Publicerad i Teknikhistoria 2/2020
Metallkapsyler började tillverkas i Sverige på 1870-talet, men det dröjde 50 år innan de klarade sig på egen hand. Ett svenskt världspatent gjorde till sist korken onödig.
Alarik Liedbeck såg genast Eberhard Segers kapacitet. Det fanns inte ett tekniskt problem som han inte kunde lösa.
Deras vägar korsades 1879 när Liedbeck återvänt från Paris, där han haft sin bas som sprängämneskonsult. Som chef för Alfred Nobels fabrik i Vinterviken hade han skaffat sig ett kunnande större än någon annans i Europa inom tillverkning av sprängämnen.
Den tjugo år yngre Eberhard Seger var däremot i början av sin bana. Att de två skulle bli kompanjoner i kapsylbranschen var minst sagt otippat.
De möttes på J E Erikssons verkstäder i Stockholm, ett av landets största verkstadsföretag. Eriksson hade tillverkat alla Nobels maskiner och elektrifierat huvudstadens gatubelysning. Hans lokaler hyste även mindre företag och labb för allehanda uppfinnare. Här samlades en brokig skara ingenjörer, som Seger och Gustaf de Laval.
Segers karriär skulle bli lång och lyckosam. Han uppfann en ångturbin med dubbla skovelhjul roterande åt var sitt håll, en vibrator för sjukgymnaster och den första kompakta svenska dammsugaren för hemmet – en förbättring av en amerikansk modell.
Ett av företagen i Erikssons fastighet var Stockholms kapsyl- och stanniolfabrik, den första i Sverige, startad av chalmeristen Alarik Olbers. Eriksson tillverkade även dennes maskiner, troligen efter utländskt patent. Men Eberhard Seger insåg att de kunde bli bättre. 1881 fick han patent på en egen kapsylmaskin, den första svenska.
Att hålla bubblande champagne och skummande öl på plats i sina flaskor var ett problem, även om korkarna lackades fast. Men 1842 valsade britten John Thomas Betts fram en tunn bly- eller tennhylsa som klämdes fast över flaskhalsen, medan en fransman 1844 satte en liten metallbricka mellan champagnens kork och det hampasnöre som skulle hålla den på plats.
Champagne var nu ingen dryck för de breda svenska folklagren, men det dracks desto mer öl. Flaskorna förslöts med korkar som skars till manuellt. Men steg för steg kom maskinerna in.
Wicanders korkfabrik i Stockholm blev 1868 först i världen med maskintillverkad buteljkork. 1877 startade Olbers sin kapsylfabrik, 1886 standardiserades ölbuteljerna i hela landet, med en stor rund knopp kring mynningen. Samtidigt började mjölk att säljas på glas. Ölflaskorna munblåstes fortfarande – först 1910 började Surte glasbruk maskinblåsa buteljer.
Kapsylmaskinerna köptes från Tyskland och England, eller legotillverkades i Sverige. Segers patent var sannolikt en modifierad version av Betts maskin, men frågan är hur bra den blev. Ett år efter patentet gick Olbers kapsylfabrik omkull 1882. Konkursen blev långdragen och under tiden passade Seger på att förenkla och fintrimma sin kapsylmaskin.
1886 fick han ett nytt patent, och två år senare köpte han och Liedbeck spillrorna av Olbers företag. De startade Svenska kapsylfabriken som blev en framgång och fanns kvar till 1966.
Segers kapsylmaskin fungerade så att en några millimeter tjock trissa av stanniol – valsat tenn – stansades ut. Den lades ovanpå ett vertikalt rör och trycktes ned av en pistong så att den vek sig in mot denna och följde med ner i röret, vars diameter stegvis minskades.
På så sätt blev stanniolen tunnare och tunnare för att till sist bli en hylsa som placerades över flaskhalsen med kork i och klämdes fast. Jobbet gjordes framför allt av kvinnor.
Det startades nu kapsylfabriker på bred front, i Göteborg, Hässleholm, Gävle, Malmö och en till i Stockholm. Kapsylerna sattes på spritbuteljer, mjölkflaskor, mineralvattenflaskor och i början av 1900-talet på de första läskedryckerna.
Men ölen skulle dröja – ”knoppflaskan” lämpade sig inte för kapsyler. Först 1932 kom skiftet.
Mellankrigstiden var svår för många industrier, med materielbrist och sjunkande lönsamhet. Under 20-talet började Svenska kapsylfabriken och andra att bredda tillverkningen med aluminiumtuber.
Så 1932 lanserade Josef Jonsson på Svenska patentkorkfabriken i Linköping Alka-korken, som skulle sätta Sverige på kapsylernas världskarta. En första variant fick han patent på redan 1907, där korken täcktes av en tunn aluminiumfolie med en ”flärp” som man greppade och rev av en remsa ett varv under flänsen kring mynningen.
Under krisåren slutade man munblåsa glasbuteljer och ölflaskorna fick dagens utseende när knoppen byttes mot fläns. Jonssons kapsylmaskin från 1925 – världens första helautomatiska – blev nu en exportsuccé!
Tricket med Jonssons nya rivkapsyl var att korken för första gången kröp upp ur flaskan och krympte till ett millimetertunt lock på mynningen, som kapsylen trycktes fast över. På så sätt sparade man massor med kork, som blivit väldigt dyrt. Rivkapsylen levde kvar långt inpå 70-talet, då den ersattes av något tjockare kapsyler där man i stället drog flärpen rakt upp.
Under 60-talet kom kronkapsylen på dagens öl- och colaflaskor in, en amerikansk uppfinning från 1892, liksom skruvkorken som patenterades i USA 1936. I samma veva lades Svenska kapsylfabriken och andra tillverkare ned.
I början av 80-talet fick läsken plastkapsyl och det är först då som naturkorken till sist mötte sitt öde och ersattes av en tunn hinna mjukplast inuti kapsylen.
Mats Karlsson
Raivi reportage 