Kategoriarkiv: Kultur

På kalas med döden

Publicerad i Släkthistoria 2018

När döden kom på besök hos våra förfäder tog de inte ett stilla farväl som vi gör i dag. Begravningar var en social högtid bland andra där man bjöd till kalas. Ju större desto mer heder åt den döda.

Det var dukat i rummet med långbord. På väggarna hade de satt opp långa vita dukar och i taket var en uppspänd, som räckte över hela rummet. Prästen var självskriven och han och hans fru satt i högsätet. Sen kom klockaren och kyrkovärden och sen bönderna och så knekten och hantverkare och sist torpare och fattiga.
Först bjöds de på smör och bröd och korv. Sen bar de in potatisstuv och spädkädkalvskött – det var stuvat i ett. Så blev det lutfisk. Därefter ärtevälling och fläsk och det skulle kyrkovärden skära. Emellan fick de brännvin, för de drack mycket, och på borden stod det stora tennstop med hemmabryggt öl i – det drack de ur stopen gemensamt. Så kom det vit gröt – korngrynsgröt – och då ostekaka och sötostar på stora tenntallrikar, sötostafat, de kallades. Sötosten hörde till förningen. Den och så ett par kakor bröd skulle de alltid ha med, när de gick på kalas eller begravning och så. Maten åt de på tenn- eller trätallrikar och de hade en hemmagjord gaffel med träskaft och två grepar av järn. Gröt och sånt åt de med hemmagjorda träskedar. Så fick de bakelser och fina kakor och karameller med den dödes namn på – de var förstås köpt i stan.
När de sen ätit och druckit i en fem, sex timmar skulle de sjunga en psalm efter maten, men då var de så stinna och fulla så de bölade, den ene på en melodi och den andre på en annan. Och en gång var det en knekt som hette Lugn, han var så full så han satte sig och sket i en grötagryta i köket mitt under det att kalaset pågick. Somliga var det som kom ihop och slogs på hemvägen, så att det hade varit begravning, det brydde man sig inte om.

Så livat kunde det gå till när vår förfäder höll gravöl och tog ett sista farväl av en anhörig. Den mustiga historien berättades 1932 av Daniel Pettersson från Hjälmseryd, i trakten av Sävsjö. Kalaset som ägde rum i mitten av 1800-talet finns med i boken Begravningsseder i förändring från 2005, som beskriver småländsk tradition.
Andra vittnar om gravöl som pågick i dagarna tre. Först ett kalas för familjen, prästen och klockaren med hustrur, arbetarna på gården och de närmaste grannarna, sedan ett för släktingar som övernattat och handlaren med fru och andra grannar för att tredje dagen avrunda med kalas grannar längre bort, för de som klätt vägen till kyrkan med granris och andra som slutit upp vid jordfästningen.
Döden var mer social förr. Släkt och vänner fanns samlade i byn eller socknen på ett annat sätt, och någons död var en angelägenhet för bygden snarare än en snäv krets av de närmast sörjande. Och särskilt snäv var inte den heller för något eller några sekler sedan, med stora barnkullar som betydde många syskon, kusiner, barn och barnbarn till den döda.
Gravölet gav många tillfälle att träffas på en och samma gång. På det sättet skilde det sig inte från högtider som jul, påsk eller bröllop. Det bakades, det slaktades och det bryggdes gravöl. Gästerna hade också med sig ”förning”, mat som gåva, till exempel gröt eller kaffebröd.
Ju större kalas, desto större heder och ära. En tom plats reserverades åt den hädangångna, som skulle vara lika närvarande som alla andra.
Döden var också vanligare förr. Med alla barn som föddes och sjukdomar som inte kunde botas var risken stor att några av dem skulle dö redan i späd ålder. Och de som dog, gamla eller unga, gjorde det nästan alltid i hemmet. I dag möter vi den oftast mer på distans, på ett äldreboende eller ett sjukhus. Döden var närmare förr.
När den kom på besök utlöste det en mängd ritualer som i dag är glömda. Dagens sätt att hantera döden är en ytterst sparsmakad rest av gamla och invecklade traditioner som skalats av genom seklerna.

Gravölet var kulmen på en lång process, som inletts redan innan döden inträffade. För döden var inte ögonblicklig, den sågs mer som en process med en rad mått och steg som måste vidtas för att säkerställa en gynnsam himlafärd och ett gott liv efter detta.
Att hantera döden hörde till alla de sysslor man måste lära sig för att klara livet på gården eller torpet. Tvätta och svepa den döda, be böner och sjunga psalmer, hänga upp lakan för fönstren, snickra en kista, brygga ett gravöl, vaka över liket.
Även om våra förfäder hade en mer krass syn på döden – vem som helst kunde när som helst ryckas bort, särskilt små barn – så var ritualerna viktiga. Det gällde att hjälpa den avlidnas själ på sin väg till himlen, göra återföreningen med Gud så smidig som möjligt.
När någon låg på sitt yttersta var det viktigt att kalla på sockenprästen, som tog emot den döendes bikt, gav syndernas förlåtelse och utdelade nattvarden. Sedan smorde han den döendes panna.
När döden inträdde var det viktigt att bekräfta dödsfallet genom att till exempel hålla en spegel framför den dödas mun och se att andningen upphört. Man kunde också droppa hett lack på armen för att se att det inte blev någon blåsa.
På medeltiden utförde prästen sedan en så kallad likvigning, då han läste böner och stänkte vigvatten på liket för att neutralisera onda krafter som döden frigjort och som kunde skada de efterlevande. Men seden förbjöds under reformationen och ersattes av utfärdspredikningar, då prästen kom och sjöng psalmer, läste Fader vår och Välsignelsen. Även de förbjöds, men långt inpå 1900-talet förekom det att någon lekman ledde en enklare ceremoni vid kistan innan avfärden till kyrkogården.
Smyckningen av sorgehuset och vägen till kyrkan var viktiga inslag som visade på respekt för den döda, berättar Nils-Arvid Bringéus, folklivsforskare i Lund som skrivit en lång rad böcker, bland annat om våra äldre seder:
– Man hängde lakan i fönster och på väggar, eller på logen om den döda lades där. Det var ett sätt att markera att det var en död person i huset. Kanske lade man ris på golven eller utanför huset. Det var ett tecken på högtid och vördnad, som när man lade palmblad för Jesus fötter.
När den döda tvättats, ofta av speciella liktvätterskor i bygden, kläddes hon eller han i finkläder. Det var en högtidsdräkt som personen valt ut och lagt undan under sin livstid, kanske bröllopsklänningen eller –skjortan.
Den döda sveptes i ett lakan av bomull eller linne och lades i kistan, som snickrats av någon i familjen eller traktens snickare – ibland var den även färdig och utprovad av den som senare skulle använda den.
Sedan placerades ett ljus eller kors i den dödas händer. Man kunde också lägga mynt på den dödas slutna ögonlock eller i munnen. Det härstammar från det antika Grekland, där man ansåg att de döda fraktades till dödsriket över den underjordiska floden Styx med en färja. Den roddes av Karon, som skulle ha en slant för tjänsten. För att den döda skulle slippa bli fast i gränslandet mellan liv och död var det bäst att skicka med transportavgiften. Via Romarriket fördes Karonpenningen sedan vidare in i den katolska kyrkan.
Kistan ställdes i ett rum som stängdes till eller på en loge, i väntan på begravningen. Därefter skickade man bud för att meddela dödsfallet i bygden. Släkt och vänner kom och beskådade liket, rörde gärna vid det eftersom man då skulle slippa att bli hemsökt, skriver Bringéus i boken Livets högtidsdagar, som är en rik källa till kunskap om döden förr.
Så länge den döda låg kvar i hemmet skulle man vaka över honom eller henne. Det var dels ett sätt att skydda mot onda makter, dels att försäkra sig om att den döda inte i själva verket var skendöd. Med tiden kom en likvaka att pågå tre dagar, då vem som helst kunde komma och ta farväl, äta och dricka något vid den döda.
Det hela urartade stundom till kalas med dans och lekar – öl och sprit flödade och ibland blev det regelrätta fylleslag. Detta fick svenska kyrkan att förbjuda likvakorna, i 1686 års kyrkolag (se faktaruta). Men de fortsatte att hållas i lönndom eller mer eller mindre öppet. Med tiden ebbade traditionen dock ut och kalaset fördes över till gravölet.

När prästen nåtts av dödsbudet ringde man för den dödas själ så att hela socknen skulle veta att någon dött. Själaringningen skulle också underlätta himlafärden och förkorta den dödas tid i skärselden. Ju rikare den döda var, desto senare på dagen och längre ringde man. En torpare ringde man för på morgonen, en godsherre på eftermiddagen. När kungar avlidit kunde det gå ut påbud om själaringning varje dag i ett helt år!
Geschäft och ögontjäneri, ansåg reformatorerna och förbjöd själaringning i både Norge och Danmark. I Sverige fick den vara kvar, men man tonade ned att den skulle hjälpa den dödas själ. Ringningen ska endast ”förkunna den dödas avgång”, enligt kyrkolagen 1686. Så småningom började man ringa efter högmässan i stället.
På begravningsdagen drack man ofta kaffe sedan gästerna samlats vid den avlidnas hem inför avtåget mot kyrkan. Vilhelm Moberg beskriver stundens tystnad och allvar i romanen Adolf i Ulvaskog:
Gästerna satt där stela och tystlåtna och såg ut som om de pinades av sina svarta helgdagskläder, i vilka de rörde sig ovant och ansträngt. Manfolken snörvlade till ett slag efter varje kaskklunk, sträckte på halsarna och tog sig åt struparna, besvärade av sina styva stärkkragar, som föreföll dem trånga som bindsel. Fruntimren tog en liten mun i taget av kaffetåren och suttade och sög på sockret, som de långsamt lät smälta på tungorna. Och de plockade och bläddrade i sina vidlyftiga kjortlar var gång de skulle sätta sig, rädda som de var för skrynklor och veck.
Själva begravningen var oftast av enklare slag. I allmänhet hölls den söndagen efter dödsfallet, före högmässan. Kistan med den döda skulle då bäras hela vägen till kyrkan, även om det var flera mil. Det fanns därför utsedda rastställen på väggen och flera likbärarlag kunde avlösa varandra. Från mitten av 1800-talet blev häst och vagn allt vanligare.
Begravningen var en kort ceremoni vid graven, ungefär som dagens jordfästning. Sedan sade prästen några minnesord under mässan, vilket under 1800-talets lopp växte i omfång och vi fick dagens längre ceremoni. Men det blev opraktiskt när högmässan drog ut på tiden, så då började man hålla begravningar på vardagar.
Det centrala momentet i en begravning är sedan evinnerlig tid mullpåkastningen, som förekommer i en rad religioner. I kristen tradition yttrar då prästen orden ”Av jord är du kommen, jord skall du åter varda”. Det innebär att den döde överlåtes i Guds händer.
Att ha brinnande ljus på altaret förbjöds vid reformationen men gjorde en smygande comeback. Kransar är en modernare sed, som kom i början av 1900-talet. Länge hade gästerna med sig kransarna, men i dag skickas de direkt från blomsteraffärerna.

Inför döden är vi alla lika, brukar det heta. Men när det gäller ceremonier och traditioner kring döden har det aldrig varit riktigt sant, förrän sent i våra dagar.
Tidigare begravdes kyrkliga och världsliga dignitärer inne i kyrkan. Det förbjöds under 1700-talet, men seden levde kvar ändå och många välbesuttna fick vila i särskilda gravkor mot en väl avvägd donation. De kunde också bli avbildade på tavlor, epitafier, inne i kyrkan. Där målades den döde omgiven av sin familj, inklusive döda ”änglabarn” som brukade avbildas i sina lindor och med små änglavingar eller glorior.
Fast det var inte alla som förtjänade en kristlig begravning. Mördare, självspillingar och odöpta barn begravdes, utan sten eller kors, i något hörn av kyrkogården eller utanför, ofta på norra sidan av muren. Man ringde inte heller för deras själar.
– Det var vanligt i äldre tider att vissa inte fick vila i vigd jord, men det ebbade ut efter hand. Det förekom ända in på 1900-talet, sedan sågs det inte på samma sätt som en synd längre. Man ville inte särmärka dem som begått något svårt brott eller tagit sitt liv, säger Nils-Arvid Bringéus.
Inte heller ”tattare”, det vill säga romer eller resande, fick begravas i vigd jord. Även andra socialt stigmatiserade grupper förnekades en hederlig begravning, berättar Birgitta Skarin-Frykman, professor emerita i etnologi vid Göteborgs universitet.
– Från början var det ett straff att begravas i tysthet. Det ringdes inte, ceremonin var avskalad. När landsbygdens bönder och torpare blev stadens industriproletariat fick de inte heller några hederliga begravningar, de fattiga och skitiga var i etablissemangets ögon inte hederliga. Men när arbetarklassen växte och deras begravningar blev större och mer accepterade började städernas överklass att begrava i tysthet, säger Birgitta Skarin-Frykman.
Det är just i städerna som gamla traditioner fasats ut först, medan de levt kvar längre på landsbygden. I städerna var det till exempel inte vanligt med samma stora fester, utan där drack man ett glas vin och åt begravningskonfekt. Den var inslagen i svart eller vitt papper, en tradition som stod sig in på 1960-talet på sina håll.
Att man skulle bära svart på en begravning och under sorgeperioden infördes av hovet och adeln under 1600-talet, tidigare var det vanligaste att man bar högtidsdräkt. De närmast anhöriga skulle sedan bära svarta kläder under hela sorgeperioden.
När Karl XI dog proklamerades hela 26 månaders landssorg, men annars var det vanligt med ett års sorgeperiod när en kung dog. För vanligt folk gällde ett halvårs sorgetid, enligt en förordning från 1741.
I dag har även den traditionerna skalats bort. Numera gäller i stort sett valfri klädsel och det är vanligare med ljusare kläder. Vi behöver inte bära svart, änkan har inte flor och inte ens prästen bär sin långa kappa. Många begravningar är en angelägenhet för ett litet fåtal, vi talar helst tyst och lågmält om den döda. Av respekt och högtidlighet.
Kaffe och smörgåstårta är gängse skaffning vid de minnesstunder som följer efter dagens begravningar. Den sparsmakade måltiden är ett svagt eko av det forna gravölet, som tydligt visar hur vår syn på döden förändrats.
En tradition med långa anor kan sägas ha gått i graven. För många är det i dag svårt att veta vad som förväntas av dem i samband med dödsfall och begravningar.
”Förr visste man vad seden bjöd, hur ett rejält begravningskalas skulle gå till. Vi vill åtminstone tro att de många praktiska plikterna då underlättade sorgearbetet och att det var en
trygghet att omges av släktingar och andra som man kände väl”, skriver Ingrid Nordström i boken Dödens riter.
Under senare delen av 1900-talet började ceremonins form och sättet att sörja och ta farväl mer ta fasta på ljusa minnen av den avlidna. Det är avskalat och allvarligt snarare än överdådigt och festligt. Ståtliga kalas i svart dräkt har omvandlats till enkel förtäring under stilla samspråk i ljus mundering.

Mats Karlsson

 

Fakta: 1686 års kyrkolag

Vår första kyrkolag infördes 1686 och ersatte en rad äldre kyrkliga regleringar, bland annat 1571 års kyrkoordning som slog fast den protestantiska läran, och stiftsordningar som gjorde att läran tillämpades lite olika i de olika stiften. Med kyrkolagen fasades också den kanoniska rätten ut en gång för alla. En mängd katolska sedvänjor avskaffades, som likvigningar och likvakor. Lagen ersatte också den gamla Upplandslagens kyrkobalk, som med tiden kommit att gälla hela landet i och med Uppsalas ställning som ärkebiskopssäte.
Källa: Wikipedia

Annonser

Thereminen – det magiska instrumentet

Publicerad i Teknikhistoria 2017

Thereminen liknar inget annat instrument, den trollar fram musik ur tomma luften. I den förenas musik, magi, teknik och Sovjetpropaganda. Men tekniken bakom syntens föregångare är enkel.

Den halvdunkla salongen är fylld av tät förväntan. En strålkastare tänds och en smal, allvarlig och välklädd man träder in, bugar sig och går fram till ett bord med en liten låda försedd med smala metallpinnar åt olika håll. Han höjer händerna och ut strömmar ett svävande vibrato. En melodi ur intet tar form.
Mannen är Lev Sergejevitj Termen, platsen är Sankt Petersburg, året 1919. I väst kommer han att bli känd som Leon Theremin och hans instrument som thereminen, även om den nu kallas ”eterfon”. Succén är omedelbar, han trollbinder varje auditorium.
Thereminen var ett av de första elektroniska instrumenten. Den blev mest känt för musik och ljudeffekter till skräckfilmer och science fiction på 1940- och 1950-talen, med den kusligt svävande tonen. På 1990-talet gjorde den comeback, bland annat i ledmotivet till ”Morden i Midsomer”.

Lev Termen var ett tekniskt underbarn och cellist. Han studerade parallellt på universitet och musikkonservatorium, fick ut sitt diplom samtidigt med universitetsexamen – mitt under första världskriget och Ryska revolutionen!
Han var uppväxt i en solid borgerlig miljö, pappa var advokat och son till tsarens läkare, mamma var av rysk-polsk adlig börd. Bara sju år gammal lagade Lev sin fars guldklockor, som 15-åring fick han använda skolans fysiklabb för självstudier.
Efter kriget värvades han till Fysiktekniska institutet i Sankt Petersburg, där han konstruerade en rörelsedetektor utifrån principen att människokroppen kan utgöra den ena av en kondensators två elektriskt ledande plattor. När en människa rör sig förändras kondensatorns laddning och utgående spänning.
Nästa projekt tillämpade samma princip. Theremin hade fått i uppdrag att mäta gasers densitet vid olika tryck och temperatur. Han konstruerade en ytterst känslig apparat, som gav ifrån sig en ljudsignal – i hörlurar eftersom högtalare ännu inte fanns – vid minsta ändring i omgivande tryck. Till exempel förändrades signalen bara man rörde en hand.
Den musikaliske uppfinnaren såg potentialen. Genom att koppla två oscillatorer, en med fast frekvens och en med variabel, till en svängningskrets kunde han generera en ton med frekvensskillnaden som tonhöjd. Det kallas den heterodyna principen, upptäcktes 1901 och blev grunden för all radiomottagning.
Frekvensen i den variabla oscillatorn förändrade Theremin genom att koppla den till en kondensator vars ena ledande platta fanns i apparaten, medan den andra var hans hand. Den reglerade tonhöjden via avståndet till en vertikal antenn. Den andra handens avstånd till en horisontell antennögla reglerade tonstyrkan via en annan oscillator. Eterfonen var född!

Theremin lärde sig en mindre repertoar med klassiska musikstycken, som han uppträdde med inför både fysiker och en borgerlig allmänhet. Hans rykte spreds och självaste Lenin insåg att succén skulle kunna bli ett propagandaverktyg.
För Lenin var framsteg lika med elektricitet. Ryssland var ett feodalt bondesamhälle, medan det nya Sovjetunionen skulle vara modernt och industrialiserat. Elektriciteten var nyckeln och det magiska instrumentet skulle sprida ordet. Theremin kallades till Kreml.
Året var 1922, revolutionen firade fem år och bolsjevikerna behövde hänföra massorna. Lenin skickade ut Theremin på turné landet runt. Det blev ett segertåg för hans eterfon, som pressen kallade ”Termens röst” – eller på franska Thermenvoux, som blev instrumentets nya namn. Under den beteckningen patenterades uppfinningen hösten 1924.
Leon Theremin gav sig också i kast med televisionen, som blev ämnet för hans avhandling 1926. Men militären insåg att apparaten kunde nyttjas till övervakning och hemligstämplade hans rön, bland annat den storbildsskärm på 1,5×1,5 meter som var långt före sin tid.
Theremin återgick till sitt instrument. Han hade visioner om föreställningar för alla sinnen, musik med färg, rörelse, doft – till och med beröring! Sovjets statsledning såg däremot instrumentet som en trojansk häst, som kunde öppna nya vägar för spionaget.
En patentansökan i USA 1925 lämnades in av en tysk firma, som var fasad för den sovjetiska spionageapparaten. 1927 turnerade han flitigt i Tyskland, en resa som gav Sovjet möjlighet att bygga ut sitt spionnät även inom kultursektorn.
Men försöket att använda thereminen som en murbräcka för utbyggt spionage i USA gick inte riktigt som tänkt. Upphovsmannen valde att stanna där.

Till USA kom Lev Termen i juletid 1927 efter 180 konserter i Sovjet och succéer i Berlin, London och Paris. Han blev Leon Theremin och deklarerade att de traditionella instrumenten inte kunde uppfylla dagens krav på musik och konst: ”Vi behöver nya typer av instrument som utnyttjar de senaste vetenskapliga och tekniska rönen”.
En del av visionen om upplevelser för flera sinnen hade han redan testat, med projektorn Illumovox, som kopplades till strålkastare i olika färger som triggades vid olika tonhöjd. I Tyskland hade han utvecklat instrumentet Electroharmonium, Theremin ville ha en hel orkester av elektroniska instrument!
1928 fick han amerikanskt patent. Bolaget RCA köpte rättigheterna till försäljning, medan General Electric och Westinghouse tillverkade. RCA skrev även kontrakt med Theremin om en TV-prototyp.
Visionen var storstilad:
”Ett barn, en äldre dam, en skolad musiker, en blind man – alla kan lära sig spela detta otroliga instrument med exakt samma lätthet”, hette det i RCA:s reklam.
Theremin utvecklade konceptet med en stränglös cello, kallad ”the fingerboard theremin”. Halsen var den vertikala antennen och den horisontella öglan var inbyggd i kroppen, man spelade med en kort stråke i luften. 1932 kom varianten ”terpsitone”, med en stor metallplatta för dansös, och en fantasifullt utformad antenn bakom henne. Tanken var att dansa fram en melodi, men det krävde väldigt mycket av dansösen.
Fast nyhetens behag var över. Det var inte alls så lätt att spela som reklamen påstod, det räckte inte att höja handen för att framkalla en melodi. Det var inte ovanligt att komponenter var trasiga och butikspersonal saknade kunskaper för att kunna ge support. Till råga på allt bröt det ut börspanik. Efter tre år upphörde RCA med produktionen.
Det var 1932, samma år som Charles Lindberghs son kidnappades i sin vagga. Marknaden för tjuvlarm sköt i höjden och Theremin satsade stort på fjärrstyrda apparater. Han fortsatte med sina TV-försök men hade blivit omsprungen av andra pionjärer, som svensk-amerikanen Ernst Alexandersson, mannen bakom radiostationen Grimeton.
Theremins ekonomi blev allt sämre och han saknade medborgarskap ännu 1938, efter elva år i USA. Hösten 1938 for han tillbaka till Sovjetunionen, en missräkning eftersom han tämligen omgående skickades till arbetsläger i Sibirien.
Men i hemlighet fick han fortsätta forska, och konstruerade avlyssningsapparater. En byggde på IR-strålar som registrerade ljudvågor mot en fönsterruta. Berömd är också ”The thing”, som byggdes in i en stor modell av USA:s riksvapen. Den gavs vid krigsslutet som ”vänskaplig present” till den amerikanske ambassadören i Moskva och hängdes på hans kontor. I sju år avlyssnades allt innan saken upptäcktes av en slump.
1956 släpptes Theremin fri och rehabiliterades av Nikita Chrusjtjov. Han kom att överleva Sovjetunionen och gick ur tiden 1993, hela 97 år gammal.
Hans instrument hade under tiden levt sitt eget liv i USA, använt för musik och ljudeffekter i skräckfilmer och science fiction. Popgruppen Beach boys inspirerades av thereminen när de skapade ett helt nytt sound med skivan Good vibrations 1964.
När synten kom under 60-talet föll thereminen i glömska, trots att syntpionjären Robert Moog inspirerats av, utgått från och vidareutvecklat den. Hans bolag säljer fortfarande klassiska och moderniserade thereminer.
Först på 1990-talet fick instrumentet en renässans. I dagens elektroakustiska musik har det en given plats. Men att vidareutveckla den skulle vara kontraproduktivt, anser Girilal Baars, en av de svenska thereminveteranerna.
– Thereminen har en ikonisk klang. Du kan bygga om den, lägga till funktioner och filter, men då blir den en synt. Många som spelar theremin eftersträvar den lite spetsiga tonen, det kan du inte gå ifrån, säger han.
Än i dag är thereminen det enda instrument man spelar utan att vidröra det.
– Den är i en kategori för sig själv. Att spela genom att vifta i luften är fortfarande magi!

Mats Karlsson

Måltidens förfall är en myt

Publicerad i Amos 2017

När påsken kommer samlas vi till en av våra stora mathögtider, även om larm om måltidens förfall avlöser varann. Men varken bilden av flydda tiders stormåltider eller dagens ensamätande stämmer, enligt måltidsforskare.

Hela glada släkten sitter till bords, från gammelfarmor och alla mostrar till värdparet med stora barnaskaran, kusiner och alla ingifta. Familjens överhuvud ber en bordsbön och så bryter det stora tabberaset ut. Tjänstefolket får brått att fylla på när de dignande faten vittjas under stoj och glam, glasen töms och skratten klingar.
Vi har präglats av romaner, sett det på film och i målningar som Kröyers Hipp hipp hurra! Till vardag och fest samlas vi alla kring bordet. Men inte nu längre, påstås det allt oftare.
Larmen kommer från dem som värnar om kärnfamiljen och talar om moralisk upplösning. De kommer från andra som vill ge en bild av social oro och ett samhälle som knakar i fogarna. De förs fram av ekonomer och sociologer som pekar på växande klyftor och av dem som varnar för billig massproducerad mat.
Sverige är mer moderniserat, sekulariserat, urbaniserat och individualiserat än de flesta andra länder. Ingen annan stans finns fler ensamhushåll. I vår ensamhet tuggar vi i oss hamburgare med flottig pommes vid datorn. Tillvaron blir torftigare, vi isoleras och blir rädda för andra människor.
Ungefär så låter larmen.
Men bilden stämmer bara i liten grad med verkligheten, anser måltidsforskare.
– De studier som gjorts de senaste decennierna visar att de som lever tillsammans äter också ihop, det finns inga tecken på minskat ätande tillsammans. Man blir familj genom ätandet, även om alla inte samlas varje gång för att några är ute på aktiviteter, säger mathistorikern Richard Tellström vid Örebro universitet.
– Vi är så intresserade av sociala relationer att vi inte kan avstå från att äta ihop, även om de som vill framställa samhället som sönderfallande gärna sprider den myten. Men inget tyder på att det faller ihop av den anledningen i alla fall.

När andelen singelhushåll ökat till nästan hälften av alla hushåll – mellan 38 och 46 procent i olika mätningar – måste väl rimligen allt fler människor äta ensamma? Men siffran innebär inte att varannan svensk lever ensam, den ligger kring 20-25 procent eftersom hushållen där flera lever ihop innehåller betydligt fler människor.
Samtidigt har uteätandet ökat de senaste 20 åren, enligt Centrum för konsumtionsvetenskap vid Göteborgs universitet, CFK.
– Ätandet på restaurang har stigit himmelsvitt i skyn under 2000-talet. Vi äter inte alltid frukost ihop, för vi har olika tider när vi sticker iväg. Men luncherna äter vi med skolkompisar och arbetskamrater. Vi träffar våra vänner ute, fikar eller äter med dem, säger sociologen Marianne Pipping Ekström, en av våra mest meriterade måltidsforskare, verksam vid CFK och Institutionen för kost och idrott, IKI.
Vi äter också oftare lagad mat än för 20 år sedan. Vi äter mer kött och mer grönsaker, vi dricker nästan alltid vatten till målen. Vi äter hellre lunch med kollegorna än ensamma vid thaimojen.
Minst har middagen förändrats, den förblir vår viktigaste sociala måltid. Men inte ens bilden av att alla förr samlades till middag stämmer, enligt Marianne Pipping Ekström. Skillnaderna finns, nu som då, mellan olika sociala skikt.
– Vår romantiska föreställning om att alla åt gemensamt stämmer inte. Den gemensamma lyckliga måltiden var en schablon, som den stora middagen i ”Fanny och Alexander”. Men i en annan scen åt barnen med husorna och pigorna i köket, vilket kanske var vanligare. Fattiga familjer med många barn hade kanske inte ens ett bord som var stort nog att rymma alla.

Vad vi ställer på bordet har förstås förändrats genom åren, men även formerna för måltiden. Det visar en studie gjord i fjol på Institutionen för kulturvetenskaper vid Lunds universitet. Den följer upp liknande studier från 1970- och 1980-talen.
Till exempel är det viktigt att äta tillsammans när barnen bor hemma, men när de flugit ut spelar det mindre roll vad och hur man äter. En pizza framför teven duger gott och väl.
– Middagen förblir den viktigaste måltiden socialt. Men den har flyttats fram, vi äter betydligt senare. De flesta äter middagsmål kring sex-sju på kvällen, förr låg den kring klockan fem, säger etnologen Håkan Jönsson som lett studien.
Det kan vara svårt att leva upp till idealbilden. Men de ansträngningar vi lägger ned på att ändå få ihop det visar hur viktigt det är, konstaterar han.
Idealet är inte bara att man äter tillsammans utan även att alla äter samma mat. Men det är svårt när alla inte kan eller vill äta samma sak, på grund av dieter eller känslighet för till exempel gluten och laktos. Det kan peka på att individualiseringen alltmer tydligt avspeglas i våra matval, spekulerar Håkan Jönsson.
Fler män än någonsin lagar också mat, vilket kan irritera dem som vill behålla de traditionella könsrollerna och ha en person som är tilldelad rollen matlagare, resonerar Håkan Jönsson.
– Trots matens sociala funktion vill många gärna vara ensamma i köket. Det gör det svårt att föra över kunskaperna till nästa generation. Men det finns tendenser att det är på väg att luckras upp, att det blir vanligare att laga mat tillsammans.

Att dela på brödet är en urgammal gest av gemenskap, stadfäst i alla religioner. Nattvarden lever inte bara kvar i kyrkan, utan även sekulariserat i det svenska fikat. Att börja dricka kaffe är något av en initiationsrit till den vuxna världen. Det tar ett tag att lära sig, men öppnar portar till de flesta sociala sammanhang. Våra matval avspeglar våra värderingar, de uttrycker den identitet vi vill ha.
– Det är centralt att samlas till en gemensam måltid, att inte bli inbjuden till fika uppfattas av de flesta som ganska förolämpande. Samtidigt är det en stark markering att avstå. Det är ett sätt att inkludera eller utesluta människor, säger Richard Tellström.
– I nattvarden delar man en måltid för att man delar värderingar. Världsreligionerna använder maten för att uttrycka den religiösa uppfattningen; i judendom och islam är man fokuserad på vilka råvaror som är okej, i kristendomen är måltiden central.
Även bordsbönen kan sägas leva kvar i sekulär dräkt. Familjen Melkerssons ”Grr-bom!” i filmerna om Saltkråkan är kanske ett udda exempel, men de flesta tackar i dag den som lagat maten snarare än Skaparen som skänkt oss nåden.
Maten är inte längre ett gudslån – utom när vi tappar en brödbit på golvet.
– Då blåser folk ofta på den för att den ska bli ätbar, fast man kan inte blåsa bort bakterier. Men det är spår av en urgammal ritual att blåsa liv i brödet igen, att göra det orena rent, säger Richard Tellström.

Mats Karlsson

Nesser rannsakar sig

Publicerad i Amos 2016

Fastan är en tid för rannsakan. Vi träffade författaren Håkan Nesser i ett samtal om det svåra i att förstå de avgörande ögonblicken och att motstå frestelsen att försköna våra ibland grumliga bevekelsegrunder.

Efter 20 steg finns ingen återvändo, det som skett är oåterkalleligt. En stundens ingivelse kommer att påverka huvudpersonen resten av livet. Vändpunkten i Håkan Nessers bok Levande och döda i Winsford är en ganska trivial händelse, en impuls som de flesta av oss skulle ha stått emot. Men nu blev det inte så och konsekvenserna blev enorma. Huvudpersonen tvingas rannsaka sig själv och lida svåra kval: Hur kunde jag?

– Alla vettiga romaner handlar om människor som ställs inför ett val. De får ta konsekvenserna av det, även om de inte förstår just då. I en av mina Van Veeteren-böcker finns ett motto i början, ungefär: ”I stunder när vi inte förstår vikten av våra beslut föröder vi våra liv.”

Samma är det i vår vardag, livet rullar på och det kan gå år innan vi inser vad vi gjort fel. Vår blick grumlas av alla göromål, jobb, familj och, inte till ringa del, distraktioner som sociala medier. Ögonblick som är så tydliga i romanerna följs i verkliga livet genast av andra, bäddas in i trivialiteter så att vi lätt missar avgörandet.

Håkan Nesser tar emot i sin lilla skrivarstuga i Vita bergen, Carl-Antons gamla, med en stor väggmålning som trubaduren och konstnären gjort. En brasa sprakar och vid soffan ligger hunden Hudson, döpt efter floden som rinner genom New York. En unghund som har lite svårt för livet i stan, friheten kring sommarhuset på Gotland är lättare.

Även husse har lättare att dra sig undan på ön. Håkan Nesser har valt bort de sociala medierna, där man ständigt mäts och värderas, riskerar att hängas ut och tvingas att interagera och kommentera alltifrån matvanor och semesterbilder till storpolitik. På sin höjd svarar han på mail och det senaste året har han ransonerat intervjuer hårt.

På den gamla sekretären står hans arbetsredskap, den bärbara datorn. Där, i romanens värld, ställs livet på sin spets.

– I verkligheten går vi och smårannsakar. I romaner kan man koncentrera livet, ställa folk inför vassare val än normalt. Det är litteraturens uppgift, att tydliggöra.

Alla frestas vi, i stort och smått, att gömma oss bakom svepskäl. Att framstå i lite bättre dager inför oss själva och andra. Handlingar vi utför av rent egoistiska skäl maskeras som altruistiska.

Det är reptilhjärnan som styr, resonerar Håkan Nesser. Uppfattar vi ett hot, verkligt eller inbillat, är den första impulsen att skydda oss själva – genom att gå till motangrepp i stället för att analysera och begrunda. Det är inte alltid vackert, och då friserar vi lätt våra bevekelsegrunder. Vi småfuskar lite till mans.

Men i längden kommer ingen undan; förr eller senare hinner verkligheten upp oss.

– Reptilhjärnan rannsakar inte sig själv. Om någon begår en oförrätt emot oss blir vi arga, vill klippa till, ta hämnd. Det är första instinkten, sedan kommer den civilisatoriska fernissan och dämpar, vi bäddar in våra primitiva reaktioner.

– Men våra känslor ljuger inte. Mår du taskigt av något skäl, men försöker dölja det så säger känslorna ifrån. Du måste tänka efter, varför mår du dåligt? Ofta är det en handling som du begått.

Många huvudpersoner i Håkan Nessers böcker är tämligen verbala och intellektuella människor som för en livlig inre dialog med sig själva. Men Arne Murberg i den senaste romanen, Elva dagar i Berlin, är ett tydligt undantag. I hans tröga hjärna, skadad i en olyckshändelse, finns inte mycket plats för rannsakan. Eller?

– Jo, men det tar bara lite längre tid för honom. Det skulle vara svårt att skriva om en person som aldrig tänker något. Då hamnar snart i sina egna tankar, för man vill göra personen trovärdig.

Romanfigurens rannsakan är författarens rannsakan, eller går det att skriva om någon som är absoluta motsatsen till en själv? Var det tanken med Arne Murberg?

– Det kan gå, åtminstone i början, men ju mer man skriver om en person desto mer lik blir han en själv. Det har konstaterats tidigare, till exempel att Cervantes Don Quixote skulle vara en trasig figur, men ju mer man läser desto mer sympati får man. Han blir till sist författaren själv.

När Håkan Nesser skrev Levande och döda i Winsford för några år sedan drabbades han av en smygande insikt att han är kristen. Det var ingen tumultartad upplevelse som ställde allt på ända, en plötslig frälsning. Men han kände att han har en kristen tro.

Det är inget han drar stora växlar på, Håkan Nesser fanns sig väl till rätta i en tro som hans mamma och andra i den närmaste släkten haft. Kallar sig privatkristen snarare än kyrkligt troende. Intrycket man får är att den 65-årige författaren mognat till tro, försonats med sina egna brister och tillkortakommanden.

– Det är svårt att sätta ord på vad det är frågan om. Jag känner ibland en förtröstan; det jag inte klarar av egen kraft kan jag lämna över i en annans händer och känna att han tar emot det. Jesus är närmare syndarna och de bräckliga. De trasiga når han fram till lättare, är du duktig och stark och klarar allt själv hör du kanske inte hemma i himmelriket.

Håkan Nesser är inte säker på att Gud är så förtjust i späkning och liknande rannsakningshandlingar. Nåden får man vare sig man förtjänar den eller ej, oavsett ens handlingar. Man kan bara be om den.

Fast sedan kan man efteråt fråga sig vad man gjort för att förtjäna denna nåd.

– Det är en bra rannsakan, en tacksamhet. Att ta emot nåden och vara glad åt den. Men det kan vara svårt, för våra handlingar är viktiga. Man kan inte ”synda på nåden”, bikta sig en gång i veckan och sedan vara ren från allt. Det är en väldigt grund rannsakan.

Att rannsaka sig själv är däremot en viktig del av skrivandet, av hela processen att skapa trovärdiga figurer.

– Historierna skulle kunna inträffa. Jag skulle kunna göra det romanfigurerna gör, och då blir det en sorts självterapi. Det är hela poängen med berättelser över huvud taget. Vi inser att vi är likadana, att botten i dig är botten i mig. Vi blir begripliga för varandra.

Onda människor som begår onda handlingar har aldrig intresserat Håkan Nesser. Han vill skildra personer som vi kan identifiera oss med. En vanlig människa som till synes oförklarligt begår en ond handling. ”The bad guys” rannsakar sällan sig själva.

– Det finns ju handlingar som inte kan rannsakas. Vi säger att vi förlåter varandra, men det finns sådant som är omöjligt att förlåta för en människa. Hur ser Anders Behring Breiviks rannsakan ut? När man begått handlingar så avskyvärda att man inte kan leva med sig själv. Men det finns en gudomlig förlåtelse och det är deras enda hopp.

Mats Karlsson

 

Håkan Nesser
Ålder:65 år
Familj: hustru Elke, två barn och två bonusbarn
Bor i Stockholm och på Gotland
Skrivit 30 böcker, bland dem kriminalsviterna om Van Veeteren och Barbarotti, Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö och de senaste Himmel över London, Levande och döda i Winsford och Elva dagar i Berlin. I höst kommer Eugen Kallmanns ögon.

Håkan Nesser om
…vår tid: Jag kan inte minnas att det varit så hotfullt i världen under min livstid som nu. Djävulen drar i trådar.
…Gotland: Att bo och skriva där är nästan som en retreat, jag är inte inblandad i den här världen. Vi lever där med några hästar och en hund.

 

Sputnik gav oss mängdläran

Publicerad i Forskning & framsteg 3/2012

Böckerna hade namn som Apa, Kamel, Abborre och Kastanj. De var fulla av färgglada bilder med frukter som skulle ringas in och pilar som skulle ritas på tallinjer. Mängdläran skakade om 1970-talets skola och blev ett monumentalt fiasko. Men utan Sputnik och kapplöpningen i rymden hade den aldrig införts.

– Ned med Euklides!
Stridsropet skallade – mängdlära till alla. Under 15 år från slutet av 1950-talet till början av 1970-talet spred sig mängdläran som en löpeld genom Västvärlden, blev grunden för matematikundervisningen redan från lågstadiet i land efter land. Men dess saga blev kort. När Sveriges elever mötte den i lärobokserien Hej Matematik! hösten 1970 var den redan på väg ut i pionjärlandet USA.
Startskottet knallade den 4 oktober 1957. Då sköt Sovjet upp den första satelliten och inledde rymdkapplöpningen med USA. Amerikanerna som tagits på sängen tvingades inse att de ”primitiva” ryssarna var överlägsna i naturvetenskap och matematik. Motdraget blev att vässa utbildningen. En särskild lag 1958 gav pengar till matematisk och naturvetenskaplig forskning och utbildning som direkt kunde hjälpa försvar och rymdindustri.
– Det var inte Sputnikkrisen som drog igång mängdläran, det var pengarna som kom. Plötsligt hängde en satellit över de amerikanska storstäderna, kanske med kärnvapen ombord. Då blev det en jäkla fart och många som hade idéer – som den nya matematiken, baserad på mängdlära – fick möjlighet att lansera dem, säger professor Bengt Johansson, chef för Nationellt centrum för matematikutbildning, NCM, vid Göteborgs universitet.
Just Sputnikåret 1957 tillsatte den svenska regeringen en skolberedning med uppdrag att staka ut riktlinjerna för den nioåriga enhetsskola som beslutats 1950. Resultatet blev grundskolan, som sjösattes 1962. Det var i grundskolans andra läroplan, lgr69, som mängdläran dök upp för första gången.
Den nämns inte i själva läroplanen, utan först i ämnessupplementet för matematik. Men redan 1966 hade den tagits upp i Skolöverstyrelsens skrift Matematikterminologi i skolan – som första punkt: ”En mängd kan beskrivas som en sammanfattning av objekt vilka då kallas mängdens element.” Sedan följde begrepp som tomma mängden, delmängd, union, snitt och disjunkta mängder.

Skolöverstyrelsen poängterade att förteckningen inte skulle uppfattas som normgivande för matematikkursens omfattning: ”Att ett begrepp finns upptaget i förteckningen innebär ej att det behöver ingå i skolkursen.”
Men mängdläran blev basen för den nya skolmatten.
På svenska elevers bänkar damp nu ned något vars like ingen tidigare skådat. En rikligt färglagd bok med muntra apor i lianer på omslaget. Sedan följde sida upp och sida ned med illustrationer i samma anda som figurerna i teveprogrammet Fem myror är fler än fyra elefanter – glada och goa i bjärta färger. Det var äpplen, päron och bananer. Man skulle göra en ring kring frukter av samma slag. Djur skulle paras ihop med rätt bostad: hund-hundkoja, fisk-akvarium, fågel-bur och så vidare.
Inget 1+1=2. Nej, inte ett räknetal så långt ögat nådde! Först efter halva häftet smögs siffrorna in, en efter en – fast i lite omkastad ordning: 1, 4, 2, 5, 3. Sedan kom räkneoperatorerna plus och minus, därefter operatorerna =, < och >.
En bärande tanke var att eleverna själva skulle välja häften och uppgifter efter sin nivå, följa sin egen bana genom materialet. Det fanns även ett omfattande bredvidmaterial av trästavar som representerade talen ett, tio respektive hundra, bingobrickor, kort- och tärningsspel och overhead-presentationer.
För att förankra nymodigheterna gjordes en massiv utbildningsinsats. Böcker som Nya matematiken för föräldrar togs fram och föräldrarna erbjöds även brevkurser. I det kolossala Deltaprojketet – ett samarbete mellan Skolöverstyrelsen, Sveriges Radio och Hermods korrespondensinstitut som gav ut Hej matematik – fortbildades landets alla låg- och mellanstadielärare samt ämneslärare på högstadiet, 45 000 inalles.

Men många hade ändå svårt att förstå. Allt det nya var fjärran från folk- och realskolans matte med addition, subtraktion och multiplikation i prydliga tabeller att lära sig utantill. I stället blandades tal från olika tabeller fritt. Borta var de praktiskt inriktade räknetalen av typen: Om en burk kaffe kostar 75 öre och Olle köper sex stycken, hur mycket får han då tillbaka på fem kronor? Divisionens stol ersattes med en omvänd trappa, vilket få förstod vitsen med.
I högre årskurser slopades kägelsnitt och andra illustrativa härledningar av funktioner. Begreppen skulle nu inses utifrån ett antal obevisbara grundsatser, axiom. Räkning med andra baser än tio infördes, en förberedelse för hexadecimal programmering av datorer.
Men kruxet var att de teoretiska begreppen infördes redan i årskurs ett. ”Symbolspråket kan ibland ersätta tunga och oöverskådliga verbala formuleringar”, heter det i lgr69. Även de små ettagluttarna fick alltså bekanta sig med termer som mängd, delmängd och element. De drillades i att säga ”sant” och ”falskt” om utsagor. En avancerad terminologi smögs tidigt in i de till synes enkla övningarna att ringa in päron.
Hej matematiks uppdelning på ett otal häften var också något helt nytt – serien bestod av över 100 böcker från årskurs ett till nio! Det var fem grundhäften per årskurs, tre fördjupningshäften, lärarhandledningar, facitböcker och provräkningar. På högstadiet fanns olika böcker för särskild och allmän kurs, och efter kritikstormen kom särskilda häften för lågpresterande elever.
Dessutom fick man skriva i böckerna, de var förbrukningsvara som skulle behållas. Den översattes till flera språk, bland annat grönländska. Hej matematik blev inte bara Hermods kassako, som räddade förlaget från bankrutt sedan korrespondenskursernas glans falnat – den gjorde också författarna stormrika. Maken till lärobokssuccé har sällan skådats vare sig förr eller senare.

Mängdläran var en viktig byggsten i den nya matematiken, New Math, som formades i USA i början av 1950-talet. Matematiker vid Stanford och University of Illinois drev linjen att studenterna skulle ges en förståelse av matematiken snarare än att drillas med tabeller och lära sig svar utantill. Det var viktigt med insikter i matematikens grunder och begrepp. Där kom mängdläran in i bilden.
Tanken hämtades från en grupp franska matematiker, bourbakisterna, som ville ställa matematikundervisningen vid landets universitet på en solid teoretisk grund. Och den tanken fick vingar när Sputnik sköts upp.
Omdaningen av västvärldens matematikutbildning tog fart i och med en konferens på slottet Royaumont utanför Paris i november 1959. Där diskuterade amerikanska och europeiska forskare vilka krav som bör ställas på framtidens utbildning i matematik.
En av de tongivande deltagarna var bourbakisten Jean Dieudonné, som lanserade den nya matematikens stridsrop:
– Ned med Euklides!
Det vill säga att den euklidiska geometrin, som legat till grund för matematikundervisningen sedan antikens dagar, inte längre var giltig. Modern matematik skulle byggas upp med logiska begrepp utifrån en rad abstrakta axiom.
– Två svenskar var med i Royaumont, Lennart Sandgren och professor Otto Frostman. Sandgren höll sig mycket i bakgrunden, men hade en ledande roll när den nya matematiken infördes. Han skrev läroböcker för universitetens grundutbildning i matematik och blev statssekreterare hos utbildningsminister Olof Palme, säger Bengt Johansson vid NCM.
Sandgren blev sedermera bland annat generaldirektör och två gånger landshövding under en lång ämbetsmannakarriär.
Den nya matematiken anammades av Nordiska kommittén för modernisering av matematikundervisningen, som bildades året efter Rouyamont. Kommitténs rapport 1967 blev den murbräcka som banade väg för mängdläran i Norden.
Samma år kom en internationell rapport där svenska högstadieelever hade näst sämst mattekunskaper i en jämförelse mellan 13 länder. Politikerna fick skrämselhicka och 1968 lade Olof Palme en proposition om att införa den nya matematiken i grundskolan. Men han bytte snabbt fot. Redan under valrörelsen 1974 sade han i en teveintervju att elevernas dåliga mattekunskaper berodde på mängdläran.

Både nya matematiken och den svenska grundskolan motiverades med att utbildningsväsendet var föråldrat och oförmöget att ge eleverna de kunskaper som fordrades i en mer tekniskt avancerad, automatiserad och föränderlig värld.
– Det var ett helt nytt sätt att se på matematiken. Man ville prägla eleverna med en annan begreppsförståelse, att de skulle kunna matematiken från grunden, säger Stefan Alsnäs som var med och tog fram sista upplagan av Hej matematik och sedan efterföljaren Alfa.
– Man trodde att matematiken skulle bli lättare om man hade ett klart och konsekvent språk. Via mängdläran skulle man få in ett mer logiskt tänkande hos eleverna, säger Sven-Erik Gode som arbetade på Skolöverstyrelsen när mängdläran sedan fasades ut i slutet av 1970-talet.
Men kritiken lät inte vänta på sig. Framför allt var det högstadielärare och föräldrar som gick i taket. Den nya matematiken och sättet den presenterades på i Hej matematik skilde sig radikalt från den matte de själva var vana vid. Och kursplanen var mycket diger. Mängdläran var visserligen bara ett moment, men den gick eleverna långt över huvudet.
Redan 1968 protesterade läroboksförfattaren Sven Lindström skarpt i sin bok Överteoretisering av den elementära matematikutbildningen: ”Genom en kort åskådlig demonstration avser man att visa innebörden av abstrakta matematiska begrepp såsom mängd, tom mängd, element osv. Talen används i abstrakt form enligt matematiska lagar, t ex kommutativa lagen. Syftet är alltså att redan på nybörjarstadiet ge matematiken samma teorietiska karaktär som på universitetsstadiet.”
Han påpekar att det bara är ett fåtal elever med ”högt utvecklad abstraktionsförmåga” som klarar att ta till sig detta, medan övriga lämnas därhän. Lindström hänvisar till en lektor vid tekniskt gymnasium, som anser att mängdlära, boolesk algebra och den matematiska logiken enbart är av intresse för den som studerar datorkretsar. Men bara ett litet fåtal elever blir forskare, poängterar Lindström.

Ganska snart kom även anklagelser om att den nya matematiken införts närmast kuppartat av en snäv krets inom framför allt Skolöverstyrelsen som smugit in den bakvägen via supplement och föreskrifter.
På de anklagades bänk satt mängdlärans grå eminens, Lennart Sandgren, tillsammans med bland andra författarna till Hej matematik, Matts Håstad, Curt Öreberg och Leif Svensson, alla tre med ett förflutet på Skolöverstyrelsen. Matts Håstad var sekreterare för Nordiska kommittén för modern matematik innan han blev medlem i den läroplansgrupp som spikade matematikens utformning i lgr69. Alla tre var djupt involverade i förarbetena till den nya skolmatten innan de kastade han loss för att skriva Hej matematik.
– Hur kom det sig att man satte igång det här jätteprojektet med nya begrepp och symboler som skulle genomsyra skolan från årskurs ett? frågar sig Johan Prytz vid Institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier på Uppsala universitet, som tidigare forskat om skolmatematiken fram till 1950 och just påbörjat ett fyraårigt forskningsprojekt om skolmattens 1900-talshistoria.
Att 1970-talets nya skolmatte blev så radikal och att projektet drevs igenom så snabbt har till viss del att göra med att relativt få personer hade makt över skolmatematiken, tror han. Det var inte så många som behövde övertygas. Men det var inte unikt för 1950- och 1960-talen, utan så var det även tidigare, framhåller han. Däremot fanns en annan viktig skillnad.
– Mina preliminära studier tyder på att före 1950 var det framför allt läroboksförfattarna som hade kontroll över innehållet, bland annat eftersom kursplanerna var så kortfattade. De hade stor frihet att välja innehåll och inriktning, mer teoretisk eller mer praktisk, samt omfattning och ordning på olika moment. Läroboksförfattarna var dock beroende av lärarna. När en lärare valde en lärobok, så var det också ett slags erkännande av författarens förmåga att välja innehåll och designa läroböcker. Det kan ha bromsat mer radikala försök till förändring. Denna struktur förändrades med de detaljerade läroplaner som framför allt kom på 1960-talet. En kursplaneförfattare står inte i samma beroendeförhållande till lärarna, säger Johan Prytz.
I sin doktorsavhandling från 1978, Matematikutbildningen från grundskola till teknisk högskola i går – i dag – i morgon, tillbakavisar Matts Håstad häftigt kuppanklagelserna som ”grovt osakliga och ibland pinsamt insinuanta”. Däremot medger han att lärarna fick rätt i sin kritik och sammanfattar: ”Stoffet var för omfattande och teoretiskt. Räknefärdigheten sjönk för mycket. Läromedlen för allmän och särskild kurs var för dåliga. Det var för svårt med räknesticka i allmän kurs. Mängdlära var helt överflödig.”
Steg för steg tunnades de teoretiska inslagen ut och fler räkneövningar kom in. Paketet Hej matematik fick inslaget Min matematik, för de lärare som ville bedriva ”en friare matematikundervisning utan att vara alltför bundna av läromedlet”. Eller som det heter i lärarboken till en av Hej matematiks senare upplagor:
”Det är därför enligt vår mening angeläget att eleverna förutom arbetet i det tryckta materialet också får skriva, rita, klippa, klistra etc i ett eget räknehäfte – göra sin egen matematik. På så sätt tar man vara på och utvecklar den naturliga kreativitet som de flesta barn är rikt utrustade med när de börjar skolan. Arbetsglädjen blir större, inlärningen effektivare.”
Den terminologi och pedagogik som SÖ fört fram som framtidsmatten hade, efter bara fem år, blivit ett mer eller mindre frivilligt inslag – även i de läromedel som tagits fram av dem som hårt propagerat för den nya matematiken på Skolöverstyrelsen.

Den nya matematikens saga blev kort. Från mitten av 1970-talet övergav land efter land, anförda av USA, mängdläran och i slutet av årtiondet var den död. In kom krav på baskunskaper som de fyra räknesätten. En ny internationell undersökning 1980 visade att mängdläran inte hade lyckats rycka upp de svenska högstadieeleverna från bottenplaceringen. Däremot ledde inriktningen på basfärdigheter till att de åter klättrade i rankning med toppar 1995 och 2000. Men sedan vände det utför igen.
– Det är framför allt bristen på lärarledd undervisning som setts som förklaringen under 1990-talet, en individualisering av utbildningen, säger Johan Prytz.
Men en del av den nya matematikens tankegods finns kvar än i dag.
– Åtminstone fram till 1990-talet finns banor genom läroböckerna: man jobbar igenom ett visst antal sidor, gör en diagnos och beroende på resultatet hoppar man till en svårare del om det gått bra, annars repeterar man.
Det praktiska bredvidmaterialet samt att eleverna ska studera i sin egen takt efter egen förmåga, lever också kvar i viss mån. Men att på nytt försöka ställa grundskolans matematikundervisning på en teoretisk grund är inte politiskt gångbart. Därtill har mängdlärans praktfiasko ett alltför starkt symbolvärde.
När utbildningsminister Jan Björklund i höstas presenterade matematiklyftet för grundskolan för att bryta den nedåtgående trenden var receptet i stället fler matematiktimmar på schemat, mer katederundervisning och fler behöriga lärare.

Mats Karlsson

Bakgrund: Bourbakisterna vässade mängdläran
Mängdteori, i skolmatematiken kallad mängdlära, är en gren av matematiken som skapades på 1870-talet av den tyske matematikern Georg Cantor (1845-1918). Han ville jämföra storleken på oändliga mängder och bevisade bland annat att det finns fler reella tal än heltal. Han införde kardinaltal som mått på ouppräkneliga mängders storlek.
Mängdteorin har sedan förädlats och byggts upp kring system av axiom. Den har blivit en av matematikens grundpelare, ett slags ”universalspråk” med vilket man kan definiera begrepp inom olika grenar av matematiken.
Bourbakisterna är en fransk sammanslutning av matematiker som bildades 1934 med målet att reformera den föråldrade och auktoritetsstyrda matematiska universitetsutbildningen i Frankrike. Namnet kommer av den pseudonym, Nicolas Bourbaki, under vilken kollektivet publicerar sina verk – en serie böcker om olika grenar av matematiken.
Bourbakisterna ville ställa matematiken på en gemensam solid logisk grund. Mängdteorin blev utgångspunkten, men det dröjde ända till 1954 innan detta inledande avsnitt var färdigt. På vägen löste gruppen en rad problem med mängdteorin och införde symboler och begrepp som i dag är hävdvunna.
Bourbakisterna har kritiserats för att vara ”skoningslöst abstrakta” och just böckerna om mängdteori har fått särskilt mycket kritik. De axiomsystem som bourbakisterna valde att utgå ifrån används inte som grund för dagens mängdteori.

 Mats Karlsson

Fantastiska förnamn åt folket

Publicerat i Språktidningen 6/2009

Piggelina, Månfare och Q. Nu är det fritt fram att döpa barn till nästan vad som helst. Men den verkligt stora namnrevolutionen kom i slutet av 1800-talet med bisarra namn som Dexevidia, Liverponn, Zergy och Nicotina.

Efter ett uppmärksammat beslut i Regeringsrätten godkänns numera det mesta som förnamn. Annat var det i begynnelsen, då barnen gavs namn som Holmger, Åfast, Siglög och Torborg. Allt lunkade på och namnen förblev enkla genom seklerna, även om modet skiftade och vi fick Margeta, Erik, Johan och Karin.
Men så kom 1800-talet och alla fördämningar brast.

Axel Bernhard Conrad.
Dagobert Edvin Frithiof.
Gustaf Harald Julius.
Knut Leonhard Matildus.
Nelly Olivia Paulina.
Qwelia Rosalia Sophia.
Therecia Urania Wilhelmina.
Xecia Yrsa Zefonia.
Åbertha Ägir Östgötha.
Nio barn och ett helt alfabet.

Vad fick sjötullsvaktmästaren Per August Conrad Carlstedt och hans hustru Maria Christina Thulin att döpa sina barn på detta sätt under 1850- och 1860-talen? Vad fick dem att hitta på namn som ingen burit vare sig förr eller senare?
En kreativitet som gick alltmer över styr i takt med att barnaskaran växte. Ett namnhaveri?
Paret i Helsingborg var ovanligt konsekvent, men långt ifrån ensamt om att hitta på nya namn till sina barn. Nej, det var snarare en folkrörelse som växte fram i det fördolda för att kulminera under 1800-talets sista decennier. Aldrig tidigare hade så många och så fantastiska namn skapats.
Efter att i alla tider ha gett sina barn ett enda förnamn började föräldrar plötsligt dra till med två, tre och ibland fyra eller rent av fem namn!
Modet med flera dopnamn kom i slutet av 1700-talet från kontinenten, spreds i högreståndsmiljöer och sedan till städernas borgerskap och nådde vid mitten av 1800-talet även arbetarkyffen, bondgårdar och torparstugor. Namndemokrati var införd och alla hämningar släppte.
Namnen blev inte bara många – de blev galna, absurda, bisarra!

När barn fick flera namn kunde föräldrarna kosta på sig att ta ut svängarna. Paret Carlstedt med alfabetsbarnen fortsatte att alstra barn även när alfabetet tagit slut. Nummer tolv, en dotter, fick namnet Detolfta Johanna Maria, medan lillebror döptes till Bror Treton Methodius.
Med siffrorna begav sig sjötullvaktmästaren och hans maka in på fastare mark, för listan över barn döpta i nummerordning kan göras hur lång som helst:
Förstling, Prima, Sekunda, Andra, Trea, Tremando, Fyring, Qvinten, Femtilda, Sextelia, Sextor, Sjuselia, Septimus, Åtteminni, Nionork, Niolina, Tion, Tionora, Elving, Tolvbertina och Karl Tolfte Jansson!
Att barn tidigt i skaran fick siffernamn var ganska sällsynt, men när antalet blev tvåsiffrigt blev det vanligare att uppmärksamma det. Tre bröder i slutet av en barnaskara från Jörlanda på 1890-talet fick exempelvis heta Tolle William, Svenske Tretton Charles och Karl Fjortini Johannes.

Treodor, Femelie, Sexilia och Tolvira är inte bara vistiga nummernamn utan också exempel på en annan namnprincip som är populär än i dag – ordlekar.
I sin bok ”Jag heter Serudia. En bok om folk som inte heter som andra” berättar journalisten (Monica) Christina Falkengård om kvinnan som ville döpa dottern efter sin mor Tekla. Eller med dottern Alfa Etekel Oskarssons ord:
– Hon var förtjust i att vända och vrida på ord och bokstäver för att hitta nya ord. Och hon tyckte inte att Tekla var något namn på en liten jäntunge och stöpte om bokstäverna så att hon fick till Etekel.
En annan bokstavsintresserad kvinna, Leena Backlund i Lycksele, ville på 1970-talet att hennes söner skulle få samma initialer som deras far Lasse Erik Gösta. De fick därför heta Leif Erik Gunnar, Lage Emiel Göran och Larry Egon Gösta. Att det blev Emiel beror på att förnamnen också skulle ha totalt 14 bokstäver…

Varför blev det då såhär? Vad hände på 1800-talet? Under seklets andra halva ökade Sveriges befolkning från 3,5 till 5,1 miljoner, samtidigt som nära en miljon emigrerade. Den sanslösa folkökningen och en ökad rörlighet även inom landet skapade ett behov av fler namn. Det började bli knöligt att hålla reda på alla Anna Anderdsotter och Olof Persson.
Med Amerikabreven kom också en störtflod av intryck och influenser utifrån.
Tanken befriades, inget var längre omöjligt!
Fast det betyder inte att alla barn fick märkliga namn. Andelen var mycket hög i exempelvis Avaträsk väster om Dorotea, där 20 av de drygt 140 barnen hade mer eller mindre unika namn 1890. I Stockholm låg andelen på en eller ett par procent. Där hade modet redan svängt tillbaka i mer konservativ riktning.
En vanlig uppfattning är att vissa bygder är unika med ovanliga namn. Fast det tycks inte stämma. Ovanliga namn finns överallt. Namnen i sig skiftade däremot – och skiftar än i dag – över landet. Jeppa var för 120 år sedan ett ganska vanligt mansnamn i Skåne och Karna ett vanligt kvinnonamn. Men i andra delar av landet var de extremt sällsynta.
Tröste bars bara av ett fåtal män i Blekinge, kvinnonamnet Bricken förekom enbart i Gävleborg medan Talena och Talenius var utpräglat halländska specialiteter. Exemplen kan göras fler.

Den som studerar folkräkningar och doplängder från sent 1800-tal märker snart ett mönster. Chansen för att barn skulle få udda namn var större om föräldrarna var fattiga snarare än rika, om de bodde på landsbygden snarare än i staden, om de var flickor snarare än pojkar, om de kom sent snarare än tidigt i barnaskaran och om det gällde andra- eller tredjenamn snarare än förstanamn.
– Generellt vågade man experimentera mer med kvinnonamn än mansman. Pojkarna som skulle ta över gården stod för traditionen, de var det viktigaste i familjen, säger namnforskaren Eva (Margareta) Brylla.
Kvinnorna överväger även i Christina Falkengårds bok med över 300 mer eller mindre unika namn i Västerbottens inland, de flesta från 1800-talets slut. En del, som titelns Serudia med okänt ursprung, gick i arv och har fortplantat sig ända in i 2000-talet. Fast många bars sannolikt bara av en enda människa: som Bacillus, Gyralda, Hildedrott, Jabex, Manarius, Silbo och Valtrice…
Även om författaren inte lyckats belägga den påstådda Anna Agorka Guttiperka Krusipumpa står det klart att Astrid Lindgren inte grep Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump ur tomma luften.
För kreativiteten har flödat, och flödar, riket runt. Västerbotten är inte unikt när det gäller påhittighet, kanske bara lite mer utforskat än andra landsändar.
Forskaren Linnea (Elisabet) Gustafsson tittade på dopnamn i Skelleftebygden från 1791 till 1890 i sin doktorsavhandling vid Umeå universitet 2002 och ställde upp listor över udda namn, som blev längre och längre för varje årtionde. Hon noterade också att ensamma mödrar var tidig ute med att ge sina barn flera och gärna ovanliga namn. Kompensation för att barnen fått en dålig start i livet?
– På sätt och vis. Men samtidigt låter de barnen sticka ut ännu mer. Det är motsägelsefullt, säger hon.
– Namn är viktiga. De är oftast valda med omsorg, av en anledning.
Fast ändå blir det inte alltid bra.
Linnea Gustafsson nämner flicknamnet Courumame som ett mindre lyckat exempel – svårt att uttala både 1877 och i dag, vilket den obefintliga spridningen bekräftar. Andra val som kan tyckas märkliga är Judas och Mefiboset. Det senare är också bibliskt, efter en son till judakonungen Saul som blev hängd.
Men även mindre kontroversiella namn kan skava. De flesta som framträder i Christina Falkengårds bok tycker om sina unika namn, men det finns också många som blivit retade, missförstådda och avskytt namnen.
– Det var inte roligt att heta Elfine, tänk dig själv att vara alldeles ensam med ett udda namn. Jag kallades allt möjligt som Delfinen, Elly Finnafast och all vad det var, säger Elfine Juliana Andersson, född 1947.
Binni Naftalia Damaris Lundström, född 1924 i Sorsele, berättar:
– Binni är det väl inget fel på, men Naftalia kunde de väl ha strukit f:et på, och Damaris – det kunde ha räckt med två namn.
De flesta barn med ovanliga namn har, till skillnad från exempelvis Binni, fått mer ordinära tilltalsnamn. De kreativa namnen blir därmed ofta bara kända för myndigheter men ihjältigna för kamrater och ibland även för bärarnas egna barn.
Men även här finns undantag.

Telgrafkommissarien Gustaf Vilhelm Rääf i Stockholm döpte på 1880-talet sina barn till Helios, Zetha, Alpha, Omega och Antropos. De fick inga andranamn.
Helt lyckat tyckte nog inte barnen att det var. Helios kallades för Helis och Omega för Mega, vilket hon även bytte till formellt på sin ålders höst. Zetha och Alpha förlikade sig med sina namn, medan Antropos dog ung.
Varför fick barnen dessa namn?
– Morfars far älskade den antika grekiska kulturen och han ville väl att barnen inte skulle bli avfällingar. Morfar tyckte om Helis, men ett par av syskonen tyckte det var jättejobbigt i skolan, säger Helis dotterson Göran Grauers.
Influenser från den klassiska världen och latinet är annars vanliga med namn från helgon och romerska kejsare. Även statare, torpare och arbetare drog ibland till med extravaganser som kunde få både kungar och baroner att baxna.
Kanske handlar det om att ett fantastiskt namn skulle bana väg för ett sagolikt liv. Det hoppades nog föräldrar som döpte barnen till Väldenhjelm, Fortunatus, Segersäll, Vindiciana, Dyra och Leve. En kvinna vars dotter dött i späd ålder döpte nästa flicka till Helofin.

Men namn som Sexea och Nionork – skulle de godkännas i dag?
– Nionork är väl inte direkt löjeväckande, det väcker inte anstöt och det skulle kunna vara ett namn. Ingenting skulle kunna stoppa det. Sexea och liknande skulle däremot kunna väcka anstöt, säger Eva Brylla.
Hon tror också att Fjortini kanske skulle stoppas som löjeväckande idag, för att det kan associeras till uttrycket ”fjortis”.
Men säker kan man inte vara, för i början av oktober beslutade Regeringsrätten att godkänna bland annat enstaka bokstäver som förnamn. Vuxna människor kan också få kombinera namn som vanligen associeras till skilda kön.
Därmed är i stort sett allt godkänt för en vuxen människa som vill byta namn. Men när man döper barn finns det fortfarande gränser; namnet får inte vara stötande, förlöjligande eller riskera att ge bäraren obehag.
Den ändrade praxisen kommer också att lagfästas när Namnlagen nu ses över.
Vad som anses lämpligt och olämpligt varierar alltså med tiden, även om tankesätt och principer för namngivning har stått sig ganska väl. Skillnaden är bara att det finns andra källor att ösa ur i dag, med inspiration från TV-serier och popstjärnor snarare än Bibeln och helgon.
– Kanske handlar det om att våra yttre kontakter hela tiden ökar. Kanske hände det något på 1800-talet som pågår fortfarande, säger Linnea Gustafsson.

MATS (IVAN BÖRJE) KARLSSON

Skrivstilen som havererade

Publicerad i Språktidningen 2/2009

Än i dag framkallar 1970-talets nya skrivstil rysningar. Reformen var radikal, men Skolöverstyrelsen schabblade bort den. Elevernas handstil fördärvades och lärarna led. Några av dem skapade egna stilar.

– Vi hade jättesvårt att lära oss den nya stilen och såg ögonblickligen att det skulle bli väldigt svårt för våra elever. Men det var obligatoriskt, säger Inger Grälls Lind som var lärare i Rättvik.
Året var 1975 och för första gången skulle alla Sveriges skolor lära ut samma skrivstil. Den sägs ha förstört en hel generations handstilar och har pekats ut som en av orsakerna till dagens särskrivningar.
Stilen skapades av kända kalligrafer, vilket bidrog till att lärare såg den som ett toppstyrt elitprojekt. Nyutbildade lärare mötte ”SÖ-stilen” på lärarhögskolan, men många andra kände sig överkörda. Trots deras protester dröjde det tio år innan Skolöverstyrelsen tillät andra stilar.
När SÖ backat frågade studierektorn på Inger Grälls Linds skola om någon hade en idé om vad de skulle göra. Inger erbjöd sig att be ett förlag ta fram en ny skrivbok. ”Du kan väl göra en själv”, blev det oväntade svaret.
Men Inger Grälls Lind nappade.
– Jag kallade samman mina lågstadiekollegor i kommunens alla skolor. Vi utgick ifrån den stil som gällde före SÖ-stilen. Lärare hade filat på den i flera hundra år, allt svårt hade slipats bort och den var pedagogiskt perfekt.
Inger hade ständig kontakt med kollegorna som bollplank och till sist var alla överens. Resultatet blev Söderåsstilen, efter skolan med bästa förslaget.
– Inget kom till av en slump. Vi kunde argumentera för varje bokstav, varje bindning.
1989 kom skrivboken och den slog knock direkt, berättar hon.
– De ringde från förlaget: ”Inger, du anar inte vad du har ställt till med!”

Läroplanen för grundskolan 1969, lgr69, fullbordade den största skolreformen sedan folkskolan infördes 1842. Den gav oss mängdlära och Fritt valt arbete. Den gav oss en ny skrivstil, på skolspråk förskrift, som också skulle avspegla läroplanens vision:
”Undervisningen i handskrivning skall bedrivas så, att den väcker lust och intresse hos eleverna att tillägna sig och bibehålla en tydlig handstil. /—/ Bokstavstyper som används vid elevernas skrivning bör vara enkla och klara. Vid val av förskriftstyp bör beaktas att den skall vara lätt att skriva och lätt att läsa.”
Förskriften gick ut på remiss och lärarna fick möta den i Pedagogiska meddelanden från Skolöverstyrelsen, där formuleringarna i lgr69 preciserades:
Bokstäverna skulle vara ”fria från utsmyckningsformer” och likna tryckbokstäver för att stärka sambandet mellan läs- och skrivträning. Stilen var gemensam för hela landet, för att undanröja problem vid flyttning, och lik utländska stilar för att underlätta ”internationell kommunikation”.
Det påstås ibland att bokstäverna skulle kunna läsas av dator, fast det verkar vara en efterhandskonstruktion. Däremot skulle siffrorna, på begäran av posten, vara ”optiskt läsbara”.
Remissen resulterade i att några bokstäver – versala E, I och J – ändrades till formen. I SÖ:s lärarhandledning från 1972 formulerades visionen slagkraftigt:
”Vår tid fordrar en lättläst och lättskriven skrift, som är funktionell, enkel och saklig och utan förkonstlade och pretentiösa former. En skrift, som ligger i linje med den moderna, funktionella formgivningen på andra områden. En skrift, som är representativ för tiden.”
Fast funkisen var redan död. När förskriften nådde skolan, 1975, var stilidealet något yvigare.
Klokt nog infogade SÖ en brasklapp: ”Alla förskriftstyper gör ett stelt intryck. En förskriftsstil är och skall vara opersonlig. Det personliga och särpräglade i varje handstil skapas av skrivaren själv”.
Nog blev handstilarna särpräglade.

1969 kom Inger Grälls Lind till Dalstugans byskola i Rättviks finnmark, vid gränsen mot Hälsingland. Hon var byns enda lärare och i den pyttelilla klassen med blandade årskurser gick även hennes egna barn. Hon blev lika mycket reservmamma som lärare.
På lunchen gick alla hem till en gumma som lagade maten på vedspis och dukade upp den på sitt eget köksbord. Det hände också ibland att Inger tog med sig barnen hem och stekte pannkakor.
I Dalstugan skulle Inger Grälls Lind förverkliga Skolöverstyrelsens visioner.
– Jag blev helt ställd. Stilen var inte konsekvent och inte lämpad för en sjuåring. Ena gången skulle de binda ihop en bokstav och andra gången inte.
– De små flickorna som var så ambitiösa, de grät för att de inte kunde göra så fint som de ville. Pojkarna var smartare och gav upp direkt, de insåg att de inte skulle greja det. Men det var obligatoriskt.
Fast den nya tidens krav omfattade inte bara skrivstilen. Snart hade posten inte längre råd att driva ett kontor för byns själar. Sedan blev skola och skjuts för dyrt för kommunen. Efter Inger Grälls Linds ”mest berikande nio år” lades Dalstugans skola ned.
Men SÖ-stilen levde kvar.

Vad var det som väckte sådana känslor?
Ska man hårdra det handlade striden om tre bokstäver. SÖ-stilen bands inte alltid samman i löpande skrift och gemena g, j och y fästes exempelvis inte till nästa bokstav.
Men stilen var inget nytt påfund. Den lanserades redan 1941 av Bror Zachrisson. Han utgick från en engelsk skrift som blivit populär även i Amerika. Den baserades i sin tur på 1400-talets italienska antikvakursiv.
Tryckkonsten hade förstört handskriften, ansåg radikala grafiker. På barockens 1600-tal broderades tryckbokstäverna ut, vilket kopierades i skrivstilarna. I slutet av 1800-talet hade snirkligheten gått för långt, enligt grafikerna.
Sedan kom funktionalismen och Bror Zachrisson skapade normalskriften. ”Av en handstil fordras att den skall vara: Tydlig. Lättskriven och snabb. Estetisk och tilltalande”, skrev han i sin bok Skriftens ABC.
Men den renskalade stilen retade gallfeber på lärarna. ”En långvarig och intensiv kontrovers mellan folkskollärarna och mig pågick i mer än två decennier”, berättade Bror Zachrisson senare.
Likväl lyckades han få politikernas gehör för en välskrivningskommitté, som bildades 1942. I samma veva dömde SÖ ut en rad äldre skrivkurser och förordade normalstilen.
1957 tillsattes en skolberedning som skulle staka ut framtiden efter folkskolan. En ny välskrivningskommitté bildades och 1963-65 utvärderades en något modifierad normalstil, som sedan valdes av SÖ.
Kalligrafen Kerstin Anckers, känd bland annat för sina vackra Nobeldiplom, lade sista handen vid stilen. Hon var även med och tog fram undervisningsmaterial och lärarhandledningar. Det är inget hon gärna diskuterar i dag, men hon har skrivit ned sina erfarenheter:
”Arbetet blev minst sagt både slitsamt och långtråkigt förutom att det var dåligt betalt i förhållande till min kompetens och jag förlorade mycket av min experimentella lust och förmåga. Min tidigare så pålitliga arbetsgläjde byttes mot en saklig, uttorkad pliktkänsla som nästan fick mig att avsky de älskade bokstäverna.”
Men reformen kom tio år för sent och lärarna förbereddes för dåligt, anser hon. När SÖ schabblade bort reformen och vägrade svara på kritiken fick hon ta smällen, tycker Kerstin Anckers.
– Jag blir nästan aggressiv bara saken kommer på tal, säger hon.

Inger Grälls Lind kom till en ny skola i Rättvik och fick kollegor. I lärarrummet hörde hon hårresande berättelser om elevernas och lärarnas problem med SÖ-stilen. Det fanns en motståndsrörelse, även om ingen vågade starta ett uppror.
– Vi led i tysthet med eleverna. Vi pratade med varandra: ”Kommer du någon vart med den?”
Några protesterade offentligt. En av dem var småskollärarinnan Maj Myhrman, som fått skrivstilsförslaget på remiss. I februari 1972 skrev hon i Östgöta Correspondenten:
”Här var inte barnen det viktiga, utan bokstavstyperna. Enligt SÖ:s anvisningar skall de nya bokstavstyperna övas en och en på gammaldags manér. De flesta bokstäverna är textat stela och den bindning som föreslås är oerhört komplicerad.”
Att barnen själva skulle kunna gå över till bunden stil stämde inte med hennes erfarenhet, förklarade hon.
Den omstridde psykologen Lennart Bergström var obarmhärtigt och skrev att ”i den framlagda förskriften syns t ex inte ha eftersträvats något närmare samband med faktiska erfarenheter av barns skrivmotorik eller olika personlighetsfaktorers uttryck i rörelsegestaltningen.”
Så lät kritiken.
Men Arne Arnqvist, som var med och införde reformen på Skolöverstyrelsen, håller inte med.
– Det var ingen piska på att det skulle se ut så där, men en del lärare ogillade att man fick lyfta pennan, säger han.
Reformen spreds via 24 länspiloter som utbildade lärarna. Det gick bra med lågstadielärarna, men mellanstadiets lärare var ”mer ljumma”, anser Arne Arnqvist.
– Många tog det personligt. De hade känslomässiga argument, att man skulle kunna läsa farmors och farfars brev.
I riksmedierna klingade kritiken av ganska snart och överskuggades av debatter om Skolans inre arbete (SIA), hemspråk och betygens vara eller inte vara. Men i lärarrummen pyrde det. Kokade.
Gunilla Ekström i Åtvidaberg var en av alla lärare som såg problemen.
– Jag märkte att de elever som var motoriskt svaga hade svårigheter. Man skulle lyfta pennan mellan bokstäver, det blev ett enda sammelsurium. De fick lika långa avstånd mellan bokstäver som mellan ord, berättar hon.
Problemen gjorde att det inte blev någon större skillnad mellan att texta och att skriva skrivstil. Gunilla Ekström trotsade SÖ och började lära ut en bunden stil. Och hon skrev en lärobok med en kollega.

Den kom ut 1987 och ett par år senare följde Inger Grälls Linds bok. Alla fördämningar hade brustit.
När striden rasade stod SÖ och kalligraferna mot lärarna och eleverna. Men efter floppen ställdes SÖ ensam mot kalligrafer, lärare och elever. Här gällde det att hitta en utväg och snart gavs möjligheten till en ordnad reträtt.
1981 beslutade regeringen att myndigheternas detaljkontroll skulle minskas: ”Regler som inte längre behövs skall upphävas”. Skolöverstyrelsen plockade bort skrivstilsobligatoriet, även om det dröjde till 1985.
I en utvärdering konstaterade Skolöverstyrelsen att hela 77 procent av eleverna hade problem med att binda ihop bokstäverna! ”Under mina 31 år som lärare tror jag att skrivstilen aldrig varit så ful som nu, i procent sett”, skrev en lärare i sitt enkätsvar. Kritikerna såg rapporten som sista spiken i SÖ-stilens kista, men den innehöll flera nyanser.
Det konstaterades att bara var fjärde högstadielärare regelbundet undervisade sina elever i handstilsvård. Bara en av tre lärare i grundskolan hade lärt sig stilen i sin utbildning. Ett fåtal förkovrade sig vidare.
Olof Johansson från Konstfack satt med i den arbetsgrupp som avvecklade SÖ-stilen. Han förstår att lärarna hade svårt att binda bokstäverna. Inte en enda skaffade den handledning som togs fram, hävdar han.
Att äldre stilar sågs som vackrare är inte heller märkligt, enligt Olof Johansson:
– Det berodde på att man övade att skriva väldigt mycket förr. Den tid man senare använde till att lära barn skriva är försumbar.
Vad rekommenderade då arbetsgruppen efter två års gnuggande av geniknölar? SÖ-stilen! Trots att den modifierats av kalligrafen Annika Rücker och tillät bindningar från djupstaplar togs den inte emot med applåder. Men den var frivillig.

I dag är Inger Grälls Lind pensionär och bor i barndomshemmet en bit utanför Leksand. Hon har skrivit en bok om hembyn Åkersbodarnas historia, som byborna forskat fram ihop. Bland annat jämför hon dagens dialekt med inspelningar från 1960-talet och beklagar att den blivit mer rikssvensk.
– Vi får inte tappa tråden, då har vi ingen identitet.
Från Åkersbodarna är det inte långt till skolan där hon och hennes sju syskon gick som barn och lärde sig skriva med kursen Tomten. Där är nu systern Ingrid lärare och hon försöker lära eleverna Ingers stil. Men skolan har inte råd med läroböckerna, så Ingrid tvingas hålla till godo med böcker hon rotat fram i källaren. Stilen är snarlik, så det fungerar väl någorlunda.
I stort sett alla skrivstilsböcker sedan 1980-talet har skrivits av kvinnliga lärare. Det är omvänt läge mot för hundra år sedan, då manliga kalligrafer höll i pennan. Kanske säger det något om skrivundervisningens status.
I dag är läget i skolorna än mer splittrat än före SÖ-stilen. Runt landet används en mängd stilar, rent av olika inom samma skola. I den mån skrivstil över huvud taget lärs ut är de flesta är varianter på äldre tiders skrift.
– Det är bunden stil som gäller. Den är allenarådande, säger Inger Grälls Lind.
Men frågan är om det egentligen spelar någon roll vilken stil som lärs ut när försvinnande lite tid läggs på att träna handskrift.
I en magisteruppsats från Konstfack konstaterar bildläraren Hans Presto att fyra av fem elever inte använder skrivstil utan textar. De uppfyller dock skolans minimikrav på att ”skriva för hand så att mottagaren kan förstå”. Av SÖ-stilen ser han inga spår.
Läget har knappast blivit bättre sedan uppsatsen kom 2000, anser Hans Presto.
– De sista damerna på lärarhögskolan som kunde sådant här rationaliserades bort i den vevan. Man kan bli lärare på lågstadiet utan att någonsin träffa någon som kan skriva.
Enligt nuvarande läroplan, lpo94, ska bildlärarna lära ut skrivstil, men det är en uppgift som de inte prioriterar högst. Sedan ska lärarna i svenska och andra ämnen bygga vidare på en grund som aldrig lagts.

SÖ-stilen var förvisso radikal, men det förklarar inte alla de känslor som stilen väcker än i dag. Skolöverstyrelsens stora misstag var att inte förankra reformen. Den var ett påbud uppifrån, en ovälkommen present som damp ned i katedrarna. Och lärarnas bristande entusiasm smittade av sig på eleverna.
Har då skrivstilen någon framtid i e-postens och sms:ens tidevarv?
– Äldre lärare lägger sig vinn om att lära ut det här, men de yngre står ju helt handfallna. Den generation som inte fick lära sig skrivstil står nu i katedern, säger Inger Grälls Lind och hoppas på nästa generation, den första som gått grundskolan efter SÖ-stilen.
Kerstin Anckers har ett räddningsförslag i fem punkter: 1) Återinför en enhetlig handstilsundervisning men motivera lärarna först 2) Separera läs- och skrivundervisningen 3) Återinför träning i handskrift på lärarhögskolorna 4) Avsätt separat tid till skrivövningar under hela lågstadiet 5) Blanda inte ihop skrivstil med kalligrafi!
I den känsliga frågan om bindning skrev hon i 1972 års handledning om g, j och y: ”Pennlyft efter djupstaplar för att undvika öglor och långa bindningslinjer”.  Men hon har senare sagt sig vara redo att acceptera bindning.
Här har hon stöd av Bror Zachrisson, som redan i Skriftens ABC förklarade: ”Öglorna på staplarna förekommer inte annat än i de fall då man binder g, j och y med följande bokstav, eller då f föregås av en bokstav.”
Kanske talar tiden trots allt för SÖ-stilen?

MATS KARLSSON
Frilansjournalist som tillhörde första elevkullen med SÖ-stilen.