Fantastiska förnamn åt folket

Publicerat i Språktidningen 6/2009

Piggelina, Månfare och Q. Nu är det fritt fram att döpa barn till nästan vad som helst. Men den verkligt stora namnrevolutionen kom i slutet av 1800-talet med bisarra namn som Dexevidia, Liverponn, Zergy och Nicotina.

Efter ett uppmärksammat beslut i Regeringsrätten godkänns numera det mesta som förnamn. Annat var det i begynnelsen, då barnen gavs namn som Holmger, Åfast, Siglög och Torborg. Allt lunkade på och namnen förblev enkla genom seklerna, även om modet skiftade och vi fick Margeta, Erik, Johan och Karin.
Men så kom 1800-talet och alla fördämningar brast.

Axel Bernhard Conrad.
Dagobert Edvin Frithiof.
Gustaf Harald Julius.
Knut Leonhard Matildus.
Nelly Olivia Paulina.
Qwelia Rosalia Sophia.
Therecia Urania Wilhelmina.
Xecia Yrsa Zefonia.
Åbertha Ägir Östgötha.
Nio barn och ett helt alfabet.

Vad fick sjötullsvaktmästaren Per August Conrad Carlstedt och hans hustru Maria Christina Thulin att döpa sina barn på detta sätt under 1850- och 1860-talen? Vad fick dem att hitta på namn som ingen burit vare sig förr eller senare?
En kreativitet som gick alltmer över styr i takt med att barnaskaran växte. Ett namnhaveri?
Paret i Helsingborg var ovanligt konsekvent, men långt ifrån ensamt om att hitta på nya namn till sina barn. Nej, det var snarare en folkrörelse som växte fram i det fördolda för att kulminera under 1800-talets sista decennier. Aldrig tidigare hade så många och så fantastiska namn skapats.
Efter att i alla tider ha gett sina barn ett enda förnamn började föräldrar plötsligt dra till med två, tre och ibland fyra eller rent av fem namn!
Modet med flera dopnamn kom i slutet av 1700-talet från kontinenten, spreds i högreståndsmiljöer och sedan till städernas borgerskap och nådde vid mitten av 1800-talet även arbetarkyffen, bondgårdar och torparstugor. Namndemokrati var införd och alla hämningar släppte.
Namnen blev inte bara många – de blev galna, absurda, bisarra!

När barn fick flera namn kunde föräldrarna kosta på sig att ta ut svängarna. Paret Carlstedt med alfabetsbarnen fortsatte att alstra barn även när alfabetet tagit slut. Nummer tolv, en dotter, fick namnet Detolfta Johanna Maria, medan lillebror döptes till Bror Treton Methodius.
Med siffrorna begav sig sjötullvaktmästaren och hans maka in på fastare mark, för listan över barn döpta i nummerordning kan göras hur lång som helst:
Förstling, Prima, Sekunda, Andra, Trea, Tremando, Fyring, Qvinten, Femtilda, Sextelia, Sextor, Sjuselia, Septimus, Åtteminni, Nionork, Niolina, Tion, Tionora, Elving, Tolvbertina och Karl Tolfte Jansson!
Att barn tidigt i skaran fick siffernamn var ganska sällsynt, men när antalet blev tvåsiffrigt blev det vanligare att uppmärksamma det. Tre bröder i slutet av en barnaskara från Jörlanda på 1890-talet fick exempelvis heta Tolle William, Svenske Tretton Charles och Karl Fjortini Johannes.

Treodor, Femelie, Sexilia och Tolvira är inte bara vistiga nummernamn utan också exempel på en annan namnprincip som är populär än i dag – ordlekar.
I sin bok ”Jag heter Serudia. En bok om folk som inte heter som andra” berättar journalisten (Monica) Christina Falkengård om kvinnan som ville döpa dottern efter sin mor Tekla. Eller med dottern Alfa Etekel Oskarssons ord:
– Hon var förtjust i att vända och vrida på ord och bokstäver för att hitta nya ord. Och hon tyckte inte att Tekla var något namn på en liten jäntunge och stöpte om bokstäverna så att hon fick till Etekel.
En annan bokstavsintresserad kvinna, Leena Backlund i Lycksele, ville på 1970-talet att hennes söner skulle få samma initialer som deras far Lasse Erik Gösta. De fick därför heta Leif Erik Gunnar, Lage Emiel Göran och Larry Egon Gösta. Att det blev Emiel beror på att förnamnen också skulle ha totalt 14 bokstäver…

Varför blev det då såhär? Vad hände på 1800-talet? Under seklets andra halva ökade Sveriges befolkning från 3,5 till 5,1 miljoner, samtidigt som nära en miljon emigrerade. Den sanslösa folkökningen och en ökad rörlighet även inom landet skapade ett behov av fler namn. Det började bli knöligt att hålla reda på alla Anna Anderdsotter och Olof Persson.
Med Amerikabreven kom också en störtflod av intryck och influenser utifrån.
Tanken befriades, inget var längre omöjligt!
Fast det betyder inte att alla barn fick märkliga namn. Andelen var mycket hög i exempelvis Avaträsk väster om Dorotea, där 20 av de drygt 140 barnen hade mer eller mindre unika namn 1890. I Stockholm låg andelen på en eller ett par procent. Där hade modet redan svängt tillbaka i mer konservativ riktning.
En vanlig uppfattning är att vissa bygder är unika med ovanliga namn. Fast det tycks inte stämma. Ovanliga namn finns överallt. Namnen i sig skiftade däremot – och skiftar än i dag – över landet. Jeppa var för 120 år sedan ett ganska vanligt mansnamn i Skåne och Karna ett vanligt kvinnonamn. Men i andra delar av landet var de extremt sällsynta.
Tröste bars bara av ett fåtal män i Blekinge, kvinnonamnet Bricken förekom enbart i Gävleborg medan Talena och Talenius var utpräglat halländska specialiteter. Exemplen kan göras fler.

Den som studerar folkräkningar och doplängder från sent 1800-tal märker snart ett mönster. Chansen för att barn skulle få udda namn var större om föräldrarna var fattiga snarare än rika, om de bodde på landsbygden snarare än i staden, om de var flickor snarare än pojkar, om de kom sent snarare än tidigt i barnaskaran och om det gällde andra- eller tredjenamn snarare än förstanamn.
– Generellt vågade man experimentera mer med kvinnonamn än mansman. Pojkarna som skulle ta över gården stod för traditionen, de var det viktigaste i familjen, säger namnforskaren Eva (Margareta) Brylla.
Kvinnorna överväger även i Christina Falkengårds bok med över 300 mer eller mindre unika namn i Västerbottens inland, de flesta från 1800-talets slut. En del, som titelns Serudia med okänt ursprung, gick i arv och har fortplantat sig ända in i 2000-talet. Fast många bars sannolikt bara av en enda människa: som Bacillus, Gyralda, Hildedrott, Jabex, Manarius, Silbo och Valtrice…
Även om författaren inte lyckats belägga den påstådda Anna Agorka Guttiperka Krusipumpa står det klart att Astrid Lindgren inte grep Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump ur tomma luften.
För kreativiteten har flödat, och flödar, riket runt. Västerbotten är inte unikt när det gäller påhittighet, kanske bara lite mer utforskat än andra landsändar.
Forskaren Linnea (Elisabet) Gustafsson tittade på dopnamn i Skelleftebygden från 1791 till 1890 i sin doktorsavhandling vid Umeå universitet 2002 och ställde upp listor över udda namn, som blev längre och längre för varje årtionde. Hon noterade också att ensamma mödrar var tidig ute med att ge sina barn flera och gärna ovanliga namn. Kompensation för att barnen fått en dålig start i livet?
– På sätt och vis. Men samtidigt låter de barnen sticka ut ännu mer. Det är motsägelsefullt, säger hon.
– Namn är viktiga. De är oftast valda med omsorg, av en anledning.
Fast ändå blir det inte alltid bra.
Linnea Gustafsson nämner flicknamnet Courumame som ett mindre lyckat exempel – svårt att uttala både 1877 och i dag, vilket den obefintliga spridningen bekräftar. Andra val som kan tyckas märkliga är Judas och Mefiboset. Det senare är också bibliskt, efter en son till judakonungen Saul som blev hängd.
Men även mindre kontroversiella namn kan skava. De flesta som framträder i Christina Falkengårds bok tycker om sina unika namn, men det finns också många som blivit retade, missförstådda och avskytt namnen.
– Det var inte roligt att heta Elfine, tänk dig själv att vara alldeles ensam med ett udda namn. Jag kallades allt möjligt som Delfinen, Elly Finnafast och all vad det var, säger Elfine Juliana Andersson, född 1947.
Binni Naftalia Damaris Lundström, född 1924 i Sorsele, berättar:
– Binni är det väl inget fel på, men Naftalia kunde de väl ha strukit f:et på, och Damaris – det kunde ha räckt med två namn.
De flesta barn med ovanliga namn har, till skillnad från exempelvis Binni, fått mer ordinära tilltalsnamn. De kreativa namnen blir därmed ofta bara kända för myndigheter men ihjältigna för kamrater och ibland även för bärarnas egna barn.
Men även här finns undantag.

Telgrafkommissarien Gustaf Vilhelm Rääf i Stockholm döpte på 1880-talet sina barn till Helios, Zetha, Alpha, Omega och Antropos. De fick inga andranamn.
Helt lyckat tyckte nog inte barnen att det var. Helios kallades för Helis och Omega för Mega, vilket hon även bytte till formellt på sin ålders höst. Zetha och Alpha förlikade sig med sina namn, medan Antropos dog ung.
Varför fick barnen dessa namn?
– Morfars far älskade den antika grekiska kulturen och han ville väl att barnen inte skulle bli avfällingar. Morfar tyckte om Helis, men ett par av syskonen tyckte det var jättejobbigt i skolan, säger Helis dotterson Göran Grauers.
Influenser från den klassiska världen och latinet är annars vanliga med namn från helgon och romerska kejsare. Även statare, torpare och arbetare drog ibland till med extravaganser som kunde få både kungar och baroner att baxna.
Kanske handlar det om att ett fantastiskt namn skulle bana väg för ett sagolikt liv. Det hoppades nog föräldrar som döpte barnen till Väldenhjelm, Fortunatus, Segersäll, Vindiciana, Dyra och Leve. En kvinna vars dotter dött i späd ålder döpte nästa flicka till Helofin.

Men namn som Sexea och Nionork – skulle de godkännas i dag?
– Nionork är väl inte direkt löjeväckande, det väcker inte anstöt och det skulle kunna vara ett namn. Ingenting skulle kunna stoppa det. Sexea och liknande skulle däremot kunna väcka anstöt, säger Eva Brylla.
Hon tror också att Fjortini kanske skulle stoppas som löjeväckande idag, för att det kan associeras till uttrycket ”fjortis”.
Men säker kan man inte vara, för i början av oktober beslutade Regeringsrätten att godkänna bland annat enstaka bokstäver som förnamn. Vuxna människor kan också få kombinera namn som vanligen associeras till skilda kön.
Därmed är i stort sett allt godkänt för en vuxen människa som vill byta namn. Men när man döper barn finns det fortfarande gränser; namnet får inte vara stötande, förlöjligande eller riskera att ge bäraren obehag.
Den ändrade praxisen kommer också att lagfästas när Namnlagen nu ses över.
Vad som anses lämpligt och olämpligt varierar alltså med tiden, även om tankesätt och principer för namngivning har stått sig ganska väl. Skillnaden är bara att det finns andra källor att ösa ur i dag, med inspiration från TV-serier och popstjärnor snarare än Bibeln och helgon.
– Kanske handlar det om att våra yttre kontakter hela tiden ökar. Kanske hände det något på 1800-talet som pågår fortfarande, säger Linnea Gustafsson.

MATS (IVAN BÖRJE) KARLSSON

Annonser