Han var Norrlands Robin Hood

Publicerad i Släkthistoriskt forum 2014

Han var jägare av Guds nåde, Erik Olof Älg i norra Ångermanland – en Robin Hood som under nödåren på 1860-talet blev tjuvskytt och gav älgkött åt svältande familjer på skogen. Här är verkligheten bakom skrönorna.

Erik Olof Olofsson hette han, var född och bosatt i den lilla byn Stensvattnet i socknen Bodum i Ångermanlands nordspets. Förstälgen sin sköt han redan före tonåren och ännu inte 18 år fyllda ställdes han inför tinget för tjuvjakt. Där blev han snart stamgäst.

Historierna om Erik Olof Älg – som han döptes till i folkmun – är lika många som fantastiska. Jag hörde dem som liten, berättade av min farfar och pappa, för Erik Olof Älg var bror till farfars morfar. Han sköt älgar – Kronans vilt – och gav till svältande på skogen. Han åkte sällan fast och blev förklarad som fredlös. Så lät det.

En ovanligt kall vinter följde Erik Olof en älg länge och väl innan han hittade och kunde fälla den. Det hade hunnit bli kväll och temperaturen föll snabbt. Trött, frusen och hungrig slog han läger på plats sedan han tagit ur lägen och lagt köttet i säckar. Han insåg att varken skulle orka eller hinna ta sig till någon koja innan mörkret föll och fick snilleblixten att krypa in i det ännu varma kadavret och dra skinnet omkring sig.

På morgonen vaknade han som i ett skruvstäd, det var helt omöjligt att komma loss. Men sedan paniken lagt sig kom han på råd och började andas på älghuden och sedan bita loss den, tugga för tugga, tills han efter långt och länge kunde få en arm fri och komma åt sin kniv.

Just den historien lär ha anor från antiken, och sanningshalten är osäker. Detsamma gäller många andra skrönor – även om den hur han på en skida for ner på en stötta till en jättehässja lär vara sann. Det intygar ett barnbarn till hässjans ägare.

Erik Olof Älg var själv bra på att berätta och att spä på. En del skrönor har ren buskiskaraktär, som när han överrumplade sin evige förföljare Kronojägaren och lämnade denne som en fågelskrämma, med byxorna neddragna till fotknölarna och en skida genom tröjärmarna…

Än mer har historierna förädlats sedan hans död 1935. Det var därför en utmaning att söka sanningen om ”Norrlands Robin Hood” i arkiven.

Att forska om brottslingar i släkten kan vara både spännande och ibland obehagligt. Vill man verkligen veta sanningen om skrupelfria förfäder och släktingar? Vill man veta det som släkten skämts över och inte velat tala om?

I fallet Erik Olof Älg var det lättare, han var ingen råbarkad hustrumisshandlare eller missbrukare, han dräpte aldrig annat än skogens vilt. Risken var snarare att sabotera en god historia.

 

Den givna startpunkten för en släktforskares ”brottsutredning” är domboken. I varje härad hölls ting vår och höst, men det kunde dessutom även hållas ting sommar och vinter. Domböckerna är hiskeliga luntor som kan vara svåra att hitta i, även om åtalade och brottsrubriceringar i senare domböcker noteras i marginalen för varje nytt mål.

Detta kan saknas i äldre böcker. Oftast börjar ett nytt mål omedelbart efter domslutet i det föregående – och allt är ordrikt och tätt skrivet. Att söka igenom äldre domböcker är därför en ganska tidsödande utmaning.

Det första spåret i jakten efter Älg på landsarkivet i Härnösand blir därför Ramsele härads vårting 1867. Blott 17-årige Erik Olof Olofsson står åtalad för olaga jakt på älg, tillsammans med en äldre granne. Tidpunkten är ingen slump – det är det första av de två stora nödåren i slutet av 1800-talet. Folket svälter och behöver kött.

De båda åtalas enligt ”K Jagtstadgan den 21 october 1964” för att ”under februari ochmars månader innevarande år på skidor jagat och dödat elgdjur å Kronomark samt om åläggande för Svarandena att ersätta djurens värde och kostnaderna å målet”.

– Jag har grundad anledning att misstänka båda svarandena för jakt å en hel mängd elgdjur under sistlidne vinter, varunder 17 stycken inom mitt distrikt blivit, mig veterligen, olovligt fällde, inledde åklagaren Johan Robert Forsshéll enligt tingsprotokollet.

Bara den unge Olofsson hade infunnit sig, och lämnats i sticket av sin äldre medbrottsling Elias Olofsson från Bovattnet. Ynglingen förnekade all delaktighet i brottet och påstod att han inte ens sett någon älg i skogen, bara spår av en. Detta underrättade han skogsuppsyningsman Segerström om och hjälpte denne att spåra djuret, som hittades flått och urtaget på hembyn Stensvattnets kronoskog.

Elias Olofsson dömdes att böta 20 riksdaler för att han inte infunnit sig. Däremot sköts domen i målet upp till hösttinget eftersom man inte kunde fällas i sin frånvaro. På hösten dök dock ingen av de åtalade upp och domen fick åter skjutas upp. Samma visa fortsatte att upprepas ting efter ting åtminstone till 1871, med ständigt nya uppskov. Någon dom har jag inte lyckats hitta, men kan ha bläddrat förbi den.

Parallellt med detta mål kommer nya åtal och Erik Olof Olofsson blir en följetong vid höst- och vårting i åtminstone 20 år, även om hans karriär sträcker sig över en åtminstone dubbelt så lång period. Kanske blev han med åren allt skickligare på att hålla sig undan.

Ibland åtalas han ensam, men även tillsammans med syskon som Ingel Petter Olofsson, min farfars morfar, och Abraham Olofsson. Svågern Peter Månsson är medåtalad vid ett tillfälle.

För det fanns skäl till tjuvjakten. Byn svalt. Som i många andra byar och torp på skogen led folket i Stensvattnet nöd. Markerna var inte lämpade för jordbruk och utan jakt och fiske hade ingen överlevt. Att älgen råkade vara fridlyst stod det inget om i Stensvattnets egen lag…

I början av 1800-talet var älgen utrotningshotad sedan Gustaf III släppt jakten fri 1789. Ända in på 1920-talet rådde därför tidvis jaktförbud. Böterna var mycket stränga, vilket Erik Olof Älg blev mycket påtagligt varse om senare.

 

Förutom domböcker finns på landsarkiven andra högintressanta källor som ger mycket kött på benen när man forskar om brottslingar. Länsmansarkiven är rena guldgruvorna. De innehåller inte bara förhörsprotokoll och andra brottmålshandlingar, utan även länsmansbrev, handlingar i tvistemål, bouppteckningar, olycksfallsdiarier, protokoll över vägsyner, utmätningar och auktioner.

Just utmätningsmålen ger en bra bild av fattigdomen. Här förekommer både Erik Olof Älgs far Olof Ingelsson, som var Stensvattnets första nybyggare. Här finns hans syskon och deras familjer, här finns min farfars far och i stort sett alla andra i byn. När 1800-talet går mot sitt slut börjar den avfolkas efter 70 års existens. En del drar till Amerika medan andra, bland anat min farfars far, flyttar till Hoting, Junsele eller andra metropoler.

Men Erik Olof Älg stannar kvar och han fortsätter att tjuvskjuta älg. Brottet är så pass allvarligt att han till och med förklaras som fredlös. Så påstås det i släktens historier i alla fall. Men stämmer det verkligen?
Njae. Ingenstans i protokollen från de ting jag fördjupat mig i finns någon sådan uppgift. Det är kanske inte så konstigt, eftersom det urgamla straffet fasades ut ur rättssystemet under 1700- och 1800-talen.

Att bli förklarad fredlös, eller fågelfri, innebar att man ställdes utanför samhället och helt saknade lagens skydd. Vem som helst kunde ostraffad döda den som var fredlös. Så illa var det nu inte för Erik Olof Älg. Men varifrån kommer uppgiften?

Sannolikt är det något som bättrats på i historierna under årens lopp. Däremot betecknas tjuvskytten i början av sin karriär som ”försvarslöse ynglingen” när han ställs inför rätta. Försvarslös är ett begrepp av helt annan kaliber. Det betyder att man saknar anställning och egna tillgångar. Någon större arbetslust tycks Erik Olof Olofsson sällan ha drabbats av, så beteckningen äger nog sin riktighet…

I senare protokoll och husförhörslängder kallas han däremot ”arbetare”, ”getare” eller ”hästgetare”. Det är sannolikt kraftiga friseringar av verkligheten. Kanske för att ge honom en starkare ställning inför lagen hävdade bönderna i grannbyn Jansele att Erik Olof Älg vallade, eller getade, deras kreatur på skogen.

I själva verket höll han sig mest undan lagens långa arm i ett antal kojor han hade byggt åt sig på skogen i olika delar av socknen och grannsocknar.

 

Erik Olof Älgs första framträdanden på tinget sammanfaller med en genomgripande omdaning av det svenska rättsväsendet, då arvet från de medeltida landskapslagarna rensas ut.

Fängelse- och bötesstraff ersätter kroppsliga och omedelbara bestraffningar. Straffen ska kompensera samhället för den skada brottslingen orsakar, inte i första hand vara denne till straff och ”androm till varnagel”. Att brottslingen ska få vård och en chans att bättra sig är däremot en 1900-talsuppfattning.

Den gamla Missgärningsbalken och Straffbalken ersätts 1864 med en Strafflag. I samma veva bildas i norra Ångermanland länsmansdistriktet Bodum, vilket omfattar de tre socknarna Bodum, Fjällsjö och Tåsjö. Den förste att ikläda ämbetet blir Johan Robert Forsshéll, som vi mött i en annan roll, den som åklagare.

Det var alltså länsman, den som ledde brottsutredningen, som också var åklagare. Detta system gällde ända till 1917, då åklagarmyndigheter infördes i länen. Skälet var att stärka rättsäkerheten. Att en och samma person förfogade över bevismaterialet genom hela processen och kunde sålla som han ville var inte bra.

Till sin hjälp i utredningar hade länsmannen ofta kronojägaren, som var anställd av Domänverket för att bevaka ett större skogsområde. I Bodums fall hette han Johannes Flemström och var ofta den som i praktiken utförde spaningarna efter Erik Olof Älg.

Kronojägarnas rapporter till Domänverket finns att läsa i jägmästarnas arkiv på landsarkiven. Där finns också enskilda kronojägares handlingar.

I många av Erik Olof Älgs rättegångar är det Johannes Flemström som är åklagare. Även om nu historien om fågelskrämman är påhittad så hade han alla skäl att hysa agg till tjuvskytten, så även här kan rättsäkerheten ifrågasättas.

För det finns en historia i domböckerna som inte förts vidare som skröna. En är den mest dramatiska episoden i Erik Olof Älgs karriär – och i Flemströms.

Historien om Erik Olof Älg kan inte berättas utan vare sig länsman Forsshéll eller kronojägare Flemström. Deras verksamma år sammanfaller helt, att läsa domböckerna från de åren är som att följa en utstuderad koreografi för tre dansare.

Redan tidigt gick lagens företrädare ynglingen Olofsson på nerverna. Det illustreras tydligt av händelserna annandag påsk 1870, då Erik Olof Älgs tålamod brister. Han såg sig nödd och tvungen att statuera exempel.

Flemström tar själv upp händelsen när han över 50 år senare intervjuas om sin karriär i Sollefteå-Bladet. Hans berättelse bekräftas också av domböckerna.

Kronojägaren hade tillsammans med ett biträde kommit till Stensvattnet efter tips om tjuvjakt. De ser Erik Olof Älg slinka in i ett uthus och följer efter. Men när de kommer in smäller Erik Olof igen dörren och det blir kolmörkt. Sedan hoppar han och en svåger på Flemström och börjar puckla på honom. Han slås blodig innan han lyckas få fram sin revolver och backar mot dörren. Han vänder om och flyr hals över huvud, liksom biträdet.

Ett skott knallar till från uthuset, sedan ett till. ”Kom tillbaka och leta efter älgkött i gödselstacken också”, ropar Erik Olof Älg enligt protokollet.

– Den påsken glömmer jag aldrig, säger Johannes Flemström i tidningen.

Rättegången drar i vanlig ordning ut på tiden, den tar fler år. Vittnen vägrar infinna sig och drar tillbaka sina redogörelser. Till slut svävar även kronojägarens biträde på sitt vittnesmål och de båda frias.

 

Att ordningsmaktens frustration och bitterhet stundtals var stor vittnar också källorna om. I ett brev till sin chef kronofogden skriver länsman Forsshéll om sina ansträngningar att fånga tjuvjägaren. Det är i mitten av 1880-talet och Erik Olof Älg ar lyckats hålla sig på flykt i över två år, bland annat genom att uppehålla sig i Junsele socken, som är utanför Forsshélls räckvidd.

En dag brister det för Robert Forsshéll. Länsmannen uppmanar närmast desperat sin chef att hans kollega, läsmannen i Junsele, ”särskildt måtte beordras, att Olofsson Elg efterspanas; och vågar jag desslikes ödmjukast hemställa, att en belöning af allmänna medel måtte för Elgs gripande utfästas.”

Denna sista begäran, som avslås, kan ligga bakom den utbredda uppfattningen att ett pris sattes på Erik Olof Älgs huvud. Ytterligare en omständighet som förädlats genom åren.

Till sist grips emellertid tjuvskytten, och den här gången lyckas han inte med några tricks fly innan han buras in på Vita duvan, länsfängelset i Härnösand. I Stadsfiskalens arkiv hittar man handlingar från fängelset, bland annat fångrullor. Där framgår att ”Arb. Erik Olof Olofsson från Stensvattnet” dömts till 200 riksdaler i böter för ”oloflig elgjagt” och 50 riksdaler för ”fylleri inför Rätta” – en enorm summa 1885.

Då brottslingen saknar medel omvandlas straffet till fängelse på vatten och bröd i 28 dagar! Därmed bekräftas åtminstone den uppgiften från skrönorna. Han satt verkligen på vatten och bröd. Omvandlingen av straffet gjordes enligt 1864 års strafflag, där minsta bot är 5 riksdaler och högsta 50: ”Saknas hos den, som blifvit till böter fälld, tillgång till deras fulla gäldande; då skola böterna /—/ till fängelse wid watten och bröd förvandlas”.

Vistelsen beskriver Erik Olof själv som fruktansvärd. ”Jag tvingades dricka mitt eget piss”, förklarade han långt senare. Dock inte i den tidningsartikel 1929 där han, likt Flemström fem år tidigare, sammanfattar sin karriär. Över huvud taget nämns inte ordet tjuvjakt, men han hävdar bland annat att han skjutit över 200 älgar. ”Där slutade jag med räkningen”, förklarade han. Sin sista älg fällde han vid 75 års ålder, 1924.

Han berättar också att han fick sitt öknamn när han under en och samma vecka sköt sju älgar.

Intervjun gjordes i en av hans skogskojor, men annars var det meningen att han skulle sitta på ålderdomshemmet i Backe. På hembygdsgården där finns i dag ett par av hans skidor och en psalmbok från hemmet.

Någon kristendomskunskap att tala om tillägnade han sig aldrig – trots att han ålades detta vid flera tillfällen på tinget. Detta för att öka styrkan i hans vittnesmål och förhoppningsvis få honom att hålla sig bättre till sanningen.

Till hemmet togs han sedan hans enkla stuga i Stensvattnet brunnit ned på grund av oförsiktighet med elden. Men på hemmet blev han inte kvar, utan de sista åren av sitt liv tillbringade han hos en syster och svåger i hembyn.

Erik Olof Älg gick ur tiden 85 år gammal, 1935. Bara prästen, fattignämndens ordförande och en av tjuvskyttens tvillingdöttrar – avlade i en fjällby under hans år på flykt – var med vid jordfästningen. Hans grav är omärkt, men han vilar bland bolagsfolket och andra överhetspersoner. I all enkelhet en fin sista hyllning till Norrlands Robin Hood.

Mats Karlsson

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s