Hallstatt: Världens äldsta saltgruva

Publicerad i Populär arkeologi 3/2019

Alporten Hallstatt har gett namn åt den tidigaste järnåldern, tack vare spektakulära gravfynd. Men redan på bronsåldern startade industriell produktion där, kring världens äldsta saltgruva. Ännu 170 år efter upptäckten görs nya fynd.

Sakta tvingas den sugande leran lämna ifrån sig träbit efter träbit, flisa efter flisa. Arkeologer från Naturhistoriska museet i Wien gräver i en knuttimrad anläggning nedanför saltgruvan i berget ovanför Hallstatt. Den tjocka leran gör jobbet tidskrävande, men ändå tacksamt. Utan leran hade konstruktionen och trämaterialet inuti inte bevarats.

Mest är det tunna stickor från utbrunna bloss som täljts för gruvan, kanske även delar av verktyg. Annat ser mer ut skräp, som kastats i sedan anläggningen tjänat ut sitt syfte – vilket det nu var. En bit in på femte säsongen är konstruktionens syfte ännu en gåta.

Stockarna har dendrokronologiskt daterats till 1100-talet före vår tidräkning, sen bronsålder. Det är just den period då gruvdriften blev närmast industriell. Den här typen av fynd har tidigare bara gjorts inne i gruvan, som tusentals stickor från av bloss. Saltet bevarar allt.

Försvarliga mängder ben från grodor har också hittats – en fransk restaurang! skojar arkeologerna.

 

Att det fanns salt i berget, som i dag heter Salzberg, upptäcktes redan på stenåldern. En hacka av hjorthorn daterad till cirka 5.000 fvt hittades på 1800-talet i en gruvort. Men att några hade hackat salt där tidigare visste man redan tidigare, nya gångar korsade ibland gamla. Och 1734 hittades ”Mannen i saltet”.

Gruvarbetare stötte på en äldre ort och följde den tills de fann rasmassor. Under dem stack det fram ett par ben. De grävde fram mannen, som var illa tilltygad av raset och klädd i underliga kläder. Att han omkommit för länge stod klart direkt. Efter att han lagts till allmän beskådan i byn döptes han och gavs en kristen begravning. Var är inte känt, annars hade han varit värdefull för dagens forskare.

På 1820-talet hittades enstaka gravar sydväst om gruvan, grävdes ut amatörmässigt och tömdes på fynd. Men 1846 började gruvans chef Johann Georg Ramsauer att systematiskt utforska området där fynden gjorts. Under 18 år grävde han ut nära 1.000 gravar – nästan alla med fina gravgåvor i brons och järn!

– Ramsauer gick mycket noggrant till väga. Han var ingen arkeolog, men en intelligent man och öppen för nya idéer. Han dokumenterade allt väl, skriftligt och i fina akvareller, säger doktor Anton Kern vid Naturhistoriska museet, som sedan 1993 ansvarar för grävningarna i och omkring gruvan.

Gruvägaren Salinen Austria och upplevelsecentret Saltwelten Hallstatt medfinansierar.

 

Allt tyder på att gruvdrift i stor skala kom igång senast i mitten av bronsåldern, flera hundra år innan den gyllene Hallstattperioden. Kanske finns äldre gravar på berget som är lika fina, men de har bara ännu inte upptäckts. Liksom brons- och järnålderns gruvby ligger de troligen under 5-6 meter lera efter större och mindre jordskred under hela gruvepoken.

Anton Kern menar att en hel industri på bronsåldern uppstod kring saltet och en viktig biprodukt – saltad skinka.

– Inget annat än salt och skog finns på berget, allt annat måste forslas hit: mat, metall, tyger och smycken. Vi tror att grisarna föddes upp utanför bergen, eller i liten skala på många gårdar här i dalarna. De fraktades hit som slaktkroppar, saltades och lagrades i gruvgångar.

Att torkad saltad skinka producerats på plats framgår av åtta knuttimrade kar som arkeologer hittade kring gruvan på 1930-talet. De mäter 6×4 meter och är nedsänkta en meter i marken. Kring dem hittades 60 år senare enorma mängder ben från gris, men även lite får och nöt.

I varje kar kunde kött från 150-200 grisar saltas, så mängderna räckte långt utöver att fylla det egna behovet. Handeln måste ha varit omfattande, anser arkeologerna.

– Vi tror att det var organiserat som en modern koncern, säger Anton Kern.

Utöver gruvarbetare behövdes manskap som fällde skog på berget till stöttor och facklor, andra som tillredde skinkan, smeder som tillverkade redskap – som brons- och senare järnskodda hackor. Till det kom de skickliga konsthantverkarna som tillverkade smycken, vackra klädesdetaljer som fibulor och broscher med hög konstnärlig och teknisk kvalitet,

Men varför tog man inte saltet till köttet, utan tvärtom? Det kan tyckas besvärligt att forsla upp det till 1.000 meters höjd och sedan ner igen. Förklaringen är gruvan, som håller 8 grader året om, skyddar från väder och vind, och är fri från insekter – perfekta förhållanden för torkning av saltat kött! Samtidigt blev det rökt i oset från alla bloss längre ned.

– Vi har testat och det fungerar utmärkt! Vi kan inte röka den i gruvan utan har gjort det ovan mark. Bäst blir det om den lagras i ett halvår till ett år. Den skulle kunna säljas som delikatess i byn till högt pris, säger Anton Kern.

Med en miljon besökare om året är Hallstattt ett turistmål av rang. Salt från berget säljs redan i butiker i byn. Utvinningen är dokumenterad sedan 1300-talet, men har troligen pågått utan avbrott i 7000 år, anser Anton Kern.

 

Redan på bronsåldern strålade handelsvägar ut i alla väderstreck. Om det vittnar bland annat offer som lagts ned i marken upp mot bergspassen på hög höjd. Både guld och brons offrades för säker färd i den riskabla terrängen, inte minst på vintrarna då större laster kunde tas på släde än i kontar på somrarna.

Det mesta av saltet såldes i närområdet, men det är inte uteslutet att en del nådde ända upp till Norden. En av lederna i den så kallade Bärnstensvägen från Östersjöns stränder till norra Italien går förbi saltbergen i Alperna. Bärnstenssmycken har hittats i gravar här, så kontakter norrut är bekräftade.

– Men vi vet inte om saltet nådde Norden, det kan ha bytts mot andra varor på vägen. Inga spår finns av saltet i slutdestinationerna. Det har ju ätits upp, säger Anton Kern.

Fram till och med 400 fvt var Hallstatt dominerande inom salthandeln, vilket skapade välstånd åt alla inblandade. Om det vittnar inte minst de nära 1.000 gravar som Ramsauer grävde ut. Gravgåvorna är rika, bara en handfull gravar saknar gåvor. Ingenting tyder på att slavar använts i gruvan om man ser till fynden,

 

Ett övre skikt med gruvans ägare, ”bergsmännen”, samt krigare som vaktade gruvan och kanske präster är förmodligen de som lades i brandgravar, omkring 150 stycken. Några av gravarna är oerhört fyndrika, med både inhemska och importerade smycken, även enstaka i guld. Det visar på täta kontakter med etruskerna och andra åt alla håll från Alperna.

Gruvarbetarna utgjorde en sorts medelklass, som också fick fina gåvor med sig. Att de var arbetare syns på förslitningsskador på skeletten. Det var ett oväntat modernt samhälle där alla, med ett fåtal undantag, fick del av välståndet, är Anton Kerns hypotes.

Sedan Ramsauer har över 500 gravar till grävts ut. De senaste, två stycken, hittades alldeles intill den anläggning som man undersöker just nu, och är ungefär samtida.

– Det är intressant det inte finns några standardgåvor. Det finns bland 1.500 gravar inte två med exakt samma uppsättning. Individualismen är påfallande!, säger Anton Kern.

Inne i gruvan har arkeologerna utöver hackan från stenåldern funnit redskap från brons- och järnålder. Till det hela skinnkontar, skor och skinnmössor, rester av tygsäckar, baskrar och hattar med vida brätten med mycket mera. Gruvan är den största enskilda källan till kunskap om förhistoriska textilier i Europa!

Många tyger är färgglada och mönstrade, paralleller har dragits till de skotska klanernas rutiga tartanmönster. Och just kelter kom till trakten efter Hallstattperioden, på 400-talet fvt, och tog över gruvdriften. De efterträddes av romarna kring vår tideräknings början. Först med dem flyttades bosättningen ned i dalen.

 

Sedan Anton Kern övertog ansvaret för grävningarna 1993 har bland annat ytterligare ett antal högstatusgravar med fina fynd grävts ut. I själva gruvan gjordes 2002 ett uppseendeväckande fynden: en bevarad trappa från bronsåldern!

Med över 3.000 år på nacken är det Europas äldsta trappa. Konstruktionen är sinnrik, med steg som kan vinklas och trappan flyttas till nya platser med olika lutning. Den visas nu som avslutning på rundturen i gruvan.

Anton Kern lyfter också fram den konstruktion som just nu grävs ut. Den liknar karen för saltning av skinka, men är mindre. Experter från en trävetenskaplig gymnasieutbildning i byn har granskat den utan att förstå vad den använts till. Men bara att träredskap för första gången hittats utanför gruvan gör den mycket intressant.

Bland det som fortfarande saknas finns bronsåldersfolkets gravar och själva gruvbyn, .som Anton Kern tror legat på samma ställe till åtminstone 380 fvt, då gruvan med omgivningar dränktes i ett jordskred. Det blev ett abrupt slut på Hallstattperioden och det tog ett par hundra år innan driften var i full gång igång igen, men längre upp på berget.

Anton Kern drömmer om att hitta nya gravar av samma typ som Ramsauers finaste. Han har redan funnit en gryta i brons, damaskerad i järn med religiösa symboler från både brons- och järnåldern i en grav, men är säker på att det finns mer att hämta.

– Jag tror det finns fler gravar av den typen just utanför det gravfält som Ramsauer grävde. Jag har sett tecken ute i skogen. Men om två år går jag i pension, så jag hoppas vi hinner!

Mats Karlsson

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s