Krigsbarnens sår går i arv

Publicerad i Släkthistoriskt forum 2014

Över 70.000 finländska barn skickades till Sverige under andra världskriget, undan krig och svält. Det splittrade familjer och skapade sår som är svåra att läka. Men kritiken tystades i Finland och trauman förvärrades. Än i dag får krigsbarnen och deras familjer inget stöd, deras erfarenheter tas inte till vara. Kristina Grahn for till norra Finland för att återförenas med sin mammas släkt och läka såren.

Kristina & Eero

Det är över 70 år sedan familjen splittrades och det tog Kristina Grahn över 40 år innan hon kunde besöka sin mamma Ellis hemby för första gången som vuxen. Det var för två år sedan och den resan gav så djupa och viktiga möten att Kristina ville tillbaka för att få veta mer om sin släkts historia.

Ta smärtan och alla trauman gånger 10.000. Minst så många krigsbarn stannade kvar i Sverige. Lägg till tystnaden och saknaden i deras familjer. Plussa på såren i de över 60.000 familjer som återförenades efter kriget, men där barnen inte längre mindes sitt modersmål, de som sett en skymt av en annan värld och hade svårt att finna sig till rätta i sin hembygd.

De som lämnats bort av sina föräldrar och inte kunde se dem i ögonen igen. Och föräldrarnas lika undvikande blick i tyst skam över vad de gjort.

Elli föddes och växte upp i byn Arpela, ett par mil nordöst om Haparandas finländska systerort Tornio. Hon var nio år när hon skickades iväg till Sverige 1941. Första gången hon återvände var 1953 och det mötet glömmer hennes syster Anja aldrig.

– Hon var så fin, så vacker. Jag kunde se att hon hade det bra. Hon hade blivit svensk.

Så beskriver Anja återföreningen med den ett år äldre systern – hennes tvillingsjäl som hon alltid lekt med, sovit skavfötters med. Det var första gången som den sargade familjen återförenades, alla tio syskonen. De som spridits för vinden under kriget hade kommit hem, om än för ett kort tag.

Men Elli hade blivit svensk. Det mesta av finskan hade hon glömt, systrarna hade svårt att förstå varandra. Det glada återseendet blev smärtsamt. För det var inte bara språket, det var två olika världar som möttes.

Lapp om halsen

Elli kom till Sverige i en för stor, lånad klänning och med en lapp om halsen som berättade vad hon och hennes föräldrar hette och var de bodde. Någon adressat fanns däremot inte. Men det stod ”Mamma: död”.

Elli fick ta tåget från Haparanda och söderöver, tillsammans med en mängd andra barn som skickats iväg av sina föräldrar. Nöden var stor i Finland, särskilt i norr.

I Sverige var det annorlunda. Det hade barnen fått veta, det hade deras föräldrar informerats om via kontor som staten satt upp där föräldrar eller barnen själva kunde anmäla intresse. I Sverige var det inte krig. Där fick man fina kläder, man fick ordentligt med mat, man fick köpta leksaker. Man fick choklad.

Hemma i Arpela kunde man bara drömma om ett sådant överflöd. Ellis mamma hade dött i barnsäng när Elli var fem år. Pappa var ute i kriget och de tio barnen togs omhand av farföräldrarna och äldsta systern, som var 15 år.

– Det var kallt på vintern, de fick hacka is i brunnen för att få upp vatten, berättade mamma. Det fanns mat, men inga godsaker. Ibland kom kanske någon handlare förbi med kaffe och socker, det var allt, berättar Kristina Grahn.

– Det var fattigt och det var oroligt. Det rörde sig tyskar i området och ibland kom det flygplan. Var barnen i skolan fick de springa och gömma sig, var de ute fick de slänga sig ned i ett dike.

Elli gick till kontoret och skrev själv på.

– Mamma kan inte ha förstått vad hon gjorde. Men hon förstod att det var bättre i Sverige.

Barnen valdes ut

Ellis pappa hade kommit hem från kriget, men klarade inte av ansvaret för hela barnaskaran själv. Två av barnen, Eero och Liisa, lämnade han till sina svärföräldrar. Han godkände Ellis ansökan om att få komma till Sverige och senare skickades även hennes lillebror Lauri dit.

Vid ankomsten till Sverige avlusades barnen och läkare undersökte deras hälsa och om de var undernärda. Elli hade hosta och feber och fick stanna på sjukhem ett par veckor innan hon tilläts fortsätta.

Tåget söderöver gjorde många stopp. Varje gång fick barnen gå ut och ställa sig på perrongen, där det väntade människor som ville ta hand om finländska barn. De valde och de vrakade. Vem man skulle hamna hos var ett rent lotteri. Många frågade om mammans död men Elli visste inte varför.

Det gick dagar utan att hon såg någon som hon skulle vilja bo hos. Först i Västergötland mötte hennes blick ett par ögon som hon tyckte var snälla. Och kvinnan såg något i Elli också.

Viktoria hette hon, kvinnan, men Elli kallade henne Tola. Hon var ogift och uppväxt i ett strängt kristet hem, levde med sina bröder på en gård. Det blev Ellis nya hem och två år senare kom lillebror Lauri efter.

Återföreningen

Att Ellis dotter Kristina över 70 år senare nu återförenats med släkten i Arpela är inget annat än ett mirakel.

När Kristina var 6 år reste familjen till Arpela, där hon träffade bland andra sin två år yngre kusin Minna. Kärleken och den innerliga närvaron i mötet mellan Anja och Elli – trots språkförbistring och svårigheter att hitta ord – gav barnen minnen som följt dem sedan dess. Mötet var något stort och viktigt, minnet etsade sig fast i både Minna och Kristina.

Minna bodde isolerat på skogen och kom att växa upp helt utan kompisar. Hon började drömma om att träffa Kristina igen och samla hela den stora men splittrade släkten: mostrar och morbröder, fastrar och farbröder, alla kusiner.

Men tillfället att foga ihop de två världarna uppenbarades inte förrän hösten 2010.

Då låg Minna nyopererad på sjukhus i Helsingfors. Hon hade börjat återhämta sig och det var dags för henne att stiga upp ur sängen och ta några steg.

– Jag gick ut i korridoren och såg ett fönster i änden. Dit ska jag ta mig, tänkte jag. Där fanns ett bord med en stor hög med tidningar. Jag bara tog en i högen, i mitten nånstans, inte den översta. Jag slog upp en sida på måfå och där var Kristina!

Hon vet inte att det är Kristina hon ser, men det är något väldigt bekant över henne. En morbror hade berättat att Kristinas äldsta son fått samma namn som Minnas äldsta son. Han hade också berättat att Kristina läste till präst. Här i den svenska veckotidningen blir Kristina intervjuad om sorgbearbetning.

Kusinerna som systrar

Minna vill genast ta kontakt, men på grund av konvalescens och andra omständigheter ska det dröja nära två år innan det blir av.

– Jag googlade på henne och skickade ett mail. Jag tänkte mycket på vad jag skulle säga, vi känner ju inte varann. Hon skulle inte känna sig pressad att behöva svara, jag tänkte att många svenskar inte vill veta av sin finländska släkt. Särskilt när det handlar om krigsbarn. Jag skrev: Du behöver inte svara. Men hon svarade direkt!

Minna far över till Stockholm och det klickar omedelbart. Kusinerna känner sig mer som systrar och det visar sig att både deras egna liv och deras mammors liv har många likheter. Att mammornas trauman av familjens splittring hade satt djupa spår och gjort det svårt för dem att knyta an och känna tillit till andra människor. Det hade i sin tur även präglat kusinerna.

Kristina besöker Minna i Helsingfors och tillsammans flyger de hösten 2012 upp till finska Lappland och Kristina besöker Arpela för första gången som vuxen. I augusti i år gör hon om resan för att få veta mer om släkten och, om möjligt, försöka bidra till att läka såren.

Elli i en ny värld

Plötsligt hade Elli hamnat i en ny värld. Ett nytt land, ett nytt språk, en ny familj. På en gård i Månstad, i Sjuhäradsbygden sydöst om Borås. Mycket långt ifrån Arpela, där nu sex syskon bodde kvar hemma på gården med pappa, hans föräldrar och en bror till honom. Två syskon hos morföräldrarna på gården Elva, drygt en halvmil bort. Familjen var splittrad och allra mest sörjde Anja, som mist sin ”tvillingsyster”.

Elli hade fullt upp med att försöka förstå vart hon hamnat, att anpassa sig till det nya livet. Det hjälpte henne kanske att förtränga saknad och oro. Att hon tidigt fick en väldigt bra relation med Viktoria, ”Tola”, gjorde också livet lättare.

– Mamma var väldigt förtjust i Tola, hon knöt an till henne väldigt mycket. Hon kände nog en lättnad att hon kommit ifrån Arpela, men samtidigt ett dåligt samvete för att hon blivit räddad. Och de hade säkert dåligt samvete där hemma också, att de skickat iväg henne, säger Kristina Grahn.

Materiellt hade hon fått det bra, Elli. Mat! Hon åt mat i stora lass, allt som ställdes fram. När lillebror Lauri kom proppade han i sig så mycket att han blev sjuk och kräktes. I Sverige behövde de inte svälta.

Elli brevväxlade flitigt med Anja, ibland skickade hon fina kläder. Breven finns inte sparade, men Kristina gissar att Elli säkert skrev om den finska flicka som bodde i grannbyn och som hon ville leka med. Men Tuula förstod inte vad Elli försökte säga och släppte inte iväg henne. Till sist tog Elli cykeln ändå och trampade dit.

Hon var duktig i skolan, lärde sig svenska mycket fort. Snart stavade hon till och med bättre än sina svenska skolkamrater. Hon var också duktig på att teckna.

Medan Anja var barnflicka i Haparandratrakten blev Elli barnflicka åt prästen i Månstad.

I takt med att Ellis glömde finskan blev det allt mer glest mellan breven. Då tog Tuula över och skrev brev till Ellis pappa, som en kvinna i Arpela översatte till finska åt honom

Efter kriget skrev Tola ett brev och bad om att få adoptera Elli. Kristina vet inte säkert, men tror att Elli ville stanna. Ändå smärtade faderns korta svar djupt: Det är helt i sin ordning.

Rädsla att avvisas igen

Traumat att bli bortadopterad, avvisad av sina närmaste, smärtar en hel generation barn som skickades till Sverige. Det är ett sår som finns där, oavsett om de kom hem eller stannade kvar.

– Så många krigsbarn har i 60-70 år levt med rädslan att bli avvisad en gång till om de skulle ta kontakt. Det står man bara inte ut med. Det finns de som känner ett hat mot Finland, landet som skickat iväg dem. De vill inte ha med det att göra, inte ens höra språket. För att skydda sig själva mot all den här smärtan, säger Irja Olsson i Gävle, ordförande för Riksförbundet finska krigsbarn, RFK.

Den som trots allt vill återknyta kontakten med släkten i Finland kan få hjälp av föreningen, som bistår med forskning i arkiv och kontakter med krigsbarnsföreningar i Finland. Eller bara träffa andra krigsbarn och prata, dela erfarenheter för att inte förgås i ensamhet av sin smärta.

Att äntligen ta kontakt kan vara befriande, framhåller Irja Olsson:

– Det är spelar ingen roll om det är en bra eller dålig berättelse, utan att det finns ett slut på det man sökt i hela sitt liv fast man inte kunnat ta steget. Man har en dubbel identitet. Även om man älskat sina svenska föräldrar finns det alltid en saknad efter de biologiska finska, uttalad eller ej.

Locket på

Till barnens trauman har även bidragit politiska orsaker. Svenska privatpersoner öppnade tidigt sina hjärtan för de finska barnen. Men när svenska frivilligorganisationer erbjöd sig att förmedla mottagandet av barn sade Finlands regering nej. Först när Sovjetunionen började bomba Helsingfors gick man till slut med på det.

Finska staten upprättade kontor landet runt där familjer kunde anmäla intresse för att låta barnen få en fristad i grannlandet. Omfattningen växte efter hand och även svenska staten gick in och finansierade till del. Bland annat ordnades särskilda barnhem för krigsbarnen, även om den stora majoriteten togs omhand av fosterföräldrar.

En del barn for illa hos fosterföräldrar men framför allt på barnhem. Hjälpen blev omstridd i båda länderna. 1942 beslutade Finlands riksdag med stöd av krigslagarna om censur. Ingen kritik fick längre framföras mot verksamheten, pressen belades med munkavle. Den kompakta offentliga tystnaden ökade pressen på familjerna som sänt iväg sina barn och förstärkte den redan tysta skammen.

– Det bidrog också till att familjerna inte fick någon information om att en del barn for illa. Hemma i Finland fick familjerna prioritera att männen, de som var ute i kriget, fick mat för att orka. Pengarna och kupongerna räckte inte till. Kvinnorna vände sig till sociala myndigheter, som kunde säga: ”Jaha, ni har fem barn? Men om ni skickar tre till Sverige kan vi hjälpa er”, säger Irja Olsson.

Medan krigsinvalider och -veteraner fått och får mycket hjälp av finländska staten får krigsbarnen och deras familjer ingenting. Den offentliga tystnaden är fortfarande stor.

En grym uppväxt

Anja har än idag svårt att prata om det som varit. Så har det också varit för hennes bror Eero, som Kristina möter på mammas barndomsgård i Arpela, där han nu bor med hustrun Raili. Han har väntat länge, väntat på att för första gången få berätta.

Mötet med Kristina bli känsloladdat och stort, hans historia gripande och smärtsam – inte minst för systern Anja som aldrig hört den.

Morfadern var en betrodd man med kommunala uppdrag, hans hustru en from kvinna som stod värd för bönemöten på gården. Men bakom den omsorgsfullt putsade fasaden var morfadern en hård människa, berättar Eero.

– Det var hemskt! Jag fick börja jobba hårt på gården när jag var nio år. Vi fick inte nog med mat. Morfar var trevlig när det var folk där, annars elak. De hade också fostersonen Tobi, som aldrig pratade. Vi fick hämta timmer, hugga ved, bärga hö. Även om det var minus 40 måste vi jobba. Ändå vi var tvungna att snåla med maten, fast det fanns, säger Eero som i dag är 80 år.

– Bara en gång pratade Tobi: ”Kom, vi rymmer! Vi kommer aldrig mer tillbaka!”

Trygghet och tröst vara för Eero bara ord, som inte betydde något. Kristina frågar hur han klarat sig utan kärlek och trygghet.

– När man fötts utan det kan man inte längta efter det, man vet inget. Men jag såg grannar som tog hand om sina barn. Det lärde mig att det fanns godhet i världen, det hjälpte mig att härda ut.

Andlighet gav styrka

Trots allt fick Eero också med sig en andlighet från morföräldrarna. Där hölls bönemöten, människor samlades för att be och ibland kunde Eero då känna en ro i hjärtat. Elli minns även att hon följt med sin farmor till kyrkan som barn.

Kristina som är präst visste inte om att denna starka bönetradition fanns i hennes släkt. Men bön och förbön har varit hennes väg till tro, berättar hon.

Hennes mamma, Anja och Eero hade alla fått med sig, och utvecklat, en känslighet för stämningar och människors känslolägen som hjälpt dem. Ibland känner Eero på sig saker i förväg, precis som Anja och Elli – och även deras döttrar Kristina och Minna.

Det händer att Eero får lust att gå in i en kyrka, men han vet inte vad han skulle göra där. Även Elli gick i kyrkan, men slutade med det eftersom hon inte kände sig mottagen där.

– Ingen kunde ta emot hennes känslor, det var därför hon slutade, säger Eero.

När han äntligen fått berätta sin historia för Kristina, systerdotter och präst, får han frid. Två dagars berättande har tagit på krafterna.

– Jag är tom, säger han när Kristina far iväg.

Krigsbarn har sämre hälsa

Såren finns där, hos alla. De som skickades till ett annat land, de som stannade kvar och de som återvände. Splittring i familjen sätter djupa spår hos alla. Och såren går i arv.

Krigsbarnen har ofta svag självkänsla, de har svårt att lita på någon och problem med att knyta an. De kan sällan lita på någon, har svårt att rota sig. Om det vittnar både Anja, Minna och Kristina.

Forskning kring krigsbarnen, i Sverige men framför allt i Finland, visar att de som skickades iväg oftare drabbas av hjärtsjukdomar, psykiska besvär, missbruk och upplevelse av tomhet än de som fick stanna kvar.

– Många sade att barnen var ”så snälla, så snälla” – men de var förstummade av rädsla! säger Irja Olsson.

RFK har i dag cirka 700 medlemmar och skaran krymper i takt med att krigsbarnen blir till åren. Som mest har förbundet haft ett tusental medlemmar, anslutna via lokalföreningar landet runt. I dag hoppas man på att krigsbarnens barn ska söka sig till förbundet.

– De vill veta vad som hänt, det som deras föräldrar aldrig kunnat berätta om. De känner ofta samma utanförskap och saknar tillit. De har fått det i arv, de behöver också prata om det. De klarar inte av föräldrarnas smärta, de orkar inte ta tag i det. De för det vidare också till sina barn, säger Irja Olsson.

Erfarenheterna av flera generationers trauman kunde komma till nytta i dagens debatt om hur ensamkommande flyktingbarn från krigshärdar i olika delar av världen ska tas emot. Men intresset från politiker och myndigheter är svalt. De ser förbundets frågor som knutna till ett krig för 70 år sedan, det har passerat bästföre-datum, beklagar hon.

Livslånga sår

När skolan började igen på hösten 1945 kom många barn hem igen, även till Arpela. Eero minns hur de blev retade. De hade haft det bra, de var bortskämda, de hade glömt bort sitt eget språk. Andra barn kastade sten på dem, frös ut dem.

De kom tillbaka som påminnelser om att ett annat liv var möjligt.

Elli som blev kvar i Sverige till sin död 2002 höll någorlunda kontakt med sina syskon i Helsingfors och Västerås, men till Arpela kom hon sällan. Efter syskonträffen 1953 återvände hon några gånger genom åren och Anja kom på besök i Västergötland vid några tillfällen. Särskilt ofta blev det inte.

Systrarna kom aldrig över att de skildes åt. Ingen av dem ville prata om det, men längtan och sorgen fanns alltid där, tror Kristina Grahn.

– Mamma döpte mig till Anja Kristina.

Och när hon besöker Arpela igen säger mostern Anja orden som fastnat där inne, som hon aldrig vågat uttala:

– Elli är den stora saknaden i mitt liv. Livet kunde ha blivit bättre på många sätt, men det är Elli jag alltid saknat.

Mats Karlsson

 

Fakta: Krigsbarnen i arkiv

På Riksarkivet i Stockholm finns arkivet efter den statliga kommittén Centrala Finlandshjälpen och den efterföljande frivilligorganisationen Hjälpkommittén för Finlands barn. Där finns Läkarexpeditionens arkiv, som är sekretessbelagt.

Som anhörig har man tillgång till i stort sett allt material, inklusive relevanta delar av det sekretessbelagda materialet. Uppgifter som kan vara till men för en persons minne kan dock strykas.

I arkivet finns registerkort över krigsbarnen med namn, registreringsnummer, födelsetid, föräldrarnas namn och adress, uppgifter om ankomst och eventuell återresa samt adress i Sverige. En del uppgifter saknas dock i registret, främst för 1941 och början av 1942.

Transportlistor beskriver barnens färd till Sverige, vilka funderade som kollektiva pass för barnen – det kunde finnas upp till 500 barn på ett och samma tåg.

Nina Linder är ansvarig för materialet och den person man bör kontakta för att få hjälp. Mycket är på finska, vilket man dock inte kan få översatt åt sig av arkivet.

I stort sett samma material finns på Riksarkivet i Helsingfors, Kansallisarkisto. Dock saknas transportlistor och Läkarexpeditionens arkiv. Till skillnad från i Sverige finns inte materialet mikrofilmat. En hel del material finns i de finländska församlingarna och det kostar minst 300 kronor i forskaravgift att få fram uppgifter.

Källa: Kai Rosnell, RFK