Kategoriarkiv: Forskning

Goddag tristess

Publicerad i Modern psykologi 2016

Tristess är den andra sidan av välfärdsmyntet stress. Och den kan vara lika farlig. I värsta fall dör man av uttråkning.

När stress är för många intryck är tristess för få.
När stress är många bollar i luften är tristess inga.
När stress är fulltecknad kalender är tristess ensamhet.

Medan ekorrhjulet snurrar allt fortare för många så finns det några som inte ens fått fart på sitt. Så har det alltid varit, vi är olika benägna att kasta oss in i nya saker, att delta i sociala aktiviteter eller konsumera underhållning och upplevelser. Olika bra på att ha tråkigt.

Men förändringar på arbetsmarknaden de senaste 15-20 åren har låst in allt fler i en tristessfälla. Stress och tristess kan gå hand i hand.

– Vi har inte kallat det för tristess, men jobbar med ett projekt som handlar om inlåsning, att man blir fast i ett jobb som man inte vill ha. Det kan ha många olika orsaker. En kan vara att man inte lär sig något nytt, inte får stöd från sin chef. Arbetsplatsinlåsning betyder att man känner att man inte kan få något annat jobb utan har hamnat i en återvändsgränd, säger Claudia Bernhard-Oettel, som forskar i arbets- och organisationspsykologi vid Stockholms universitet om hur arbetsmarknadens förändrade villkor påverkar oss.

Att många väljer att stanna i ett jobb som inte längre passar och känns trist att gå till kan hänga ihop med att antalet tidsbegränsade anställningar har ökat mycket sedan 1990-talet, anser hon. Man vill byta men det är svårt att få tillsvidareanställning.

– När lärandemöjligheterna inte finns vill man ofta inte stanna kvar. Bland dem som inte vill stanna i jobbet finns det många som är väldigt stressade av ökat tempo. Den siffran ökar. För lite lärande kan också hänga ihop med detta. De är hela tiden under tidspress och har inte tid att gå kurser. Det blir stressande och trist på en gång.

Bilden är komplex. I alla större studier är andelen som inte vill ha kvar samma jobb ganska konstant kring 25 procent. Men det betyder inte att var fjärde yrkesaktiv – cirka 1,25 miljoner svenskar – vantrivs. Siffran kan inkludera de som vill men inte lyckas göra karriär, men även de som från början varit inställda på att stanna bara några år. Ungefär 6 procent uppger att de inte kan byta, de betraktas som ”arbetsplatsinlåsta” .

Den som vant sig vid ett högt tempo och mycket stress kan uppleva det som tråkigt att varva ned. Vår tristesstolerans har minskat, vi vill ständigt aktivera oss. Därför kan vi behöva hjälp med att gå ned i varv.

Mindfulness, meditation och yoga är populära sätt att minska livstempot. Men det räcker inte för alla. En mer drastisk metod är floating, där man flyter i ett kar med saltvatten som håller kroppstemperatur. Det är mycket salt, så du flyter utan ansträngning och musklerna får slappna av. Eftersom det också är mörkt och tyst får alla sinnen vila.

Att frånta någon alla sinnesintryck brukar annars användas som tortyr. Att bli inspärrad i ett litet mörkt och tyst utrymme, utan att veta om det är natt eller dag. Detta kallar forskarna med ett svengelskt uttryck för sensorisk deprivation, berövande av sinnesintryck. I kliniska försök har det använts för att undersöka vår förmåga att uthärda tristess i form av understimulans.

I en studie vid University of Virginia, ledd av psykologen Timothy Wilson, sattes personer i ett tomt rum utan något annat att sysselsätta sig med än sina egna tankar. Han började med studenter, som mycket snabbt blev uttråkade. Han testade sedan en större grupp människor i åldrarna 18-77 år, med samma resultat.

– Det var överraskande – att till och med äldre människor inte var särskilt roade av att lämnas ensamma med sina tankar, säger Timothy Wilson.

Sporrad av resultaten gjorde han ännu ett försök, nu med en knapp i rummet. Om man tryckte på den fick man en elektrisk stöt. Hela 12 av 18 män och 6 av 24 kvinnor valde att göra det – trots att försöket varade högst en kvart! Hellre elchocker än tristess.

Wilson anser dock inte att detta behöver bero på att vi blivit avtrubbade av det höga tempot i dagens samhälle, eller alla de distraktioner som mobiltelefoner erbjuder oss. Snarare uppfyller de våra behov av att ständigt sysselsätta oss, resonerar han.

Denna vilja har också tagit sig uttryck i aktiviteter som tågskådning, ett brittiskt fenomen som spritt sig världen över där man noterar nummer på tåg som passerar och sedan jämför med människor på andra orter som sett samma tåg. Roligare än ingenting i alla fall.

Den brittiske apotekaren Luke Howard ägnade mycken tid åt att ingående studera molnen och dess former. Han presenterade 1802 ett system för klassificering av molntyper med cirrus, cumulus och stratus som grund. En bedrift som en mer aktivitetsinriktad person troligen skulle betrakta som fruktansvärt trist.

I Tråkboken, utgiven i Finland 2010, undersöker ett antal skribenter vardagstristessens mångahanda uttryck: Att vänta på posten eller optimera porslinets placering i diskmaskinen, till exempel.

Handarbete och korsord är andra klassiska solosysslor. Mer socialt kan vara att exempelvis promenera långt utan mål med en vän, men då rör vi oss allt längre bort från tristessens kärna. Tristess är nästan jämt en ensamaktivitet.

Något ensligare än att arbeta på en fyr är svårt att tänka sig. Ensam på ett skär med bara havet som sällskap. Skandalen på 70-talet med Fången på fyren visar drastiskt att sysslan rent av kan betraktas som ett straff. Fången var Anders Ahlmark på Sjöfartsverket, som avslöjade för medierna att verket mörkat att en fartygsolycka orsakats av ett felaktigt sjökort. Han omplacerades därför till fyren Ölands Södra udde.

Ändå har tusentals människor genom tiderna valt att bli fyrvaktare frivilligt. Som Per Erik Broström, Sveriges siste fyrmästare. Han jobbade som fyrvaktare i 38 år.

– Jag började på fyrskepp och upplevde att det var lite konstiga människor. De var trevliga, men hade varit där länge. Det var vanligt att man jobbade 14 dagar och var ledig 14 dagar. Jag hade en kollega som var väldigt tystlåten. På två veckor sade han tretton ord.

För att klara jobbet med sina enahanda rutiner och bristen på mänsklig kontakt gäller det att kunna se tjusningen med havet och tystnaden, bara avbruten av måsarnas skrik. Man får inte ha särskilt stora sociala behov helt enkelt.

– Man fick vara glad åt att få tidningen. Den kom var fjortonde dag när provianten fylldes på och det var skiftbyte. Men i slutet 70-talet när militären kom in i bilden, vart det en annan tillvaro, säger Per Erik Broström.

Vid sidan av fyrens skötsel och väderobservationer var tredje timme kom även ubåtsspaning på programmet, vilket livade upp en del. I övrigt hade en fyrvaktare gott om tid att filosofera och lärde med tiden känna sig själv väldigt väl, förklarar Per Erik Boström.

Den som ville kunde också bli riktigt beläst. Varje fyr var hade bibliotek som utnyttjades väl, med allt från deckare till Bibeln. Men 2003 tog det slut, då fyren Holmögadd blev den sista i landet att automatiseras.

Men det är inget han sörjer, utan berättar gärna och generöst för den som vill höra.

– Jag har ett uppdämt behov av att prata.

Våra varierande förmågor att klara tristess kan förklaras av hur väl vi tar upp signalsubstansen dopamin, en viktig komponent i hjärnans belöningssystem. Forskning visar att människor med diagnosen ADHD har färre dopaminreceptorer i centrala nervsystemet, vilket gör att de mycket snabbt blir uttråkade, förlorar koncentrationen och ständigt måste söka ny stimulans. Men de är inte unika, det finns ett brett spektrum av hur väl vi tar upp dopamin.

På systemnivå är tristess en välfärdsåkomma. Begreppet myntades först i mitten av 1700-talet och förekom till att börja med i högreståndskretsar. Med romantiken kom individualism och krav på att själv fylla sin tillvaro med mening. När Gud och religionen inte längre hade alla svar och du misslyckades att finna dem uppstod tristess.

I takt med att vårt välstånd ökat och vår tillvaro blivit alltmer bekväm och inrutad ökar också tristessen. Den som kämpar för livet, hotad av krig eller svält, har inte tråkigt. Tristess är framför allt ett i-landsproblem. De senaste decennierna har psykologer och neurologer på allvar börjat kartlägga mekanismerna.

En forskargrupp ledd av psykologen John D Kennedy vid York university definierade 2012 uttråkning som ”den obehagliga upplevelsen av att vilja, men inte kunna, ägna sig åt tillfredsställande aktivitet.” Det innefattar såväl inre som yttre aktiviteter, tankar, känslor och samspel med omgivningen. Vi noterar att vi inte kan göra det vi vill och förklarar det med den miljö vi vistas i.

Den som framför allt satt tristessen på kartan är den norske filosofen Lars Svendsen. 1999 kom hans bok Kjedsomhetens lov, på svenska Långtråkighetens lov fyra år senare. Han definierar fyra typer av uttråkning: situativ tristess, mättnadstristess, existentiell tristess och kreativ tristess.

Situativ tristess kan vi uppleva när vi väntar på bussen, gör en lång tågresa eller somnar på ett jobbmöte. Mättnadstristess uppstår när vi upprepar enahanda uppgifter, medan existentiell tristess är upplevelsen av en meningslös tillvaro. Kreativ tristess, som överlappar de båda första kategorierna, kan avhjälpas med lite uppfinningsrikedom, vilket vi är olika bra på.

Den farligaste tristessen är den existentiella. Känslan av att inte kunna påverka sin situation, att livet är meningslöst, kan bli förödande. Den uttråkade löper större risk att bli sjuk, på grund av dåliga vanor som tröstätande, missbruk av olika slag och depression. Det kan i sin tur förkorta livet.

Inte minst lider många äldre av ensamhet, sysslolöshet och känslan av att inte längre vara behövda. Understimulering är lika allvarligt som överstimulering, anser Peter Währborg, professor i beteendemedicin och tidigare chef för Institutet för stressmedicin i Göteborg.

– I mitt jobb möter jag många äldre människor som är förtvivlade över sin ensamhet. Den erbarmliga tristess man upplever i tillvaron kan utlösa en dödslängtan. ”Jag vill gå till min Britta som dött för fem år sedan”, kan de säga.

Deras torftiga situation är ett central samhällsproblem, anser han. När vi blir allt äldre blir det också allt viktigare att bygga miljöer som stimulerar och skapar rum för socialt umgänge, påpekar han.

En av hans patienter kom själv på idén att börja träffa människor från andra länder och samtala med dem, lära dem svenska och svenska normer. Han känner nu att han gör något viktigt, medan de får en god vän och kamrat.

Alternativet är dystert. Exponeras man för monotoni och enformighet under tillräckligt lång tid hittar hjärnan på själv för att stimuleras. Det kan utvecklas till vanföreställningar, vilket i försök visats övergå i hallucinationer som hägringar i en själslig öken.

Han framhåller dock att det även finns god tristess, att enahanda intryck kan vara av godo.

– Ett cumulusmoln, vågor mot en strand eller eldslågor har en fraktal dimension som tilltalar oss. När jag jagar och sitter på mitt pass kan jag fånstirra på en tallkotte i tre timmar. Det har en meditativ och kontemplatorisk dimension; i det reflekterande tillståndet dyker det upp tankar och känslor som man inte har till vardags.

Mats Karlsson

 

Annonser

Hypnagogi – när jaget släpper taget

Publicerad i Modern psykologi 6/2011

Du somnar med ett ryck! Fram träder mönster, ljus och färger som övergår i geometriska former och rörelser. Rummets väggar blir mjuka, böljar sig i vågor och löser upp sig. Eller du ser dig själv ligga i sängen men kan inte röra en fena, gestalter visar sig i rummet och ditt namn ropas.  Du har fallit offer för hypnagoga hallucinationer.

Den som sett ett barn somna har inte kunnat undgå att se rycken, hur händer, armar eller hela kroppen spritter till en eller flera gånger. Efter ett tag sprider sig ron och barnet somnar. Många av oss har själva upplevt rycket, precis innan vi somnar.
Det hypnagoga rycket är det vanligaste tecknet på att kroppen gått in i ett unikt tillstånd mellan vakenhet och sömn, där delar av hjärnan somnat medan andra jobbar för högtryck. I glappet skapas intryck som kan vara såväl otäcka som behagliga, men som saknar de sammanhang och förlopp som drömmar brukar ha.
Rycket är en signal om att vi är på väg in i ett förändrat medvetandetillstånd. Ett tillstånd som inte är vakenhet och inte sömn – en ”twilight zone”. Under fasen, som kan vara några minuter och kanske upp till en halvtimme, förbereds kroppen på sömnen. Våra muskler slappnar av – en del kan uppleva en obehaglig paralysering som åtföljs av skrämmande bilder – hjärnans aktivitet avtar, pulsen sjunker, blodtrycket sjunker. Men sjunker det för snabbt träder kroppens varningssystem in och du väcks abrupt. Rycket! Sedan somnar du oftast om omedelbart.

– Hypnagoga tillstånd innebär att vi tappar kontakten med verkligheten, ofta gradvis. Det dyker upp bilder som projiceras visuellt, eller i form av hörselhallucinationer. De kan framträda tillsammans med den vanliga varseblivningen, som två teve-kanaler samtidigt, säger professor Adrian Parker vid psykologiska institutionen på Göteborgs universitet.
– Fysiologiskt är det hypnagoga tillståndet en avstängningsmekanism. Hudtemperaturen sjunker, hjärnaktiviteten trappas ned, du får långsamma ögonrörelser till skillnad från den drömtunga REM-sömnens snabba. Mätningar av hjärnaktiviteten visar på alfavgåor med låg frekvens, till skillnad från vakenhetens betavågor och djupsömnens thetavågor med de allra lägsta frekvenserna, säger Adrian Parker.
Han är den främste forskaren i Sverige på förändrade medvetandetillstånd och en av de främsta i Europa. Adrian Parker har också vidareutvecklat Ganzfeld-metoden, ett sätt att skärma av sinnesuttryck från omvärlden så att hjärnan börjar producera egna bilder. Med hjälp av den kan han och hans kollegor undersöka parapsykologiska fenomen i laboratorieförhållanden.
Exempelvis rapporteras synska upplevelser oftast under förändrade medvetandetillstånd som hypnos, dröm eller hypnagogiskt tillstånd. Personer med sådana upplevelser har valts ut och testats i labbmiljö med Ganzfeld.metoden. Men forskningen är fortfarande i sin linda och sambandet hypnagogi-synskhet är inte bevisat. Att ha hypngogiska upplevelser innebär inte att vi är synska, poängterar Adrian Parker.

Forskningen kring hypnagogi är inte omfattande och det är först i fjol som man kunnat förklara hur upplevelserna uppstår. Det är just hjärnans elektriska aktivitet som avslöjat fenomenets uppkomst.
Franska forskare konstaterade att hjärnans olika delar inte somnar samtidigt, vilket är något man inte tänkt på att mäta tidigare. Det visade sig att thalamus, en del av den inre och primitivare ”reptilhjärnan”, somnar en kvart-tjugo minuter före den yttre hjärnbarken.
Thalamus funktion är att sortera alla de sinnesintryck vi ständigt bombarderas med, så att vi inte blir överbelastade av information. När den kontrollen släpper försvinner alltså en del begränsningar i hjärnbarkens hantering av intryck. Just kopplingen till hypnagoga upplevelser berör dock forskarna mycket flyktigt.
Ännu färskare rön visar att näradöden-upplevelser och känslan av att man lämnar sin kropp har liknande biologiska förklaring som sömnparalys, en tillfällig förlamning som inte är ovanligt i hypnagoga eller hypnopompa tillstånd.
Upplevelsen att ha blivit bortförd av utomjordingar, fastspänd och omgiven av underliga figurer, kan också förklaras av hypnopompa hallucinationer under sömnparalys.
Hypnopompa upplevelser inträffar just när man vaknar, att en dröm fortsätter i vaket tillstånd eller att man tycker sig se gestalter, vilket är mycket vanligt.
Insomnings- och uppvakningsfenomenen brukar sammanfattas som hypnagoga.

Även om dessa medicinska rön är pinfärska har den psykologiska förklaringen till hypnagoga hallucinationer länge varit känd. I standardverket på området, Hypnagogia från 1987, förklarar författaren Andreas Mavromatis att det handlar om att ”jagets begränsningar släpper”. Tankar och infall censureras inte längre av överjaget, allt blir möjligt.
I dessa tillstånd tolkas metaforer och liknelser bokstavligt, nya ord skapas, föremåls funktion och form smälter samman, saker förvrids eller transformeras till andra skepnader.
Eftersom de hypnagoga tillstånden är ytterst kreativa har de utnyttjats av bland annat forskare, uppfinnare, konstnärer, författare och poeter. Till exempel har den norsk-amerikanska författaren Siri Hustvedt inspirerats av sina hypnagoga upplevelser sedan brandomen (se artikel intill).
Redan de gamla grekerna, åtminstone Aristoteles, noterade fenomenet, liksom en del kyrkliga filosofer. Medan forskare har förklarat religiösa uppenbarelser med hypnagoga upplevelser finns teologer som tvärtom anser att hypnagogi är något psykologer hittat på för att bortförklara Guds budskap.
Förutom näradöden-upplevelser har hypnagoga tillstånd föreslagits förklara bland annat tankeöverföring och känslan av att ha förts bort av utomjordingar. En mystiker som 1700-talstänkaren Emanuel Swedenborg vittnar om hypnagoga hallucinationer och han har även beskrivit hur man kan framkalla dem. Huruvida det verkligen går är en trätofråga, men en förutsättning för upplevelserna tycks vara avslappning. Den som är stressad går sannolikt miste om dem.
Där, i avslappningen som föder nya tankar, finns en parallell till den kreativa processen, noterar Mavromatis och ägnar ett av sin boks viktigaste kapitel åt just den kopplingen.
Konstnären Salvador Dalí använde sig systematiskt av hypnagoga bilder när han skapade sina surrealistiska verk. Genom att hålla en sked i sin hand när han somnade i en stol väcktes han när skeden föll ned och han kunde minnas de bilder han sett. Uppfinnaren Thomas Edison använde en liknande metod och sade sig ha fått de flesta av sina idéer på det sättet.
Ett annat mycket känt exempel är kemisten August Kekulé, som 1865 lade fram (den riktiga) teorin att bensenmolekylen var ringformad. Tanken väcktes sedan han vid insomningen sett en orm bita sig själv i svansen.
”Jag har länge haft idéer men inte vetat hur jag ska komma åt dem”, som mattegeniet Friedrich Gauss uttryckt det.
– Har man behov av att lösa ett problem kan det finnas andra mentala processer som inte följer de logiska lagarna. På det stora hela har alla upptäckter inom vetenskap och konstnärskap sin grund i förändrade medvetandetillstånd. Grunden kan vara hårt arbete men lösningen sker ofta i ett förändrat tillstånd. Det finns forskning som visar att man kan lösa ett problem både intellektuellt och känslomässigt i en dröm, säger Adrian Parker.
– Vi tror att vi är mycket rationella varelser som har koll på allting i det vakna livet medan sömnen är ett störande moment. Men både det kognitiva och det emotionella undermedvetna påverkar mycket.
Mavromatis drar en lång rad paralleller mellan de hypnagoga tillstånden och kreativa processer. I båda finns närvaro, icke-rationalitet, originalitet, öppenhet och självförverkligande. För att knäcka nöten är det till och med nödvändigt att lämna all logik därhän!
Kreativa människor har ofta utvecklat en god förmåga att visualisera begrepp inom de områden de verkar, skriver Mavromatis. Det är en paradox att ytterst intellektuella personer som sysslar med abstrakta saker ofta använder sig av ”primitiva” bilder för att lösa problem, konstaterar han och tar Kekulés orm som exempel. De upplever begrepp med flera sinnen, känner hur ljuset böjs när det passerar en vätska eller hur gasmolekyler kolliderar med varann.
I hypnagogt tillstånd är man ”allvetande och förstående, man vet saker utan att tänka, allt är enkelt och möjligt”, skriver Mavromatis. De hypnagoga bilderna kan rent av vara en inblick i Platons idévärld – en oåtkomlig värld vi bara kan ana, där alla idéer finns i fulländad form – frestas man att tänka när Mavormatis utvecklar resonemanget.

Varför är då dessa upplevelser inte mer kända? Mycken möda har lagts ned på att forska kring sömnen, dess funktion och betydelse, men förhållandevis lite åt dess gränser. Och är det kanske så att bara ett fåtal av oss upplever detta?
Nej, alla gör det någon gång enligt Adrian Parker, men många blandar ihop hypnagoga fenomen med drömmar, trots att de inträffar under helt andra betingelser och drömmar ofta har ett mer sammanhängande förlopp. Eftersom begreppet är ganska okänt kan få sätta ord på sina upplevelser.
I andra änden av spektrumet finns de som mycket ofta får hypnagoga hallucinationer, som faller offer för sömnparalys med skrämmande bilder. De diskuterar gärna detta på internetforum, som därför kan ge en skev bild av hypnagogi. Den som känner panikångest varje natt har större behov av att resonera med andra än den som ser trevliga färgglada bilder när de somnar.
Även om man är halvt vaken under upplevelserna är det få förunnat att kunna påverka dem, till exempel stoppa hemska bilder. Men det finns undantag, som Fredrik i artikeln intill.
Adrian Parker har tränat upp sin förmåga att hålla ett vanligt samtal samtidigt som han ser de hypnagogiska bilderna, men hans undersökningar på studenter visar att högst en på tio kan ta kontroll.
– Vinsten med en sådan ansträngning är att vi kan utveckla insikten i vad dessa symboler i bilderna står för, just när de uppträder. Men jag tror att det finns fysiologiska gränser man inte kan överträda. Det är en deaktiveringsprocess som behövs för att vi ska ha en viloperiod.

Mats Karlsson

Siri Hustvedt:
Hypnagoga upplevelser viktiga för skapandet

Subliminala tillstånd och omedvetet material har helt avgörande betydelse när mina böcker kommer till, säger den norsk-amerikanska författaren Siri Hustvedt som haft hypnagoga upplevelser hela sitt liv.

Siri Hustvedt har länge intresserat sig för sömnen och drömmar, för vad som händer i vårt medvetande i gränslandet mellan vakenhet och sömn. I den bok hon just nu skriver berättar huvudpersonen om sina hypnagoga upplevelser i en dagbok. Stoffet har hon hämtat ur sitt eget liv.
– Jag kan inte minnas en natt i mitt liv när jag inte upplevt hypnagoga fenomen innan jag somnat, även om när jag var yngre saknade namn på de bilder jag såg.
– Jag har sett människor, djur, monster, hus, landskap och abstrakta geometriska figurer. Bilderna slutar aldrig att röra sig, utan övergår kontinuerligt i varandra. Deras färger varierar från murriga svarta, vita och grå toner till de mest distinkta och ljusstarka neonfärger – gula, röda, blåa och alla tänkbara kombinationer av dem.
Ibland hör hon också ljud: manliga eller kvinnliga röster som utropar vissa ord eller säger längre meningar. Vad som sägs minns hon aldrig. Något samband med bilderna finns inte heller – ”det är som en egen kanal”.
Ibland blir det som en bildserie, en föreställning, men utan någon röd tråd. Figurer som dyker upp kan vara allt från vänliga och underhållande till rent skrämmande. Dessa tillstånd har Siri Hustvedt utforskat och hon anser att det finns en koppling till kreativitet, även om hon inte kan bevisa det.
– Förhållandet mellan hypnagoga tillstånd och kreativitet är extremt intressant. Dessa drömmar i halvsovande tillstånd äger rum i ett land mellan vakenhet och sömn, när kroppen är avslappnad, och avslappning är en förutsättning för kreativitet, säger hon och hänvisar till hypnagogiforskaren Andreas Mavromatis (se lång artikel) beskrivning av hur jaget släpper taget.
– Det innebär en öppenhet för omedvetet material som också krävs när man skriver en roman eller skapar konst över huvud taget.
Hypnagoga upplevelser har hon berört i framför allt boken Den skakande kvinnan och de oöversatta essäerna A Plea For Eros och Mysteries of the Rectangle. Även om upplevelserna kan vara oerhört märkliga tror hon inte att de är väsensskilda från det vi upplever som vakna eller i sömnen. Medvetandet sträcker sig i en kontinuerlig skala från vakenhet till drömmar via klardrömmar och hypnagoga fenomen, anser hon.
– Om de här bilderna plötsligt skulle försvinna ur mitt liv skulle jag känna förlusten mycket djupt. Även om jag inte är säker på vilken roll de spelar i tillkomsten av de böcker jag skriver är jag övertygad om att en närhet till subliminala tillstånd och omedvetet material är av helt avgörande betydelse.

Mats Karlsson

Marie: Jag letade efter långpannan i sängen
– Ibland vaknar jag och börjar leta efter saker i sängen. Jag är helt säker på att det jag söker finns där. Jag ropar runt, tittar under täcket och lyfter på kuddarna för att hitta det, berättar Marie Carlander, 27 år, i Göteborg.
– Jag kan bli ganska stressad, leta väldigt intensivt. Senast det hände tvingade jag min sambo att sätta sig upp i sängen så att jag skulle kunna leta under hans kudde. Jag tycker själv det var ganska komiskt, skrattar Marie.
Vad var det du sökte?
– Det är helt orimliga saker. Den gången var det ett sadelskydd. Jag visste att det fanns där. Första gången det hände sov jag över hos en kompis, vaknade mitt i natten och var helt övertygad om att långpannan låg där.
Händelserna är exempel på hypnopompa upplevelser, som inträffar just när man vaknar. Marie har också en annan typ av sådana; hon vaknar och lägenheten är full av människor.
– Jag kan inte se dem men vet att de finns där, i ett annat rum. Det är alltid flera, ett gäng personer på besök. Jag tänker ”Men oj! Jag har gäster och jag har nästan inga kläder på mig,” Jag går upp, börjar klä på mig och DÅ inser jag att det inte är på riktigt.

Fredrik: Sömnparalys en fribiljett till klardrömmar
I nära 15 år har Fredrik Pettersson i Stockholm råkat ut för sömnparalys med skrämmande känslor av att det finns någon okänd i rummet. Det är ganska vanligt och ingår i de typer av upplevelser som kallas hypnopompa.
– Det började 1998, då jag vaknade mitt i natten, helt som förstenad. Jag såg mig omkring och det var som höst i lägenheten, det låg löv överallt. Vid sängen stod en person böjd över mig. Det var helt fruktansvärt, säger Fredrik, som är 34 år i dag.
Sedan dess har han upplevt liknande saker många gånger. Ibland pågår de bara några sekunder, ibland betydligt längre tid. Nästan alltid är de lika skrämmande. Han ser sällan ansikten, bara gestalter, hör fotsteg, hur någon närmar sig sängen. Han känner dödsångest.
Sedan Fredrik förstått vad det rör sig om har han försökt hitta vägar att ta sig ur paniken. Han såg vid ett tillfälle ett fönster, kunde flyga ut genom det och hamnade i en klardröm. Det är ett annat tillstånd, där man vet att man drömmer och delvis kan styra förloppet.
– Förut trodde jag att man levde i en verklighet där jag är antingen vaken eller sovande. Nu vet jag att det finns hur mycket möjligheter som helst däremellan.

Emilia: Rösterna spelades upp baklänges
Emilia Sahlin, 21 år, i Malmö har fått ett stort intresse för psykologi, medvetandet och hjärnans funktion tack vare de upplevelser hon haft sedan hon var 13 år.
– Alla sinnesintryck förvrids, syn, hörsel, luktsinne. Jag känner ett starkt tryck över bröstet och hör ett starkt brus. En gång hörde jag fotsteg och röster av en kvinna och ett barn utanför mitt fönster. Jag försökte ta mig ur tillståndet och då kom suset igen, och sedan spelades ljuden upp baklänges som om man spolade på en bandspelare. Hela tiden var jag vaken.
Emilia har också sett en kvinna sitta på hennes bröst, men eftersom alla sinnestryck är förvridna fungerar inte avståndsbedömningen. Suset när upplevelserna börjar beror inte på att hon sugs in i något, utan tvärtom att ”rummet sugs in i henne”.
– En gång låg jag och tittade i taket och började flyta upp. Perspektivet vändes, som en kamera byter vinkel, och jag såg mig själv ligga i sängen. Samtidigt som jag låg där och tittade på mig själv uppe i taket där jag svävade och tittade ned på mig själv.

Framtidens lantbruk i dag

Publicerad i Småbrukaren 4/2010

Allt är en enda röra. Så här brukar verkligen inte ett grönsaksland se ut. Potatis, sojabönor, grönkål, sallad och skärbönor huller om buller. Och mitt i alltihop ringblommor, tagetes och det märkliga sädesslaget teff. Inte en rak rad så långt ögat når, detta liknar mer en frodig djungel i miniformat.

Grönsakslandet är inte det enda som är i oordning. På Ekeby utanför Norrtälje är inget som det brukar vara på en gård. Det är som det kommer att bli i framtiden.
Här bor Kristina Belfrage, forskare vid SLU, som bedriver försöksodling utifrån de förutsättningar vi kan räkna med i framtiden, globalt sett: Fler munnar att mätta och nästan inga fossila bränslen att förbruka. Gården är hennes egen, inköpt 1992 och försöksgård sedan i fjol. Men experimenterat har hon gjort sedan hon kom hit, Kristina.
Landet med samodling av en mängd växter, olika från säsong till säsong, kallar hon ”inspirationsträdgårdsodling”. Hon visar på grönkålens blad.
– Titta vad fräsch den är, annars brukar den bli så angripen. Och den där stora röda är trädgårdsmålla, den är mycket näringsrik. Sedan odlar vi soja, den är rikbärande, har många baljor på plantan.
– Vi jobbar mycket med genetisk mångfald. Man sparar de plantor som ger mest, en lokal fröodling. Här ser vi vilka sorter som ger bra, som är goda, som är resistenta. Vi har en grönkål som vi odlat i många år och fått fram en vinterhärdig sort.
Grönkålen såddes i december, vilket fungerade utmärkt. Kristina har också skördat sallad i början av april och morötter i början av juni. Det hade bara fördelar – grödan kom samtidigt med ogräset, vilket gjorde den mer konkurrenskraftig. Den tidiga etableringen är A och O, enligt Kristina.
– Men vi var hjälpta av att det var så mycket snö i vinter. Vi ska testa i år igen.
Kristina och hennes medhjälpare, forskarkollegan Mats Ohlsson, och mer löst knutna assistenter och forskarstuderande, har även testat samodling av havre och ärter, som såddes i december. Här testas gränserna, vad som är möjligt och omöjligt med nya grödor och nya tekniker.

Men enligt reglerna får det bara vara mycket lite genetisk variation för att en sort ska vara godkänd för odling?
– Allt det är bara för att bana väg för mer GMO. Det blir bara mer och mer så.
När klimatet förändras kommer somrarna att bli längre och torrare, medan vintrarna blir mildare och blötare. Till 2050 ska världens livsmedelsproduktion öka med 70 procent, samtidigt som koldioxidutsläppen ska ned 90 procent. Då måste det till nya grödor, förklarar Kristina.
Det där sädesslaget teff, som sticker upp med några strån mitt i landet, kommer ursprungligen från Etiopien. Här är enda platsen där det odlas i Sverige. Det är inte bara mycket tåligt utan även ett av världens näringsrikaste sädesslag. Strået är också ett utmärkt foder.
– Det går inte att öka världens skördar med 70 procent genom ökad insats. Vi måste hitta andra sätt, grödor som ger både mat och foder. Vi kan inte odla enbart foder på åkermark om vi ska föda jordens befolkning.
Förutom teff har Kristina testat bovete och kvävefixerande bönor, vilka båda ger både mat och foder.

Eftersom oljan kommer att ta slut, förr eller senare, kommer inte det framtida lantbruket att kunna byggas på fossila bränslen, gödningsmedel som kräver mycket olja för att producera och foder som transporteras långväga. Framtidens lantbruk blir därför mer eller mindre ekologiskt.
Talet om att ekologisk odling vore förödande i global skala på grund av den lägre avkastningen ger Kristina Belfrage inte mycket för. Tvärtom skulle de globala storföretagens strävan att införa GMO och monokultur på bred front i tredje världen bli förödande.
– Ekologisk odling och nya tekniker skulle ge ett jättelyft i avkastningen! GM-grödor gynnar däremot ingen annan än de som äger dem. GMO är ett steg i rakt motsatt riktning mot den vi måste gå. När makten över utsädet kommer i kommersiella företags händer är det en oerhört farlig utveckling.

Mats Karlsson

Sputnik gav oss mängdläran

Publicerad i Forskning & framsteg 3/2012

Böckerna hade namn som Apa, Kamel, Abborre och Kastanj. De var fulla av färgglada bilder med frukter som skulle ringas in och pilar som skulle ritas på tallinjer. Mängdläran skakade om 1970-talets skola och blev ett monumentalt fiasko. Men utan Sputnik och kapplöpningen i rymden hade den aldrig införts.

– Ned med Euklides!
Stridsropet skallade – mängdlära till alla. Under 15 år från slutet av 1950-talet till början av 1970-talet spred sig mängdläran som en löpeld genom Västvärlden, blev grunden för matematikundervisningen redan från lågstadiet i land efter land. Men dess saga blev kort. När Sveriges elever mötte den i lärobokserien Hej Matematik! hösten 1970 var den redan på väg ut i pionjärlandet USA.
Startskottet knallade den 4 oktober 1957. Då sköt Sovjet upp den första satelliten och inledde rymdkapplöpningen med USA. Amerikanerna som tagits på sängen tvingades inse att de ”primitiva” ryssarna var överlägsna i naturvetenskap och matematik. Motdraget blev att vässa utbildningen. En särskild lag 1958 gav pengar till matematisk och naturvetenskaplig forskning och utbildning som direkt kunde hjälpa försvar och rymdindustri.
– Det var inte Sputnikkrisen som drog igång mängdläran, det var pengarna som kom. Plötsligt hängde en satellit över de amerikanska storstäderna, kanske med kärnvapen ombord. Då blev det en jäkla fart och många som hade idéer – som den nya matematiken, baserad på mängdlära – fick möjlighet att lansera dem, säger professor Bengt Johansson, chef för Nationellt centrum för matematikutbildning, NCM, vid Göteborgs universitet.
Just Sputnikåret 1957 tillsatte den svenska regeringen en skolberedning med uppdrag att staka ut riktlinjerna för den nioåriga enhetsskola som beslutats 1950. Resultatet blev grundskolan, som sjösattes 1962. Det var i grundskolans andra läroplan, lgr69, som mängdläran dök upp för första gången.
Den nämns inte i själva läroplanen, utan först i ämnessupplementet för matematik. Men redan 1966 hade den tagits upp i Skolöverstyrelsens skrift Matematikterminologi i skolan – som första punkt: ”En mängd kan beskrivas som en sammanfattning av objekt vilka då kallas mängdens element.” Sedan följde begrepp som tomma mängden, delmängd, union, snitt och disjunkta mängder.

Skolöverstyrelsen poängterade att förteckningen inte skulle uppfattas som normgivande för matematikkursens omfattning: ”Att ett begrepp finns upptaget i förteckningen innebär ej att det behöver ingå i skolkursen.”
Men mängdläran blev basen för den nya skolmatten.
På svenska elevers bänkar damp nu ned något vars like ingen tidigare skådat. En rikligt färglagd bok med muntra apor i lianer på omslaget. Sedan följde sida upp och sida ned med illustrationer i samma anda som figurerna i teveprogrammet Fem myror är fler än fyra elefanter – glada och goa i bjärta färger. Det var äpplen, päron och bananer. Man skulle göra en ring kring frukter av samma slag. Djur skulle paras ihop med rätt bostad: hund-hundkoja, fisk-akvarium, fågel-bur och så vidare.
Inget 1+1=2. Nej, inte ett räknetal så långt ögat nådde! Först efter halva häftet smögs siffrorna in, en efter en – fast i lite omkastad ordning: 1, 4, 2, 5, 3. Sedan kom räkneoperatorerna plus och minus, därefter operatorerna =, < och >.
En bärande tanke var att eleverna själva skulle välja häften och uppgifter efter sin nivå, följa sin egen bana genom materialet. Det fanns även ett omfattande bredvidmaterial av trästavar som representerade talen ett, tio respektive hundra, bingobrickor, kort- och tärningsspel och overhead-presentationer.
För att förankra nymodigheterna gjordes en massiv utbildningsinsats. Böcker som Nya matematiken för föräldrar togs fram och föräldrarna erbjöds även brevkurser. I det kolossala Deltaprojketet – ett samarbete mellan Skolöverstyrelsen, Sveriges Radio och Hermods korrespondensinstitut som gav ut Hej matematik – fortbildades landets alla låg- och mellanstadielärare samt ämneslärare på högstadiet, 45 000 inalles.

Men många hade ändå svårt att förstå. Allt det nya var fjärran från folk- och realskolans matte med addition, subtraktion och multiplikation i prydliga tabeller att lära sig utantill. I stället blandades tal från olika tabeller fritt. Borta var de praktiskt inriktade räknetalen av typen: Om en burk kaffe kostar 75 öre och Olle köper sex stycken, hur mycket får han då tillbaka på fem kronor? Divisionens stol ersattes med en omvänd trappa, vilket få förstod vitsen med.
I högre årskurser slopades kägelsnitt och andra illustrativa härledningar av funktioner. Begreppen skulle nu inses utifrån ett antal obevisbara grundsatser, axiom. Räkning med andra baser än tio infördes, en förberedelse för hexadecimal programmering av datorer.
Men kruxet var att de teoretiska begreppen infördes redan i årskurs ett. ”Symbolspråket kan ibland ersätta tunga och oöverskådliga verbala formuleringar”, heter det i lgr69. Även de små ettagluttarna fick alltså bekanta sig med termer som mängd, delmängd och element. De drillades i att säga ”sant” och ”falskt” om utsagor. En avancerad terminologi smögs tidigt in i de till synes enkla övningarna att ringa in päron.
Hej matematiks uppdelning på ett otal häften var också något helt nytt – serien bestod av över 100 böcker från årskurs ett till nio! Det var fem grundhäften per årskurs, tre fördjupningshäften, lärarhandledningar, facitböcker och provräkningar. På högstadiet fanns olika böcker för särskild och allmän kurs, och efter kritikstormen kom särskilda häften för lågpresterande elever.
Dessutom fick man skriva i böckerna, de var förbrukningsvara som skulle behållas. Den översattes till flera språk, bland annat grönländska. Hej matematik blev inte bara Hermods kassako, som räddade förlaget från bankrutt sedan korrespondenskursernas glans falnat – den gjorde också författarna stormrika. Maken till lärobokssuccé har sällan skådats vare sig förr eller senare.

Mängdläran var en viktig byggsten i den nya matematiken, New Math, som formades i USA i början av 1950-talet. Matematiker vid Stanford och University of Illinois drev linjen att studenterna skulle ges en förståelse av matematiken snarare än att drillas med tabeller och lära sig svar utantill. Det var viktigt med insikter i matematikens grunder och begrepp. Där kom mängdläran in i bilden.
Tanken hämtades från en grupp franska matematiker, bourbakisterna, som ville ställa matematikundervisningen vid landets universitet på en solid teoretisk grund. Och den tanken fick vingar när Sputnik sköts upp.
Omdaningen av västvärldens matematikutbildning tog fart i och med en konferens på slottet Royaumont utanför Paris i november 1959. Där diskuterade amerikanska och europeiska forskare vilka krav som bör ställas på framtidens utbildning i matematik.
En av de tongivande deltagarna var bourbakisten Jean Dieudonné, som lanserade den nya matematikens stridsrop:
– Ned med Euklides!
Det vill säga att den euklidiska geometrin, som legat till grund för matematikundervisningen sedan antikens dagar, inte längre var giltig. Modern matematik skulle byggas upp med logiska begrepp utifrån en rad abstrakta axiom.
– Två svenskar var med i Royaumont, Lennart Sandgren och professor Otto Frostman. Sandgren höll sig mycket i bakgrunden, men hade en ledande roll när den nya matematiken infördes. Han skrev läroböcker för universitetens grundutbildning i matematik och blev statssekreterare hos utbildningsminister Olof Palme, säger Bengt Johansson vid NCM.
Sandgren blev sedermera bland annat generaldirektör och två gånger landshövding under en lång ämbetsmannakarriär.
Den nya matematiken anammades av Nordiska kommittén för modernisering av matematikundervisningen, som bildades året efter Rouyamont. Kommitténs rapport 1967 blev den murbräcka som banade väg för mängdläran i Norden.
Samma år kom en internationell rapport där svenska högstadieelever hade näst sämst mattekunskaper i en jämförelse mellan 13 länder. Politikerna fick skrämselhicka och 1968 lade Olof Palme en proposition om att införa den nya matematiken i grundskolan. Men han bytte snabbt fot. Redan under valrörelsen 1974 sade han i en teveintervju att elevernas dåliga mattekunskaper berodde på mängdläran.

Både nya matematiken och den svenska grundskolan motiverades med att utbildningsväsendet var föråldrat och oförmöget att ge eleverna de kunskaper som fordrades i en mer tekniskt avancerad, automatiserad och föränderlig värld.
– Det var ett helt nytt sätt att se på matematiken. Man ville prägla eleverna med en annan begreppsförståelse, att de skulle kunna matematiken från grunden, säger Stefan Alsnäs som var med och tog fram sista upplagan av Hej matematik och sedan efterföljaren Alfa.
– Man trodde att matematiken skulle bli lättare om man hade ett klart och konsekvent språk. Via mängdläran skulle man få in ett mer logiskt tänkande hos eleverna, säger Sven-Erik Gode som arbetade på Skolöverstyrelsen när mängdläran sedan fasades ut i slutet av 1970-talet.
Men kritiken lät inte vänta på sig. Framför allt var det högstadielärare och föräldrar som gick i taket. Den nya matematiken och sättet den presenterades på i Hej matematik skilde sig radikalt från den matte de själva var vana vid. Och kursplanen var mycket diger. Mängdläran var visserligen bara ett moment, men den gick eleverna långt över huvudet.
Redan 1968 protesterade läroboksförfattaren Sven Lindström skarpt i sin bok Överteoretisering av den elementära matematikutbildningen: ”Genom en kort åskådlig demonstration avser man att visa innebörden av abstrakta matematiska begrepp såsom mängd, tom mängd, element osv. Talen används i abstrakt form enligt matematiska lagar, t ex kommutativa lagen. Syftet är alltså att redan på nybörjarstadiet ge matematiken samma teorietiska karaktär som på universitetsstadiet.”
Han påpekar att det bara är ett fåtal elever med ”högt utvecklad abstraktionsförmåga” som klarar att ta till sig detta, medan övriga lämnas därhän. Lindström hänvisar till en lektor vid tekniskt gymnasium, som anser att mängdlära, boolesk algebra och den matematiska logiken enbart är av intresse för den som studerar datorkretsar. Men bara ett litet fåtal elever blir forskare, poängterar Lindström.

Ganska snart kom även anklagelser om att den nya matematiken införts närmast kuppartat av en snäv krets inom framför allt Skolöverstyrelsen som smugit in den bakvägen via supplement och föreskrifter.
På de anklagades bänk satt mängdlärans grå eminens, Lennart Sandgren, tillsammans med bland andra författarna till Hej matematik, Matts Håstad, Curt Öreberg och Leif Svensson, alla tre med ett förflutet på Skolöverstyrelsen. Matts Håstad var sekreterare för Nordiska kommittén för modern matematik innan han blev medlem i den läroplansgrupp som spikade matematikens utformning i lgr69. Alla tre var djupt involverade i förarbetena till den nya skolmatten innan de kastade han loss för att skriva Hej matematik.
– Hur kom det sig att man satte igång det här jätteprojektet med nya begrepp och symboler som skulle genomsyra skolan från årskurs ett? frågar sig Johan Prytz vid Institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier på Uppsala universitet, som tidigare forskat om skolmatematiken fram till 1950 och just påbörjat ett fyraårigt forskningsprojekt om skolmattens 1900-talshistoria.
Att 1970-talets nya skolmatte blev så radikal och att projektet drevs igenom så snabbt har till viss del att göra med att relativt få personer hade makt över skolmatematiken, tror han. Det var inte så många som behövde övertygas. Men det var inte unikt för 1950- och 1960-talen, utan så var det även tidigare, framhåller han. Däremot fanns en annan viktig skillnad.
– Mina preliminära studier tyder på att före 1950 var det framför allt läroboksförfattarna som hade kontroll över innehållet, bland annat eftersom kursplanerna var så kortfattade. De hade stor frihet att välja innehåll och inriktning, mer teoretisk eller mer praktisk, samt omfattning och ordning på olika moment. Läroboksförfattarna var dock beroende av lärarna. När en lärare valde en lärobok, så var det också ett slags erkännande av författarens förmåga att välja innehåll och designa läroböcker. Det kan ha bromsat mer radikala försök till förändring. Denna struktur förändrades med de detaljerade läroplaner som framför allt kom på 1960-talet. En kursplaneförfattare står inte i samma beroendeförhållande till lärarna, säger Johan Prytz.
I sin doktorsavhandling från 1978, Matematikutbildningen från grundskola till teknisk högskola i går – i dag – i morgon, tillbakavisar Matts Håstad häftigt kuppanklagelserna som ”grovt osakliga och ibland pinsamt insinuanta”. Däremot medger han att lärarna fick rätt i sin kritik och sammanfattar: ”Stoffet var för omfattande och teoretiskt. Räknefärdigheten sjönk för mycket. Läromedlen för allmän och särskild kurs var för dåliga. Det var för svårt med räknesticka i allmän kurs. Mängdlära var helt överflödig.”
Steg för steg tunnades de teoretiska inslagen ut och fler räkneövningar kom in. Paketet Hej matematik fick inslaget Min matematik, för de lärare som ville bedriva ”en friare matematikundervisning utan att vara alltför bundna av läromedlet”. Eller som det heter i lärarboken till en av Hej matematiks senare upplagor:
”Det är därför enligt vår mening angeläget att eleverna förutom arbetet i det tryckta materialet också får skriva, rita, klippa, klistra etc i ett eget räknehäfte – göra sin egen matematik. På så sätt tar man vara på och utvecklar den naturliga kreativitet som de flesta barn är rikt utrustade med när de börjar skolan. Arbetsglädjen blir större, inlärningen effektivare.”
Den terminologi och pedagogik som SÖ fört fram som framtidsmatten hade, efter bara fem år, blivit ett mer eller mindre frivilligt inslag – även i de läromedel som tagits fram av dem som hårt propagerat för den nya matematiken på Skolöverstyrelsen.

Den nya matematikens saga blev kort. Från mitten av 1970-talet övergav land efter land, anförda av USA, mängdläran och i slutet av årtiondet var den död. In kom krav på baskunskaper som de fyra räknesätten. En ny internationell undersökning 1980 visade att mängdläran inte hade lyckats rycka upp de svenska högstadieeleverna från bottenplaceringen. Däremot ledde inriktningen på basfärdigheter till att de åter klättrade i rankning med toppar 1995 och 2000. Men sedan vände det utför igen.
– Det är framför allt bristen på lärarledd undervisning som setts som förklaringen under 1990-talet, en individualisering av utbildningen, säger Johan Prytz.
Men en del av den nya matematikens tankegods finns kvar än i dag.
– Åtminstone fram till 1990-talet finns banor genom läroböckerna: man jobbar igenom ett visst antal sidor, gör en diagnos och beroende på resultatet hoppar man till en svårare del om det gått bra, annars repeterar man.
Det praktiska bredvidmaterialet samt att eleverna ska studera i sin egen takt efter egen förmåga, lever också kvar i viss mån. Men att på nytt försöka ställa grundskolans matematikundervisning på en teoretisk grund är inte politiskt gångbart. Därtill har mängdlärans praktfiasko ett alltför starkt symbolvärde.
När utbildningsminister Jan Björklund i höstas presenterade matematiklyftet för grundskolan för att bryta den nedåtgående trenden var receptet i stället fler matematiktimmar på schemat, mer katederundervisning och fler behöriga lärare.

Mats Karlsson

Bakgrund: Bourbakisterna vässade mängdläran
Mängdteori, i skolmatematiken kallad mängdlära, är en gren av matematiken som skapades på 1870-talet av den tyske matematikern Georg Cantor (1845-1918). Han ville jämföra storleken på oändliga mängder och bevisade bland annat att det finns fler reella tal än heltal. Han införde kardinaltal som mått på ouppräkneliga mängders storlek.
Mängdteorin har sedan förädlats och byggts upp kring system av axiom. Den har blivit en av matematikens grundpelare, ett slags ”universalspråk” med vilket man kan definiera begrepp inom olika grenar av matematiken.
Bourbakisterna är en fransk sammanslutning av matematiker som bildades 1934 med målet att reformera den föråldrade och auktoritetsstyrda matematiska universitetsutbildningen i Frankrike. Namnet kommer av den pseudonym, Nicolas Bourbaki, under vilken kollektivet publicerar sina verk – en serie böcker om olika grenar av matematiken.
Bourbakisterna ville ställa matematiken på en gemensam solid logisk grund. Mängdteorin blev utgångspunkten, men det dröjde ända till 1954 innan detta inledande avsnitt var färdigt. På vägen löste gruppen en rad problem med mängdteorin och införde symboler och begrepp som i dag är hävdvunna.
Bourbakisterna har kritiserats för att vara ”skoningslöst abstrakta” och just böckerna om mängdteori har fått särskilt mycket kritik. De axiomsystem som bourbakisterna valde att utgå ifrån används inte som grund för dagens mängdteori.

 Mats Karlsson

Stenålderspusslet växer

Publicerad i Forskning & framsteg 1/2014

Samlar- och jägarsamhället var betydligt mer mångfacetterat än forskarna trott. Bilden av äldre stenålderns människor blir allt mer komplex tack vare nya unika fynd.

Motala. En småstad vid Vätterns strand. Namnet kanske väcker associationer som mekanisk verkstad, Göta kanal och Baltzar von Platen. Gustav Vasa anlade en kungsgård här, men stadsrättigheterna kom först 1881 och historiskt sett framstår Motala lätt som en lillebror till de uppburna medeltidssystrarna Skänninge och Vadstena.
Men den bilden är fel. Motala – ”mötesplatsen vid helgedomen” – är ett ställe med anor. Äldre än någon kunnat tro.

Göran Gruber glömmer inte den där dagen. Inte Fredrik Molin heller. Sommaren 1999 när förundersökningen efter medeltida lämningar plötsligt förvandlades till jakten på spår efter jägare och samlare från äldre stenåldern. De som kom hack i häl på hjordar av bison och ren – djur som sökte sig norrut när inlandsisen drog sig tillbaka, på flykt undan framväxande skogar som de inte trivdes i.
– Jag minns ett upphetsat samtal från Göran. Vi förstod snabbt att det var något vi var ganska obekanta med. En plats som denna hade vi aldrig sett i Östergötland, berättar Fredrik Molin.
– Det sprutade fram stenåldersfynd! förklarar Göran Gruber.
De båda projektledarna från Riksantikvarieämbetets arkeologiska uppdragsverksamhet, UV Öst, fick rita om alla sina planer och ta en ny diskussion med Länsstyrelsen. Men eftersom det rörde sig om en exploateringsgrävning, inför anläggandet av en ny järnvägsbro över strömmen, kunde de inte välja vilka ytor som skulle grävas ut.
Lyckligtvis betydde inte det att platsen var fyndfattig.
Under två perioder, 2000-2003 och 2009-2013, har hela 7.000 kvadratmeter grävts ut och med en mångfald och kvalitet på fynden som överraskat även luttrade stenåldersarkeologer. Redan tidigt i utgrävningen, som just avslutats, stod det klart att platsen var unik, inte bara för Östergötland. Något liknande hade tidigare bara hittats i Sydskandinavien, på platser som skånska Tågerup och Skateholm.
Spår av en bosättning från den äldsta tiden har hittats i Motala, med mycket träkol i marken, bearbetat trä och slagen sten som visar att människor funnits på platsen för över 11.000 år sedan. Tusen år efter det att inlandsisen dragit sig tillbaka från just detta område.
Då var Vättern en havsvik och dåtidens Motalabor kunde sannolikt se isberg flyta förbi. Tre kilometer österut fanns en annan vik, i Östersjöns föregångare Yoldiahavet. Den som ville norrut var tvungen att passera en smal landmidja, just här. En strategiskt mycket viktig plats.
Men det verkligt intressanta börjar hända senare, för cirka 8.000 år sedan, när landet stigit så att en ström bildas mellan Fornvättern och havsviken i öster. Denna ström sänker sjön och formar den plats som flera tusen år senare får namnet Motala.
Här ska ske saker som placerar Motala på den arkeologiska kartan.
Säsongen 2010 görs ett sensationellt fynd i en före detta sjö intill strömmen. Arkeologerna börjar gräva fram tätt packade stenar som lagts ned på sjöbotten. De visar sig täcka en kvadrat på cirka 14 x 14 meter. Det är rätt stora stenar, 50-60 centimeter. Mellan dem ett plockepinn av slanor, pinnar av olika grovlek och längd.
Där ligger också människoben, en del fastkilade mellan stenar. De allra flesta är skallar.
– Ingen av dem ligger helt täckt av någon sten, de har lagts dit efteråt. Det är svårt att veta deras ursprungliga läge, men två skallar har hittas intill varandra, panna mot panna, säger Fredrik Hallgren, grävledare från Stiftelsen Kulturmiljövård, som grävt norr om Motala ström i den så kallade Kanaljorden.
– Och så var det två skallar som monterats på pålar.
Totalt hittas ben från tio vuxna individer och ett spädbarn. Det är enstaka lårben, överarmsben och revben. Resten är skallar eller skallfragment, ”en kulturellt betingad selektion” som Fredrik Hallgren uttrycker det. En del bär spår av våld som läkt, andra eventuellt av indirekt dödande våld. Omständigheterna kring död och gravläggning är långt ifrån enhetliga.
En del skallar har skrapmärken från hantering efter döden, dock inte skalpering. I en finns hjärnsubstans bevarad som en fettklump, som visar på gravläggning tätt inpå döden. Inuti en annan skalle, från en kvinna, hittas en annan kvinnas tinningsben.
– Det ligger nära till hands att tro de var släkt, säger Fredrik Hallgren.
– Men det är en spekulation och vi undersöker nu deras DNA, som är nästan 8.000 år gammalt. Äldre material från svenskt område har aldrig testats tidigare.
Analysen görs i samarbete medforskare på Stockholms universitet och Johannes Krause i Tübingen, som kartlagt DNA från neanderthalarna.
De spektakulära skallarna på pålar saknar också motstycke i Skandinavien. Ritualer med skallar har bara hittats i en tysk grotta, enligt Fredrik Hallgren. Om det rör sig om en okänd gravsed eller är troféer av fiender som dödats i strid vill han inte uttala sig om innan DNA-tester visar på eventuella släktskap mellan de gravlagda.
Förutom människobenen finns bland mycket annat delar av redskap, stenflisor, hallonkärnor, djurben – och massor av tickor! De ligger intill skallarna och alla är av arten platticka.
– De har en speciell egenskap som utnyttjats ända in i vår tid; de är ljusa på undersidan. Ristar man där mörknar färgen och det blir det en beständig förändring. Tänk om de vi hittat använts för att rista bilder! De ska undersökas i ultraviolett ljus, förklarar Fredrik Hallgren.
Tanken svindlar – bär tickorna vittnesbörd om personernas namn eller till och med utseende?

Vad som försiggått på platsen är i dag svårt att förstå, stenåldersmänniskornas föreställningar om livet och döden förblir dunkla. Men att alla som levde under de perioder som getts olika namn skulle bete sig på samma sätt framstår som allt mer befängt. Nu söker arkeologerna efter de enskilda människornas historia, även utifrån ett ynka skallben hittat mellan stenar.
Fynden i sig är mer än nog för att en arkeolog ska få ståpäls. Men det fler omständigheter bidrar till mysteriet. Kultplatsen tycks ha använts mycket kort tid, visar samstämmiga dateringar av människoben, djurben och föremål. Arkeobotaniker och kvartärgeologer ger också samma besked.
Ett trettiotal tester har gjorts och alla utom ett ger en statistiskt oskiljbar datering till 5.800-5.700 f Kr. En ovanligt fin precisering i arkeologiska sammanhang.
Fredrik Hallgren spekulerar:
– Kanske är det begravningar under en generation, kanske är det rent av ett enskilt tillfälle!
Tanken öppnar svindlande perspektiv om eventuella släktskap och inblickar i enskilda individers liv och historia. Isotopanalyser av ben och tänder, som skvallrar om kost och geografi (se FoF nr xxx/2012), tyder på ett ursprung från dagens Sörmland någonstans.
Än mer intressant blir tanken när man kan konstatera att platsen sedan inte användes mer förrän i modernare tid. Inga spår har hittats av bosättningar efter gravläggningarna. Platsen överges, den lilla sjön grundas upp av landhöjningen och blir en våtmark, omgiven av en skymmande trädridå.
Sjön med de spetsade skallarna förblir kanske bara ett minne, en berättelse som förs vidare från generation till generation. En vördad helgedom.
Inte långt efter att denna plats överges slår sig människor ned på andra sidan strömmen, ett par hundra meter bort och med utsikt över den laddade kultplatsen.

Den äldsta bosättningen på Strandvägen, som grävplatsen på södra sidan av strömmen kallas, har daterats till samma tid som kultplatsen.
– Det är samma struktur på boende och matlagningsplatser på båda sidor. Allt är centrerat till Motala ström, den är kommunikationsleden, dåtidens E4, säger Fredrik Molin.
Forsen mellan de båda platserna är den första i vattenvägen mellan Vättern och havet i öster. En viktig resurs för fisket, men huruvida någon klan eller stam kontrollerat den strategiska platsen vill inte arkeologerna säga.
En lycklig omständighet är att strömmen förblivit i stort sett oförändrad sedan den bildades. Det har gjort bevarandeförhållandena mycket bra. Här vid strandkanten hävde hantverkarna ned sitt skräp, som täckts av gyttja. Massor av fynd har gjorts i strandkanten och 10-15 meter
ut i vattnet. Här har hittats ljuster, sänken till nät och spår av fasta anläggningar som mjärdar.

Människor tycks ha levt här under minst 1.800 år, fram till cirka 4.000 f Kr. Det finns lämningar efter 5-6 stolpbyggda hus och ett antal hyddor eller vindskydd för hantverk. Men kronologin är inte säkerställd och det är svårt att veta hur många som bott här samtidigt.
– Allt kan ha börjat med den här rituella händelsen, fast det är en spekulation. Men den rituella miljön på andra sidan är en del i det här, säger Fredrik Molin.
Platsen tycks ha varit varaktigt bebodd, visar bland annat gravfynd. De som begravts i den sandiga moränen har bevarats dåligt. Men det finns också fynd med ett helt annat gravskick.
En bit nedströms från forsen, alldeles intill boplatsen, bildas ett bakvatten som var mycket viktigt för fisket. Detta vatten kan ha varit ett skäl till att människor valde just denna plats att bo på. Där gravlades också en del av de döda.
– De har medvetet byggt en lång stenpackning vid strandkanten av rensad sten från boplatsen. Det förekommer människoben, de koncentrerar sig till vissa ställen. Det har lagts ned benpärlor och ornamenterade prestigeföremål, säger Fredrik Molin.
Detta gravskick är alltså inte helt olikt det på kultplatsen, med vatten som gemensam nämnare. Kanske symboliserade strandkanten också gränsen mellan liv och död.
Begravningarna på land visar upp en stor variation, en provkarta över alla vanliga positioner under äldre stenålder: på rygg, sittande och hocker – en hopkurad ställning i såväl sittande som liggande variant. Dessutom har det hittats gropar med människoben, men där är det mer osäkert om det är begravningar.
Fynden bekräftar bilden av att det saknades enhetligt gravskick under äldre stenåldern, kvarlevor hanterades mycket individuellt. Men det gör inte just den epoken unik, det gäller även till exempel yngre bronsålder och äldre järnålder.
Mycket speciellt är det avancerade ben- och hornhantverk som förekommit i stor skala. Här har hittats stora mängder avfall från detta hantverk, vilket är mycket ovanligt. Dessutom har man funnit över en halv miljon avslag – stenbitar som blir över vid tillverkning av pilspetsar. Allt sammantaget pekar det på att här var en centralplats: ett strategiskt läge med permanenta bostäder, kultplats, begravningar och specialiserat hantverk.
De horn- och stenföremål som hittats är tillverkade av mycket skickliga hantverkare, som på Motalas breddgrader ersatt den sydskandinaviska flintan med kvarts i pilspetsarna. De har tillverkat ljuster, knivar och annat av ben. Kronhjort var ett mycket viktigt bytesdjur, för både mat och tillverkning av redskap.
– Det är exceptionellt att vi har denna hela sekvens av undersökningsytor, från vatten till högsta punkten. På andra platser har man avfallslager från strandlinjen och utåt, eller bara själva boplatsytan, kanske kombinerat med gravfält. Här har vi hela sekvensen, det är unikt, säger Lars Larsson, professor i arkeologi vid Lunds universitet och en av våra främsta experter på stenåldern.

Ska man jämföra med andra fyndplatser på svenskt område får man gå till Skåne och Blekinge. Den plats som i fyndväg mest liknar Motala ström, med boplats och gravar på samma ställe, är Skateholm nära Trelleborg, som grävdes ut för 30 år sedan, med något yngre lämningar.
Paralleller har också dragits till Tågerup utanför Landskrona. Platsen grävdes ut i slutet av 1990-talet, liksom i Motala när Banverket skulle bygga ny järnväg. Där hittades också 11.000 år gamla lämningar samt en stor boplats från cirka 6.300 f Kr, cirka 500 år äldre än kultplatsen vid Motala ström. Även här levde folket av jakt och fiske.
– Det är en fullständigt unik sekvens av bosättningar. Vi fann en äldre som överges och några hundra år senare kommer människor tillbaka och allt blir annorlunda. Det är en helt ny typ av befolkning som kommer in, med ny teknologi, nya hus, gravar, konst, sättet att jaga. Det är ett av de tydligaste brotten man sett på en och samma plats, säger Per Karsten som ledde grävningen tillsammans med Bo Knarrström.
En viktig skillnad är dock att människorna i Tågerup tycks ha varit bofasta. Jägarna och fiskarna vid strömmen var mer rörliga, kanske levde här bara små grupper i taget. Men troligen samlades många på platsen när fisket respektive  jakten var som bäst.
– Vi ser här en centralplats, omgiven av mindre satelliter. Några har vi hittat tidigare, som en jaktstation nära Väderstad med ett enkelt stolpbyggt hus. Inga kulturlager, inga begravningar, inget hantverk. Man får tänka sig att de rörde sig mellan olika stationer med årstiderna, säger Fredrik Molin.
Arkeologerna framhåller att en så fullständig bild knappast kunde ha tecknats om det hade rört sig om en forskningsgrävning, det vill säga en som initierats av ett museum, universitet eller annan offentlig institution. Då räcker pengarna till betydligt mindre ytor än de man nu kunnat gräva ut tack vare medfinansiering av Trafikverket.
Men de stora infrastrukturprojekten blir färre och exploateringsarkeologins glansdagar kan vara räknade, med kulmen på 1990-talet.
– När vi grävde ut Tågerup var det första gången som exploateringsarkeologin fick muskler att göra sådana här jättelika ytavbaningar. På 70-80-talen var det en revolution när vi gick från att gräva små titthål till att göra hela obduktioner av byar, säger Per Karsten.
Många nya rön i dag kommer av att man jobbar mer tvärvetenskapligt i bredare team och att en helt ny teknik med avancerade DNA- och isotopanalyser gör att man får ut mer information av materialet.
Det är också viktigt hur man gräver, framhåller Fredrik Molin.
– Vi har grävt det mesta för hand, säkert 4.000 av de 7.000 kvadratmeter som vi grävt ut. Det ger ett helt annat resultat än an när man banar av med grävskopa. Man hittar fler saker, får en mer heltäckande bild.

De rika fynden vid Motala ström har skapat helt nya referenser och förväntningar på vad man kan hitta framgent i liknande miljöer från äldre stenåldern, förklarar Göran Gruber.
– Varje säsong har gett nya ”aha!” – vi har fått en mer komplex bild.  Det finns helt plötsligt fler paletter, färger att måla med en del som varit självklart inte är det längre. Förhållandet mellan boplats, grav och ritual. Det öppnar upp en massa frågor, till exempel om mobilitet och sociala strukturer. Vilka finns här och vilka finns inte här?
Det är dessa frågor som dagens arkeologer vill ha svar på. Att med hjälp av bland annat DNA- och isotopanalys komma nära inpå människorna, förstå dem och deras vardag och ritualer.
Få liknande platser grävts ut i Sverige, jämförelsematerialet är litet. Därför skrivs den äldre stenålderns historia om i Motala, som den skrevs om i Tågerup och Skateholm. Bilden nyanseras och kompliceras ständigt, förklarar Fredrik Hallgren.
– Varje gång man gräver hittar man något nytt, något man inte visste fanns.

Mats Karlsson

Den brutala bronsåldern

Publicerad i Forskning & framsteg 4/2013

Bronsålderns nordbor var inga fredliga soldyrkare. Tvärtom var deras vardag fylld av våld och hot, långväga handels- och plundringsfärder. Nya fynd görs i rasande fart och gamla tolkas om. Epoken framstår alltmer som en föregångare till vikingatiden.

Han bär svärd. Det är inget märkligt med det, för det gör 40 procent av alla människofigurer på Bohusläns hällristningar. Men svärdet är lyft. Det gör mannen unik i hela norra Europa. Arkeologerna Andreas Toreld och Tommy Andersson, som egentligen tänkt göra helg, drar efter andan.
Inte nog med det. Nyss har de, på samma häll, hittat en figur som med kraft stöter ett långt spjut i bröstet på en annan man, som går till attack med en påk. Det är den första och hittills enda kända dråpscenen på en hällristning i norra Europa.
Den där fredagseftermiddagen våren 2010 blir lång. Den enastående upptäckten följs av fler i samma område kring Brastad. Sammanlagt uppdagas 24 figurer med lyfta svärd under två säsonger. De båda arkeologerna har hittat ”våldets dal”, ensam i sitt slag.
– Kanske finns det liknande ristningar på andra ställen, men hittills har vi inte hittat några, säger Andreas Toreld som arbetar i det privatfinansierade Hällristningsprojektet.

Tillsammans med en rad nya fynd i Europa innebär ”svärdslyftarna” att historien om bronsåldern, som varade mellan 1800–500 f.kr, måste skrivas om. Samtidigt omtolkas tidigare fynd och ger en annan bild än den vi vant oss vid. Bland annat träder våldet fram, inte bara ur bronsåldern utan långt tillbaka ur historiens djup.
Den uppmärksammade boken Bronsåldersmordet (2009) av arkeologen och författaren Jonathan Lindström riktade mångas ögon på epoken.
– Den har länge legat dold under vikingatidens tjocka yllefilt som gömmer alla andra epoker, säger han.
I uppföljaren De dödas tempel (2011) vidgar han också vyerna kring människors världsbilder under den epok som föregick bronsåldern, den yngre stenåldern.
Epokindelningar kan vara vanskliga, de tenderar att betona skillnader snarare än likheter, ställa uppfattade kulturer mot varandra. Kontinuitet över epokgränser, regionala olikheter inom epoker och parallella kulturer riskerar att tonas ned. Men nu gör Lindström och andra forskare sitt bästa för att komplicera bilden.
För en eftervärld med new age-glasögon kan bronsålderns människor framstå som fredliga flummare som tutade i bronslurar, dansade i särk och offrade till sol- och fruktbarhetsgudar. Skillnaden är markant till de barbariska vikingarna som halvtannat årtusende senare, under åkallan av Tor, slog ihjäl folk över halva kontinenten.
Men det finns även likheter som nu lyfts fram. Det ironiska är att när bronsåldern träder ut ur vikingatidens skugga ser de båda epokerna förvånansvärt lika ut. Därmed är det inte sagt att människorna delade samma föreställningsvärld, men bronsåldersfolket börjar allt mer få konturen av föregångare till vikingarna.
Det är framför allt tre aspekter som i dag betonas efter att ha försummats eller tonats ned tidigare. 1) Bronsålderns vardag präglades av våld eller hot om våld. 2) Den materiella kulturen formades av långväga handelskontakter och resor. 3) Samhället var hierarkiskt. Alla för de tankarna till vikingatiden, även om det kan vara stora skillnader på skalorna.
– Vi ser gärna förhistorien som en gradvis evolution, från primitiva till mer komplexa samhällen. Men när det gäller bronsålder och vikingatid ser det ut som att liknande processer sker om igen. Det gäller att hitta nya grepp för att beskriva detta på ett bra sätt, säger Lene Melheim vid Oslo universitet som i december ledde en forskarkonferens på temat.
Ett syfte var att föra samman forskare om de båda tidsepokerna, som traditionellt studerats var för sig. Medan vikingaforskarna kunnat stödja sig på historiska källor har bronsåldersforskarna använt metoder och modeller från sociologi och etnografi för att tolka de arkeologiska fynden. Att epokerna liknat varandra har inte varit lika tydligt tidigare.
I december 2012 hölls även en konferens vid Göteborgs universitet om bronsåldern, där syftet var att sammanföra forskare som studerat olika aspekter av krigföring. Några av de största namnen inom bronsåldersarkeologi från minoerna på Kreta till Nordens hällristare fanns på plats.
– Vi ser över hela Europa framväxten av ett skiktat samhälle med ledare som fick sin status som krigare och kontrollerade produktionsresurserna med hot om våld. Krig förekom inte oavbrutet, men troligen ett konstant hot om våld, säger Christian Horn som ordnade Göteborgskonferensen.
– Mycket av krigandet skedde lokalt. Intensiteten var lägre men kriget inte därför mindre farligt. Det fanns där i en social kontext med handel och med ritualer. Det var en del av vardagen.

Fynden av de spektakulära svärdslyftarna kom som en blixt från klar himmel. Många av hällarna hade kartlagts tidigare, men äldre tiders forskare har både missat ristningar och tolkat andra fel. Solsymboler har i en del fall nu visat sig vara sköldar och vapen som man inte sett framträder tydligt.
Det kan i efterhand tyckas märkligt att den oerhörda mängden figurer med spjut, pilbåge, yxa, klubba eller svärd främst tolkats som fredliga människor involverade i symboliska ritualer eller möjligen jakt. Men just att svärden aldrig tidigare hållits i handen utan varit nedstuckna i sina skidor är ett faktum som lett tanken på fredliga vägar.
Kanske har de nyupptäckta ristningarna gjorts när svärdet var ett nytt vapen, att det var viktigt att visa det, resonerar Andreas Toreld. I senare ristningar gjorde man bara en svärdsskida för att markera svärdet och lämna händerna fria att hålla andra vapen.
Alla båtar på hällristningar har länge varit föremål för het debatt. En del forskare ger ristningarna rent rituell funktion medan andra anser att de avbildar verkliga skepp. Men pendeln har alltmer svängt över till de senares favör.
– Människor i kustsamhällen organiserade sig för att bedriva handel, för att överleva, för att skaffa sig de här metallerna. Vi får hällristningar med skepp, sedan skeppssättningarna med början på Gotland. Det kommer vapen i metall, vilket gör en väldigt stor skillnad. Men tidigare såg forskare bara ritualer, religiösa tecken, fruktbarhetskult – allt utom krig, säger Johan Ling vid Göteborgs universitet, som konstaterat att det finns 10 000 skeppsristningar i Bohuslän.
– Här var skärningspunkten för sjöfarten mellan de skandinaviska områdena, men även mellan de brittiska öarna och Europa. Här finns mest avbildade krigare i Norden. Det kan indikera att det försiggick både handel, krigföring och allianser. De som sysslade med handel var handelsmän, krigare och resande, så det var egentligen ganska likt vikingatiden.
Johan Ling har med isotopanalyser av nordiska bronsfynd funnit att kopparn i legeringen kom från bland annat Iberiska halvön, Sardinien och Alperna. En tenntacka som analyserats kom från Cornwall, som var en vanlig källa till tenn under epoken.
Via omfattande handelsnätverk med knutpunkter i dagens Danmark och norra Tyskland kom metallerna till Norden. Kanske for nordbor ända till de brittiska öarna. Metallerna betalades med bärnsten, som var hett eftertraktat på hela kontinenten.
Bronset var motorn som höll hela maskineriet i gång. Bronset gav status åt lokala hövdingar som var bra på att nätverka och det gav ära åt krigare som rövade i när och fjärran. Bronset gav även strålglans åt ritualer och följde stormännen i graven.

Tecken på bronsåldersvåld finns över hela Europa. Oerhörda mängder vapen har lagts i praktgravar, inte minst i Danmark, eller sänkts ned i vattendrag och mossar. Rituella vapen som inte kunde användas i strid, slog en äldre generation arkeologer fast. Men de hade fel.
Skador på skelett som visar på upprepat våld har förbisetts eller förringats som sällsynta undantag. Men allt har inte kunnat bortförklaras. År 1960 hittades i Norge en massgrav från bronsåldern med över 20 barn, unga och gamla som dödats brutalt. De hade även sår efter tidigare våld. Fyndet var länge unikt men har fått efterföljare.
Under 2000-talet har arkeologer hittat massgravar i Turkiet, Tjeckien och Tyskland där offren dödats med mycket kraftigt våld. Det som tidigare setts som undantag var kanske inte alls ovanligt. Gamla fynd granskas igen och nu ser man spåren av våld överallt.
Vid kanten av floden Tollense i nordöstra Tyskland upptäcktes 2008 lämningar av ett slagfält från 1200-talet f. Kr. Arkeologerna har hittills funnit kvarlevor av nära hundra män, de flesta unga, som dött en våldsam död. Det motsäger att forntidens krig bara utkämpades i form av bakhåll, räder och mindre skärmytslingar – eller rituellt och symboliskt. I Tollense möttes två härar ansikte mot ansikte och offren dumpades i floden.
Mängder av vapen har också påträffats. Bland dem finns träpåkar som bevarats väl i gyttjan vid floden, ett tecken på att fotfolket hade helt andra vapen än de praktsvärd som hittas i gravhögar. Svärd användes säkert också, men var för värdefulla att lämnas på slagfältet.
Med bronsen kom nya vapen som inte funnits tidigare, som svärdet och lansen. Det kom hjälmar och sköldar och med all ny utrustning en annan form av krigföring. I Medelhavet infördes den hästdragna snabba stridsvagnen som ytterligare förändrade kriget. Specialister som ryttare, hästtränare och smeder blev nyckelpersoner.
Med bronsen blev samhället skiktat, det trädde fram eliter som kontrollerade handel och tog makten över allt större områden.
– Bara i Danmark finns 50 000 gravhögar och det har hittats 2 000 svärd. Det kan finnas 20 000 svärd som inte grävts fram. Äldre bronsåldern var Nordens första välståndsperiod, det var den rikaste regionen i Europa. Sydskandinavien blev rikt tack vare bärnstenen, som värderades lika högt som guld. Ett kilo bärnsten motsvarade 200 kilo koppar i värde, säger Kristian Kristiansen, professor i arkeologi vid Göteborgs universitet.
I en banbrytande insats for han runt Europa och undersökte flera hundra bronssvärd. Han fann otvetydiga spår av strid, som hack i eggen, han fann svärd som reparerats gång på gång. Och han provade sig fram till hur man använde dem, visade att de var väl lämpade för strid. Länge ansågs att de stora bronssvärden var för otympliga att slåss med, att de därför bara kunde ha en rituell funktion. Förvisso har oanvända svärd hittats i gravar och vapenoffer i mossar, men många har varit väl använda, skadade och reparerade flera gånger. Sannolikt har de gått i arv i stormannasläkter i flera generationer innan de slutligen fått följa sin sista ägare i graven. Han presenterade sina rön i Tale of the Sword (2002).
– Jag kunde ta död på alla fördomar om att de bara hade rituell funktion, säger Kristian Kristiansen, som fört fram många nya, inte sällan kontroversiella, teorier om bronsålderns värld.

Tidigare bronsåldersforskares vilja att tillskriva allt rituella betydelser och funktioner är slående. Inget görs på lek för lekens egen skull, inget är vardagligt och banalt, inget är uselt och grymt.
Hur kunde det bli så fel, trots att bevisbördan kan tyckas ha varit överväldigande? Hur kunde en närmast enig arkeologkår bortse från alla tecken på våld och krig som omgav dem?
Lika lite som andra vetenskaper är arkeologin immun mot politiska strömningar. Samhällets syn på våld avspeglas både i de frågor forskarna ställer sig och hur de tolkar sina fynd. Under 1800-talets och det tidiga 1900-talets imperialism var andra folk råa vildar som skulle ”civiliseras” med våld. Men andra världskriget med förintelse, terrorbombning av civila och atombomben avslöjade oss som de råa vildarna.
Urbefolkningarna som utrotats eller förpassats till reservat omvärderades nostalgiskt när de inte längre var något hot. Våld och annat ”dåligt” beteende bland dem kunde då skyllas på inflytandet från kolonialmakterna. När miljöförstöring och andra baksidor av vår livsstil uppmärksammas allt mer framstår ”vildens” liv för många som äkta och sunt. Vi har drömt oss till en fjärran, mer oskuldsfull värld. Men fanns den verkligen?
Myten om den ädle vilden härrör från den franske upplysningsfilosofen Jean-Jacques Rosseau, som ansåg att människan i grunden är god. Våld uppstod först med det privata ägandet som skapade ojämlikhet, ansåg han. Mot den synen brukar man ställa hans engelska 1600-talskollega Thomas Hobbes, som ansåg att människan är krigisk och att livet i naturtillståndet var ”ensamt, torftigt, obehagligt, djuriskt och kort”.
Om Rousseau haft störst inflytande under det kalla kriget så har Hobbes blivit mer på modet efter murens fall. Det är inte bara bronsåldern som omvärderats utan synen på krig i forntiden över huvud taget. Exempelvis ser forskarna nu det våld urbefolkningarna på de amerikanska kontinenterna utövade före Columbus. Tidigare har de setts som fredliga men tvungna att ta till vapen när kolonisatörerna kom.
Det som satte fart på omvärderingen var Lawrence Keeleys bok War Before Civilization från 1996. Han visade övertygande att förhistoriska krig skördade betydligt fler offer än dagens, räknat i andel av folkmängden.
År 2011 kom Harvardpsykologen Stephen Pinkers bok The Better Angels of Our Nature, där han utgår från liknande siffror i en massiv statistik och sedan söker psykologiska förklaringar till varför vi blivit allt fredligare under historiens gång.
Pinker beskriver till exempel Gamla testamentet som en provkarta över alla de hemskheter människor kan utsätta varandra för: tortyr, massvåldtäkter, folkmord, etnisk rensning. Inte ens Edens lustgård går fri. När Kain dödade Abel strök en fjärdedel av världsbefolkningen med, framhåller han.
Gamla testamentet utspelar sig under Medelhavsregionens bronsålder. Poängen är inte om alla historier är bokstavligt sanna eller inte, utan att de avspeglar ett samhälle där utstuderat och grymt våld inte var ovanligt, menar Steven Pinker som gått igenom en lång rad exempel ur förhistorien.
Enligt vissa beräkningar dödades i jägar- och samlarsamhällen uppemot 15 procent av befolkningen av våld, mot bara 3 procent när människan blev bofast bonde. Under det krigiska 1900-talet hade siffran sjunkit till nedåt 1 procent och andelen fortsätter att minska, enligt Steven Pinker.

Bilden av bronsåldern som tecknats här är varken fullständig eller slutgiltig. Snarare är risken stor att den kommer att förändras och bli mer komplex. De senaste tio åren har forskningen om bronsåldern accelererat och fler omvälvande fynd och omvärderingar är troligen att vänta.
En omdiskuterad fråga nu är hur spritt krigaridealet var, vad det innebar och hur härskare valde att förknippas med den attraktiva identiteten. En del forskare kritiserar dock fokuseringen på de manliga idealen och anser att det ger en skev bild. Bronsålderns religion och världsbild är en annan fråga som förblir omstridd.
Vad är då det viktigaste som kommit fram på senare år?
– Under de senaste åren har det varit ett antal större utgrävningar, till exempel i Apalle i Uppland, Fosie utanför Malmö och i Linköpingstrakten. Tidigare har man tittat mycket på föremål och hällristningar, nu gräver man ut större gravfält och boplatser. Det ger bättre kunskap om vardagen. Det kompletterats av utgrävningar av borgar med både militära och kultiska funktioner, säger Jonathan Lindström.
– Att samhället var så skiktat. Högst upp fanns krigsherrarna, som i dagens Afghanistan. De var ståtliga figurer med hög status, men de kunde också vara brutala. Det började redan under yngre stenåldern, men skalan växer markant under bronsåldern, säger Christian Horn.
– Att bronsålderns samhälle var verkligt komplext och likt vikingatiden. Mycket av det vi trott var nytt för järnåldern uppkom redan på bronsåldern. Vi har underskattat både metallhandelns omfattning och människors rörlighet. Under bronsåldern kom den första globaliseringen, säger Kristian Kristiansen.

MATS KARLSSON

Jakten på jarlens gener

Publicerad i Fokus 13/2012

Jakten på Birger Jarls gener går vidare i en följetong där kungliga gravar öppnas under allt större uppmärksamhet. Men arkeologerna nöjer sig inte med att veta vem som vilar var. De vill veta allt om medeltidskungarnas liv. Och snart kan de få det.

När Karl Knutsson Bondes grav i Riddarholmskyrkan i Stockholm nu öppnats handlar det inte enbart om att hitta Magnus Ladulås, som visat sig inte alls vara grabben i graven bredvid. Arkeologerna sätter nu in hela sitt batteri av DNA-analyser och annan högteknologi i hopp om att kunna destillera fram hela livshistorier ur knotorna.
DNA-analys har blivit den felande länken mellan historia och arkeologi. Den kan inte bara bekräfta vilken kung som ligger i vilken grav; tillsammans med isotopanalys och andra nya metoder avslöjar den också mycket om kungarnas och högadelns liv. Något som arkeologerna inte kunnat berätta mycket om, trots att många kungar är väldokumenterade historiskt.
Men dagens snabba utveckling av DNA-tekniken är en revolution för arkeologin.
– Inom molekylärgenetiken går vi igenom ett paradigmskifte. Plötsligt har vi fått tillgång till extremt kraftfulla verktyg, som skulle framstått som science fiction bara för fem år sedan.
Han är forskare i arkeogenetik vid Stockholms universitet och har lett analyser efter flera uppmärksammade gravöppningar de senaste åren.
Inom en inte alltför avlägsen framtid kommer man att kunna rekonstruera en människas hela liv, tror osteologen Maria Vretemark från Västergötlands museum i Skara. Hon är vetenskapligt ansvarig för försöken att finna kung Magnus Ladulås kvarlevor och bekräfta att det är hans far Birger Jarl som ligger begravd i Varnhems klosterkyrka i Västergötland.
– Mänskliga kvarlevor innehåller material man aldrig anat, man kommer att kunna ta fram en människas livshistoria. En anonym medeltidsmänniska är nog så intressant. Men här är det extra intressant eftersom det är människor som påverkat vår historia, säger Maria Vretemark.
Boom!
Plötsligt mullrar det till i underjorden. Långt därnere sprängs Citybanan fram, men det är inte skakningar från den som bringat oreda i kungagravarna. I Karl Knutsson Bondes grav har benen legat huller om buller sedan medeltiden efter flyttar mellan olika gravar.

I Magnus Ladulås gravtumba låg tre skelett, som alla visat sig vara från 1400-talet, ett par hundra år yngre än kungen. I Karl Knutssons grav fanns sju skelett som nu pusslas ihop och analyseras. Ett vet man är Knutssons, två andra är kandidater till att vara kvarlevorna efter Ladulås och hans sonson Magnus Birgersson.
Det är nästan ett sekel sedan kungagravarna öppnades förra gången. Det gjordes 1916 av Carl-Magnus Fürst, som saknade avancerade verktyg för att datera och analysera skeletten. Inte ens röntgen fanns, än mindre datering med kol-14-metoden, DNA-tester eller CR-scanning som ger 3D-bilder av skallar och annat.
Kungagravar öppnas inte ofta och mellan varven hinner teknik och metoder ta gigantiska språng. Kungarna och kretsen kring dem är därför föga utforskade arkeologiskt. Det är omvända världen jämfört med alla de tusentals anonyma människor vars knotor grävts upp och studerats under lupp av generationer av arkeologer.
Vad kan man då få reda på om individerna?
– DNA-prov kan till exempel ge svar på om de hade medfödda sjukliga förändringar. Just det med sjukdomar tror jag kommer att utvecklas enormt. Isotopanalyser kan visa vad de åt och var de bott. Tänder, som växer hela livet, visar till och med hur de haft det som barn, säger Maria Vretemark.
Att kungligheter och adel hängav sig åt frosserier, inte minst vid kröningar, är välkänt. Men åt de och drack sig till döds, som den sentida ”fursten” Jan Stenbeck? Nej, det är inte alls säkert. Medeltidsmänniskor saknade visserligen penicillin och andra läkemedel som minskat dödligheten drastiskt, men de levde hälsosammare liv, rörde på sig mer och var mer utomhus vilket ger mer D-vitamin som stärker skelettet.
Maria Vretemark håller upp Karl Knutssons överarmsben med markanta muskelfästen. Han var en kraftkarl.
– Hela samlingen här tillhör samhällets översta skikt. Nu kan vi jämföra med vanliga stads- och landsbygdsbor vad de åt och vilka förslitningar de hade. Deras sociala status syns i skelettet. De var till exempel längre och deras tänder mindre slitna.

DNA-analyser görs rutinmässigt på bland annat medicinska institutioner, rättstekniska laboratorier och biologiska forskningscentra. För ett tiotal år sedan gjorde de också entré i den arkeologiska världen.
En analys går till så att man först extraherar arvsmassan, borrar fram den ur tänder eller andra ben. Sedan tvättas föroreningar av annan DNA bort. Därefter mångfaldigas arvsmassan, på kroppens eget sätt, med ribonukleinsyra som kopierar DNA-koden och ger ett större material. Till sist sekvensieras DNA, det vill säga att kedjorna av aminosyror kopplas i rätt följd.
Men att ”tvätta” DNA från forntida och historiska personer är svårt. Att det inte ens är enkelt med modern arvsmassa visar exemplet Ingmar Bergman, där DNA från en labbtekniker isolerades av misstag och gav resultatet att Bergman inte var släkt med sin mor.
Att isolera rätt material är grannlaga, särskilt om man bara har pyttelite DNA som dessutom hållits i många händer genom seklerna. När man väl lyckas finns bara ett labb i landet, Genomcenter i Uppsala, som sekvensierar DNA. Många står på kö och det tar tid att få svar.
Det är just i denna hoppussling av DNA-kedjorna som revolutionen pågår.
– Vi kan nu samla in väldigt mycket data och sekvensiera extremt stora mängder på kort tid. För 7-8 år sedan kunde det ta ett halvår om du bara hade några korta DNA-fragment. Nu plötsligt kan jag få fram en miljon gånger så mycket data på en kväll. Vi går från att skrapa på ytan till att sekvensiera all DNA som individen har, säger Anders Götherström.
Tidigare har forskare arbetat med ytterst små fragment historisk DNA. Om modern DNA är en bok man kan bläddra i och läsa utan större problem så är historisk DNA enstaka bokstäver eller delar av ord som man ska pussla in utan att ens veta sidan.
Med den teknik som nu revolutionerar analysen kopierar man allt material man har. Med bioinformatik – avancerad statistik – skiljer man sedan gammal DNA från ny.
– De största maskinerna just nu sekvensierar motsvarande 30 hela genuppsättningar, man får ut 120 miljarder baspar. Just gammal DNA har vi arbetat med det så länge att vi vet hur det faller sönder, hur skador ser ut om det legat i jorden. Vi kan använda de skadorna för att med stor säkerhet plocka fram det som är gammalt, säger Anders Götherström.
– Än så länge är det ett litet fåtal som använder det här, men det är mycket kostnadseffektivt och om några år kommer alla som arbetar med gammal DNA att göra det.
Även isotopanalys utvecklas snabbt. För ett tiotal år sedan började man snegla på enskilda individers livshistoria. De senaste fem åren har man studerat essentiella aminosyror som inte kroppen kan producera, utan man måste få i sig via maten. Syrorna har olika sammansättning på olika platser och visar hur människor flyttat. Grundämnen som strontium och svavel avspeglar den lokala geologin.
– Vanliga ben omvandlas hela tiden och de avspeglar en människas sista 10-15 år. Men i tänderna, som inte nybildas, kan man se hur någon flyttat från sex års ålder. Det fungerar även med mycket gammalt material. Vi kommer att få se fler berättelser om hur människor levt, ända tillbaka till neanderthalarna, säger professor Kerstin Lidén, chef för Arkeologiska forskningslaboratoriet vid Stockholms universitet.

Skulle det bli bom igen, att Magnus Ladulås kvarlevor inte ligger i Karl Knutssons grav, är han förlorad i historiens mörker och ett virrvarr av ben.
Men än är inte den kungliga gravkyrkan färdigutforskad. Maria Vretemark visar en ritning som gjordes vid gravöppningen 1916. Mellan Karl Knutssons och Magnus Ladulås gravar finns ett utrymme som inte öppnats. Om där är en grav eller inte är okänt.
Trots all ny teknik är det inte säkert att gåtan om var Birger Jarl och hans familj har sina sista vilorum kan besvaras. Om gravarna öppnas igen om hundra år har arkeologerna nya metoder och nya frågor. Fast kanske inte ens då går det att hitta alla svar.
– All information i arvsmassan kan man ta fram. Signalement är lätt, hårfärg, ögonfärg och en del annat. Men människan är kanske inte bara summan av sina gener, säger Anders Götherström.

Mats Karlsson