Påskupproret – ett lyckat fiasko

Publicerat i Populär historia 2016

Påskupproret på Irland 1916 kunde ha gått till historien som ett praktfiasko. Men det fick oanade följder – ett nytt land, ett inbördeskrig och en konflikt som ännu pågår i norr.

Dublin, annandag påsk 1916. En skara män med pistoler, påkar och hackor tågar genom gatorna från fackföreningshögkvarteret Liberty Hall till huvudpostkontoret. Från andra håll ansluter fler styrkor, en tropp till fots, andra med spårvagn (som de köpt biljett för) och somliga per cykel eller bil. Klockan 12 är postkontoret, General Post Office eller GPO, ockuperat utan strid.

Postkunder och personal har stilla fått lämna byggnaden, medan några soldater och poliser med postärenden tagits till fånga. Få utanför lägger märke till vad som hänt förrän rebellerna hissar den orange-vit-gröna trikoloren på fasaden ut mot Sackville Street, dagens huvudgata O’Connell Street, och på taket en grön flagga med orden Irish Republic.

Upprorsledaren Patrick Pearse stegar ut på trottoaren, flankerad av två beväpnade vakter, och läser upp en deklaration från ”Irländska republikens provisoriska regering”:

– Vi förklarar det irländska folkets rätt att äga Irland, och att utan inblandning styra irländarnas öde, vara suverän och omistlig, läser han högtidligt inför en liten samling skeptiska och förvånade flanörer som stannat till.

– I varje generation har det irländska folket hävdat sin rätt till frihet och suveränitet: sex gånger under de senaste tre hundra åren har de hävdat det med vapen. Med stöd av denna grundläggande rätt, och åter hävdande den med vapen inför världens ögon, utropar vi härmed den irländska republiken som en suverän självständig stat.

Upprorsmakare slår ut fönster i alla våningar med gevärs- och pistolkolvar för att inte skadas av glassplitter när armén går till motattack. De släpar fram postsäckar och möbler, bryter sönder inredning och barrikaderar sig vid de gapande hålen.

Påskupproret har börjat.

Bakom upproret står en brokig samling romantiska drömmare, hårdföra socialister och nationalister, katoliker och ateister, konservativa kulturnostalgiker och avfällingar från överklassen. Alla förenade i tron på att Irland borde klara sig bättre utan Storbritannien.

Alltsammans kunde tyckas onödigt. 1912 hade det brittiska underhuset röstat igenom Home Rule, självstyre inom samväldet, vilket skulle ha införts på hela Irland 1914 om inte första världskriget kommit emellan. Och om inte protestanterna i norr beväpnat sig, redo att bekämpa varje försök till katolskt styre från Dublin – ”Home Rule is Rome Rule”.

Spänningen steg på ön och motsättningar skärptes, i takt med att vapenskramlet tilltog i världen. När världskriget bröt ut i juli 1914 såg irländska nationalister en chans att erövra självständighet snarare än självstyre. Inspirationen kom främst från United Irishmens revolt 1798, ledd av protestanten Theobald Wolf Tone. Den misslyckades, det irländska parlament som funnits i knappt tjugo år upplöstes och 34 upprorsledare avrättades.

Fast det avskräcker inte 1914 års konspiratörer. De tar fasta på Wolf Tones devis: ”Englands svårighet är Irlands möjlighet”.

Tanken är att slå till på påskdagen 1916. Men mycket går snett. Framför allt lyckas britterna dagarna före avstyra en leverans av vapen från ärkefienden Tyskland, som kommer med båt på väg mot hamnstaden Cork i sydvästra Irland.

Flottan har goda underrättelser om fartygets last och genskjuter det på redden, där det förgäves väntat på klarsignal från rebeller i land. Den tyske kaptenen väljer att sänka sitt skepp snarare än att låta vapnen hamna i brittiska händer.

Samtidigt grips en av upprorsledarna, Sir Roger Casement, som förhandlat med tyskarna om stöd för ett irländskt uppror – precis som 1798 års rebeller sökt stöd från Frankrike. Han kommer med tysk ubåt, som bordas av brittiska flottan.

En splittring bland rebellernas ledare bidrar dessutom till att skapa förvirring. Upproret var planerat av den hemliga organisationen Irish Republican Brotherhood tillsammans med transportarbetarfacket och deras respektive väpnade styrkor, Irish Volunteers och Irish Citizens Army. När vapenleveransen stoppas vill några av ledarna blåsa av alltihop.

Efter upphetsade förhandlingar beslutar befälhavaren för Irish Volunteers, Eoin MacNeill, på påskaftonskvällen att ställa in upproret. Detta meddelas helt öppet med annonser i påskdagens tidningar. Det lugnar också britterna, som länge kunnat följa separatisternas uppladdning i pressen men legat lågt i hopp om att deras låga skulle falna.

Men en mindre grupp rebelledare beslutar, bakom MacNeills rygg, att trotsa hans kontraorder och skrida till verket, fast på annandag påsk.

Beslutet överraskar inte bara rebeller i Dublin utan framför allt på landsbygden, som inte nås lika snabbt av nyheter om de plötsliga vändningarna. Stödtrupper från olika delar av ön tror att allt är inställt och fortsätter sitt helgfirande med sovmorgon på annandagen.

De som trots allt sluter upp i huvudstaden får hålla till godo med föråldrade vapen som skeppats in från Tyskland två år tidigare, plus vad de kunnat komma över av pistoler, hackor, påkar, kofötter och några kulsprutor och gevär som irländare tagit med hem sedan de stridit i världskriget för Storbritannien. Vilket en överväldigande del gjort, det går minst 500 irländska soldater i brittisk krigstjänst på varje rebell.

Utöver huvudpostkontoret, centrum för Irlands kommunikationer, intar rebellerna en rad byggnader runt staden vid infartsvägar från olika håll. Det är S:t James sjukhus i sydväst, en järnvägsstation och ett bageri i sydöst, parken St Stephen’s Green och en fabrik i söder samt domstolsbyggnaden Four Courts och ett linneväveri i stadskärnan.

Ett halvhjärtat försök görs att inta Dublin Castle, den brittisk administrationens hjärta i Irland. Men rebellerna överskattar försvarsstyrkorna och retirerar. I själva verket finns bara 400 brittiska soldater i Dublin, mot cirka 1.000 rebeller, när upproret bryter ut. Universitetet Trinity College lämnas också därhän, trots strategisk överblick över viktiga gator.

Upproret tar alla på sängen, även Dublinborna. Detta trots att – eller kanske just för att – Irish Volunteers övat med vapen i parker runt staden och annonserat om möten och sitt mål att befria Irland. Att det skulle bli allvar hade få räknat med.

De första dagarna dominerar nyfikenheten. Det blir något av ett folknöje att strosa omkring och lyssna på skottlossning och kika på britternas och rebellernas gatubarrikader. De modigaste vågar sig ganska nära GPO och andra rebellfästen, men ett antal av dem dödas av förlupna kulor från båda håll. Även kvinnor och små barn mister livet, vilket bidrar till att rebellerna senare möter hån och förakt. Förstörelsen av byggnader vänds också mot dem.

Medan striderna rasar börjar fattiga människor att plundra butiker, pubar och restauranger. Detta trots rebellernas vädjan om lugn – de förklarar gång på gång att skadegörelse och konfiskerad egendom kommer att ersättas av Irländska republiken när friheten vunnits.

I takt med att de brittiska styrkorna förstärks med trupper från England – 20.000 man – kringskärs rebellerna alltmer och när artilleriet sätts in accelererar ödeläggelsen. Bränder rasar sedan gasledningar slitits sönder. I kaoset börjar rebellerna motvilligt inse att de förlorat.

I postkontoret finns upprorets ledare och ett par hundra man. Och kvinnor, som framför allt sköter marktjänsten med omplåstring och med utspisning av mat som konfiskerats på hotellet intill. Men det finns även kvinnor som deltar i striderna, som grevinnan Constance Markiewicz. I uppseendeväckande utstyrsel, hatt med plym och allt, är hon andra befäl över styrkan i St Stephen’s Green.

Utöver Patrick Pearse, en lärare som vill stärka den irländska kulturen, är de viktigaste ledarna Tom Clarke, en veteran inom den republikanska rörelsen, och fackföreningsledaren James Connolly. Han skadas svårt och överlever med nöd och näppe, bara för att senare bli avrättad.

Frånvarande är bland andra Arthur Griffith, grundaren av Sinn Fèin, fackföreningsjätten Jim Larkin – just då i USA – och Eoin MacNeill, som omedelbart lämnat Irish Volunteers när upproret genomfördes mot hans order.

Det finns också doldisar som visar tapperhet och ledarskap i stridens hetta. En är Eamon de Valera, som inte är något militärt snille men ett politiskt, och han blir senare landsfader. Detta tack vare att han slipper avrättas, kanske för att han även är amerikansk medborgare.

En annan är Michael Collins, ung adjutant till rebelledaren Joseph Plunkett. Han gör våghalsiga utflykter från GPO med depescher till andra rebellfästen, till fots och med cykel. Han överlever och anses för obetydlig för att avrättas. Han blir sedan de facto ledare för de irländska styrkorna i det befrielsekrig som bryter ut efter upproret.

Efter sex dagar är Påskupproret över när rebelledarna hissar vit flagg på GPO, som bombats sönder och samman. Stora delar av Dublins centrum ligger i ruiner. 450 människor har dödats och över 2.600 skadats, de flesta civila. Bara 64 rebeller har mist livet, tack vare god disciplin och att de gett upp i stället för att strida till sista man.

När rebelledarna förs till fängelset i Kilmainham spottar Dublinbor på dem och militär måste skingra massorna för att bana väg. Men rebeller som hållit stånd, framför allt i södra Dublin där förstörelsen var mindre, hyllas som hjältar – som den tappre Cathal Brugha (se faktaruta).

Över 3.400 personer runt om i Irland grips och mer än hälften av dem skickas direkt till engelska fängelser utan rättegång. De flesta är fria igen till hösten, medan ledarna ställs inför rätta i militärdomstol. 90 dödsdomar faller och 16 av dem verkställs. Det väcker allmän avsky – i synnerhet att James Connolly svårt lidande bundits fast på en stol för att kunna skjutas. Regeringen i London har missbedömt opinionen och martyrskapets kraft. Sympatierna för rebellerna växer och de republikanska rörelserna går till propagandaoffensiv. I det brittiska valet i december 1918 tar Sinn Féin tar hem en jordskredsseger i de irländska valdistrikten – frånsett grevskapet Ulster med sin protestantiska majoritet.

Att Sinn Féin blir valets segrare, utan att ha varit med i upproret, beror på att de flesta irländare ändå tror att de varit hjärnan bakom det. De verkliga organisatörerna, Irish Republican Brotherhood, är en hemlig organisation och få vet att den ens finns.

Sinn Féin vägrar att inta sina platser i det brittiska parlamentet och svära trohet till Kronan. De bildar ett eget parlament, Dáil Érieann, och utropar i januari 1919 den irländska republiken. Det är en ren krigsförklaring mot London. Och krig blir det.

Initiativet förs av Irish Volunteers, som organiserat om sig och rustat upp i nära två år sedan upproret och blivit landets officiella armé under namnet IRA, Irländska republikanska armén. Visa av erfarenheten går de inte i direkt strid med de brittiska styrkorna, utan gör i stället gerillaräder mot statliga anläggningar, vapendepåer och poliskåren. Tanken är att provocera fram brutala tillslag från britterna och vinna ökat stöd, vilket också lyckas.

Här träder Michael Collins, finansminister i den självutropade irländska regeringen, fram som en centralgestalt. Han finansierar IRA, förser dem med vapen, utbildning och underrättelser. Han ligger bakom den första ”blodiga söndagen”, den 21 november 1920, då 14 misstänkta brittiska spioner i Dublin mördas på en dag. Britterna svarar med att köra in en stridsvagn på en fullsatt fotbollsstadion och öppna eld, vilket också kräver 14 personers liv.

Ett halvår senare är kriget över när Sinn Féin går med på förhandlingar som föreslås av den pressade regeringen i London. De utmynnar i ett förslag på självständighet för Irland. Michael Collins är en av dem som fått i uppdrag att förhandla och skriva på avtalet. Vilket de också gör, i förhoppning om att det en dag ska leda till ett fritt och odelat Irland.

När hans brittiske motpart förklarar sig ha skrivit under sin politiska dödsdom svarar Collins: ”Jag kan ha skrivit under min verkliga dödsdom”.

Avtalet blir en kompromiss mellan en självständig republik och en provins i det brittiska imperiet, kallad fristat. Det irländska parlamentet erkänns, men sex grevskap i norr undantas från fristaten och förblir brittiska. Fristaten får inte heller ha någon flotta.

Eamon de Valera, som gett Collins fria händer i förhandlingarna, stämplar sin vapenbroder och hans delegation som förrädare. En bitter strid utbryter i The Dáil, men avtalet godkänns mycket knappt. de Valera lämnar parlamentet i protest, tillsammans med hälften av ledamöterna.

Sinn Féin klys, IRA klyvs, hela folket klyvs. I juni 1922 utbryter inbördeskrig, där forna kamrater från Påskupproret och befrielsekriget mot britterna ställs emot varandra. Regeringen som strider för att upprätthålla avtalet får brittiskt stöd, medan motståndarna fortsätter bedriva gerillakrig. Men det blir inte lika framgångsrikt denna gång.

Tvärtom minskar stödet för gerillan efter en rad brutala attacker, samtidigt som regeringssidan låter avrätta betydligt fler motståndare än vad britterna gjorde efter Påskupproret. Efter knappt ett år är kriget över med seger för regeringssidan och Michael Collins död, nedskjuten i strid i sina egna hemtrakter i grevskapet Cork.

Djupa sår finns fortfarande kvar i dag. Det gäller inte bara öns fysiska delning, utan även inom republiken går klyftor rakt igenom familjer. Politiken har all sedan 1920-talet dominerats av partierna Fine Gael, bildat av dem som var för avtalet, och Fianna Fáil, emot avtalet. Men i senaste valet, 2011, utplånades i stort sett Fianna Fáil. En äldre generation motståndare till avtalet hade gått ur tiden, är en av förklaringarna.

I Nordirland blossade våldet upp 1968 och eskalerade i en våldsspiral med blodiga terrordåd från IRA och dess protestantiska motsvarigheter. IRA och den politiska grenen Sinn Féin har fortfarande Påskupprorets deklaration om en odelad irländsk republik som rättesnöre.

Men påsken 1998 slöts i Belfast det så kallade Långfredagsavtalet om maktdelning mellan protestanter och katoliker. Det har sedan dess utsatts för hårda prövningar och våldsamheter har fortsatt i Nordirland, om än i andra skepnader. Men även där avtar motsättningarna. Den eld som tändes i Dublin annandag påsk 1916 har i dag falnat till en flämtande glöd.

Mats Karlsson

 

Påskupprorets huvudpersoner

Patrick Pearse (1879-1916)
Poet och lärare, grundare av St Enda’s School för iriskt språk och kultur, med jämlikhet och utom kyrkans kontroll. Ledde den provisoriska regering som han utropade vid GPO. Avrättad.

James Connolly (1868-1916)
Skotskfödd marxist och stridbar ledare för det irländska transportarbetarfacket jämte Jim Larkin, som var i USA när upproret bröt ut. Tongivande i IRB och upproret. Svårt skadad i GPO och avrättad, bunden vid en stol, i maj 1916.

Tom Clarke (1858-1916)
Tillhörde det gamla gardet i IRB, var med och förnyade rörelsen. Var sprängämnesexpert, satt länge i brittiskt fängelse. Starkt drivande bakom upproret och stred i GPO. Avrättad.

Cathal Brugha (1874-1922)
En av ledarna för Påskupproret, svårt skadad och slapp avrättning – ”han hördes på långt håll i Dublin när kulorna i hans kropp slog emot varandra”. Blev 1919 Irlands förste premiärminister. Grundade IRA genom att slå ihop Irish Volunteers och Irish Citizen Army. Bitter rival till Michael Collins, som i praktiken styrde IRA trots lägre rang.

Constance Markiewicz (1868-1927)
En av få framträdande kvinnor i upproret. Skådespelerska, gift med polsk greve, andra befäl för styrkan som ockuperade St Stephen’s Green. Dömd till döden men benådad för hon var kvinna. Första kvinna att väljas in i brittiska underhuset 1918, men vägrade inta sin plats. Arbetsmarknadsminister i första irländska regeringen.

Eamon de Valera (1882-1975)
Ledde styrkorna i Boland’s Bakery under Påskupproret. Undkom avrättning, vilket brukar förklaras med att han även hade amerikanskt medborgarskap. Blev sedan premiärminister, president och landsfader under en 40-årig politisk karriär.

Michael Collins (1890-1922)
Var adjutant i GPO till Joseph Plunkett, en av Påskupprorets ledare. Blev känd under befrielsekriget som hjärnan bakom det framgångsrika gerillakriget mot britterna. Finansminister i Irlands första regering, mördades 1922 under inbördeskriget.

 

Irländsk upprorshistoria
Ett urval av uppror mot det brittiska styret på Irland och några av deras följder.
1798 United Irishmen, ledda av Theobald Wolf Tone, gör uppror, inspirerade av franska revolutionen.
1800 Irlands parlament upplöses i och med Act of Union, då United Kingdom bildas av Storbritannien och Irland.
1848 Kortvarigt uppror under potatissvälten, också inspirerat av franskt uppror.
1867 Irish republican brotherhood, the Fenians, gör uppror som slås ned snabbt.
1912 Brittiska underhuset godkänner självstyre, Home Rule, inom imperiet, för Irland.
1916 Påskupproret bryter ut i Dublin men slås ned efter sex dagar.
1918 Sinn Fein vinner de flesta irländska platser i brittiska valet och utropar eget parlament.
1919-21 Irländskt befrielsekrig mot Storbritannien, leder till avtal om irländsk fristat.
1922-23 Inbördeskrig mellan avtalets företrädare och motståndare.
1949 Irländska fristaten ombildas till Republiken Irland.