Nesser rannsakar sig

Publicerad i Amos 2016

Fastan är en tid för rannsakan. Vi träffade författaren Håkan Nesser i ett samtal om det svåra i att förstå de avgörande ögonblicken och att motstå frestelsen att försköna våra ibland grumliga bevekelsegrunder.

Efter 20 steg finns ingen återvändo, det som skett är oåterkalleligt. En stundens ingivelse kommer att påverka huvudpersonen resten av livet. Vändpunkten i Håkan Nessers bok Levande och döda i Winsford är en ganska trivial händelse, en impuls som de flesta av oss skulle ha stått emot. Men nu blev det inte så och konsekvenserna blev enorma. Huvudpersonen tvingas rannsaka sig själv och lida svåra kval: Hur kunde jag?

– Alla vettiga romaner handlar om människor som ställs inför ett val. De får ta konsekvenserna av det, även om de inte förstår just då. I en av mina Van Veeteren-böcker finns ett motto i början, ungefär: ”I stunder när vi inte förstår vikten av våra beslut föröder vi våra liv.”

Samma är det i vår vardag, livet rullar på och det kan gå år innan vi inser vad vi gjort fel. Vår blick grumlas av alla göromål, jobb, familj och, inte till ringa del, distraktioner som sociala medier. Ögonblick som är så tydliga i romanerna följs i verkliga livet genast av andra, bäddas in i trivialiteter så att vi lätt missar avgörandet.

Håkan Nesser tar emot i sin lilla skrivarstuga i Vita bergen, Carl-Antons gamla, med en stor väggmålning som trubaduren och konstnären gjort. En brasa sprakar och vid soffan ligger hunden Hudson, döpt efter floden som rinner genom New York. En unghund som har lite svårt för livet i stan, friheten kring sommarhuset på Gotland är lättare.

Även husse har lättare att dra sig undan på ön. Håkan Nesser har valt bort de sociala medierna, där man ständigt mäts och värderas, riskerar att hängas ut och tvingas att interagera och kommentera alltifrån matvanor och semesterbilder till storpolitik. På sin höjd svarar han på mail och det senaste året har han ransonerat intervjuer hårt.

På den gamla sekretären står hans arbetsredskap, den bärbara datorn. Där, i romanens värld, ställs livet på sin spets.

– I verkligheten går vi och smårannsakar. I romaner kan man koncentrera livet, ställa folk inför vassare val än normalt. Det är litteraturens uppgift, att tydliggöra.

Alla frestas vi, i stort och smått, att gömma oss bakom svepskäl. Att framstå i lite bättre dager inför oss själva och andra. Handlingar vi utför av rent egoistiska skäl maskeras som altruistiska.

Det är reptilhjärnan som styr, resonerar Håkan Nesser. Uppfattar vi ett hot, verkligt eller inbillat, är den första impulsen att skydda oss själva – genom att gå till motangrepp i stället för att analysera och begrunda. Det är inte alltid vackert, och då friserar vi lätt våra bevekelsegrunder. Vi småfuskar lite till mans.

Men i längden kommer ingen undan; förr eller senare hinner verkligheten upp oss.

– Reptilhjärnan rannsakar inte sig själv. Om någon begår en oförrätt emot oss blir vi arga, vill klippa till, ta hämnd. Det är första instinkten, sedan kommer den civilisatoriska fernissan och dämpar, vi bäddar in våra primitiva reaktioner.

– Men våra känslor ljuger inte. Mår du taskigt av något skäl, men försöker dölja det så säger känslorna ifrån. Du måste tänka efter, varför mår du dåligt? Ofta är det en handling som du begått.

Många huvudpersoner i Håkan Nessers böcker är tämligen verbala och intellektuella människor som för en livlig inre dialog med sig själva. Men Arne Murberg i den senaste romanen, Elva dagar i Berlin, är ett tydligt undantag. I hans tröga hjärna, skadad i en olyckshändelse, finns inte mycket plats för rannsakan. Eller?

– Jo, men det tar bara lite längre tid för honom. Det skulle vara svårt att skriva om en person som aldrig tänker något. Då hamnar snart i sina egna tankar, för man vill göra personen trovärdig.

Romanfigurens rannsakan är författarens rannsakan, eller går det att skriva om någon som är absoluta motsatsen till en själv? Var det tanken med Arne Murberg?

– Det kan gå, åtminstone i början, men ju mer man skriver om en person desto mer lik blir han en själv. Det har konstaterats tidigare, till exempel att Cervantes Don Quixote skulle vara en trasig figur, men ju mer man läser desto mer sympati får man. Han blir till sist författaren själv.

När Håkan Nesser skrev Levande och döda i Winsford för några år sedan drabbades han av en smygande insikt att han är kristen. Det var ingen tumultartad upplevelse som ställde allt på ända, en plötslig frälsning. Men han kände att han har en kristen tro.

Det är inget han drar stora växlar på, Håkan Nesser fanns sig väl till rätta i en tro som hans mamma och andra i den närmaste släkten haft. Kallar sig privatkristen snarare än kyrkligt troende. Intrycket man får är att den 65-årige författaren mognat till tro, försonats med sina egna brister och tillkortakommanden.

– Det är svårt att sätta ord på vad det är frågan om. Jag känner ibland en förtröstan; det jag inte klarar av egen kraft kan jag lämna över i en annans händer och känna att han tar emot det. Jesus är närmare syndarna och de bräckliga. De trasiga når han fram till lättare, är du duktig och stark och klarar allt själv hör du kanske inte hemma i himmelriket.

Håkan Nesser är inte säker på att Gud är så förtjust i späkning och liknande rannsakningshandlingar. Nåden får man vare sig man förtjänar den eller ej, oavsett ens handlingar. Man kan bara be om den.

Fast sedan kan man efteråt fråga sig vad man gjort för att förtjäna denna nåd.

– Det är en bra rannsakan, en tacksamhet. Att ta emot nåden och vara glad åt den. Men det kan vara svårt, för våra handlingar är viktiga. Man kan inte ”synda på nåden”, bikta sig en gång i veckan och sedan vara ren från allt. Det är en väldigt grund rannsakan.

Att rannsaka sig själv är däremot en viktig del av skrivandet, av hela processen att skapa trovärdiga figurer.

– Historierna skulle kunna inträffa. Jag skulle kunna göra det romanfigurerna gör, och då blir det en sorts självterapi. Det är hela poängen med berättelser över huvud taget. Vi inser att vi är likadana, att botten i dig är botten i mig. Vi blir begripliga för varandra.

Onda människor som begår onda handlingar har aldrig intresserat Håkan Nesser. Han vill skildra personer som vi kan identifiera oss med. En vanlig människa som till synes oförklarligt begår en ond handling. ”The bad guys” rannsakar sällan sig själva.

– Det finns ju handlingar som inte kan rannsakas. Vi säger att vi förlåter varandra, men det finns sådant som är omöjligt att förlåta för en människa. Hur ser Anders Behring Breiviks rannsakan ut? När man begått handlingar så avskyvärda att man inte kan leva med sig själv. Men det finns en gudomlig förlåtelse och det är deras enda hopp.

Mats Karlsson

 

Håkan Nesser
Ålder:65 år
Familj: hustru Elke, två barn och två bonusbarn
Bor i Stockholm och på Gotland
Skrivit 30 böcker, bland dem kriminalsviterna om Van Veeteren och Barbarotti, Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö och de senaste Himmel över London, Levande och döda i Winsford och Elva dagar i Berlin. I höst kommer Eugen Kallmanns ögon.

Håkan Nesser om
…vår tid: Jag kan inte minnas att det varit så hotfullt i världen under min livstid som nu. Djävulen drar i trådar.
…Gotland: Att bo och skriva där är nästan som en retreat, jag är inte inblandad i den här världen. Vi lever där med några hästar och en hund.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s