visionärt med att bygga lokala gemenskaper där man lär sig producera med naturen som förebild, så kallat regenerativt lantbruk. Dagens industriella livsmedelssystem är på väg att ta kål på oss bokstavligen, anser han.
– Naturen har kapacitet att med bred marginal försörja oss med allt vi behöver, samtidigt som den balanserar koldioxidhalten i atmosfären. Men vi bönder har lärt oss att jobba emot naturen och får hela tiden kraftigare verktyg att göra det med.
Dagens intensiva lantbruk med monokulturer utarmar jordarna och skapar enligt honom ”berg av stärkelse, socker och vegetabiliska oljor som vi tvingar i oss och våra djur”, vilket skadar både ekosystem och folkhälsa. Men det är för få människor som har till uppgift att sköta marken, och de kan inte göra det på något bra sätt på grund av systemets villkor.
Jörgen Andersson efterlyser fler som bryr sig om markerna. Morgondagens bönder är inte gårdagens eller ens dagens, framhåller han och beklagar att inte ens de som studerar på lantbruksskola får lära sig hur naturen fungerar. Men med internet kan alla informera sig – framtidens lantbrukare kanske inte har en aning om att de är lämpade att bli bönder.
– Ensamma bönder och oinformerade konsumenter är drömmen för industrin, mellanhänderna tar hem de stora vinsterna. Det är ”the race to the bottom”. Den som köper billigaste råvarorna och säljer till högst pris vinner. Inte förrän konsumenter delar ansvaret med ”egna” regenerativa bönder kan dödsvandringen brytas.

Även om kretsloppsprincipen är relativt enkel att förstå i liten skala kan begreppet cirkulär ekonomi låta mer abstrakt, när man talar om stora ekonomiska system.
Men det är inte bara eldsjälar och visionära lantbrukare som arbetar med att bryta ned de stora systemen till begriplig nivå. Science Park Borås är exempelvis profilerat på cirkulär ekonomi. Det är en innovationsmiljö vid Högskolan i Borås som för samman företag och forskning.
– I projektet re:textile har vi valt ut arbetskläder som av olika skäl skulle brännas. Vi har modifierat dem med små designmedel – som en linje och en logga – och skickat ut i vanliga modekanaler där de sålts till fullpris. Man skulle kunna säga att vi ”tagit skit och gjort guld”, säger innovationsledare Erik Valvring.
Enklare kan knappast principen för cirkulär ekonomi förklaras. Våra hushållssopor blir till biogas, matrester blir kompost, dynga blir gödning – avfall blir resurser. På så sätt tar också Kretsloppshuset till vara förpackningar, som glasburkarna i entrén, men även möbler och saker som man kan förädla på plats och sälja i butiken.
Christl Kampa-Ohlsson och övriga två delägare tror på att börja där man står, att var och en kan göra skillnad. Men hon betonar att det inte räcker med eldsjälar som jobbar ideellt, lägger dygnets alla timmar på en vision och sliter ut sig. Funkar det inte affärsmässigt kommer det inte att spridas vidare.
Kvalitén måste vara hög, det ska vara gott och lönsamt, inte drivas med bidrag. De anställda ska ha en schysst lön och kollektivavtal. Råvaror köps i möjligaste mån lokalt och regionalt. Det gror underifrån – på ett sätt som är hållbart ekologiskt, ekonomiskt och socialt.
– Vi gör den här lilla platsen lite bättre. Vi är en liten kugge som skalar upp tänket en smula.

Mats Karlsson

De första skärgårdsborna

Publicerad i Populär arkeologi 2017

Järnvägsprojektet Ostlänken ger arkeologerna chans att kartlägga de första människorna längs Svealandskusten efter inlandsisen. Det blir landets största utgrävningar hittills.

Ideligen gav de sig ut. I skinnkanoter och urholkade stockar sökte de sig allt längre ut i kustbandet, mot fjärran små skär som stigit ur havet efter att inlandsisen dragit sig tillbaka. Kobbar som gav dem möjlighet att komma närmare sälarna och fisken.
Det gick fort, landhöjningen var mycket snabbare än i dag. På en generation kunde ett par meter land stiga ur havet, vilket tar flera hundra år i dag. Ändå fick människorna långa sträckor paddla sig fram utan land i sikte, i hopp om att nå ännu ett skär. De tidigaste stötte ibland på isberg som kom flytande från norr. Då fick de ta omvägar.
En helt ny kultur växte fram. För det var inte bara landet som var nytt, att jaga säl och fiska hade man inte gjort i större skala tidigare. På fastlandet jagades ren och älg, senare även vildsvin, rådjur och kronhjort, man fångade sötvattensfisk med krok, ljuster och harpun.
De som gav sig ut blev Mellansveriges första skärgårdsbor, för 10 000 år sedan. Precis som nu för tiden var de säsongsboende. Sin hemvist hade de på fastlandet, så långt som tio tolv mil bort.
Efter hand som större öar bildades blev de till basstationer, där familjerna kunde bo i skyddade lägen. Varma och torra platser i lä, förskonade från vind och vatten som piskade fiskarna och jägarna på skären i deras enkla tält- eller stenhyddor, med några stenrader på varandra som grund, överbyggd med till exempel vass på trästommepå skären. När sunden efter hand grundades upp och jordbruket började etableras, omvandlades de tillfälliga hyddorna till fasta boplatserbyar. Den processen tog omkring 4 000 år.
Det landskap och den kultur som växte fram försöker nu arkeologerna förstå och kartlägga. En av dem är Fredrik Molin vid Arkeologerna under Statens historiska museer.
– Man kunde sitta i sitt hus och peka upp mot resterna av en hydda på den gamla strandhyllan där bakom: ”Där bodde farfar.”

Tack vare att Ostlänken – en höghastighetsjärnväg – ska byggas mellan Järna i norr och Linköping i söder kommer det att bli möjligt för arkeologerna att undersöka huruvida det här skissade scenariot stämmer. Ett gyllene tillfälle att i stor skala söka spår efter hur människor befolkade skärgårdslandskapet.
Bygget – och grävningarna – kommer att pågå omkring tio år när det inom något år väl påbörjas. Banan skär en 15 mil lång och några hundra meter bred korridor längs kusten från södra delen av Stockholms län, genom Sörmlands kustbygd och en bra bit in i Östergötland. Kolmården var ett av de första områden som steg ur havet längs dagens mellansvenska kust.
Att hitta spår efter pionjärerna är inte enkelt. I sydligaste Sverige har landet sjunkit snarare än stigit, de äldsta lämningarna ligger under vatten i södra Östersjön. En bit norrut har bygder dränkts när havsnivån periodvis stigit och lämningar sköljts bort. I norra Sverige har landet höjts mycket och lämningar finns i höglänta områden som sällan exploateras.
Eftersom det är svårt att få pengar till forskningsgrävningar måste arkeologerna göra det bästa av det som står till buds vid exploateringar. Längs Ostlänken finns goda möjligheter.
Lämningar från äldre stenålder ligger på höglänt mark och har därför ofta förskonats från storskaligt lantbruk och annan exploatering.
– Man måste ha helikopterperspektiv för att förstå landskapet. De här människorna bosatte sig, steg för steg under flera tusen år, i ett landskapsrum med tillgång till land, stränder och grunda havsvikar med fisk och fågelliv, säger Fredrik Molin och blickar ut över åkerfälten mellan bergknallarna vid Bäckeby utanför Norsholm mellan Linköping och Norrköping.
– När jordbruket kom sökte de lättdränerad mark – de hade inte redskap som klarade tunga lerjordar – och gärna en sydvänd strand för att bygga boplatser. Där du skulle sätta dig och fika vid en sjö när du fiskar, sådana ställen valde de.
Sveriges ytmässigt största utgrävning är hittills de åtta mil som undersöktes när E4:an skulle dras förbi Uppsala efter millennieskiftet. Ostlänkens korridor blir nästan dubbelt så lång, men allt kommer inte att grävas inte ut. Hur stora ytor det blir hänger på banans slutliga sträckning.
Samma process, ett nytt landskap som dramatiskt stiger ur havet, beskriver Maja Hagerman i sin bok om E4-projektet, Försvunnen värld. Men där var det den bördiga Uppsalaslätten, här är det ett kargt klipplandskap.
Det finns fingervisningar om vad man kommer att hitta. Arkeologen Roger Wikell och hans kolleger har i egna forskningsgrävningar under tio år kartlagt fiske- och boplatser på Södertörn. De är av samma ålder – cirka 10 000 år gamla – som de äldsta lokaler man vill undersöka i Kolmården.
– Vi hittade ett helt kulturlandskap som ingen visste fanns. Man bodde skyddat där det fanns färskvatten och ved men jagade säl på utskären. Det daterbara material vi hittat är gråsälsben och späckbetong – vi är de första som har hittat späckbetong på ostkusten. Det är sälfett som kokat över och bränt fast i härden, hårt som asfalt, säger Roger Wikell.
Han skulle gärna vilja veta varifrån skärgårdsborna kom och vilka kontakter de hade.
– Ostlänken skär ett tvärsnitt genom östra Svealand, dit människor sannolikt kom från glesbygder som dagens Småland och Dalarna. Det är ett arkeologiskt minfält! Det vore spännande om man fann främmande material som flinta, som pekar på ett större kontaktnät.

De vanligaste fynden hittills är härdar och avslag av framför allt kvarts, bitar som slagits loss när man gjorde redskap – flinta saknas så långt norrut. Enstaka fynd av flinta från Syd- eller Västsverige har dock gjorts. Avslagen användes till knivar, skrapor och pilspetsar.
Man har även hittat så kallade tomtningar, enkla kanske tältliknande boningar för jakt- och fiskesäsongerna.
Arkeologerna hoppas kunna förstå när, var och hur basplatser uppstod i en stigande innerskärgård, de som blev noder i ett nätverk med jakt- och fiskeplatserna som yttersta utposter.
Till sin hjälp har arkeologerna strandförskjutningskurvor- och kartor. På dem går det att avläsa när en havsvik snörs av och blir insjö, en mycket lokal process.
Kartorna används framför allt av stenåldersarkeologer. Mycket av materialet är från 1960-talet, men sedan dess har dateringstekniken utvecklats mycket. Särskilt i den östgötska delen av Ostlänken saknas bra paleogeografiska kartor, som de också kallas.
Nya kartor kommer därför att tas fram, även om det blir dyrt. De kommer att vara till nytta också för att åldersbestämma stenåldersboplatser som saknar daterbart material. Dessa kan då dateras utifrån höjd över havet med hjälp av kartorna. De äldsta lämningarna från de första skären som steg ur havet ligger till exempel 75–85 meter över havsytan i Ostlänkens korridor, liksom de utforskade platserna på Södertörn.
I lägre belägna områden i banans nordligaste del, saknas i stort sett stenålderslämningar. Där har Stiftelsen kulturmiljövård gjort etapp 2-utredningar (se faktaruta nedan) och funnit bland annat gravfält från järnålder och en större boplats. Skålgropar tyder på att man även kan förvänta sig fynd från bronsåldern, antar projektledaren Henrik Runeson.
På lite högre mark gjordes ett spännande stenåldersfynd, en intakt men något vittrad stenyxa.
– Med tanke på utseendet och nivån över havet bör den vara cirka 7 000 år gammal. Inga andra fynd kom på denna plats, som i låg invid en större bergvägg och med vid utsikt åt söder – lite av ett landmärke om man tänker sig in i hur det kan ha sett ut i det mesolitiska skärgårdslandskapet, säger Henrik Runeson.

Den svåraste frågan är hur skärgårdskulturen såg ut, samspelet mellan ytterskären, den hittills outforskade innerskärgården och fastlandet. Vilka föreställningar som pionjärerna hade.
– Vi vet inget om det, vi har bara stenar på de gamla stränderna. Men de var jägargrupper, som inuiter och samer i historisk tid. De trodde sannolikt på en andevärld, en schamansk värld där bytesdjuren var viktiga, säger Roger Wikell.
Nya kulturer kan växa fram väldigt snabbt, poängterar han. Exempelvis blev buffeln ett heligt djur för prärieindianerna i Nordamerika först när de kunde börja jaga dem till häst, som spanjorerna kom med på 1500-talet.
Fredrik Molin skulle vilja förstå vilka människorna var, i vilken utsträckning de befolkade skärgården och deras relation till fastlandet. Inga gravplatser har hittats som kunnat ge ledtrådar till deras föreställningsvärld. Han spekulerar över en kosmologi utifrån ”kommunikativa nyckelplatser”, dit sägner och myter binds. Kunskapen om det landskap som stigit upp ur havet och som snabbt förändras måste föras vidare muntligt.
Och schablonbilden av jägare och samlare som flitiga myror i ständig rörelse, vill han nyansera.
– Några gånger om året måste de ha samlats för att byta varor, information och ”blanda sina gener”. De behövde knutpunkter. En kandidat är Bäckeby, en central ö med stränder i fyra fem riktningar. Mitt på ön finns en ganska stor stenåldersboplats. Men egentligen är hela ön boplatsen, den är inte bara begränsad till den yta där man haft sina hus och lagat sin mat.

Mats Karlsson

Fakta: Tidsplan Ostlänken
Ostlänken byggs av Trafikverket i samråd med länsstyrelserna i Stockholm, Sörmland och Östergötland. Förstudier gjordes på 1990-talet, men projektet fick fart först i och med ett regeringsbeslut 2012. De första arkeologiska inventeringarna gjordes redan för över tio år sedan.
Sedan 2014 har man genomfört undersökningar i etapp 1 – studier av rapporter, kartor och strandförskjutningskurvor samt inventeringar i fält. Etapp 2 – provschakt på lovande ställen utifrån etapp 1 – har gett ett urval intressanta platser. Förutom stenåldersmiljöer finns boplatser och gravar från brons- och järnålder samt torp, gårdar och bruksmiljöer från medeltid och ända in på 1800-talet.
Planen är att börja de arkeologiska utgrävningarna nästa år, men det kan bli senare eftersom alla etapp 2-utredningar inte blir klara i år. Grävningarna kommer sedan att pågå i ett tiotal år framöver.
Vilka som får uppdraget på entreprenad är inte klart, men större aktörer som Arkeologerna, Stiftelsen Kulturmiljövård, Arkeologikonsult och SAU i Uppsala ligger bra till. I etapp 1 och 2 har ett antal mindre, privata aktörer och länsmuseer deltagit; några av dem kommer sannolikt också att gräva.

Goddag tristess

Publicerad i Modern psykologi 2016

Tristess är den andra sidan av välfärdsmyntet stress. Och den kan vara lika farlig. I värsta fall dör man av uttråkning.

När stress är för många intryck är tristess för få.
När stress är många bollar i luften är tristess inga.
När stress är fulltecknad kalender är tristess ensamhet.

Medan ekorrhjulet snurrar allt fortare för många så finns det några som inte ens fått fart på sitt. Så har det alltid varit, vi är olika benägna att kasta oss in i nya saker, att delta i sociala aktiviteter eller konsumera underhållning och upplevelser. Olika bra på att ha tråkigt.

Men förändringar på arbetsmarknaden de senaste 15-20 åren har låst in allt fler i en tristessfälla. Stress och tristess kan gå hand i hand.

– Vi har inte kallat det för tristess, men jobbar med ett projekt som handlar om inlåsning, att man blir fast i ett jobb som man inte vill ha. Det kan ha många olika orsaker. En kan vara att man inte lär sig något nytt, inte får stöd från sin chef. Arbetsplatsinlåsning betyder att man känner att man inte kan få något annat jobb utan har hamnat i en återvändsgränd, säger Claudia Bernhard-Oettel, som forskar i arbets- och organisationspsykologi vid Stockholms universitet om hur arbetsmarknadens förändrade villkor påverkar oss.

Att många väljer att stanna i ett jobb som inte längre passar och känns trist att gå till kan hänga ihop med att antalet tidsbegränsade anställningar har ökat mycket sedan 1990-talet, anser hon. Man vill byta men det är svårt att få tillsvidareanställning.

– När lärandemöjligheterna inte finns vill man ofta inte stanna kvar. Bland dem som inte vill stanna i jobbet finns det många som är väldigt stressade av ökat tempo. Den siffran ökar. För lite lärande kan också hänga ihop med detta. De är hela tiden under tidspress och har inte tid att gå kurser. Det blir stressande och trist på en gång.

Bilden är komplex. I alla större studier är andelen som inte vill ha kvar samma jobb ganska konstant kring 25 procent. Men det betyder inte att var fjärde yrkesaktiv – cirka 1,25 miljoner svenskar – vantrivs. Siffran kan inkludera de som vill men inte lyckas göra karriär, men även de som från början varit inställda på att stanna bara några år. Ungefär 6 procent uppger att de inte kan byta, de betraktas som ”arbetsplatsinlåsta” .

Den som vant sig vid ett högt tempo och mycket stress kan uppleva det som tråkigt att varva ned. Vår tristesstolerans har minskat, vi vill ständigt aktivera oss. Därför kan vi behöva hjälp med att gå ned i varv.

Mindfulness, meditation och yoga är populära sätt att minska livstempot. Men det räcker inte för alla. En mer drastisk metod är floating, där man flyter i ett kar med saltvatten som håller kroppstemperatur. Det är mycket salt, så du flyter utan ansträngning och musklerna får slappna av. Eftersom det också är mörkt och tyst får alla sinnen vila.

Att frånta någon alla sinnesintryck brukar annars användas som tortyr. Att bli inspärrad i ett litet mörkt och tyst utrymme, utan att veta om det är natt eller dag. Detta kallar forskarna med ett svengelskt uttryck för sensorisk deprivation, berövande av sinnesintryck. I kliniska försök har det använts för att undersöka vår förmåga att uthärda tristess i form av understimulans.

I en studie vid University of Virginia, ledd av psykologen Timothy Wilson, sattes personer i ett tomt rum utan något annat att sysselsätta sig med än sina egna tankar. Han började med studenter, som mycket snabbt blev uttråkade. Han testade sedan en större grupp människor i åldrarna 18-77 år, med samma resultat.

– Det var överraskande – att till och med äldre människor inte var särskilt roade av att lämnas ensamma med sina tankar, säger Timothy Wilson.

Sporrad av resultaten gjorde han ännu ett försök, nu med en knapp i rummet. Om man tryckte på den fick man en elektrisk stöt. Hela 12 av 18 män och 6 av 24 kvinnor valde att göra det – trots att försöket varade högst en kvart! Hellre elchocker än tristess.

Wilson anser dock inte att detta behöver bero på att vi blivit avtrubbade av det höga tempot i dagens samhälle, eller alla de distraktioner som mobiltelefoner erbjuder oss. Snarare uppfyller de våra behov av att ständigt sysselsätta oss, resonerar han.

Denna vilja har också tagit sig uttryck i aktiviteter som tågskådning, ett brittiskt fenomen som spritt sig världen över där man noterar nummer på tåg som passerar och sedan jämför med människor på andra orter som sett samma tåg. Roligare än ingenting i alla fall.

Den brittiske apotekaren Luke Howard ägnade mycken tid åt att ingående studera molnen och dess former. Han presenterade 1802 ett system för klassificering av molntyper med cirrus, cumulus och stratus som grund. En bedrift som en mer aktivitetsinriktad person troligen skulle betrakta som fruktansvärt trist.

I Tråkboken, utgiven i Finland 2010, undersöker ett antal skribenter vardagstristessens mångahanda uttryck: Att vänta på posten eller optimera porslinets placering i diskmaskinen, till exempel.

Handarbete och korsord är andra klassiska solosysslor. Mer socialt kan vara att exempelvis promenera långt utan mål med en vän, men då rör vi oss allt längre bort från tristessens kärna. Tristess är nästan jämt en ensamaktivitet.

Något ensligare än att arbeta på en fyr är svårt att tänka sig. Ensam på ett skär med bara havet som sällskap. Skandalen på 70-talet med Fången på fyren visar drastiskt att sysslan rent av kan betraktas som ett straff. Fången var Anders Ahlmark på Sjöfartsverket, som avslöjade för medierna att verket mörkat att en fartygsolycka orsakats av ett felaktigt sjökort. Han omplacerades därför till fyren Ölands Södra udde.

Ändå har tusentals människor genom tiderna valt att bli fyrvaktare frivilligt. Som Per Erik Broström, Sveriges siste fyrmästare. Han jobbade som fyrvaktare i 38 år.

– Jag började på fyrskepp och upplevde att det var lite konstiga människor. De var trevliga, men hade varit där länge. Det var vanligt att man jobbade 14 dagar och var ledig 14 dagar. Jag hade en kollega som var väldigt tystlåten. På två veckor sade han tretton ord.

För att klara jobbet med sina enahanda rutiner och bristen på mänsklig kontakt gäller det att kunna se tjusningen med havet och tystnaden, bara avbruten av måsarnas skrik. Man får inte ha särskilt stora sociala behov helt enkelt.

– Man fick vara glad åt att få tidningen. Den kom var fjortonde dag när provianten fylldes på och det var skiftbyte. Men i slutet 70-talet när militären kom in i bilden, vart det en annan tillvaro, säger Per Erik Broström.

Vid sidan av fyrens skötsel och väderobservationer var tredje timme kom även ubåtsspaning på programmet, vilket livade upp en del. I övrigt hade en fyrvaktare gott om tid att filosofera och lärde med tiden känna sig själv väldigt väl, förklarar Per Erik Boström.

Den som ville kunde också bli riktigt beläst. Varje fyr var hade bibliotek som utnyttjades väl, med allt från deckare till Bibeln. Men 2003 tog det slut, då fyren Holmögadd blev den sista i landet att automatiseras.

Men det är inget han sörjer, utan berättar gärna och generöst för den som vill höra.

– Jag har ett uppdämt behov av att prata.

Våra varierande förmågor att klara tristess kan förklaras av hur väl vi tar upp signalsubstansen dopamin, en viktig komponent i hjärnans belöningssystem. Forskning visar att människor med diagnosen ADHD har färre dopaminreceptorer i centrala nervsystemet, vilket gör att de mycket snabbt blir uttråkade, förlorar koncentrationen och ständigt måste söka ny stimulans. Men de är inte unika, det finns ett brett spektrum av hur väl vi tar upp dopamin.

På systemnivå är tristess en välfärdsåkomma. Begreppet myntades först i mitten av 1700-talet och förekom till att börja med i högreståndskretsar. Med romantiken kom individualism och krav på att själv fylla sin tillvaro med mening. När Gud och religionen inte längre hade alla svar och du misslyckades att finna dem uppstod tristess.

I takt med att vårt välstånd ökat och vår tillvaro blivit alltmer bekväm och inrutad ökar också tristessen. Den som kämpar för livet, hotad av krig eller svält, har inte tråkigt. Tristess är framför allt ett i-landsproblem. De senaste decennierna har psykologer och neurologer på allvar börjat kartlägga mekanismerna.

En forskargrupp ledd av psykologen John D Kennedy vid York university definierade 2012 uttråkning som ”den obehagliga upplevelsen av att vilja, men inte kunna, ägna sig åt tillfredsställande aktivitet.” Det innefattar såväl inre som yttre aktiviteter, tankar, känslor och samspel med omgivningen. Vi noterar att vi inte kan göra det vi vill och förklarar det med den miljö vi vistas i.

Den som framför allt satt tristessen på kartan är den norske filosofen Lars Svendsen. 1999 kom hans bok Kjedsomhetens lov, på svenska Långtråkighetens lov fyra år senare. Han definierar fyra typer av uttråkning: situativ tristess, mättnadstristess, existentiell tristess och kreativ tristess.

Situativ tristess kan vi uppleva när vi väntar på bussen, gör en lång tågresa eller somnar på ett jobbmöte. Mättnadstristess uppstår när vi upprepar enahanda uppgifter, medan existentiell tristess är upplevelsen av en meningslös tillvaro. Kreativ tristess, som överlappar de båda första kategorierna, kan avhjälpas med lite uppfinningsrikedom, vilket vi är olika bra på.

Den farligaste tristessen är den existentiella. Känslan av att inte kunna påverka sin situation, att livet är meningslöst, kan bli förödande. Den uttråkade löper större risk att bli sjuk, på grund av dåliga vanor som tröstätande, missbruk av olika slag och depression. Det kan i sin tur förkorta livet.

Inte minst lider många äldre av ensamhet, sysslolöshet och känslan av att inte längre vara behövda. Understimulering är lika allvarligt som överstimulering, anser Peter Währborg, professor i beteendemedicin och tidigare chef för Institutet för stressmedicin i Göteborg.

– I mitt jobb möter jag många äldre människor som är förtvivlade över sin ensamhet. Den erbarmliga tristess man upplever i tillvaron kan utlösa en dödslängtan. ”Jag vill gå till min Britta som dött för fem år sedan”, kan de säga.

Deras torftiga situation är ett central samhällsproblem, anser han. När vi blir allt äldre blir det också allt viktigare att bygga miljöer som stimulerar och skapar rum för socialt umgänge, påpekar han.

En av hans patienter kom själv på idén att börja träffa människor från andra länder och samtala med dem, lära dem svenska och svenska normer. Han känner nu att han gör något viktigt, medan de får en god vän och kamrat.

Alternativet är dystert. Exponeras man för monotoni och enformighet under tillräckligt lång tid hittar hjärnan på själv för att stimuleras. Det kan utvecklas till vanföreställningar, vilket i försök visats övergå i hallucinationer som hägringar i en själslig öken.

Han framhåller dock att det även finns god tristess, att enahanda intryck kan vara av godo.

– Ett cumulusmoln, vågor mot en strand eller eldslågor har en fraktal dimension som tilltalar oss. När jag jagar och sitter på mitt pass kan jag fånstirra på en tallkotte i tre timmar. Det har en meditativ och kontemplatorisk dimension; i det reflekterande tillståndet dyker det upp tankar och känslor som man inte har till vardags.

Mats Karlsson

 

Hypnagogi – när jaget släpper taget

Publicerad i Modern psykologi 6/2011

Du somnar med ett ryck! Fram träder mönster, ljus och färger som övergår i geometriska former och rörelser. Rummets väggar blir mjuka, böljar sig i vågor och löser upp sig. Eller du ser dig själv ligga i sängen men kan inte röra en fena, gestalter visar sig i rummet och ditt namn ropas.  Du har fallit offer för hypnagoga hallucinationer.

Den som sett ett barn somna har inte kunnat undgå att se rycken, hur händer, armar eller hela kroppen spritter till en eller flera gånger. Efter ett tag sprider sig ron och barnet somnar. Många av oss har själva upplevt rycket, precis innan vi somnar.
Det hypnagoga rycket är det vanligaste tecknet på att kroppen gått in i ett unikt tillstånd mellan vakenhet och sömn, där delar av hjärnan somnat medan andra jobbar för högtryck. I glappet skapas intryck som kan vara såväl otäcka som behagliga, men som saknar de sammanhang och förlopp som drömmar brukar ha.
Rycket är en signal om att vi är på väg in i ett förändrat medvetandetillstånd. Ett tillstånd som inte är vakenhet och inte sömn – en ”twilight zone”. Under fasen, som kan vara några minuter och kanske upp till en halvtimme, förbereds kroppen på sömnen. Våra muskler slappnar av – en del kan uppleva en obehaglig paralysering som åtföljs av skrämmande bilder – hjärnans aktivitet avtar, pulsen sjunker, blodtrycket sjunker. Men sjunker det för snabbt träder kroppens varningssystem in och du väcks abrupt. Rycket! Sedan somnar du oftast om omedelbart.

– Hypnagoga tillstånd innebär att vi tappar kontakten med verkligheten, ofta gradvis. Det dyker upp bilder som projiceras visuellt, eller i form av hörselhallucinationer. De kan framträda tillsammans med den vanliga varseblivningen, som två teve-kanaler samtidigt, säger professor Adrian Parker vid psykologiska institutionen på Göteborgs universitet.
– Fysiologiskt är det hypnagoga tillståndet en avstängningsmekanism. Hudtemperaturen sjunker, hjärnaktiviteten trappas ned, du får långsamma ögonrörelser till skillnad från den drömtunga REM-sömnens snabba. Mätningar av hjärnaktiviteten visar på alfavgåor med låg frekvens, till skillnad från vakenhetens betavågor och djupsömnens thetavågor med de allra lägsta frekvenserna, säger Adrian Parker.
Han är den främste forskaren i Sverige på förändrade medvetandetillstånd och en av de främsta i Europa. Adrian Parker har också vidareutvecklat Ganzfeld-metoden, ett sätt att skärma av sinnesuttryck från omvärlden så att hjärnan börjar producera egna bilder. Med hjälp av den kan han och hans kollegor undersöka parapsykologiska fenomen i laboratorieförhållanden.
Exempelvis rapporteras synska upplevelser oftast under förändrade medvetandetillstånd som hypnos, dröm eller hypnagogiskt tillstånd. Personer med sådana upplevelser har valts ut och testats i labbmiljö med Ganzfeld.metoden. Men forskningen är fortfarande i sin linda och sambandet hypnagogi-synskhet är inte bevisat. Att ha hypngogiska upplevelser innebär inte att vi är synska, poängterar Adrian Parker.

Forskningen kring hypnagogi är inte omfattande och det är först i fjol som man kunnat förklara hur upplevelserna uppstår. Det är just hjärnans elektriska aktivitet som avslöjat fenomenets uppkomst.
Franska forskare konstaterade att hjärnans olika delar inte somnar samtidigt, vilket är något man inte tänkt på att mäta tidigare. Det visade sig att thalamus, en del av den inre och primitivare ”reptilhjärnan”, somnar en kvart-tjugo minuter före den yttre hjärnbarken.
Thalamus funktion är att sortera alla de sinnesintryck vi ständigt bombarderas med, så att vi inte blir överbelastade av information. När den kontrollen släpper försvinner alltså en del begränsningar i hjärnbarkens hantering av intryck. Just kopplingen till hypnagoga upplevelser berör dock forskarna mycket flyktigt.
Ännu färskare rön visar att näradöden-upplevelser och känslan av att man lämnar sin kropp har liknande biologiska förklaring som sömnparalys, en tillfällig förlamning som inte är ovanligt i hypnagoga eller hypnopompa tillstånd.
Upplevelsen att ha blivit bortförd av utomjordingar, fastspänd och omgiven av underliga figurer, kan också förklaras av hypnopompa hallucinationer under sömnparalys.
Hypnopompa upplevelser inträffar just när man vaknar, att en dröm fortsätter i vaket tillstånd eller att man tycker sig se gestalter, vilket är mycket vanligt.
Insomnings- och uppvakningsfenomenen brukar sammanfattas som hypnagoga.

Även om dessa medicinska rön är pinfärska har den psykologiska förklaringen till hypnagoga hallucinationer länge varit känd. I standardverket på området, Hypnagogia från 1987, förklarar författaren Andreas Mavromatis att det handlar om att ”jagets begränsningar släpper”. Tankar och infall censureras inte längre av överjaget, allt blir möjligt.
I dessa tillstånd tolkas metaforer och liknelser bokstavligt, nya ord skapas, föremåls funktion och form smälter samman, saker förvrids eller transformeras till andra skepnader.
Eftersom de hypnagoga tillstånden är ytterst kreativa har de utnyttjats av bland annat forskare, uppfinnare, konstnärer, författare och poeter. Till exempel har den norsk-amerikanska författaren Siri Hustvedt inspirerats av sina hypnagoga upplevelser sedan brandomen (se artikel intill).
Redan de gamla grekerna, åtminstone Aristoteles, noterade fenomenet, liksom en del kyrkliga filosofer. Medan forskare har förklarat religiösa uppenbarelser med hypnagoga upplevelser finns teologer som tvärtom anser att hypnagogi är något psykologer hittat på för att bortförklara Guds budskap.
Förutom näradöden-upplevelser har hypnagoga tillstånd föreslagits förklara bland annat tankeöverföring och känslan av att ha förts bort av utomjordingar. En mystiker som 1700-talstänkaren Emanuel Swedenborg vittnar om hypnagoga hallucinationer och han har även beskrivit hur man kan framkalla dem. Huruvida det verkligen går är en trätofråga, men en förutsättning för upplevelserna tycks vara avslappning. Den som är stressad går sannolikt miste om dem.
Där, i avslappningen som föder nya tankar, finns en parallell till den kreativa processen, noterar Mavromatis och ägnar ett av sin boks viktigaste kapitel åt just den kopplingen.
Konstnären Salvador Dalí använde sig systematiskt av hypnagoga bilder när han skapade sina surrealistiska verk. Genom att hålla en sked i sin hand när han somnade i en stol väcktes han när skeden föll ned och han kunde minnas de bilder han sett. Uppfinnaren Thomas Edison använde en liknande metod och sade sig ha fått de flesta av sina idéer på det sättet.
Ett annat mycket känt exempel är kemisten August Kekulé, som 1865 lade fram (den riktiga) teorin att bensenmolekylen var ringformad. Tanken väcktes sedan han vid insomningen sett en orm bita sig själv i svansen.
”Jag har länge haft idéer men inte vetat hur jag ska komma åt dem”, som mattegeniet Friedrich Gauss uttryckt det.
– Har man behov av att lösa ett problem kan det finnas andra mentala processer som inte följer de logiska lagarna. På det stora hela har alla upptäckter inom vetenskap och konstnärskap sin grund i förändrade medvetandetillstånd. Grunden kan vara hårt arbete men lösningen sker ofta i ett förändrat tillstånd. Det finns forskning som visar att man kan lösa ett problem både intellektuellt och känslomässigt i en dröm, säger Adrian Parker.
– Vi tror att vi är mycket rationella varelser som har koll på allting i det vakna livet medan sömnen är ett störande moment. Men både det kognitiva och det emotionella undermedvetna påverkar mycket.
Mavromatis drar en lång rad paralleller mellan de hypnagoga tillstånden och kreativa processer. I båda finns närvaro, icke-rationalitet, originalitet, öppenhet och självförverkligande. För att knäcka nöten är det till och med nödvändigt att lämna all logik därhän!
Kreativa människor har ofta utvecklat en god förmåga att visualisera begrepp inom de områden de verkar, skriver Mavromatis. Det är en paradox att ytterst intellektuella personer som sysslar med abstrakta saker ofta använder sig av ”primitiva” bilder för att lösa problem, konstaterar han och tar Kekulés orm som exempel. De upplever begrepp med flera sinnen, känner hur ljuset böjs när det passerar en vätska eller hur gasmolekyler kolliderar med varann.
I hypnagogt tillstånd är man ”allvetande och förstående, man vet saker utan att tänka, allt är enkelt och möjligt”, skriver Mavromatis. De hypnagoga bilderna kan rent av vara en inblick i Platons idévärld – en oåtkomlig värld vi bara kan ana, där alla idéer finns i fulländad form – frestas man att tänka när Mavormatis utvecklar resonemanget.

Varför är då dessa upplevelser inte mer kända? Mycken möda har lagts ned på att forska kring sömnen, dess funktion och betydelse, men förhållandevis lite åt dess gränser. Och är det kanske så att bara ett fåtal av oss upplever detta?
Nej, alla gör det någon gång enligt Adrian Parker, men många blandar ihop hypnagoga fenomen med drömmar, trots att de inträffar under helt andra betingelser och drömmar ofta har ett mer sammanhängande förlopp. Eftersom begreppet är ganska okänt kan få sätta ord på sina upplevelser.
I andra änden av spektrumet finns de som mycket ofta får hypnagoga hallucinationer, som faller offer för sömnparalys med skrämmande bilder. De diskuterar gärna detta på internetforum, som därför kan ge en skev bild av hypnagogi. Den som känner panikångest varje natt har större behov av att resonera med andra än den som ser trevliga färgglada bilder när de somnar.
Även om man är halvt vaken under upplevelserna är det få förunnat att kunna påverka dem, till exempel stoppa hemska bilder. Men det finns undantag, som Fredrik i artikeln intill.
Adrian Parker har tränat upp sin förmåga att hålla ett vanligt samtal samtidigt som han ser de hypnagogiska bilderna, men hans undersökningar på studenter visar att högst en på tio kan ta kontroll.
– Vinsten med en sådan ansträngning är att vi kan utveckla insikten i vad dessa symboler i bilderna står för, just när de uppträder. Men jag tror att det finns fysiologiska gränser man inte kan överträda. Det är en deaktiveringsprocess som behövs för att vi ska ha en viloperiod.

Mats Karlsson

Siri Hustvedt:
Hypnagoga upplevelser viktiga för skapandet

Subliminala tillstånd och omedvetet material har helt avgörande betydelse när mina böcker kommer till, säger den norsk-amerikanska författaren Siri Hustvedt som haft hypnagoga upplevelser hela sitt liv.

Siri Hustvedt har länge intresserat sig för sömnen och drömmar, för vad som händer i vårt medvetande i gränslandet mellan vakenhet och sömn. I den bok hon just nu skriver berättar huvudpersonen om sina hypnagoga upplevelser i en dagbok. Stoffet har hon hämtat ur sitt eget liv.
– Jag kan inte minnas en natt i mitt liv när jag inte upplevt hypnagoga fenomen innan jag somnat, även om när jag var yngre saknade namn på de bilder jag såg.
– Jag har sett människor, djur, monster, hus, landskap och abstrakta geometriska figurer. Bilderna slutar aldrig att röra sig, utan övergår kontinuerligt i varandra. Deras färger varierar från murriga svarta, vita och grå toner till de mest distinkta och ljusstarka neonfärger – gula, röda, blåa och alla tänkbara kombinationer av dem.
Ibland hör hon också ljud: manliga eller kvinnliga röster som utropar vissa ord eller säger längre meningar. Vad som sägs minns hon aldrig. Något samband med bilderna finns inte heller – ”det är som en egen kanal”.
Ibland blir det som en bildserie, en föreställning, men utan någon röd tråd. Figurer som dyker upp kan vara allt från vänliga och underhållande till rent skrämmande. Dessa tillstånd har Siri Hustvedt utforskat och hon anser att det finns en koppling till kreativitet, även om hon inte kan bevisa det.
– Förhållandet mellan hypnagoga tillstånd och kreativitet är extremt intressant. Dessa drömmar i halvsovande tillstånd äger rum i ett land mellan vakenhet och sömn, när kroppen är avslappnad, och avslappning är en förutsättning för kreativitet, säger hon och hänvisar till hypnagogiforskaren Andreas Mavromatis (se lång artikel) beskrivning av hur jaget släpper taget.
– Det innebär en öppenhet för omedvetet material som också krävs när man skriver en roman eller skapar konst över huvud taget.
Hypnagoga upplevelser har hon berört i framför allt boken Den skakande kvinnan och de oöversatta essäerna A Plea For Eros och Mysteries of the Rectangle. Även om upplevelserna kan vara oerhört märkliga tror hon inte att de är väsensskilda från det vi upplever som vakna eller i sömnen. Medvetandet sträcker sig i en kontinuerlig skala från vakenhet till drömmar via klardrömmar och hypnagoga fenomen, anser hon.
– Om de här bilderna plötsligt skulle försvinna ur mitt liv skulle jag känna förlusten mycket djupt. Även om jag inte är säker på vilken roll de spelar i tillkomsten av de böcker jag skriver är jag övertygad om att en närhet till subliminala tillstånd och omedvetet material är av helt avgörande betydelse.

Mats Karlsson

Marie: Jag letade efter långpannan i sängen
– Ibland vaknar jag och börjar leta efter saker i sängen. Jag är helt säker på att det jag söker finns där. Jag ropar runt, tittar under täcket och lyfter på kuddarna för att hitta det, berättar Marie Carlander, 27 år, i Göteborg.
– Jag kan bli ganska stressad, leta väldigt intensivt. Senast det hände tvingade jag min sambo att sätta sig upp i sängen så att jag skulle kunna leta under hans kudde. Jag tycker själv det var ganska komiskt, skrattar Marie.
Vad var det du sökte?
– Det är helt orimliga saker. Den gången var det ett sadelskydd. Jag visste att det fanns där. Första gången det hände sov jag över hos en kompis, vaknade mitt i natten och var helt övertygad om att långpannan låg där.
Händelserna är exempel på hypnopompa upplevelser, som inträffar just när man vaknar. Marie har också en annan typ av sådana; hon vaknar och lägenheten är full av människor.
– Jag kan inte se dem men vet att de finns där, i ett annat rum. Det är alltid flera, ett gäng personer på besök. Jag tänker ”Men oj! Jag har gäster och jag har nästan inga kläder på mig,” Jag går upp, börjar klä på mig och DÅ inser jag att det inte är på riktigt.

Fredrik: Sömnparalys en fribiljett till klardrömmar
I nära 15 år har Fredrik Pettersson i Stockholm råkat ut för sömnparalys med skrämmande känslor av att det finns någon okänd i rummet. Det är ganska vanligt och ingår i de typer av upplevelser som kallas hypnopompa.
– Det började 1998, då jag vaknade mitt i natten, helt som förstenad. Jag såg mig omkring och det var som höst i lägenheten, det låg löv överallt. Vid sängen stod en person böjd över mig. Det var helt fruktansvärt, säger Fredrik, som är 34 år i dag.
Sedan dess har han upplevt liknande saker många gånger. Ibland pågår de bara några sekunder, ibland betydligt längre tid. Nästan alltid är de lika skrämmande. Han ser sällan ansikten, bara gestalter, hör fotsteg, hur någon närmar sig sängen. Han känner dödsångest.
Sedan Fredrik förstått vad det rör sig om har han försökt hitta vägar att ta sig ur paniken. Han såg vid ett tillfälle ett fönster, kunde flyga ut genom det och hamnade i en klardröm. Det är ett annat tillstånd, där man vet att man drömmer och delvis kan styra förloppet.
– Förut trodde jag att man levde i en verklighet där jag är antingen vaken eller sovande. Nu vet jag att det finns hur mycket möjligheter som helst däremellan.

Emilia: Rösterna spelades upp baklänges
Emilia Sahlin, 21 år, i Malmö har fått ett stort intresse för psykologi, medvetandet och hjärnans funktion tack vare de upplevelser hon haft sedan hon var 13 år.
– Alla sinnesintryck förvrids, syn, hörsel, luktsinne. Jag känner ett starkt tryck över bröstet och hör ett starkt brus. En gång hörde jag fotsteg och röster av en kvinna och ett barn utanför mitt fönster. Jag försökte ta mig ur tillståndet och då kom suset igen, och sedan spelades ljuden upp baklänges som om man spolade på en bandspelare. Hela tiden var jag vaken.
Emilia har också sett en kvinna sitta på hennes bröst, men eftersom alla sinnestryck är förvridna fungerar inte avståndsbedömningen. Suset när upplevelserna börjar beror inte på att hon sugs in i något, utan tvärtom att ”rummet sugs in i henne”.
– En gång låg jag och tittade i taket och började flyta upp. Perspektivet vändes, som en kamera byter vinkel, och jag såg mig själv ligga i sängen. Samtidigt som jag låg där och tittade på mig själv uppe i taket där jag svävade och tittade ned på mig själv.

Framtidens lantbruk i dag

Publicerad i Småbrukaren 4/2010

Allt är en enda röra. Så här brukar verkligen inte ett grönsaksland se ut. Potatis, sojabönor, grönkål, sallad och skärbönor huller om buller. Och mitt i alltihop ringblommor, tagetes och det märkliga sädesslaget teff. Inte en rak rad så långt ögat når, detta liknar mer en frodig djungel i miniformat.

Grönsakslandet är inte det enda som är i oordning. På Ekeby utanför Norrtälje är inget som det brukar vara på en gård. Det är som det kommer att bli i framtiden.
Här bor Kristina Belfrage, forskare vid SLU, som bedriver försöksodling utifrån de förutsättningar vi kan räkna med i framtiden, globalt sett: Fler munnar att mätta och nästan inga fossila bränslen att förbruka. Gården är hennes egen, inköpt 1992 och försöksgård sedan i fjol. Men experimenterat har hon gjort sedan hon kom hit, Kristina.
Landet med samodling av en mängd växter, olika från säsong till säsong, kallar hon ”inspirationsträdgårdsodling”. Hon visar på grönkålens blad.
– Titta vad fräsch den är, annars brukar den bli så angripen. Och den där stora röda är trädgårdsmålla, den är mycket näringsrik. Sedan odlar vi soja, den är rikbärande, har många baljor på plantan.
– Vi jobbar mycket med genetisk mångfald. Man sparar de plantor som ger mest, en lokal fröodling. Här ser vi vilka sorter som ger bra, som är goda, som är resistenta. Vi har en grönkål som vi odlat i många år och fått fram en vinterhärdig sort.
Grönkålen såddes i december, vilket fungerade utmärkt. Kristina har också skördat sallad i början av april och morötter i början av juni. Det hade bara fördelar – grödan kom samtidigt med ogräset, vilket gjorde den mer konkurrenskraftig. Den tidiga etableringen är A och O, enligt Kristina.
– Men vi var hjälpta av att det var så mycket snö i vinter. Vi ska testa i år igen.
Kristina och hennes medhjälpare, forskarkollegan Mats Ohlsson, och mer löst knutna assistenter och forskarstuderande, har även testat samodling av havre och ärter, som såddes i december. Här testas gränserna, vad som är möjligt och omöjligt med nya grödor och nya tekniker.

Men enligt reglerna får det bara vara mycket lite genetisk variation för att en sort ska vara godkänd för odling?
– Allt det är bara för att bana väg för mer GMO. Det blir bara mer och mer så.
När klimatet förändras kommer somrarna att bli längre och torrare, medan vintrarna blir mildare och blötare. Till 2050 ska världens livsmedelsproduktion öka med 70 procent, samtidigt som koldioxidutsläppen ska ned 90 procent. Då måste det till nya grödor, förklarar Kristina.
Det där sädesslaget teff, som sticker upp med några strån mitt i landet, kommer ursprungligen från Etiopien. Här är enda platsen där det odlas i Sverige. Det är inte bara mycket tåligt utan även ett av världens näringsrikaste sädesslag. Strået är också ett utmärkt foder.
– Det går inte att öka världens skördar med 70 procent genom ökad insats. Vi måste hitta andra sätt, grödor som ger både mat och foder. Vi kan inte odla enbart foder på åkermark om vi ska föda jordens befolkning.
Förutom teff har Kristina testat bovete och kvävefixerande bönor, vilka båda ger både mat och foder.

Eftersom oljan kommer att ta slut, förr eller senare, kommer inte det framtida lantbruket att kunna byggas på fossila bränslen, gödningsmedel som kräver mycket olja för att producera och foder som transporteras långväga. Framtidens lantbruk blir därför mer eller mindre ekologiskt.
Talet om att ekologisk odling vore förödande i global skala på grund av den lägre avkastningen ger Kristina Belfrage inte mycket för. Tvärtom skulle de globala storföretagens strävan att införa GMO och monokultur på bred front i tredje världen bli förödande.
– Ekologisk odling och nya tekniker skulle ge ett jättelyft i avkastningen! GM-grödor gynnar däremot ingen annan än de som äger dem. GMO är ett steg i rakt motsatt riktning mot den vi måste gå. När makten över utsädet kommer i kommersiella företags händer är det en oerhört farlig utveckling.

Mats Karlsson

Sputnik gav oss mängdläran

Publicerad i Forskning & framsteg 3/2012

Böckerna hade namn som Apa, Kamel, Abborre och Kastanj. De var fulla av färgglada bilder med frukter som skulle ringas in och pilar som skulle ritas på tallinjer. Mängdläran skakade om 1970-talets skola och blev ett monumentalt fiasko. Men utan Sputnik och kapplöpningen i rymden hade den aldrig införts.

– Ned med Euklides!
Stridsropet skallade – mängdlära till alla. Under 15 år från slutet av 1950-talet till början av 1970-talet spred sig mängdläran som en löpeld genom Västvärlden, blev grunden för matematikundervisningen redan från lågstadiet i land efter land. Men dess saga blev kort. När Sveriges elever mötte den i lärobokserien Hej Matematik! hösten 1970 var den redan på väg ut i pionjärlandet USA.
Startskottet knallade den 4 oktober 1957. Då sköt Sovjet upp den första satelliten och inledde rymdkapplöpningen med USA. Amerikanerna som tagits på sängen tvingades inse att de ”primitiva” ryssarna var överlägsna i naturvetenskap och matematik. Motdraget blev att vässa utbildningen. En särskild lag 1958 gav pengar till matematisk och naturvetenskaplig forskning och utbildning som direkt kunde hjälpa försvar och rymdindustri.
– Det var inte Sputnikkrisen som drog igång mängdläran, det var pengarna som kom. Plötsligt hängde en satellit över de amerikanska storstäderna, kanske med kärnvapen ombord. Då blev det en jäkla fart och många som hade idéer – som den nya matematiken, baserad på mängdlära – fick möjlighet att lansera dem, säger professor Bengt Johansson, chef för Nationellt centrum för matematikutbildning, NCM, vid Göteborgs universitet.
Just Sputnikåret 1957 tillsatte den svenska regeringen en skolberedning med uppdrag att staka ut riktlinjerna för den nioåriga enhetsskola som beslutats 1950. Resultatet blev grundskolan, som sjösattes 1962. Det var i grundskolans andra läroplan, lgr69, som mängdläran dök upp för första gången.
Den nämns inte i själva läroplanen, utan först i ämnessupplementet för matematik. Men redan 1966 hade den tagits upp i Skolöverstyrelsens skrift Matematikterminologi i skolan – som första punkt: ”En mängd kan beskrivas som en sammanfattning av objekt vilka då kallas mängdens element.” Sedan följde begrepp som tomma mängden, delmängd, union, snitt och disjunkta mängder.

Skolöverstyrelsen poängterade att förteckningen inte skulle uppfattas som normgivande för matematikkursens omfattning: ”Att ett begrepp finns upptaget i förteckningen innebär ej att det behöver ingå i skolkursen.”
Men mängdläran blev basen för den nya skolmatten.
På svenska elevers bänkar damp nu ned något vars like ingen tidigare skådat. En rikligt färglagd bok med muntra apor i lianer på omslaget. Sedan följde sida upp och sida ned med illustrationer i samma anda som figurerna i teveprogrammet Fem myror är fler än fyra elefanter – glada och goa i bjärta färger. Det var äpplen, päron och bananer. Man skulle göra en ring kring frukter av samma slag. Djur skulle paras ihop med rätt bostad: hund-hundkoja, fisk-akvarium, fågel-bur och så vidare.
Inget 1+1=2. Nej, inte ett räknetal så långt ögat nådde! Först efter halva häftet smögs siffrorna in, en efter en – fast i lite omkastad ordning: 1, 4, 2, 5, 3. Sedan kom räkneoperatorerna plus och minus, därefter operatorerna =, < och >.
En bärande tanke var att eleverna själva skulle välja häften och uppgifter efter sin nivå, följa sin egen bana genom materialet. Det fanns även ett omfattande bredvidmaterial av trästavar som representerade talen ett, tio respektive hundra, bingobrickor, kort- och tärningsspel och overhead-presentationer.
För att förankra nymodigheterna gjordes en massiv utbildningsinsats. Böcker som Nya matematiken för föräldrar togs fram och föräldrarna erbjöds även brevkurser. I det kolossala Deltaprojketet – ett samarbete mellan Skolöverstyrelsen, Sveriges Radio och Hermods korrespondensinstitut som gav ut Hej matematik – fortbildades landets alla låg- och mellanstadielärare samt ämneslärare på högstadiet, 45 000 inalles.

Men många hade ändå svårt att förstå. Allt det nya var fjärran från folk- och realskolans matte med addition, subtraktion och multiplikation i prydliga tabeller att lära sig utantill. I stället blandades tal från olika tabeller fritt. Borta var de praktiskt inriktade räknetalen av typen: Om en burk kaffe kostar 75 öre och Olle köper sex stycken, hur mycket får han då tillbaka på fem kronor? Divisionens stol ersattes med en omvänd trappa, vilket få förstod vitsen med.
I högre årskurser slopades kägelsnitt och andra illustrativa härledningar av funktioner. Begreppen skulle nu inses utifrån ett antal obevisbara grundsatser, axiom. Räkning med andra baser än tio infördes, en förberedelse för hexadecimal programmering av datorer.
Men kruxet var att de teoretiska begreppen infördes redan i årskurs ett. ”Symbolspråket kan ibland ersätta tunga och oöverskådliga verbala formuleringar”, heter det i lgr69. Även de små ettagluttarna fick alltså bekanta sig med termer som mängd, delmängd och element. De drillades i att säga ”sant” och ”falskt” om utsagor. En avancerad terminologi smögs tidigt in i de till synes enkla övningarna att ringa in päron.
Hej matematiks uppdelning på ett otal häften var också något helt nytt – serien bestod av över 100 böcker från årskurs ett till nio! Det var fem grundhäften per årskurs, tre fördjupningshäften, lärarhandledningar, facitböcker och provräkningar. På högstadiet fanns olika böcker för särskild och allmän kurs, och efter kritikstormen kom särskilda häften för lågpresterande elever.
Dessutom fick man skriva i böckerna, de var förbrukningsvara som skulle behållas. Den översattes till flera språk, bland annat grönländska. Hej matematik blev inte bara Hermods kassako, som räddade förlaget från bankrutt sedan korrespondenskursernas glans falnat – den gjorde också författarna stormrika. Maken till lärobokssuccé har sällan skådats vare sig förr eller senare.

Mängdläran var en viktig byggsten i den nya matematiken, New Math, som formades i USA i början av 1950-talet. Matematiker vid Stanford och University of Illinois drev linjen att studenterna skulle ges en förståelse av matematiken snarare än att drillas med tabeller och lära sig svar utantill. Det var viktigt med insikter i matematikens grunder och begrepp. Där kom mängdläran in i bilden.
Tanken hämtades från en grupp franska matematiker, bourbakisterna, som ville ställa matematikundervisningen vid landets universitet på en solid teoretisk grund. Och den tanken fick vingar när Sputnik sköts upp.
Omdaningen av västvärldens matematikutbildning tog fart i och med en konferens på slottet Royaumont utanför Paris i november 1959. Där diskuterade amerikanska och europeiska forskare vilka krav som bör ställas på framtidens utbildning i matematik.
En av de tongivande deltagarna var bourbakisten Jean Dieudonné, som lanserade den nya matematikens stridsrop:
– Ned med Euklides!
Det vill säga att den euklidiska geometrin, som legat till grund för matematikundervisningen sedan antikens dagar, inte längre var giltig. Modern matematik skulle byggas upp med logiska begrepp utifrån en rad abstrakta axiom.
– Två svenskar var med i Royaumont, Lennart Sandgren och professor Otto Frostman. Sandgren höll sig mycket i bakgrunden, men hade en ledande roll när den nya matematiken infördes. Han skrev läroböcker för universitetens grundutbildning i matematik och blev statssekreterare hos utbildningsminister Olof Palme, säger Bengt Johansson vid NCM.
Sandgren blev sedermera bland annat generaldirektör och två gånger landshövding under en lång ämbetsmannakarriär.
Den nya matematiken anammades av Nordiska kommittén för modernisering av matematikundervisningen, som bildades året efter Rouyamont. Kommitténs rapport 1967 blev den murbräcka som banade väg för mängdläran i Norden.
Samma år kom en internationell rapport där svenska högstadieelever hade näst sämst mattekunskaper i en jämförelse mellan 13 länder. Politikerna fick skrämselhicka och 1968 lade Olof Palme en proposition om att införa den nya matematiken i grundskolan. Men han bytte snabbt fot. Redan under valrörelsen 1974 sade han i en teveintervju att elevernas dåliga mattekunskaper berodde på mängdläran.

Både nya matematiken och den svenska grundskolan motiverades med att utbildningsväsendet var föråldrat och oförmöget att ge eleverna de kunskaper som fordrades i en mer tekniskt avancerad, automatiserad och föränderlig värld.
– Det var ett helt nytt sätt att se på matematiken. Man ville prägla eleverna med en annan begreppsförståelse, att de skulle kunna matematiken från grunden, säger Stefan Alsnäs som var med och tog fram sista upplagan av Hej matematik och sedan efterföljaren Alfa.
– Man trodde att matematiken skulle bli lättare om man hade ett klart och konsekvent språk. Via mängdläran skulle man få in ett mer logiskt tänkande hos eleverna, säger Sven-Erik Gode som arbetade på Skolöverstyrelsen när mängdläran sedan fasades ut i slutet av 1970-talet.
Men kritiken lät inte vänta på sig. Framför allt var det högstadielärare och föräldrar som gick i taket. Den nya matematiken och sättet den presenterades på i Hej matematik skilde sig radikalt från den matte de själva var vana vid. Och kursplanen var mycket diger. Mängdläran var visserligen bara ett moment, men den gick eleverna långt över huvudet.
Redan 1968 protesterade läroboksförfattaren Sven Lindström skarpt i sin bok Överteoretisering av den elementära matematikutbildningen: ”Genom en kort åskådlig demonstration avser man att visa innebörden av abstrakta matematiska begrepp såsom mängd, tom mängd, element osv. Talen används i abstrakt form enligt matematiska lagar, t ex kommutativa lagen. Syftet är alltså att redan på nybörjarstadiet ge matematiken samma teorietiska karaktär som på universitetsstadiet.”
Han påpekar att det bara är ett fåtal elever med ”högt utvecklad abstraktionsförmåga” som klarar att ta till sig detta, medan övriga lämnas därhän. Lindström hänvisar till en lektor vid tekniskt gymnasium, som anser att mängdlära, boolesk algebra och den matematiska logiken enbart är av intresse för den som studerar datorkretsar. Men bara ett litet fåtal elever blir forskare, poängterar Lindström.

Ganska snart kom även anklagelser om att den nya matematiken införts närmast kuppartat av en snäv krets inom framför allt Skolöverstyrelsen som smugit in den bakvägen via supplement och föreskrifter.
På de anklagades bänk satt mängdlärans grå eminens, Lennart Sandgren, tillsammans med bland andra författarna till Hej matematik, Matts Håstad, Curt Öreberg och Leif Svensson, alla tre med ett förflutet på Skolöverstyrelsen. Matts Håstad var sekreterare för Nordiska kommittén för modern matematik innan han blev medlem i den läroplansgrupp som spikade matematikens utformning i lgr69. Alla tre var djupt involverade i förarbetena till den nya skolmatten innan de kastade han loss för att skriva Hej matematik.
– Hur kom det sig att man satte igång det här jätteprojektet med nya begrepp och symboler som skulle genomsyra skolan från årskurs ett? frågar sig Johan Prytz vid Institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier på Uppsala universitet, som tidigare forskat om skolmatematiken fram till 1950 och just påbörjat ett fyraårigt forskningsprojekt om skolmattens 1900-talshistoria.
Att 1970-talets nya skolmatte blev så radikal och att projektet drevs igenom så snabbt har till viss del att göra med att relativt få personer hade makt över skolmatematiken, tror han. Det var inte så många som behövde övertygas. Men det var inte unikt för 1950- och 1960-talen, utan så var det även tidigare, framhåller han. Däremot fanns en annan viktig skillnad.
– Mina preliminära studier tyder på att före 1950 var det framför allt läroboksförfattarna som hade kontroll över innehållet, bland annat eftersom kursplanerna var så kortfattade. De hade stor frihet att välja innehåll och inriktning, mer teoretisk eller mer praktisk, samt omfattning och ordning på olika moment. Läroboksförfattarna var dock beroende av lärarna. När en lärare valde en lärobok, så var det också ett slags erkännande av författarens förmåga att välja innehåll och designa läroböcker. Det kan ha bromsat mer radikala försök till förändring. Denna struktur förändrades med de detaljerade läroplaner som framför allt kom på 1960-talet. En kursplaneförfattare står inte i samma beroendeförhållande till lärarna, säger Johan Prytz.
I sin doktorsavhandling från 1978, Matematikutbildningen från grundskola till teknisk högskola i går – i dag – i morgon, tillbakavisar Matts Håstad häftigt kuppanklagelserna som ”grovt osakliga och ibland pinsamt insinuanta”. Däremot medger han att lärarna fick rätt i sin kritik och sammanfattar: ”Stoffet var för omfattande och teoretiskt. Räknefärdigheten sjönk för mycket. Läromedlen för allmän och särskild kurs var för dåliga. Det var för svårt med räknesticka i allmän kurs. Mängdlära var helt överflödig.”
Steg för steg tunnades de teoretiska inslagen ut och fler räkneövningar kom in. Paketet Hej matematik fick inslaget Min matematik, för de lärare som ville bedriva ”en friare matematikundervisning utan att vara alltför bundna av läromedlet”. Eller som det heter i lärarboken till en av Hej matematiks senare upplagor:
”Det är därför enligt vår mening angeläget att eleverna förutom arbetet i det tryckta materialet också får skriva, rita, klippa, klistra etc i ett eget räknehäfte – göra sin egen matematik. På så sätt tar man vara på och utvecklar den naturliga kreativitet som de flesta barn är rikt utrustade med när de börjar skolan. Arbetsglädjen blir större, inlärningen effektivare.”
Den terminologi och pedagogik som SÖ fört fram som framtidsmatten hade, efter bara fem år, blivit ett mer eller mindre frivilligt inslag – även i de läromedel som tagits fram av dem som hårt propagerat för den nya matematiken på Skolöverstyrelsen.

Den nya matematikens saga blev kort. Från mitten av 1970-talet övergav land efter land, anförda av USA, mängdläran och i slutet av årtiondet var den död. In kom krav på baskunskaper som de fyra räknesätten. En ny internationell undersökning 1980 visade att mängdläran inte hade lyckats rycka upp de svenska högstadieeleverna från bottenplaceringen. Däremot ledde inriktningen på basfärdigheter till att de åter klättrade i rankning med toppar 1995 och 2000. Men sedan vände det utför igen.
– Det är framför allt bristen på lärarledd undervisning som setts som förklaringen under 1990-talet, en individualisering av utbildningen, säger Johan Prytz.
Men en del av den nya matematikens tankegods finns kvar än i dag.
– Åtminstone fram till 1990-talet finns banor genom läroböckerna: man jobbar igenom ett visst antal sidor, gör en diagnos och beroende på resultatet hoppar man till en svårare del om det gått bra, annars repeterar man.
Det praktiska bredvidmaterialet samt att eleverna ska studera i sin egen takt efter egen förmåga, lever också kvar i viss mån. Men att på nytt försöka ställa grundskolans matematikundervisning på en teoretisk grund är inte politiskt gångbart. Därtill har mängdlärans praktfiasko ett alltför starkt symbolvärde.
När utbildningsminister Jan Björklund i höstas presenterade matematiklyftet för grundskolan för att bryta den nedåtgående trenden var receptet i stället fler matematiktimmar på schemat, mer katederundervisning och fler behöriga lärare.

Mats Karlsson

Bakgrund: Bourbakisterna vässade mängdläran
Mängdteori, i skolmatematiken kallad mängdlära, är en gren av matematiken som skapades på 1870-talet av den tyske matematikern Georg Cantor (1845-1918). Han ville jämföra storleken på oändliga mängder och bevisade bland annat att det finns fler reella tal än heltal. Han införde kardinaltal som mått på ouppräkneliga mängders storlek.
Mängdteorin har sedan förädlats och byggts upp kring system av axiom. Den har blivit en av matematikens grundpelare, ett slags ”universalspråk” med vilket man kan definiera begrepp inom olika grenar av matematiken.
Bourbakisterna är en fransk sammanslutning av matematiker som bildades 1934 med målet att reformera den föråldrade och auktoritetsstyrda matematiska universitetsutbildningen i Frankrike. Namnet kommer av den pseudonym, Nicolas Bourbaki, under vilken kollektivet publicerar sina verk – en serie böcker om olika grenar av matematiken.
Bourbakisterna ville ställa matematiken på en gemensam solid logisk grund. Mängdteorin blev utgångspunkten, men det dröjde ända till 1954 innan detta inledande avsnitt var färdigt. På vägen löste gruppen en rad problem med mängdteorin och införde symboler och begrepp som i dag är hävdvunna.
Bourbakisterna har kritiserats för att vara ”skoningslöst abstrakta” och just böckerna om mängdteori har fått särskilt mycket kritik. De axiomsystem som bourbakisterna valde att utgå ifrån används inte som grund för dagens mängdteori.

 Mats Karlsson

Stenålderspusslet växer

Publicerad i Forskning & framsteg 1/2014

Samlar- och jägarsamhället var betydligt mer mångfacetterat än forskarna trott. Bilden av äldre stenålderns människor blir allt mer komplex tack vare nya unika fynd.

Motala. En småstad vid Vätterns strand. Namnet kanske väcker associationer som mekanisk verkstad, Göta kanal och Baltzar von Platen. Gustav Vasa anlade en kungsgård här, men stadsrättigheterna kom först 1881 och historiskt sett framstår Motala lätt som en lillebror till de uppburna medeltidssystrarna Skänninge och Vadstena.
Men den bilden är fel. Motala – ”mötesplatsen vid helgedomen” – är ett ställe med anor. Äldre än någon kunnat tro.

Göran Gruber glömmer inte den där dagen. Inte Fredrik Molin heller. Sommaren 1999 när förundersökningen efter medeltida lämningar plötsligt förvandlades till jakten på spår efter jägare och samlare från äldre stenåldern. De som kom hack i häl på hjordar av bison och ren – djur som sökte sig norrut när inlandsisen drog sig tillbaka, på flykt undan framväxande skogar som de inte trivdes i.
– Jag minns ett upphetsat samtal från Göran. Vi förstod snabbt att det var något vi var ganska obekanta med. En plats som denna hade vi aldrig sett i Östergötland, berättar Fredrik Molin.
– Det sprutade fram stenåldersfynd! förklarar Göran Gruber.
De båda projektledarna från Riksantikvarieämbetets arkeologiska uppdragsverksamhet, UV Öst, fick rita om alla sina planer och ta en ny diskussion med Länsstyrelsen. Men eftersom det rörde sig om en exploateringsgrävning, inför anläggandet av en ny järnvägsbro över strömmen, kunde de inte välja vilka ytor som skulle grävas ut.
Lyckligtvis betydde inte det att platsen var fyndfattig.
Under två perioder, 2000-2003 och 2009-2013, har hela 7.000 kvadratmeter grävts ut och med en mångfald och kvalitet på fynden som överraskat även luttrade stenåldersarkeologer. Redan tidigt i utgrävningen, som just avslutats, stod det klart att platsen var unik, inte bara för Östergötland. Något liknande hade tidigare bara hittats i Sydskandinavien, på platser som skånska Tågerup och Skateholm.
Spår av en bosättning från den äldsta tiden har hittats i Motala, med mycket träkol i marken, bearbetat trä och slagen sten som visar att människor funnits på platsen för över 11.000 år sedan. Tusen år efter det att inlandsisen dragit sig tillbaka från just detta område.
Då var Vättern en havsvik och dåtidens Motalabor kunde sannolikt se isberg flyta förbi. Tre kilometer österut fanns en annan vik, i Östersjöns föregångare Yoldiahavet. Den som ville norrut var tvungen att passera en smal landmidja, just här. En strategiskt mycket viktig plats.
Men det verkligt intressanta börjar hända senare, för cirka 8.000 år sedan, när landet stigit så att en ström bildas mellan Fornvättern och havsviken i öster. Denna ström sänker sjön och formar den plats som flera tusen år senare får namnet Motala.
Här ska ske saker som placerar Motala på den arkeologiska kartan.
Säsongen 2010 görs ett sensationellt fynd i en före detta sjö intill strömmen. Arkeologerna börjar gräva fram tätt packade stenar som lagts ned på sjöbotten. De visar sig täcka en kvadrat på cirka 14 x 14 meter. Det är rätt stora stenar, 50-60 centimeter. Mellan dem ett plockepinn av slanor, pinnar av olika grovlek och längd.
Där ligger också människoben, en del fastkilade mellan stenar. De allra flesta är skallar.
– Ingen av dem ligger helt täckt av någon sten, de har lagts dit efteråt. Det är svårt att veta deras ursprungliga läge, men två skallar har hittas intill varandra, panna mot panna, säger Fredrik Hallgren, grävledare från Stiftelsen Kulturmiljövård, som grävt norr om Motala ström i den så kallade Kanaljorden.
– Och så var det två skallar som monterats på pålar.
Totalt hittas ben från tio vuxna individer och ett spädbarn. Det är enstaka lårben, överarmsben och revben. Resten är skallar eller skallfragment, ”en kulturellt betingad selektion” som Fredrik Hallgren uttrycker det. En del bär spår av våld som läkt, andra eventuellt av indirekt dödande våld. Omständigheterna kring död och gravläggning är långt ifrån enhetliga.
En del skallar har skrapmärken från hantering efter döden, dock inte skalpering. I en finns hjärnsubstans bevarad som en fettklump, som visar på gravläggning tätt inpå döden. Inuti en annan skalle, från en kvinna, hittas en annan kvinnas tinningsben.
– Det ligger nära till hands att tro de var släkt, säger Fredrik Hallgren.
– Men det är en spekulation och vi undersöker nu deras DNA, som är nästan 8.000 år gammalt. Äldre material från svenskt område har aldrig testats tidigare.
Analysen görs i samarbete medforskare på Stockholms universitet och Johannes Krause i Tübingen, som kartlagt DNA från neanderthalarna.
De spektakulära skallarna på pålar saknar också motstycke i Skandinavien. Ritualer med skallar har bara hittats i en tysk grotta, enligt Fredrik Hallgren. Om det rör sig om en okänd gravsed eller är troféer av fiender som dödats i strid vill han inte uttala sig om innan DNA-tester visar på eventuella släktskap mellan de gravlagda.
Förutom människobenen finns bland mycket annat delar av redskap, stenflisor, hallonkärnor, djurben – och massor av tickor! De ligger intill skallarna och alla är av arten platticka.
– De har en speciell egenskap som utnyttjats ända in i vår tid; de är ljusa på undersidan. Ristar man där mörknar färgen och det blir det en beständig förändring. Tänk om de vi hittat använts för att rista bilder! De ska undersökas i ultraviolett ljus, förklarar Fredrik Hallgren.
Tanken svindlar – bär tickorna vittnesbörd om personernas namn eller till och med utseende?

Vad som försiggått på platsen är i dag svårt att förstå, stenåldersmänniskornas föreställningar om livet och döden förblir dunkla. Men att alla som levde under de perioder som getts olika namn skulle bete sig på samma sätt framstår som allt mer befängt. Nu söker arkeologerna efter de enskilda människornas historia, även utifrån ett ynka skallben hittat mellan stenar.
Fynden i sig är mer än nog för att en arkeolog ska få ståpäls. Men det fler omständigheter bidrar till mysteriet. Kultplatsen tycks ha använts mycket kort tid, visar samstämmiga dateringar av människoben, djurben och föremål. Arkeobotaniker och kvartärgeologer ger också samma besked.
Ett trettiotal tester har gjorts och alla utom ett ger en statistiskt oskiljbar datering till 5.800-5.700 f Kr. En ovanligt fin precisering i arkeologiska sammanhang.
Fredrik Hallgren spekulerar:
– Kanske är det begravningar under en generation, kanske är det rent av ett enskilt tillfälle!
Tanken öppnar svindlande perspektiv om eventuella släktskap och inblickar i enskilda individers liv och historia. Isotopanalyser av ben och tänder, som skvallrar om kost och geografi (se FoF nr xxx/2012), tyder på ett ursprung från dagens Sörmland någonstans.
Än mer intressant blir tanken när man kan konstatera att platsen sedan inte användes mer förrän i modernare tid. Inga spår har hittats av bosättningar efter gravläggningarna. Platsen överges, den lilla sjön grundas upp av landhöjningen och blir en våtmark, omgiven av en skymmande trädridå.
Sjön med de spetsade skallarna förblir kanske bara ett minne, en berättelse som förs vidare från generation till generation. En vördad helgedom.
Inte långt efter att denna plats överges slår sig människor ned på andra sidan strömmen, ett par hundra meter bort och med utsikt över den laddade kultplatsen.

Den äldsta bosättningen på Strandvägen, som grävplatsen på södra sidan av strömmen kallas, har daterats till samma tid som kultplatsen.
– Det är samma struktur på boende och matlagningsplatser på båda sidor. Allt är centrerat till Motala ström, den är kommunikationsleden, dåtidens E4, säger Fredrik Molin.
Forsen mellan de båda platserna är den första i vattenvägen mellan Vättern och havet i öster. En viktig resurs för fisket, men huruvida någon klan eller stam kontrollerat den strategiska platsen vill inte arkeologerna säga.
En lycklig omständighet är att strömmen förblivit i stort sett oförändrad sedan den bildades. Det har gjort bevarandeförhållandena mycket bra. Här vid strandkanten hävde hantverkarna ned sitt skräp, som täckts av gyttja. Massor av fynd har gjorts i strandkanten och 10-15 meter
ut i vattnet. Här har hittats ljuster, sänken till nät och spår av fasta anläggningar som mjärdar.

Människor tycks ha levt här under minst 1.800 år, fram till cirka 4.000 f Kr. Det finns lämningar efter 5-6 stolpbyggda hus och ett antal hyddor eller vindskydd för hantverk. Men kronologin är inte säkerställd och det är svårt att veta hur många som bott här samtidigt.
– Allt kan ha börjat med den här rituella händelsen, fast det är en spekulation. Men den rituella miljön på andra sidan är en del i det här, säger Fredrik Molin.
Platsen tycks ha varit varaktigt bebodd, visar bland annat gravfynd. De som begravts i den sandiga moränen har bevarats dåligt. Men det finns också fynd med ett helt annat gravskick.
En bit nedströms från forsen, alldeles intill boplatsen, bildas ett bakvatten som var mycket viktigt för fisket. Detta vatten kan ha varit ett skäl till att människor valde just denna plats att bo på. Där gravlades också en del av de döda.
– De har medvetet byggt en lång stenpackning vid strandkanten av rensad sten från boplatsen. Det förekommer människoben, de koncentrerar sig till vissa ställen. Det har lagts ned benpärlor och ornamenterade prestigeföremål, säger Fredrik Molin.
Detta gravskick är alltså inte helt olikt det på kultplatsen, med vatten som gemensam nämnare. Kanske symboliserade strandkanten också gränsen mellan liv och död.
Begravningarna på land visar upp en stor variation, en provkarta över alla vanliga positioner under äldre stenålder: på rygg, sittande och hocker – en hopkurad ställning i såväl sittande som liggande variant. Dessutom har det hittats gropar med människoben, men där är det mer osäkert om det är begravningar.
Fynden bekräftar bilden av att det saknades enhetligt gravskick under äldre stenåldern, kvarlevor hanterades mycket individuellt. Men det gör inte just den epoken unik, det gäller även till exempel yngre bronsålder och äldre järnålder.
Mycket speciellt är det avancerade ben- och hornhantverk som förekommit i stor skala. Här har hittats stora mängder avfall från detta hantverk, vilket är mycket ovanligt. Dessutom har man funnit över en halv miljon avslag – stenbitar som blir över vid tillverkning av pilspetsar. Allt sammantaget pekar det på att här var en centralplats: ett strategiskt läge med permanenta bostäder, kultplats, begravningar och specialiserat hantverk.
De horn- och stenföremål som hittats är tillverkade av mycket skickliga hantverkare, som på Motalas breddgrader ersatt den sydskandinaviska flintan med kvarts i pilspetsarna. De har tillverkat ljuster, knivar och annat av ben. Kronhjort var ett mycket viktigt bytesdjur, för både mat och tillverkning av redskap.
– Det är exceptionellt att vi har denna hela sekvens av undersökningsytor, från vatten till högsta punkten. På andra platser har man avfallslager från strandlinjen och utåt, eller bara själva boplatsytan, kanske kombinerat med gravfält. Här har vi hela sekvensen, det är unikt, säger Lars Larsson, professor i arkeologi vid Lunds universitet och en av våra främsta experter på stenåldern.

Ska man jämföra med andra fyndplatser på svenskt område får man gå till Skåne och Blekinge. Den plats som i fyndväg mest liknar Motala ström, med boplats och gravar på samma ställe, är Skateholm nära Trelleborg, som grävdes ut för 30 år sedan, med något yngre lämningar.
Paralleller har också dragits till Tågerup utanför Landskrona. Platsen grävdes ut i slutet av 1990-talet, liksom i Motala när Banverket skulle bygga ny järnväg. Där hittades också 11.000 år gamla lämningar samt en stor boplats från cirka 6.300 f Kr, cirka 500 år äldre än kultplatsen vid Motala ström. Även här levde folket av jakt och fiske.
– Det är en fullständigt unik sekvens av bosättningar. Vi fann en äldre som överges och några hundra år senare kommer människor tillbaka och allt blir annorlunda. Det är en helt ny typ av befolkning som kommer in, med ny teknologi, nya hus, gravar, konst, sättet att jaga. Det är ett av de tydligaste brotten man sett på en och samma plats, säger Per Karsten som ledde grävningen tillsammans med Bo Knarrström.
En viktig skillnad är dock att människorna i Tågerup tycks ha varit bofasta. Jägarna och fiskarna vid strömmen var mer rörliga, kanske levde här bara små grupper i taget. Men troligen samlades många på platsen när fisket respektive  jakten var som bäst.
– Vi ser här en centralplats, omgiven av mindre satelliter. Några har vi hittat tidigare, som en jaktstation nära Väderstad med ett enkelt stolpbyggt hus. Inga kulturlager, inga begravningar, inget hantverk. Man får tänka sig att de rörde sig mellan olika stationer med årstiderna, säger Fredrik Molin.
Arkeologerna framhåller att en så fullständig bild knappast kunde ha tecknats om det hade rört sig om en forskningsgrävning, det vill säga en som initierats av ett museum, universitet eller annan offentlig institution. Då räcker pengarna till betydligt mindre ytor än de man nu kunnat gräva ut tack vare medfinansiering av Trafikverket.
Men de stora infrastrukturprojekten blir färre och exploateringsarkeologins glansdagar kan vara räknade, med kulmen på 1990-talet.
– När vi grävde ut Tågerup var det första gången som exploateringsarkeologin fick muskler att göra sådana här jättelika ytavbaningar. På 70-80-talen var det en revolution när vi gick från att gräva små titthål till att göra hela obduktioner av byar, säger Per Karsten.
Många nya rön i dag kommer av att man jobbar mer tvärvetenskapligt i bredare team och att en helt ny teknik med avancerade DNA- och isotopanalyser gör att man får ut mer information av materialet.
Det är också viktigt hur man gräver, framhåller Fredrik Molin.
– Vi har grävt det mesta för hand, säkert 4.000 av de 7.000 kvadratmeter som vi grävt ut. Det ger ett helt annat resultat än an när man banar av med grävskopa. Man hittar fler saker, får en mer heltäckande bild.

De rika fynden vid Motala ström har skapat helt nya referenser och förväntningar på vad man kan hitta framgent i liknande miljöer från äldre stenåldern, förklarar Göran Gruber.
– Varje säsong har gett nya ”aha!” – vi har fått en mer komplex bild.  Det finns helt plötsligt fler paletter, färger att måla med en del som varit självklart inte är det längre. Förhållandet mellan boplats, grav och ritual. Det öppnar upp en massa frågor, till exempel om mobilitet och sociala strukturer. Vilka finns här och vilka finns inte här?
Det är dessa frågor som dagens arkeologer vill ha svar på. Att med hjälp av bland annat DNA- och isotopanalys komma nära inpå människorna, förstå dem och deras vardag och ritualer.
Få liknande platser grävts ut i Sverige, jämförelsematerialet är litet. Därför skrivs den äldre stenålderns historia om i Motala, som den skrevs om i Tågerup och Skateholm. Bilden nyanseras och kompliceras ständigt, förklarar Fredrik Hallgren.
– Varje gång man gräver hittar man något nytt, något man inte visste fanns.

Mats Karlsson