Publicerad i Språktidningen 2/2009
Än i dag framkallar 1970-talets nya skrivstil rysningar. Reformen var radikal, men Skolöverstyrelsen schabblade bort den. Elevernas handstil fördärvades och lärarna led. Några av dem skapade egna stilar.
– Vi hade jättesvårt att lära oss den nya stilen och såg ögonblickligen att det skulle bli väldigt svårt för våra elever. Men det var obligatoriskt, säger Inger Grälls Lind som var lärare i Rättvik.
Året var 1975 och för första gången skulle alla Sveriges skolor lära ut samma skrivstil. Den sägs ha förstört en hel generations handstilar och har pekats ut som en av orsakerna till dagens särskrivningar.
Stilen skapades av kända kalligrafer, vilket bidrog till att lärare såg den som ett toppstyrt elitprojekt. Nyutbildade lärare mötte ”SÖ-stilen” på lärarhögskolan, men många andra kände sig överkörda. Trots deras protester dröjde det tio år innan Skolöverstyrelsen tillät andra stilar.
När SÖ backat frågade studierektorn på Inger Grälls Linds skola om någon hade en idé om vad de skulle göra. Inger erbjöd sig att be ett förlag ta fram en ny skrivbok. ”Du kan väl göra en själv”, blev det oväntade svaret.
Men Inger Grälls Lind nappade.
– Jag kallade samman mina lågstadiekollegor i kommunens alla skolor. Vi utgick ifrån den stil som gällde före SÖ-stilen. Lärare hade filat på den i flera hundra år, allt svårt hade slipats bort och den var pedagogiskt perfekt.
Inger hade ständig kontakt med kollegorna som bollplank och till sist var alla överens. Resultatet blev Söderåsstilen, efter skolan med bästa förslaget.
– Inget kom till av en slump. Vi kunde argumentera för varje bokstav, varje bindning.
1989 kom skrivboken och den slog knock direkt, berättar hon.
– De ringde från förlaget: ”Inger, du anar inte vad du har ställt till med!”
Läroplanen för grundskolan 1969, lgr69, fullbordade den största skolreformen sedan folkskolan infördes 1842. Den gav oss mängdlära och Fritt valt arbete. Den gav oss en ny skrivstil, på skolspråk förskrift, som också skulle avspegla läroplanens vision:
”Undervisningen i handskrivning skall bedrivas så, att den väcker lust och intresse hos eleverna att tillägna sig och bibehålla en tydlig handstil. /—/ Bokstavstyper som används vid elevernas skrivning bör vara enkla och klara. Vid val av förskriftstyp bör beaktas att den skall vara lätt att skriva och lätt att läsa.”
Förskriften gick ut på remiss och lärarna fick möta den i Pedagogiska meddelanden från Skolöverstyrelsen, där formuleringarna i lgr69 preciserades:
Bokstäverna skulle vara ”fria från utsmyckningsformer” och likna tryckbokstäver för att stärka sambandet mellan läs- och skrivträning. Stilen var gemensam för hela landet, för att undanröja problem vid flyttning, och lik utländska stilar för att underlätta ”internationell kommunikation”.
Det påstås ibland att bokstäverna skulle kunna läsas av dator, fast det verkar vara en efterhandskonstruktion. Däremot skulle siffrorna, på begäran av posten, vara ”optiskt läsbara”.
Remissen resulterade i att några bokstäver – versala E, I och J – ändrades till formen. I SÖ:s lärarhandledning från 1972 formulerades visionen slagkraftigt:
”Vår tid fordrar en lättläst och lättskriven skrift, som är funktionell, enkel och saklig och utan förkonstlade och pretentiösa former. En skrift, som ligger i linje med den moderna, funktionella formgivningen på andra områden. En skrift, som är representativ för tiden.”
Fast funkisen var redan död. När förskriften nådde skolan, 1975, var stilidealet något yvigare.
Klokt nog infogade SÖ en brasklapp: ”Alla förskriftstyper gör ett stelt intryck. En förskriftsstil är och skall vara opersonlig. Det personliga och särpräglade i varje handstil skapas av skrivaren själv”.
Nog blev handstilarna särpräglade.
1969 kom Inger Grälls Lind till Dalstugans byskola i Rättviks finnmark, vid gränsen mot Hälsingland. Hon var byns enda lärare och i den pyttelilla klassen med blandade årskurser gick även hennes egna barn. Hon blev lika mycket reservmamma som lärare.
På lunchen gick alla hem till en gumma som lagade maten på vedspis och dukade upp den på sitt eget köksbord. Det hände också ibland att Inger tog med sig barnen hem och stekte pannkakor.
I Dalstugan skulle Inger Grälls Lind förverkliga Skolöverstyrelsens visioner.
– Jag blev helt ställd. Stilen var inte konsekvent och inte lämpad för en sjuåring. Ena gången skulle de binda ihop en bokstav och andra gången inte.
– De små flickorna som var så ambitiösa, de grät för att de inte kunde göra så fint som de ville. Pojkarna var smartare och gav upp direkt, de insåg att de inte skulle greja det. Men det var obligatoriskt.
Fast den nya tidens krav omfattade inte bara skrivstilen. Snart hade posten inte längre råd att driva ett kontor för byns själar. Sedan blev skola och skjuts för dyrt för kommunen. Efter Inger Grälls Linds ”mest berikande nio år” lades Dalstugans skola ned.
Men SÖ-stilen levde kvar.
Vad var det som väckte sådana känslor?
Ska man hårdra det handlade striden om tre bokstäver. SÖ-stilen bands inte alltid samman i löpande skrift och gemena g, j och y fästes exempelvis inte till nästa bokstav.
Men stilen var inget nytt påfund. Den lanserades redan 1941 av Bror Zachrisson. Han utgick från en engelsk skrift som blivit populär även i Amerika. Den baserades i sin tur på 1400-talets italienska antikvakursiv.
Tryckkonsten hade förstört handskriften, ansåg radikala grafiker. På barockens 1600-tal broderades tryckbokstäverna ut, vilket kopierades i skrivstilarna. I slutet av 1800-talet hade snirkligheten gått för långt, enligt grafikerna.
Sedan kom funktionalismen och Bror Zachrisson skapade normalskriften. ”Av en handstil fordras att den skall vara: Tydlig. Lättskriven och snabb. Estetisk och tilltalande”, skrev han i sin bok Skriftens ABC.
Men den renskalade stilen retade gallfeber på lärarna. ”En långvarig och intensiv kontrovers mellan folkskollärarna och mig pågick i mer än två decennier”, berättade Bror Zachrisson senare.
Likväl lyckades han få politikernas gehör för en välskrivningskommitté, som bildades 1942. I samma veva dömde SÖ ut en rad äldre skrivkurser och förordade normalstilen.
1957 tillsattes en skolberedning som skulle staka ut framtiden efter folkskolan. En ny välskrivningskommitté bildades och 1963-65 utvärderades en något modifierad normalstil, som sedan valdes av SÖ.
Kalligrafen Kerstin Anckers, känd bland annat för sina vackra Nobeldiplom, lade sista handen vid stilen. Hon var även med och tog fram undervisningsmaterial och lärarhandledningar. Det är inget hon gärna diskuterar i dag, men hon har skrivit ned sina erfarenheter:
”Arbetet blev minst sagt både slitsamt och långtråkigt förutom att det var dåligt betalt i förhållande till min kompetens och jag förlorade mycket av min experimentella lust och förmåga. Min tidigare så pålitliga arbetsgläjde byttes mot en saklig, uttorkad pliktkänsla som nästan fick mig att avsky de älskade bokstäverna.”
Men reformen kom tio år för sent och lärarna förbereddes för dåligt, anser hon. När SÖ schabblade bort reformen och vägrade svara på kritiken fick hon ta smällen, tycker Kerstin Anckers.
– Jag blir nästan aggressiv bara saken kommer på tal, säger hon.
Inger Grälls Lind kom till en ny skola i Rättvik och fick kollegor. I lärarrummet hörde hon hårresande berättelser om elevernas och lärarnas problem med SÖ-stilen. Det fanns en motståndsrörelse, även om ingen vågade starta ett uppror.
– Vi led i tysthet med eleverna. Vi pratade med varandra: ”Kommer du någon vart med den?”
Några protesterade offentligt. En av dem var småskollärarinnan Maj Myhrman, som fått skrivstilsförslaget på remiss. I februari 1972 skrev hon i Östgöta Correspondenten:
”Här var inte barnen det viktiga, utan bokstavstyperna. Enligt SÖ:s anvisningar skall de nya bokstavstyperna övas en och en på gammaldags manér. De flesta bokstäverna är textat stela och den bindning som föreslås är oerhört komplicerad.”
Att barnen själva skulle kunna gå över till bunden stil stämde inte med hennes erfarenhet, förklarade hon.
Den omstridde psykologen Lennart Bergström var obarmhärtigt och skrev att ”i den framlagda förskriften syns t ex inte ha eftersträvats något närmare samband med faktiska erfarenheter av barns skrivmotorik eller olika personlighetsfaktorers uttryck i rörelsegestaltningen.”
Så lät kritiken.
Men Arne Arnqvist, som var med och införde reformen på Skolöverstyrelsen, håller inte med.
– Det var ingen piska på att det skulle se ut så där, men en del lärare ogillade att man fick lyfta pennan, säger han.
Reformen spreds via 24 länspiloter som utbildade lärarna. Det gick bra med lågstadielärarna, men mellanstadiets lärare var ”mer ljumma”, anser Arne Arnqvist.
– Många tog det personligt. De hade känslomässiga argument, att man skulle kunna läsa farmors och farfars brev.
I riksmedierna klingade kritiken av ganska snart och överskuggades av debatter om Skolans inre arbete (SIA), hemspråk och betygens vara eller inte vara. Men i lärarrummen pyrde det. Kokade.
Gunilla Ekström i Åtvidaberg var en av alla lärare som såg problemen.
– Jag märkte att de elever som var motoriskt svaga hade svårigheter. Man skulle lyfta pennan mellan bokstäver, det blev ett enda sammelsurium. De fick lika långa avstånd mellan bokstäver som mellan ord, berättar hon.
Problemen gjorde att det inte blev någon större skillnad mellan att texta och att skriva skrivstil. Gunilla Ekström trotsade SÖ och började lära ut en bunden stil. Och hon skrev en lärobok med en kollega.
Den kom ut 1987 och ett par år senare följde Inger Grälls Linds bok. Alla fördämningar hade brustit.
När striden rasade stod SÖ och kalligraferna mot lärarna och eleverna. Men efter floppen ställdes SÖ ensam mot kalligrafer, lärare och elever. Här gällde det att hitta en utväg och snart gavs möjligheten till en ordnad reträtt.
1981 beslutade regeringen att myndigheternas detaljkontroll skulle minskas: ”Regler som inte längre behövs skall upphävas”. Skolöverstyrelsen plockade bort skrivstilsobligatoriet, även om det dröjde till 1985.
I en utvärdering konstaterade Skolöverstyrelsen att hela 77 procent av eleverna hade problem med att binda ihop bokstäverna! ”Under mina 31 år som lärare tror jag att skrivstilen aldrig varit så ful som nu, i procent sett”, skrev en lärare i sitt enkätsvar. Kritikerna såg rapporten som sista spiken i SÖ-stilens kista, men den innehöll flera nyanser.
Det konstaterades att bara var fjärde högstadielärare regelbundet undervisade sina elever i handstilsvård. Bara en av tre lärare i grundskolan hade lärt sig stilen i sin utbildning. Ett fåtal förkovrade sig vidare.
Olof Johansson från Konstfack satt med i den arbetsgrupp som avvecklade SÖ-stilen. Han förstår att lärarna hade svårt att binda bokstäverna. Inte en enda skaffade den handledning som togs fram, hävdar han.
Att äldre stilar sågs som vackrare är inte heller märkligt, enligt Olof Johansson:
– Det berodde på att man övade att skriva väldigt mycket förr. Den tid man senare använde till att lära barn skriva är försumbar.
Vad rekommenderade då arbetsgruppen efter två års gnuggande av geniknölar? SÖ-stilen! Trots att den modifierats av kalligrafen Annika Rücker och tillät bindningar från djupstaplar togs den inte emot med applåder. Men den var frivillig.
I dag är Inger Grälls Lind pensionär och bor i barndomshemmet en bit utanför Leksand. Hon har skrivit en bok om hembyn Åkersbodarnas historia, som byborna forskat fram ihop. Bland annat jämför hon dagens dialekt med inspelningar från 1960-talet och beklagar att den blivit mer rikssvensk.
– Vi får inte tappa tråden, då har vi ingen identitet.
Från Åkersbodarna är det inte långt till skolan där hon och hennes sju syskon gick som barn och lärde sig skriva med kursen Tomten. Där är nu systern Ingrid lärare och hon försöker lära eleverna Ingers stil. Men skolan har inte råd med läroböckerna, så Ingrid tvingas hålla till godo med böcker hon rotat fram i källaren. Stilen är snarlik, så det fungerar väl någorlunda.
I stort sett alla skrivstilsböcker sedan 1980-talet har skrivits av kvinnliga lärare. Det är omvänt läge mot för hundra år sedan, då manliga kalligrafer höll i pennan. Kanske säger det något om skrivundervisningens status.
I dag är läget i skolorna än mer splittrat än före SÖ-stilen. Runt landet används en mängd stilar, rent av olika inom samma skola. I den mån skrivstil över huvud taget lärs ut är de flesta är varianter på äldre tiders skrift.
– Det är bunden stil som gäller. Den är allenarådande, säger Inger Grälls Lind.
Men frågan är om det egentligen spelar någon roll vilken stil som lärs ut när försvinnande lite tid läggs på att träna handskrift.
I en magisteruppsats från Konstfack konstaterar bildläraren Hans Presto att fyra av fem elever inte använder skrivstil utan textar. De uppfyller dock skolans minimikrav på att ”skriva för hand så att mottagaren kan förstå”. Av SÖ-stilen ser han inga spår.
Läget har knappast blivit bättre sedan uppsatsen kom 2000, anser Hans Presto.
– De sista damerna på lärarhögskolan som kunde sådant här rationaliserades bort i den vevan. Man kan bli lärare på lågstadiet utan att någonsin träffa någon som kan skriva.
Enligt nuvarande läroplan, lpo94, ska bildlärarna lära ut skrivstil, men det är en uppgift som de inte prioriterar högst. Sedan ska lärarna i svenska och andra ämnen bygga vidare på en grund som aldrig lagts.
SÖ-stilen var förvisso radikal, men det förklarar inte alla de känslor som stilen väcker än i dag. Skolöverstyrelsens stora misstag var att inte förankra reformen. Den var ett påbud uppifrån, en ovälkommen present som damp ned i katedrarna. Och lärarnas bristande entusiasm smittade av sig på eleverna.
Har då skrivstilen någon framtid i e-postens och sms:ens tidevarv?
– Äldre lärare lägger sig vinn om att lära ut det här, men de yngre står ju helt handfallna. Den generation som inte fick lära sig skrivstil står nu i katedern, säger Inger Grälls Lind och hoppas på nästa generation, den första som gått grundskolan efter SÖ-stilen.
Kerstin Anckers har ett räddningsförslag i fem punkter: 1) Återinför en enhetlig handstilsundervisning men motivera lärarna först 2) Separera läs- och skrivundervisningen 3) Återinför träning i handskrift på lärarhögskolorna 4) Avsätt separat tid till skrivövningar under hela lågstadiet 5) Blanda inte ihop skrivstil med kalligrafi!
I den känsliga frågan om bindning skrev hon i 1972 års handledning om g, j och y: ”Pennlyft efter djupstaplar för att undvika öglor och långa bindningslinjer”. Men hon har senare sagt sig vara redo att acceptera bindning.
Här har hon stöd av Bror Zachrisson, som redan i Skriftens ABC förklarade: ”Öglorna på staplarna förekommer inte annat än i de fall då man binder g, j och y med följande bokstav, eller då f föregås av en bokstav.”
Kanske talar tiden trots allt för SÖ-stilen?
MATS KARLSSON
Frilansjournalist som tillhörde första elevkullen med SÖ-stilen.
Raivi reportage 