Goddag tristess

Publicerad i Modern psykologi 2016

Tristess är den andra sidan av välfärdsmyntet stress. Och den kan vara lika farlig. I värsta fall dör man av uttråkning.

När stress är för många intryck är tristess för få.
När stress är många bollar i luften är tristess inga.
När stress är fulltecknad kalender är tristess ensamhet.

Medan ekorrhjulet snurrar allt fortare för många så finns det några som inte ens fått fart på sitt. Så har det alltid varit, vi är olika benägna att kasta oss in i nya saker, att delta i sociala aktiviteter eller konsumera underhållning och upplevelser. Olika bra på att ha tråkigt.

Men förändringar på arbetsmarknaden de senaste 15-20 åren har låst in allt fler i en tristessfälla. Stress och tristess kan gå hand i hand.

– Vi har inte kallat det för tristess, men jobbar med ett projekt som handlar om inlåsning, att man blir fast i ett jobb som man inte vill ha. Det kan ha många olika orsaker. En kan vara att man inte lär sig något nytt, inte får stöd från sin chef. Arbetsplatsinlåsning betyder att man känner att man inte kan få något annat jobb utan har hamnat i en återvändsgränd, säger Claudia Bernhard-Oettel, som forskar i arbets- och organisationspsykologi vid Stockholms universitet om hur arbetsmarknadens förändrade villkor påverkar oss.

Att många väljer att stanna i ett jobb som inte längre passar och känns trist att gå till kan hänga ihop med att antalet tidsbegränsade anställningar har ökat mycket sedan 1990-talet, anser hon. Man vill byta men det är svårt att få tillsvidareanställning.

– När lärandemöjligheterna inte finns vill man ofta inte stanna kvar. Bland dem som inte vill stanna i jobbet finns det många som är väldigt stressade av ökat tempo. Den siffran ökar. För lite lärande kan också hänga ihop med detta. De är hela tiden under tidspress och har inte tid att gå kurser. Det blir stressande och trist på en gång.

Bilden är komplex. I alla större studier är andelen som inte vill ha kvar samma jobb ganska konstant kring 25 procent. Men det betyder inte att var fjärde yrkesaktiv – cirka 1,25 miljoner svenskar – vantrivs. Siffran kan inkludera de som vill men inte lyckas göra karriär, men även de som från början varit inställda på att stanna bara några år. Ungefär 6 procent uppger att de inte kan byta, de betraktas som ”arbetsplatsinlåsta” .

Den som vant sig vid ett högt tempo och mycket stress kan uppleva det som tråkigt att varva ned. Vår tristesstolerans har minskat, vi vill ständigt aktivera oss. Därför kan vi behöva hjälp med att gå ned i varv.

Mindfulness, meditation och yoga är populära sätt att minska livstempot. Men det räcker inte för alla. En mer drastisk metod är floating, där man flyter i ett kar med saltvatten som håller kroppstemperatur. Det är mycket salt, så du flyter utan ansträngning och musklerna får slappna av. Eftersom det också är mörkt och tyst får alla sinnen vila.

Att frånta någon alla sinnesintryck brukar annars användas som tortyr. Att bli inspärrad i ett litet mörkt och tyst utrymme, utan att veta om det är natt eller dag. Detta kallar forskarna med ett svengelskt uttryck för sensorisk deprivation, berövande av sinnesintryck. I kliniska försök har det använts för att undersöka vår förmåga att uthärda tristess i form av understimulans.

I en studie vid University of Virginia, ledd av psykologen Timothy Wilson, sattes personer i ett tomt rum utan något annat att sysselsätta sig med än sina egna tankar. Han började med studenter, som mycket snabbt blev uttråkade. Han testade sedan en större grupp människor i åldrarna 18-77 år, med samma resultat.

– Det var överraskande – att till och med äldre människor inte var särskilt roade av att lämnas ensamma med sina tankar, säger Timothy Wilson.

Sporrad av resultaten gjorde han ännu ett försök, nu med en knapp i rummet. Om man tryckte på den fick man en elektrisk stöt. Hela 12 av 18 män och 6 av 24 kvinnor valde att göra det – trots att försöket varade högst en kvart! Hellre elchocker än tristess.

Wilson anser dock inte att detta behöver bero på att vi blivit avtrubbade av det höga tempot i dagens samhälle, eller alla de distraktioner som mobiltelefoner erbjuder oss. Snarare uppfyller de våra behov av att ständigt sysselsätta oss, resonerar han.

Denna vilja har också tagit sig uttryck i aktiviteter som tågskådning, ett brittiskt fenomen som spritt sig världen över där man noterar nummer på tåg som passerar och sedan jämför med människor på andra orter som sett samma tåg. Roligare än ingenting i alla fall.

Den brittiske apotekaren Luke Howard ägnade mycken tid åt att ingående studera molnen och dess former. Han presenterade 1802 ett system för klassificering av molntyper med cirrus, cumulus och stratus som grund. En bedrift som en mer aktivitetsinriktad person troligen skulle betrakta som fruktansvärt trist.

I Tråkboken, utgiven i Finland 2010, undersöker ett antal skribenter vardagstristessens mångahanda uttryck: Att vänta på posten eller optimera porslinets placering i diskmaskinen, till exempel.

Handarbete och korsord är andra klassiska solosysslor. Mer socialt kan vara att exempelvis promenera långt utan mål med en vän, men då rör vi oss allt längre bort från tristessens kärna. Tristess är nästan jämt en ensamaktivitet.

Något ensligare än att arbeta på en fyr är svårt att tänka sig. Ensam på ett skär med bara havet som sällskap. Skandalen på 70-talet med Fången på fyren visar drastiskt att sysslan rent av kan betraktas som ett straff. Fången var Anders Ahlmark på Sjöfartsverket, som avslöjade för medierna att verket mörkat att en fartygsolycka orsakats av ett felaktigt sjökort. Han omplacerades därför till fyren Ölands Södra udde.

Ändå har tusentals människor genom tiderna valt att bli fyrvaktare frivilligt. Som Per Erik Broström, Sveriges siste fyrmästare. Han jobbade som fyrvaktare i 38 år.

– Jag började på fyrskepp och upplevde att det var lite konstiga människor. De var trevliga, men hade varit där länge. Det var vanligt att man jobbade 14 dagar och var ledig 14 dagar. Jag hade en kollega som var väldigt tystlåten. På två veckor sade han tretton ord.

För att klara jobbet med sina enahanda rutiner och bristen på mänsklig kontakt gäller det att kunna se tjusningen med havet och tystnaden, bara avbruten av måsarnas skrik. Man får inte ha särskilt stora sociala behov helt enkelt.

– Man fick vara glad åt att få tidningen. Den kom var fjortonde dag när provianten fylldes på och det var skiftbyte. Men i slutet 70-talet när militären kom in i bilden, vart det en annan tillvaro, säger Per Erik Broström.

Vid sidan av fyrens skötsel och väderobservationer var tredje timme kom även ubåtsspaning på programmet, vilket livade upp en del. I övrigt hade en fyrvaktare gott om tid att filosofera och lärde med tiden känna sig själv väldigt väl, förklarar Per Erik Boström.

Den som ville kunde också bli riktigt beläst. Varje fyr var hade bibliotek som utnyttjades väl, med allt från deckare till Bibeln. Men 2003 tog det slut, då fyren Holmögadd blev den sista i landet att automatiseras.

Men det är inget han sörjer, utan berättar gärna och generöst för den som vill höra.

– Jag har ett uppdämt behov av att prata.

Våra varierande förmågor att klara tristess kan förklaras av hur väl vi tar upp signalsubstansen dopamin, en viktig komponent i hjärnans belöningssystem. Forskning visar att människor med diagnosen ADHD har färre dopaminreceptorer i centrala nervsystemet, vilket gör att de mycket snabbt blir uttråkade, förlorar koncentrationen och ständigt måste söka ny stimulans. Men de är inte unika, det finns ett brett spektrum av hur väl vi tar upp dopamin.

På systemnivå är tristess en välfärdsåkomma. Begreppet myntades först i mitten av 1700-talet och förekom till att börja med i högreståndskretsar. Med romantiken kom individualism och krav på att själv fylla sin tillvaro med mening. När Gud och religionen inte längre hade alla svar och du misslyckades att finna dem uppstod tristess.

I takt med att vårt välstånd ökat och vår tillvaro blivit alltmer bekväm och inrutad ökar också tristessen. Den som kämpar för livet, hotad av krig eller svält, har inte tråkigt. Tristess är framför allt ett i-landsproblem. De senaste decennierna har psykologer och neurologer på allvar börjat kartlägga mekanismerna.

En forskargrupp ledd av psykologen John D Kennedy vid York university definierade 2012 uttråkning som ”den obehagliga upplevelsen av att vilja, men inte kunna, ägna sig åt tillfredsställande aktivitet.” Det innefattar såväl inre som yttre aktiviteter, tankar, känslor och samspel med omgivningen. Vi noterar att vi inte kan göra det vi vill och förklarar det med den miljö vi vistas i.

Den som framför allt satt tristessen på kartan är den norske filosofen Lars Svendsen. 1999 kom hans bok Kjedsomhetens lov, på svenska Långtråkighetens lov fyra år senare. Han definierar fyra typer av uttråkning: situativ tristess, mättnadstristess, existentiell tristess och kreativ tristess.

Situativ tristess kan vi uppleva när vi väntar på bussen, gör en lång tågresa eller somnar på ett jobbmöte. Mättnadstristess uppstår när vi upprepar enahanda uppgifter, medan existentiell tristess är upplevelsen av en meningslös tillvaro. Kreativ tristess, som överlappar de båda första kategorierna, kan avhjälpas med lite uppfinningsrikedom, vilket vi är olika bra på.

Den farligaste tristessen är den existentiella. Känslan av att inte kunna påverka sin situation, att livet är meningslöst, kan bli förödande. Den uttråkade löper större risk att bli sjuk, på grund av dåliga vanor som tröstätande, missbruk av olika slag och depression. Det kan i sin tur förkorta livet.

Inte minst lider många äldre av ensamhet, sysslolöshet och känslan av att inte längre vara behövda. Understimulering är lika allvarligt som överstimulering, anser Peter Währborg, professor i beteendemedicin och tidigare chef för Institutet för stressmedicin i Göteborg.

– I mitt jobb möter jag många äldre människor som är förtvivlade över sin ensamhet. Den erbarmliga tristess man upplever i tillvaron kan utlösa en dödslängtan. ”Jag vill gå till min Britta som dött för fem år sedan”, kan de säga.

Deras torftiga situation är ett central samhällsproblem, anser han. När vi blir allt äldre blir det också allt viktigare att bygga miljöer som stimulerar och skapar rum för socialt umgänge, påpekar han.

En av hans patienter kom själv på idén att börja träffa människor från andra länder och samtala med dem, lära dem svenska och svenska normer. Han känner nu att han gör något viktigt, medan de får en god vän och kamrat.

Alternativet är dystert. Exponeras man för monotoni och enformighet under tillräckligt lång tid hittar hjärnan på själv för att stimuleras. Det kan utvecklas till vanföreställningar, vilket i försök visats övergå i hallucinationer som hägringar i en själslig öken.

Han framhåller dock att det även finns god tristess, att enahanda intryck kan vara av godo.

– Ett cumulusmoln, vågor mot en strand eller eldslågor har en fraktal dimension som tilltalar oss. När jag jagar och sitter på mitt pass kan jag fånstirra på en tallkotte i tre timmar. Det har en meditativ och kontemplatorisk dimension; i det reflekterande tillståndet dyker det upp tankar och känslor som man inte har till vardags.

Mats Karlsson

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s