Stenålderspusslet växer

Publicerad i Forskning & framsteg 1/2014

Samlar- och jägarsamhället var betydligt mer mångfacetterat än forskarna trott. Bilden av äldre stenålderns människor blir allt mer komplex tack vare nya unika fynd.

Motala. En småstad vid Vätterns strand. Namnet kanske väcker associationer som mekanisk verkstad, Göta kanal och Baltzar von Platen. Gustav Vasa anlade en kungsgård här, men stadsrättigheterna kom först 1881 och historiskt sett framstår Motala lätt som en lillebror till de uppburna medeltidssystrarna Skänninge och Vadstena.
Men den bilden är fel. Motala – ”mötesplatsen vid helgedomen” – är ett ställe med anor. Äldre än någon kunnat tro.

Göran Gruber glömmer inte den där dagen. Inte Fredrik Molin heller. Sommaren 1999 när förundersökningen efter medeltida lämningar plötsligt förvandlades till jakten på spår efter jägare och samlare från äldre stenåldern. De som kom hack i häl på hjordar av bison och ren – djur som sökte sig norrut när inlandsisen drog sig tillbaka, på flykt undan framväxande skogar som de inte trivdes i.
– Jag minns ett upphetsat samtal från Göran. Vi förstod snabbt att det var något vi var ganska obekanta med. En plats som denna hade vi aldrig sett i Östergötland, berättar Fredrik Molin.
– Det sprutade fram stenåldersfynd! förklarar Göran Gruber.
De båda projektledarna från Riksantikvarieämbetets arkeologiska uppdragsverksamhet, UV Öst, fick rita om alla sina planer och ta en ny diskussion med Länsstyrelsen. Men eftersom det rörde sig om en exploateringsgrävning, inför anläggandet av en ny järnvägsbro över strömmen, kunde de inte välja vilka ytor som skulle grävas ut.
Lyckligtvis betydde inte det att platsen var fyndfattig.
Under två perioder, 2000-2003 och 2009-2013, har hela 7.000 kvadratmeter grävts ut och med en mångfald och kvalitet på fynden som överraskat även luttrade stenåldersarkeologer. Redan tidigt i utgrävningen, som just avslutats, stod det klart att platsen var unik, inte bara för Östergötland. Något liknande hade tidigare bara hittats i Sydskandinavien, på platser som skånska Tågerup och Skateholm.
Spår av en bosättning från den äldsta tiden har hittats i Motala, med mycket träkol i marken, bearbetat trä och slagen sten som visar att människor funnits på platsen för över 11.000 år sedan. Tusen år efter det att inlandsisen dragit sig tillbaka från just detta område.
Då var Vättern en havsvik och dåtidens Motalabor kunde sannolikt se isberg flyta förbi. Tre kilometer österut fanns en annan vik, i Östersjöns föregångare Yoldiahavet. Den som ville norrut var tvungen att passera en smal landmidja, just här. En strategiskt mycket viktig plats.
Men det verkligt intressanta börjar hända senare, för cirka 8.000 år sedan, när landet stigit så att en ström bildas mellan Fornvättern och havsviken i öster. Denna ström sänker sjön och formar den plats som flera tusen år senare får namnet Motala.
Här ska ske saker som placerar Motala på den arkeologiska kartan.
Säsongen 2010 görs ett sensationellt fynd i en före detta sjö intill strömmen. Arkeologerna börjar gräva fram tätt packade stenar som lagts ned på sjöbotten. De visar sig täcka en kvadrat på cirka 14 x 14 meter. Det är rätt stora stenar, 50-60 centimeter. Mellan dem ett plockepinn av slanor, pinnar av olika grovlek och längd.
Där ligger också människoben, en del fastkilade mellan stenar. De allra flesta är skallar.
– Ingen av dem ligger helt täckt av någon sten, de har lagts dit efteråt. Det är svårt att veta deras ursprungliga läge, men två skallar har hittas intill varandra, panna mot panna, säger Fredrik Hallgren, grävledare från Stiftelsen Kulturmiljövård, som grävt norr om Motala ström i den så kallade Kanaljorden.
– Och så var det två skallar som monterats på pålar.
Totalt hittas ben från tio vuxna individer och ett spädbarn. Det är enstaka lårben, överarmsben och revben. Resten är skallar eller skallfragment, ”en kulturellt betingad selektion” som Fredrik Hallgren uttrycker det. En del bär spår av våld som läkt, andra eventuellt av indirekt dödande våld. Omständigheterna kring död och gravläggning är långt ifrån enhetliga.
En del skallar har skrapmärken från hantering efter döden, dock inte skalpering. I en finns hjärnsubstans bevarad som en fettklump, som visar på gravläggning tätt inpå döden. Inuti en annan skalle, från en kvinna, hittas en annan kvinnas tinningsben.
– Det ligger nära till hands att tro de var släkt, säger Fredrik Hallgren.
– Men det är en spekulation och vi undersöker nu deras DNA, som är nästan 8.000 år gammalt. Äldre material från svenskt område har aldrig testats tidigare.
Analysen görs i samarbete medforskare på Stockholms universitet och Johannes Krause i Tübingen, som kartlagt DNA från neanderthalarna.
De spektakulära skallarna på pålar saknar också motstycke i Skandinavien. Ritualer med skallar har bara hittats i en tysk grotta, enligt Fredrik Hallgren. Om det rör sig om en okänd gravsed eller är troféer av fiender som dödats i strid vill han inte uttala sig om innan DNA-tester visar på eventuella släktskap mellan de gravlagda.
Förutom människobenen finns bland mycket annat delar av redskap, stenflisor, hallonkärnor, djurben – och massor av tickor! De ligger intill skallarna och alla är av arten platticka.
– De har en speciell egenskap som utnyttjats ända in i vår tid; de är ljusa på undersidan. Ristar man där mörknar färgen och det blir det en beständig förändring. Tänk om de vi hittat använts för att rista bilder! De ska undersökas i ultraviolett ljus, förklarar Fredrik Hallgren.
Tanken svindlar – bär tickorna vittnesbörd om personernas namn eller till och med utseende?

Vad som försiggått på platsen är i dag svårt att förstå, stenåldersmänniskornas föreställningar om livet och döden förblir dunkla. Men att alla som levde under de perioder som getts olika namn skulle bete sig på samma sätt framstår som allt mer befängt. Nu söker arkeologerna efter de enskilda människornas historia, även utifrån ett ynka skallben hittat mellan stenar.
Fynden i sig är mer än nog för att en arkeolog ska få ståpäls. Men det fler omständigheter bidrar till mysteriet. Kultplatsen tycks ha använts mycket kort tid, visar samstämmiga dateringar av människoben, djurben och föremål. Arkeobotaniker och kvartärgeologer ger också samma besked.
Ett trettiotal tester har gjorts och alla utom ett ger en statistiskt oskiljbar datering till 5.800-5.700 f Kr. En ovanligt fin precisering i arkeologiska sammanhang.
Fredrik Hallgren spekulerar:
– Kanske är det begravningar under en generation, kanske är det rent av ett enskilt tillfälle!
Tanken öppnar svindlande perspektiv om eventuella släktskap och inblickar i enskilda individers liv och historia. Isotopanalyser av ben och tänder, som skvallrar om kost och geografi (se FoF nr xxx/2012), tyder på ett ursprung från dagens Sörmland någonstans.
Än mer intressant blir tanken när man kan konstatera att platsen sedan inte användes mer förrän i modernare tid. Inga spår har hittats av bosättningar efter gravläggningarna. Platsen överges, den lilla sjön grundas upp av landhöjningen och blir en våtmark, omgiven av en skymmande trädridå.
Sjön med de spetsade skallarna förblir kanske bara ett minne, en berättelse som förs vidare från generation till generation. En vördad helgedom.
Inte långt efter att denna plats överges slår sig människor ned på andra sidan strömmen, ett par hundra meter bort och med utsikt över den laddade kultplatsen.

Den äldsta bosättningen på Strandvägen, som grävplatsen på södra sidan av strömmen kallas, har daterats till samma tid som kultplatsen.
– Det är samma struktur på boende och matlagningsplatser på båda sidor. Allt är centrerat till Motala ström, den är kommunikationsleden, dåtidens E4, säger Fredrik Molin.
Forsen mellan de båda platserna är den första i vattenvägen mellan Vättern och havet i öster. En viktig resurs för fisket, men huruvida någon klan eller stam kontrollerat den strategiska platsen vill inte arkeologerna säga.
En lycklig omständighet är att strömmen förblivit i stort sett oförändrad sedan den bildades. Det har gjort bevarandeförhållandena mycket bra. Här vid strandkanten hävde hantverkarna ned sitt skräp, som täckts av gyttja. Massor av fynd har gjorts i strandkanten och 10-15 meter
ut i vattnet. Här har hittats ljuster, sänken till nät och spår av fasta anläggningar som mjärdar.

Människor tycks ha levt här under minst 1.800 år, fram till cirka 4.000 f Kr. Det finns lämningar efter 5-6 stolpbyggda hus och ett antal hyddor eller vindskydd för hantverk. Men kronologin är inte säkerställd och det är svårt att veta hur många som bott här samtidigt.
– Allt kan ha börjat med den här rituella händelsen, fast det är en spekulation. Men den rituella miljön på andra sidan är en del i det här, säger Fredrik Molin.
Platsen tycks ha varit varaktigt bebodd, visar bland annat gravfynd. De som begravts i den sandiga moränen har bevarats dåligt. Men det finns också fynd med ett helt annat gravskick.
En bit nedströms från forsen, alldeles intill boplatsen, bildas ett bakvatten som var mycket viktigt för fisket. Detta vatten kan ha varit ett skäl till att människor valde just denna plats att bo på. Där gravlades också en del av de döda.
– De har medvetet byggt en lång stenpackning vid strandkanten av rensad sten från boplatsen. Det förekommer människoben, de koncentrerar sig till vissa ställen. Det har lagts ned benpärlor och ornamenterade prestigeföremål, säger Fredrik Molin.
Detta gravskick är alltså inte helt olikt det på kultplatsen, med vatten som gemensam nämnare. Kanske symboliserade strandkanten också gränsen mellan liv och död.
Begravningarna på land visar upp en stor variation, en provkarta över alla vanliga positioner under äldre stenålder: på rygg, sittande och hocker – en hopkurad ställning i såväl sittande som liggande variant. Dessutom har det hittats gropar med människoben, men där är det mer osäkert om det är begravningar.
Fynden bekräftar bilden av att det saknades enhetligt gravskick under äldre stenåldern, kvarlevor hanterades mycket individuellt. Men det gör inte just den epoken unik, det gäller även till exempel yngre bronsålder och äldre järnålder.
Mycket speciellt är det avancerade ben- och hornhantverk som förekommit i stor skala. Här har hittats stora mängder avfall från detta hantverk, vilket är mycket ovanligt. Dessutom har man funnit över en halv miljon avslag – stenbitar som blir över vid tillverkning av pilspetsar. Allt sammantaget pekar det på att här var en centralplats: ett strategiskt läge med permanenta bostäder, kultplats, begravningar och specialiserat hantverk.
De horn- och stenföremål som hittats är tillverkade av mycket skickliga hantverkare, som på Motalas breddgrader ersatt den sydskandinaviska flintan med kvarts i pilspetsarna. De har tillverkat ljuster, knivar och annat av ben. Kronhjort var ett mycket viktigt bytesdjur, för både mat och tillverkning av redskap.
– Det är exceptionellt att vi har denna hela sekvens av undersökningsytor, från vatten till högsta punkten. På andra platser har man avfallslager från strandlinjen och utåt, eller bara själva boplatsytan, kanske kombinerat med gravfält. Här har vi hela sekvensen, det är unikt, säger Lars Larsson, professor i arkeologi vid Lunds universitet och en av våra främsta experter på stenåldern.

Ska man jämföra med andra fyndplatser på svenskt område får man gå till Skåne och Blekinge. Den plats som i fyndväg mest liknar Motala ström, med boplats och gravar på samma ställe, är Skateholm nära Trelleborg, som grävdes ut för 30 år sedan, med något yngre lämningar.
Paralleller har också dragits till Tågerup utanför Landskrona. Platsen grävdes ut i slutet av 1990-talet, liksom i Motala när Banverket skulle bygga ny järnväg. Där hittades också 11.000 år gamla lämningar samt en stor boplats från cirka 6.300 f Kr, cirka 500 år äldre än kultplatsen vid Motala ström. Även här levde folket av jakt och fiske.
– Det är en fullständigt unik sekvens av bosättningar. Vi fann en äldre som överges och några hundra år senare kommer människor tillbaka och allt blir annorlunda. Det är en helt ny typ av befolkning som kommer in, med ny teknologi, nya hus, gravar, konst, sättet att jaga. Det är ett av de tydligaste brotten man sett på en och samma plats, säger Per Karsten som ledde grävningen tillsammans med Bo Knarrström.
En viktig skillnad är dock att människorna i Tågerup tycks ha varit bofasta. Jägarna och fiskarna vid strömmen var mer rörliga, kanske levde här bara små grupper i taget. Men troligen samlades många på platsen när fisket respektive  jakten var som bäst.
– Vi ser här en centralplats, omgiven av mindre satelliter. Några har vi hittat tidigare, som en jaktstation nära Väderstad med ett enkelt stolpbyggt hus. Inga kulturlager, inga begravningar, inget hantverk. Man får tänka sig att de rörde sig mellan olika stationer med årstiderna, säger Fredrik Molin.
Arkeologerna framhåller att en så fullständig bild knappast kunde ha tecknats om det hade rört sig om en forskningsgrävning, det vill säga en som initierats av ett museum, universitet eller annan offentlig institution. Då räcker pengarna till betydligt mindre ytor än de man nu kunnat gräva ut tack vare medfinansiering av Trafikverket.
Men de stora infrastrukturprojekten blir färre och exploateringsarkeologins glansdagar kan vara räknade, med kulmen på 1990-talet.
– När vi grävde ut Tågerup var det första gången som exploateringsarkeologin fick muskler att göra sådana här jättelika ytavbaningar. På 70-80-talen var det en revolution när vi gick från att gräva små titthål till att göra hela obduktioner av byar, säger Per Karsten.
Många nya rön i dag kommer av att man jobbar mer tvärvetenskapligt i bredare team och att en helt ny teknik med avancerade DNA- och isotopanalyser gör att man får ut mer information av materialet.
Det är också viktigt hur man gräver, framhåller Fredrik Molin.
– Vi har grävt det mesta för hand, säkert 4.000 av de 7.000 kvadratmeter som vi grävt ut. Det ger ett helt annat resultat än an när man banar av med grävskopa. Man hittar fler saker, får en mer heltäckande bild.

De rika fynden vid Motala ström har skapat helt nya referenser och förväntningar på vad man kan hitta framgent i liknande miljöer från äldre stenåldern, förklarar Göran Gruber.
– Varje säsong har gett nya ”aha!” – vi har fått en mer komplex bild.  Det finns helt plötsligt fler paletter, färger att måla med en del som varit självklart inte är det längre. Förhållandet mellan boplats, grav och ritual. Det öppnar upp en massa frågor, till exempel om mobilitet och sociala strukturer. Vilka finns här och vilka finns inte här?
Det är dessa frågor som dagens arkeologer vill ha svar på. Att med hjälp av bland annat DNA- och isotopanalys komma nära inpå människorna, förstå dem och deras vardag och ritualer.
Få liknande platser grävts ut i Sverige, jämförelsematerialet är litet. Därför skrivs den äldre stenålderns historia om i Motala, som den skrevs om i Tågerup och Skateholm. Bilden nyanseras och kompliceras ständigt, förklarar Fredrik Hallgren.
– Varje gång man gräver hittar man något nytt, något man inte visste fanns.

Mats Karlsson