Kategoriarkiv: Kultur

Nesser rannsakar sig

Publicerad i Amos 2016

Fastan är en tid för rannsakan. Vi träffade författaren Håkan Nesser i ett samtal om det svåra i att förstå de avgörande ögonblicken och att motstå frestelsen att försköna våra ibland grumliga bevekelsegrunder.

Efter 20 steg finns ingen återvändo, det som skett är oåterkalleligt. En stundens ingivelse kommer att påverka huvudpersonen resten av livet. Vändpunkten i Håkan Nessers bok Levande och döda i Winsford är en ganska trivial händelse, en impuls som de flesta av oss skulle ha stått emot. Men nu blev det inte så och konsekvenserna blev enorma. Huvudpersonen tvingas rannsaka sig själv och lida svåra kval: Hur kunde jag?

– Alla vettiga romaner handlar om människor som ställs inför ett val. De får ta konsekvenserna av det, även om de inte förstår just då. I en av mina Van Veeteren-böcker finns ett motto i början, ungefär: ”I stunder när vi inte förstår vikten av våra beslut föröder vi våra liv.”

Samma är det i vår vardag, livet rullar på och det kan gå år innan vi inser vad vi gjort fel. Vår blick grumlas av alla göromål, jobb, familj och, inte till ringa del, distraktioner som sociala medier. Ögonblick som är så tydliga i romanerna följs i verkliga livet genast av andra, bäddas in i trivialiteter så att vi lätt missar avgörandet.

Håkan Nesser tar emot i sin lilla skrivarstuga i Vita bergen, Carl-Antons gamla, med en stor väggmålning som trubaduren och konstnären gjort. En brasa sprakar och vid soffan ligger hunden Hudson, döpt efter floden som rinner genom New York. En unghund som har lite svårt för livet i stan, friheten kring sommarhuset på Gotland är lättare.

Även husse har lättare att dra sig undan på ön. Håkan Nesser har valt bort de sociala medierna, där man ständigt mäts och värderas, riskerar att hängas ut och tvingas att interagera och kommentera alltifrån matvanor och semesterbilder till storpolitik. På sin höjd svarar han på mail och det senaste året har han ransonerat intervjuer hårt.

På den gamla sekretären står hans arbetsredskap, den bärbara datorn. Där, i romanens värld, ställs livet på sin spets.

– I verkligheten går vi och smårannsakar. I romaner kan man koncentrera livet, ställa folk inför vassare val än normalt. Det är litteraturens uppgift, att tydliggöra.

Alla frestas vi, i stort och smått, att gömma oss bakom svepskäl. Att framstå i lite bättre dager inför oss själva och andra. Handlingar vi utför av rent egoistiska skäl maskeras som altruistiska.

Det är reptilhjärnan som styr, resonerar Håkan Nesser. Uppfattar vi ett hot, verkligt eller inbillat, är den första impulsen att skydda oss själva – genom att gå till motangrepp i stället för att analysera och begrunda. Det är inte alltid vackert, och då friserar vi lätt våra bevekelsegrunder. Vi småfuskar lite till mans.

Men i längden kommer ingen undan; förr eller senare hinner verkligheten upp oss.

– Reptilhjärnan rannsakar inte sig själv. Om någon begår en oförrätt emot oss blir vi arga, vill klippa till, ta hämnd. Det är första instinkten, sedan kommer den civilisatoriska fernissan och dämpar, vi bäddar in våra primitiva reaktioner.

– Men våra känslor ljuger inte. Mår du taskigt av något skäl, men försöker dölja det så säger känslorna ifrån. Du måste tänka efter, varför mår du dåligt? Ofta är det en handling som du begått.

Många huvudpersoner i Håkan Nessers böcker är tämligen verbala och intellektuella människor som för en livlig inre dialog med sig själva. Men Arne Murberg i den senaste romanen, Elva dagar i Berlin, är ett tydligt undantag. I hans tröga hjärna, skadad i en olyckshändelse, finns inte mycket plats för rannsakan. Eller?

– Jo, men det tar bara lite längre tid för honom. Det skulle vara svårt att skriva om en person som aldrig tänker något. Då hamnar snart i sina egna tankar, för man vill göra personen trovärdig.

Romanfigurens rannsakan är författarens rannsakan, eller går det att skriva om någon som är absoluta motsatsen till en själv? Var det tanken med Arne Murberg?

– Det kan gå, åtminstone i början, men ju mer man skriver om en person desto mer lik blir han en själv. Det har konstaterats tidigare, till exempel att Cervantes Don Quixote skulle vara en trasig figur, men ju mer man läser desto mer sympati får man. Han blir till sist författaren själv.

När Håkan Nesser skrev Levande och döda i Winsford för några år sedan drabbades han av en smygande insikt att han är kristen. Det var ingen tumultartad upplevelse som ställde allt på ända, en plötslig frälsning. Men han kände att han har en kristen tro.

Det är inget han drar stora växlar på, Håkan Nesser fanns sig väl till rätta i en tro som hans mamma och andra i den närmaste släkten haft. Kallar sig privatkristen snarare än kyrkligt troende. Intrycket man får är att den 65-årige författaren mognat till tro, försonats med sina egna brister och tillkortakommanden.

– Det är svårt att sätta ord på vad det är frågan om. Jag känner ibland en förtröstan; det jag inte klarar av egen kraft kan jag lämna över i en annans händer och känna att han tar emot det. Jesus är närmare syndarna och de bräckliga. De trasiga når han fram till lättare, är du duktig och stark och klarar allt själv hör du kanske inte hemma i himmelriket.

Håkan Nesser är inte säker på att Gud är så förtjust i späkning och liknande rannsakningshandlingar. Nåden får man vare sig man förtjänar den eller ej, oavsett ens handlingar. Man kan bara be om den.

Fast sedan kan man efteråt fråga sig vad man gjort för att förtjäna denna nåd.

– Det är en bra rannsakan, en tacksamhet. Att ta emot nåden och vara glad åt den. Men det kan vara svårt, för våra handlingar är viktiga. Man kan inte ”synda på nåden”, bikta sig en gång i veckan och sedan vara ren från allt. Det är en väldigt grund rannsakan.

Att rannsaka sig själv är däremot en viktig del av skrivandet, av hela processen att skapa trovärdiga figurer.

– Historierna skulle kunna inträffa. Jag skulle kunna göra det romanfigurerna gör, och då blir det en sorts självterapi. Det är hela poängen med berättelser över huvud taget. Vi inser att vi är likadana, att botten i dig är botten i mig. Vi blir begripliga för varandra.

Onda människor som begår onda handlingar har aldrig intresserat Håkan Nesser. Han vill skildra personer som vi kan identifiera oss med. En vanlig människa som till synes oförklarligt begår en ond handling. ”The bad guys” rannsakar sällan sig själva.

– Det finns ju handlingar som inte kan rannsakas. Vi säger att vi förlåter varandra, men det finns sådant som är omöjligt att förlåta för en människa. Hur ser Anders Behring Breiviks rannsakan ut? När man begått handlingar så avskyvärda att man inte kan leva med sig själv. Men det finns en gudomlig förlåtelse och det är deras enda hopp.

Mats Karlsson

 

Håkan Nesser
Ålder:65 år
Familj: hustru Elke, två barn och två bonusbarn
Bor i Stockholm och på Gotland
Skrivit 30 böcker, bland dem kriminalsviterna om Van Veeteren och Barbarotti, Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö och de senaste Himmel över London, Levande och döda i Winsford och Elva dagar i Berlin. I höst kommer Eugen Kallmanns ögon.

Håkan Nesser om
…vår tid: Jag kan inte minnas att det varit så hotfullt i världen under min livstid som nu. Djävulen drar i trådar.
…Gotland: Att bo och skriva där är nästan som en retreat, jag är inte inblandad i den här världen. Vi lever där med några hästar och en hund.

 

Annonser

Sputnik gav oss mängdläran

Publicerad i Forskning & framsteg 3/2012

Böckerna hade namn som Apa, Kamel, Abborre och Kastanj. De var fulla av färgglada bilder med frukter som skulle ringas in och pilar som skulle ritas på tallinjer. Mängdläran skakade om 1970-talets skola och blev ett monumentalt fiasko. Men utan Sputnik och kapplöpningen i rymden hade den aldrig införts.

– Ned med Euklides!
Stridsropet skallade – mängdlära till alla. Under 15 år från slutet av 1950-talet till början av 1970-talet spred sig mängdläran som en löpeld genom Västvärlden, blev grunden för matematikundervisningen redan från lågstadiet i land efter land. Men dess saga blev kort. När Sveriges elever mötte den i lärobokserien Hej Matematik! hösten 1970 var den redan på väg ut i pionjärlandet USA.
Startskottet knallade den 4 oktober 1957. Då sköt Sovjet upp den första satelliten och inledde rymdkapplöpningen med USA. Amerikanerna som tagits på sängen tvingades inse att de ”primitiva” ryssarna var överlägsna i naturvetenskap och matematik. Motdraget blev att vässa utbildningen. En särskild lag 1958 gav pengar till matematisk och naturvetenskaplig forskning och utbildning som direkt kunde hjälpa försvar och rymdindustri.
– Det var inte Sputnikkrisen som drog igång mängdläran, det var pengarna som kom. Plötsligt hängde en satellit över de amerikanska storstäderna, kanske med kärnvapen ombord. Då blev det en jäkla fart och många som hade idéer – som den nya matematiken, baserad på mängdlära – fick möjlighet att lansera dem, säger professor Bengt Johansson, chef för Nationellt centrum för matematikutbildning, NCM, vid Göteborgs universitet.
Just Sputnikåret 1957 tillsatte den svenska regeringen en skolberedning med uppdrag att staka ut riktlinjerna för den nioåriga enhetsskola som beslutats 1950. Resultatet blev grundskolan, som sjösattes 1962. Det var i grundskolans andra läroplan, lgr69, som mängdläran dök upp för första gången.
Den nämns inte i själva läroplanen, utan först i ämnessupplementet för matematik. Men redan 1966 hade den tagits upp i Skolöverstyrelsens skrift Matematikterminologi i skolan – som första punkt: ”En mängd kan beskrivas som en sammanfattning av objekt vilka då kallas mängdens element.” Sedan följde begrepp som tomma mängden, delmängd, union, snitt och disjunkta mängder.

Skolöverstyrelsen poängterade att förteckningen inte skulle uppfattas som normgivande för matematikkursens omfattning: ”Att ett begrepp finns upptaget i förteckningen innebär ej att det behöver ingå i skolkursen.”
Men mängdläran blev basen för den nya skolmatten.
På svenska elevers bänkar damp nu ned något vars like ingen tidigare skådat. En rikligt färglagd bok med muntra apor i lianer på omslaget. Sedan följde sida upp och sida ned med illustrationer i samma anda som figurerna i teveprogrammet Fem myror är fler än fyra elefanter – glada och goa i bjärta färger. Det var äpplen, päron och bananer. Man skulle göra en ring kring frukter av samma slag. Djur skulle paras ihop med rätt bostad: hund-hundkoja, fisk-akvarium, fågel-bur och så vidare.
Inget 1+1=2. Nej, inte ett räknetal så långt ögat nådde! Först efter halva häftet smögs siffrorna in, en efter en – fast i lite omkastad ordning: 1, 4, 2, 5, 3. Sedan kom räkneoperatorerna plus och minus, därefter operatorerna =, < och >.
En bärande tanke var att eleverna själva skulle välja häften och uppgifter efter sin nivå, följa sin egen bana genom materialet. Det fanns även ett omfattande bredvidmaterial av trästavar som representerade talen ett, tio respektive hundra, bingobrickor, kort- och tärningsspel och overhead-presentationer.
För att förankra nymodigheterna gjordes en massiv utbildningsinsats. Böcker som Nya matematiken för föräldrar togs fram och föräldrarna erbjöds även brevkurser. I det kolossala Deltaprojketet – ett samarbete mellan Skolöverstyrelsen, Sveriges Radio och Hermods korrespondensinstitut som gav ut Hej matematik – fortbildades landets alla låg- och mellanstadielärare samt ämneslärare på högstadiet, 45 000 inalles.

Men många hade ändå svårt att förstå. Allt det nya var fjärran från folk- och realskolans matte med addition, subtraktion och multiplikation i prydliga tabeller att lära sig utantill. I stället blandades tal från olika tabeller fritt. Borta var de praktiskt inriktade räknetalen av typen: Om en burk kaffe kostar 75 öre och Olle köper sex stycken, hur mycket får han då tillbaka på fem kronor? Divisionens stol ersattes med en omvänd trappa, vilket få förstod vitsen med.
I högre årskurser slopades kägelsnitt och andra illustrativa härledningar av funktioner. Begreppen skulle nu inses utifrån ett antal obevisbara grundsatser, axiom. Räkning med andra baser än tio infördes, en förberedelse för hexadecimal programmering av datorer.
Men kruxet var att de teoretiska begreppen infördes redan i årskurs ett. ”Symbolspråket kan ibland ersätta tunga och oöverskådliga verbala formuleringar”, heter det i lgr69. Även de små ettagluttarna fick alltså bekanta sig med termer som mängd, delmängd och element. De drillades i att säga ”sant” och ”falskt” om utsagor. En avancerad terminologi smögs tidigt in i de till synes enkla övningarna att ringa in päron.
Hej matematiks uppdelning på ett otal häften var också något helt nytt – serien bestod av över 100 böcker från årskurs ett till nio! Det var fem grundhäften per årskurs, tre fördjupningshäften, lärarhandledningar, facitböcker och provräkningar. På högstadiet fanns olika böcker för särskild och allmän kurs, och efter kritikstormen kom särskilda häften för lågpresterande elever.
Dessutom fick man skriva i böckerna, de var förbrukningsvara som skulle behållas. Den översattes till flera språk, bland annat grönländska. Hej matematik blev inte bara Hermods kassako, som räddade förlaget från bankrutt sedan korrespondenskursernas glans falnat – den gjorde också författarna stormrika. Maken till lärobokssuccé har sällan skådats vare sig förr eller senare.

Mängdläran var en viktig byggsten i den nya matematiken, New Math, som formades i USA i början av 1950-talet. Matematiker vid Stanford och University of Illinois drev linjen att studenterna skulle ges en förståelse av matematiken snarare än att drillas med tabeller och lära sig svar utantill. Det var viktigt med insikter i matematikens grunder och begrepp. Där kom mängdläran in i bilden.
Tanken hämtades från en grupp franska matematiker, bourbakisterna, som ville ställa matematikundervisningen vid landets universitet på en solid teoretisk grund. Och den tanken fick vingar när Sputnik sköts upp.
Omdaningen av västvärldens matematikutbildning tog fart i och med en konferens på slottet Royaumont utanför Paris i november 1959. Där diskuterade amerikanska och europeiska forskare vilka krav som bör ställas på framtidens utbildning i matematik.
En av de tongivande deltagarna var bourbakisten Jean Dieudonné, som lanserade den nya matematikens stridsrop:
– Ned med Euklides!
Det vill säga att den euklidiska geometrin, som legat till grund för matematikundervisningen sedan antikens dagar, inte längre var giltig. Modern matematik skulle byggas upp med logiska begrepp utifrån en rad abstrakta axiom.
– Två svenskar var med i Royaumont, Lennart Sandgren och professor Otto Frostman. Sandgren höll sig mycket i bakgrunden, men hade en ledande roll när den nya matematiken infördes. Han skrev läroböcker för universitetens grundutbildning i matematik och blev statssekreterare hos utbildningsminister Olof Palme, säger Bengt Johansson vid NCM.
Sandgren blev sedermera bland annat generaldirektör och två gånger landshövding under en lång ämbetsmannakarriär.
Den nya matematiken anammades av Nordiska kommittén för modernisering av matematikundervisningen, som bildades året efter Rouyamont. Kommitténs rapport 1967 blev den murbräcka som banade väg för mängdläran i Norden.
Samma år kom en internationell rapport där svenska högstadieelever hade näst sämst mattekunskaper i en jämförelse mellan 13 länder. Politikerna fick skrämselhicka och 1968 lade Olof Palme en proposition om att införa den nya matematiken i grundskolan. Men han bytte snabbt fot. Redan under valrörelsen 1974 sade han i en teveintervju att elevernas dåliga mattekunskaper berodde på mängdläran.

Både nya matematiken och den svenska grundskolan motiverades med att utbildningsväsendet var föråldrat och oförmöget att ge eleverna de kunskaper som fordrades i en mer tekniskt avancerad, automatiserad och föränderlig värld.
– Det var ett helt nytt sätt att se på matematiken. Man ville prägla eleverna med en annan begreppsförståelse, att de skulle kunna matematiken från grunden, säger Stefan Alsnäs som var med och tog fram sista upplagan av Hej matematik och sedan efterföljaren Alfa.
– Man trodde att matematiken skulle bli lättare om man hade ett klart och konsekvent språk. Via mängdläran skulle man få in ett mer logiskt tänkande hos eleverna, säger Sven-Erik Gode som arbetade på Skolöverstyrelsen när mängdläran sedan fasades ut i slutet av 1970-talet.
Men kritiken lät inte vänta på sig. Framför allt var det högstadielärare och föräldrar som gick i taket. Den nya matematiken och sättet den presenterades på i Hej matematik skilde sig radikalt från den matte de själva var vana vid. Och kursplanen var mycket diger. Mängdläran var visserligen bara ett moment, men den gick eleverna långt över huvudet.
Redan 1968 protesterade läroboksförfattaren Sven Lindström skarpt i sin bok Överteoretisering av den elementära matematikutbildningen: ”Genom en kort åskådlig demonstration avser man att visa innebörden av abstrakta matematiska begrepp såsom mängd, tom mängd, element osv. Talen används i abstrakt form enligt matematiska lagar, t ex kommutativa lagen. Syftet är alltså att redan på nybörjarstadiet ge matematiken samma teorietiska karaktär som på universitetsstadiet.”
Han påpekar att det bara är ett fåtal elever med ”högt utvecklad abstraktionsförmåga” som klarar att ta till sig detta, medan övriga lämnas därhän. Lindström hänvisar till en lektor vid tekniskt gymnasium, som anser att mängdlära, boolesk algebra och den matematiska logiken enbart är av intresse för den som studerar datorkretsar. Men bara ett litet fåtal elever blir forskare, poängterar Lindström.

Ganska snart kom även anklagelser om att den nya matematiken införts närmast kuppartat av en snäv krets inom framför allt Skolöverstyrelsen som smugit in den bakvägen via supplement och föreskrifter.
På de anklagades bänk satt mängdlärans grå eminens, Lennart Sandgren, tillsammans med bland andra författarna till Hej matematik, Matts Håstad, Curt Öreberg och Leif Svensson, alla tre med ett förflutet på Skolöverstyrelsen. Matts Håstad var sekreterare för Nordiska kommittén för modern matematik innan han blev medlem i den läroplansgrupp som spikade matematikens utformning i lgr69. Alla tre var djupt involverade i förarbetena till den nya skolmatten innan de kastade han loss för att skriva Hej matematik.
– Hur kom det sig att man satte igång det här jätteprojektet med nya begrepp och symboler som skulle genomsyra skolan från årskurs ett? frågar sig Johan Prytz vid Institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier på Uppsala universitet, som tidigare forskat om skolmatematiken fram till 1950 och just påbörjat ett fyraårigt forskningsprojekt om skolmattens 1900-talshistoria.
Att 1970-talets nya skolmatte blev så radikal och att projektet drevs igenom så snabbt har till viss del att göra med att relativt få personer hade makt över skolmatematiken, tror han. Det var inte så många som behövde övertygas. Men det var inte unikt för 1950- och 1960-talen, utan så var det även tidigare, framhåller han. Däremot fanns en annan viktig skillnad.
– Mina preliminära studier tyder på att före 1950 var det framför allt läroboksförfattarna som hade kontroll över innehållet, bland annat eftersom kursplanerna var så kortfattade. De hade stor frihet att välja innehåll och inriktning, mer teoretisk eller mer praktisk, samt omfattning och ordning på olika moment. Läroboksförfattarna var dock beroende av lärarna. När en lärare valde en lärobok, så var det också ett slags erkännande av författarens förmåga att välja innehåll och designa läroböcker. Det kan ha bromsat mer radikala försök till förändring. Denna struktur förändrades med de detaljerade läroplaner som framför allt kom på 1960-talet. En kursplaneförfattare står inte i samma beroendeförhållande till lärarna, säger Johan Prytz.
I sin doktorsavhandling från 1978, Matematikutbildningen från grundskola till teknisk högskola i går – i dag – i morgon, tillbakavisar Matts Håstad häftigt kuppanklagelserna som ”grovt osakliga och ibland pinsamt insinuanta”. Däremot medger han att lärarna fick rätt i sin kritik och sammanfattar: ”Stoffet var för omfattande och teoretiskt. Räknefärdigheten sjönk för mycket. Läromedlen för allmän och särskild kurs var för dåliga. Det var för svårt med räknesticka i allmän kurs. Mängdlära var helt överflödig.”
Steg för steg tunnades de teoretiska inslagen ut och fler räkneövningar kom in. Paketet Hej matematik fick inslaget Min matematik, för de lärare som ville bedriva ”en friare matematikundervisning utan att vara alltför bundna av läromedlet”. Eller som det heter i lärarboken till en av Hej matematiks senare upplagor:
”Det är därför enligt vår mening angeläget att eleverna förutom arbetet i det tryckta materialet också får skriva, rita, klippa, klistra etc i ett eget räknehäfte – göra sin egen matematik. På så sätt tar man vara på och utvecklar den naturliga kreativitet som de flesta barn är rikt utrustade med när de börjar skolan. Arbetsglädjen blir större, inlärningen effektivare.”
Den terminologi och pedagogik som SÖ fört fram som framtidsmatten hade, efter bara fem år, blivit ett mer eller mindre frivilligt inslag – även i de läromedel som tagits fram av dem som hårt propagerat för den nya matematiken på Skolöverstyrelsen.

Den nya matematikens saga blev kort. Från mitten av 1970-talet övergav land efter land, anförda av USA, mängdläran och i slutet av årtiondet var den död. In kom krav på baskunskaper som de fyra räknesätten. En ny internationell undersökning 1980 visade att mängdläran inte hade lyckats rycka upp de svenska högstadieeleverna från bottenplaceringen. Däremot ledde inriktningen på basfärdigheter till att de åter klättrade i rankning med toppar 1995 och 2000. Men sedan vände det utför igen.
– Det är framför allt bristen på lärarledd undervisning som setts som förklaringen under 1990-talet, en individualisering av utbildningen, säger Johan Prytz.
Men en del av den nya matematikens tankegods finns kvar än i dag.
– Åtminstone fram till 1990-talet finns banor genom läroböckerna: man jobbar igenom ett visst antal sidor, gör en diagnos och beroende på resultatet hoppar man till en svårare del om det gått bra, annars repeterar man.
Det praktiska bredvidmaterialet samt att eleverna ska studera i sin egen takt efter egen förmåga, lever också kvar i viss mån. Men att på nytt försöka ställa grundskolans matematikundervisning på en teoretisk grund är inte politiskt gångbart. Därtill har mängdlärans praktfiasko ett alltför starkt symbolvärde.
När utbildningsminister Jan Björklund i höstas presenterade matematiklyftet för grundskolan för att bryta den nedåtgående trenden var receptet i stället fler matematiktimmar på schemat, mer katederundervisning och fler behöriga lärare.

Mats Karlsson

Bakgrund: Bourbakisterna vässade mängdläran
Mängdteori, i skolmatematiken kallad mängdlära, är en gren av matematiken som skapades på 1870-talet av den tyske matematikern Georg Cantor (1845-1918). Han ville jämföra storleken på oändliga mängder och bevisade bland annat att det finns fler reella tal än heltal. Han införde kardinaltal som mått på ouppräkneliga mängders storlek.
Mängdteorin har sedan förädlats och byggts upp kring system av axiom. Den har blivit en av matematikens grundpelare, ett slags ”universalspråk” med vilket man kan definiera begrepp inom olika grenar av matematiken.
Bourbakisterna är en fransk sammanslutning av matematiker som bildades 1934 med målet att reformera den föråldrade och auktoritetsstyrda matematiska universitetsutbildningen i Frankrike. Namnet kommer av den pseudonym, Nicolas Bourbaki, under vilken kollektivet publicerar sina verk – en serie böcker om olika grenar av matematiken.
Bourbakisterna ville ställa matematiken på en gemensam solid logisk grund. Mängdteorin blev utgångspunkten, men det dröjde ända till 1954 innan detta inledande avsnitt var färdigt. På vägen löste gruppen en rad problem med mängdteorin och införde symboler och begrepp som i dag är hävdvunna.
Bourbakisterna har kritiserats för att vara ”skoningslöst abstrakta” och just böckerna om mängdteori har fått särskilt mycket kritik. De axiomsystem som bourbakisterna valde att utgå ifrån används inte som grund för dagens mängdteori.

 Mats Karlsson

Fantastiska förnamn åt folket

Publicerat i Språktidningen 6/2009

Piggelina, Månfare och Q. Nu är det fritt fram att döpa barn till nästan vad som helst. Men den verkligt stora namnrevolutionen kom i slutet av 1800-talet med bisarra namn som Dexevidia, Liverponn, Zergy och Nicotina.

Efter ett uppmärksammat beslut i Regeringsrätten godkänns numera det mesta som förnamn. Annat var det i begynnelsen, då barnen gavs namn som Holmger, Åfast, Siglög och Torborg. Allt lunkade på och namnen förblev enkla genom seklerna, även om modet skiftade och vi fick Margeta, Erik, Johan och Karin.
Men så kom 1800-talet och alla fördämningar brast.

Axel Bernhard Conrad.
Dagobert Edvin Frithiof.
Gustaf Harald Julius.
Knut Leonhard Matildus.
Nelly Olivia Paulina.
Qwelia Rosalia Sophia.
Therecia Urania Wilhelmina.
Xecia Yrsa Zefonia.
Åbertha Ägir Östgötha.
Nio barn och ett helt alfabet.

Vad fick sjötullsvaktmästaren Per August Conrad Carlstedt och hans hustru Maria Christina Thulin att döpa sina barn på detta sätt under 1850- och 1860-talen? Vad fick dem att hitta på namn som ingen burit vare sig förr eller senare?
En kreativitet som gick alltmer över styr i takt med att barnaskaran växte. Ett namnhaveri?
Paret i Helsingborg var ovanligt konsekvent, men långt ifrån ensamt om att hitta på nya namn till sina barn. Nej, det var snarare en folkrörelse som växte fram i det fördolda för att kulminera under 1800-talets sista decennier. Aldrig tidigare hade så många och så fantastiska namn skapats.
Efter att i alla tider ha gett sina barn ett enda förnamn började föräldrar plötsligt dra till med två, tre och ibland fyra eller rent av fem namn!
Modet med flera dopnamn kom i slutet av 1700-talet från kontinenten, spreds i högreståndsmiljöer och sedan till städernas borgerskap och nådde vid mitten av 1800-talet även arbetarkyffen, bondgårdar och torparstugor. Namndemokrati var införd och alla hämningar släppte.
Namnen blev inte bara många – de blev galna, absurda, bisarra!

När barn fick flera namn kunde föräldrarna kosta på sig att ta ut svängarna. Paret Carlstedt med alfabetsbarnen fortsatte att alstra barn även när alfabetet tagit slut. Nummer tolv, en dotter, fick namnet Detolfta Johanna Maria, medan lillebror döptes till Bror Treton Methodius.
Med siffrorna begav sig sjötullvaktmästaren och hans maka in på fastare mark, för listan över barn döpta i nummerordning kan göras hur lång som helst:
Förstling, Prima, Sekunda, Andra, Trea, Tremando, Fyring, Qvinten, Femtilda, Sextelia, Sextor, Sjuselia, Septimus, Åtteminni, Nionork, Niolina, Tion, Tionora, Elving, Tolvbertina och Karl Tolfte Jansson!
Att barn tidigt i skaran fick siffernamn var ganska sällsynt, men när antalet blev tvåsiffrigt blev det vanligare att uppmärksamma det. Tre bröder i slutet av en barnaskara från Jörlanda på 1890-talet fick exempelvis heta Tolle William, Svenske Tretton Charles och Karl Fjortini Johannes.

Treodor, Femelie, Sexilia och Tolvira är inte bara vistiga nummernamn utan också exempel på en annan namnprincip som är populär än i dag – ordlekar.
I sin bok ”Jag heter Serudia. En bok om folk som inte heter som andra” berättar journalisten (Monica) Christina Falkengård om kvinnan som ville döpa dottern efter sin mor Tekla. Eller med dottern Alfa Etekel Oskarssons ord:
– Hon var förtjust i att vända och vrida på ord och bokstäver för att hitta nya ord. Och hon tyckte inte att Tekla var något namn på en liten jäntunge och stöpte om bokstäverna så att hon fick till Etekel.
En annan bokstavsintresserad kvinna, Leena Backlund i Lycksele, ville på 1970-talet att hennes söner skulle få samma initialer som deras far Lasse Erik Gösta. De fick därför heta Leif Erik Gunnar, Lage Emiel Göran och Larry Egon Gösta. Att det blev Emiel beror på att förnamnen också skulle ha totalt 14 bokstäver…

Varför blev det då såhär? Vad hände på 1800-talet? Under seklets andra halva ökade Sveriges befolkning från 3,5 till 5,1 miljoner, samtidigt som nära en miljon emigrerade. Den sanslösa folkökningen och en ökad rörlighet även inom landet skapade ett behov av fler namn. Det började bli knöligt att hålla reda på alla Anna Anderdsotter och Olof Persson.
Med Amerikabreven kom också en störtflod av intryck och influenser utifrån.
Tanken befriades, inget var längre omöjligt!
Fast det betyder inte att alla barn fick märkliga namn. Andelen var mycket hög i exempelvis Avaträsk väster om Dorotea, där 20 av de drygt 140 barnen hade mer eller mindre unika namn 1890. I Stockholm låg andelen på en eller ett par procent. Där hade modet redan svängt tillbaka i mer konservativ riktning.
En vanlig uppfattning är att vissa bygder är unika med ovanliga namn. Fast det tycks inte stämma. Ovanliga namn finns överallt. Namnen i sig skiftade däremot – och skiftar än i dag – över landet. Jeppa var för 120 år sedan ett ganska vanligt mansnamn i Skåne och Karna ett vanligt kvinnonamn. Men i andra delar av landet var de extremt sällsynta.
Tröste bars bara av ett fåtal män i Blekinge, kvinnonamnet Bricken förekom enbart i Gävleborg medan Talena och Talenius var utpräglat halländska specialiteter. Exemplen kan göras fler.

Den som studerar folkräkningar och doplängder från sent 1800-tal märker snart ett mönster. Chansen för att barn skulle få udda namn var större om föräldrarna var fattiga snarare än rika, om de bodde på landsbygden snarare än i staden, om de var flickor snarare än pojkar, om de kom sent snarare än tidigt i barnaskaran och om det gällde andra- eller tredjenamn snarare än förstanamn.
– Generellt vågade man experimentera mer med kvinnonamn än mansman. Pojkarna som skulle ta över gården stod för traditionen, de var det viktigaste i familjen, säger namnforskaren Eva (Margareta) Brylla.
Kvinnorna överväger även i Christina Falkengårds bok med över 300 mer eller mindre unika namn i Västerbottens inland, de flesta från 1800-talets slut. En del, som titelns Serudia med okänt ursprung, gick i arv och har fortplantat sig ända in i 2000-talet. Fast många bars sannolikt bara av en enda människa: som Bacillus, Gyralda, Hildedrott, Jabex, Manarius, Silbo och Valtrice…
Även om författaren inte lyckats belägga den påstådda Anna Agorka Guttiperka Krusipumpa står det klart att Astrid Lindgren inte grep Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump ur tomma luften.
För kreativiteten har flödat, och flödar, riket runt. Västerbotten är inte unikt när det gäller påhittighet, kanske bara lite mer utforskat än andra landsändar.
Forskaren Linnea (Elisabet) Gustafsson tittade på dopnamn i Skelleftebygden från 1791 till 1890 i sin doktorsavhandling vid Umeå universitet 2002 och ställde upp listor över udda namn, som blev längre och längre för varje årtionde. Hon noterade också att ensamma mödrar var tidig ute med att ge sina barn flera och gärna ovanliga namn. Kompensation för att barnen fått en dålig start i livet?
– På sätt och vis. Men samtidigt låter de barnen sticka ut ännu mer. Det är motsägelsefullt, säger hon.
– Namn är viktiga. De är oftast valda med omsorg, av en anledning.
Fast ändå blir det inte alltid bra.
Linnea Gustafsson nämner flicknamnet Courumame som ett mindre lyckat exempel – svårt att uttala både 1877 och i dag, vilket den obefintliga spridningen bekräftar. Andra val som kan tyckas märkliga är Judas och Mefiboset. Det senare är också bibliskt, efter en son till judakonungen Saul som blev hängd.
Men även mindre kontroversiella namn kan skava. De flesta som framträder i Christina Falkengårds bok tycker om sina unika namn, men det finns också många som blivit retade, missförstådda och avskytt namnen.
– Det var inte roligt att heta Elfine, tänk dig själv att vara alldeles ensam med ett udda namn. Jag kallades allt möjligt som Delfinen, Elly Finnafast och all vad det var, säger Elfine Juliana Andersson, född 1947.
Binni Naftalia Damaris Lundström, född 1924 i Sorsele, berättar:
– Binni är det väl inget fel på, men Naftalia kunde de väl ha strukit f:et på, och Damaris – det kunde ha räckt med två namn.
De flesta barn med ovanliga namn har, till skillnad från exempelvis Binni, fått mer ordinära tilltalsnamn. De kreativa namnen blir därmed ofta bara kända för myndigheter men ihjältigna för kamrater och ibland även för bärarnas egna barn.
Men även här finns undantag.

Telgrafkommissarien Gustaf Vilhelm Rääf i Stockholm döpte på 1880-talet sina barn till Helios, Zetha, Alpha, Omega och Antropos. De fick inga andranamn.
Helt lyckat tyckte nog inte barnen att det var. Helios kallades för Helis och Omega för Mega, vilket hon även bytte till formellt på sin ålders höst. Zetha och Alpha förlikade sig med sina namn, medan Antropos dog ung.
Varför fick barnen dessa namn?
– Morfars far älskade den antika grekiska kulturen och han ville väl att barnen inte skulle bli avfällingar. Morfar tyckte om Helis, men ett par av syskonen tyckte det var jättejobbigt i skolan, säger Helis dotterson Göran Grauers.
Influenser från den klassiska världen och latinet är annars vanliga med namn från helgon och romerska kejsare. Även statare, torpare och arbetare drog ibland till med extravaganser som kunde få både kungar och baroner att baxna.
Kanske handlar det om att ett fantastiskt namn skulle bana väg för ett sagolikt liv. Det hoppades nog föräldrar som döpte barnen till Väldenhjelm, Fortunatus, Segersäll, Vindiciana, Dyra och Leve. En kvinna vars dotter dött i späd ålder döpte nästa flicka till Helofin.

Men namn som Sexea och Nionork – skulle de godkännas i dag?
– Nionork är väl inte direkt löjeväckande, det väcker inte anstöt och det skulle kunna vara ett namn. Ingenting skulle kunna stoppa det. Sexea och liknande skulle däremot kunna väcka anstöt, säger Eva Brylla.
Hon tror också att Fjortini kanske skulle stoppas som löjeväckande idag, för att det kan associeras till uttrycket ”fjortis”.
Men säker kan man inte vara, för i början av oktober beslutade Regeringsrätten att godkänna bland annat enstaka bokstäver som förnamn. Vuxna människor kan också få kombinera namn som vanligen associeras till skilda kön.
Därmed är i stort sett allt godkänt för en vuxen människa som vill byta namn. Men när man döper barn finns det fortfarande gränser; namnet får inte vara stötande, förlöjligande eller riskera att ge bäraren obehag.
Den ändrade praxisen kommer också att lagfästas när Namnlagen nu ses över.
Vad som anses lämpligt och olämpligt varierar alltså med tiden, även om tankesätt och principer för namngivning har stått sig ganska väl. Skillnaden är bara att det finns andra källor att ösa ur i dag, med inspiration från TV-serier och popstjärnor snarare än Bibeln och helgon.
– Kanske handlar det om att våra yttre kontakter hela tiden ökar. Kanske hände det något på 1800-talet som pågår fortfarande, säger Linnea Gustafsson.

MATS (IVAN BÖRJE) KARLSSON

Skrivstilen som havererade

Publicerad i Språktidningen 2/2009

Än i dag framkallar 1970-talets nya skrivstil rysningar. Reformen var radikal, men Skolöverstyrelsen schabblade bort den. Elevernas handstil fördärvades och lärarna led. Några av dem skapade egna stilar.

– Vi hade jättesvårt att lära oss den nya stilen och såg ögonblickligen att det skulle bli väldigt svårt för våra elever. Men det var obligatoriskt, säger Inger Grälls Lind som var lärare i Rättvik.
Året var 1975 och för första gången skulle alla Sveriges skolor lära ut samma skrivstil. Den sägs ha förstört en hel generations handstilar och har pekats ut som en av orsakerna till dagens särskrivningar.
Stilen skapades av kända kalligrafer, vilket bidrog till att lärare såg den som ett toppstyrt elitprojekt. Nyutbildade lärare mötte ”SÖ-stilen” på lärarhögskolan, men många andra kände sig överkörda. Trots deras protester dröjde det tio år innan Skolöverstyrelsen tillät andra stilar.
När SÖ backat frågade studierektorn på Inger Grälls Linds skola om någon hade en idé om vad de skulle göra. Inger erbjöd sig att be ett förlag ta fram en ny skrivbok. ”Du kan väl göra en själv”, blev det oväntade svaret.
Men Inger Grälls Lind nappade.
– Jag kallade samman mina lågstadiekollegor i kommunens alla skolor. Vi utgick ifrån den stil som gällde före SÖ-stilen. Lärare hade filat på den i flera hundra år, allt svårt hade slipats bort och den var pedagogiskt perfekt.
Inger hade ständig kontakt med kollegorna som bollplank och till sist var alla överens. Resultatet blev Söderåsstilen, efter skolan med bästa förslaget.
– Inget kom till av en slump. Vi kunde argumentera för varje bokstav, varje bindning.
1989 kom skrivboken och den slog knock direkt, berättar hon.
– De ringde från förlaget: ”Inger, du anar inte vad du har ställt till med!”

Läroplanen för grundskolan 1969, lgr69, fullbordade den största skolreformen sedan folkskolan infördes 1842. Den gav oss mängdlära och Fritt valt arbete. Den gav oss en ny skrivstil, på skolspråk förskrift, som också skulle avspegla läroplanens vision:
”Undervisningen i handskrivning skall bedrivas så, att den väcker lust och intresse hos eleverna att tillägna sig och bibehålla en tydlig handstil. /—/ Bokstavstyper som används vid elevernas skrivning bör vara enkla och klara. Vid val av förskriftstyp bör beaktas att den skall vara lätt att skriva och lätt att läsa.”
Förskriften gick ut på remiss och lärarna fick möta den i Pedagogiska meddelanden från Skolöverstyrelsen, där formuleringarna i lgr69 preciserades:
Bokstäverna skulle vara ”fria från utsmyckningsformer” och likna tryckbokstäver för att stärka sambandet mellan läs- och skrivträning. Stilen var gemensam för hela landet, för att undanröja problem vid flyttning, och lik utländska stilar för att underlätta ”internationell kommunikation”.
Det påstås ibland att bokstäverna skulle kunna läsas av dator, fast det verkar vara en efterhandskonstruktion. Däremot skulle siffrorna, på begäran av posten, vara ”optiskt läsbara”.
Remissen resulterade i att några bokstäver – versala E, I och J – ändrades till formen. I SÖ:s lärarhandledning från 1972 formulerades visionen slagkraftigt:
”Vår tid fordrar en lättläst och lättskriven skrift, som är funktionell, enkel och saklig och utan förkonstlade och pretentiösa former. En skrift, som ligger i linje med den moderna, funktionella formgivningen på andra områden. En skrift, som är representativ för tiden.”
Fast funkisen var redan död. När förskriften nådde skolan, 1975, var stilidealet något yvigare.
Klokt nog infogade SÖ en brasklapp: ”Alla förskriftstyper gör ett stelt intryck. En förskriftsstil är och skall vara opersonlig. Det personliga och särpräglade i varje handstil skapas av skrivaren själv”.
Nog blev handstilarna särpräglade.

1969 kom Inger Grälls Lind till Dalstugans byskola i Rättviks finnmark, vid gränsen mot Hälsingland. Hon var byns enda lärare och i den pyttelilla klassen med blandade årskurser gick även hennes egna barn. Hon blev lika mycket reservmamma som lärare.
På lunchen gick alla hem till en gumma som lagade maten på vedspis och dukade upp den på sitt eget köksbord. Det hände också ibland att Inger tog med sig barnen hem och stekte pannkakor.
I Dalstugan skulle Inger Grälls Lind förverkliga Skolöverstyrelsens visioner.
– Jag blev helt ställd. Stilen var inte konsekvent och inte lämpad för en sjuåring. Ena gången skulle de binda ihop en bokstav och andra gången inte.
– De små flickorna som var så ambitiösa, de grät för att de inte kunde göra så fint som de ville. Pojkarna var smartare och gav upp direkt, de insåg att de inte skulle greja det. Men det var obligatoriskt.
Fast den nya tidens krav omfattade inte bara skrivstilen. Snart hade posten inte längre råd att driva ett kontor för byns själar. Sedan blev skola och skjuts för dyrt för kommunen. Efter Inger Grälls Linds ”mest berikande nio år” lades Dalstugans skola ned.
Men SÖ-stilen levde kvar.

Vad var det som väckte sådana känslor?
Ska man hårdra det handlade striden om tre bokstäver. SÖ-stilen bands inte alltid samman i löpande skrift och gemena g, j och y fästes exempelvis inte till nästa bokstav.
Men stilen var inget nytt påfund. Den lanserades redan 1941 av Bror Zachrisson. Han utgick från en engelsk skrift som blivit populär även i Amerika. Den baserades i sin tur på 1400-talets italienska antikvakursiv.
Tryckkonsten hade förstört handskriften, ansåg radikala grafiker. På barockens 1600-tal broderades tryckbokstäverna ut, vilket kopierades i skrivstilarna. I slutet av 1800-talet hade snirkligheten gått för långt, enligt grafikerna.
Sedan kom funktionalismen och Bror Zachrisson skapade normalskriften. ”Av en handstil fordras att den skall vara: Tydlig. Lättskriven och snabb. Estetisk och tilltalande”, skrev han i sin bok Skriftens ABC.
Men den renskalade stilen retade gallfeber på lärarna. ”En långvarig och intensiv kontrovers mellan folkskollärarna och mig pågick i mer än två decennier”, berättade Bror Zachrisson senare.
Likväl lyckades han få politikernas gehör för en välskrivningskommitté, som bildades 1942. I samma veva dömde SÖ ut en rad äldre skrivkurser och förordade normalstilen.
1957 tillsattes en skolberedning som skulle staka ut framtiden efter folkskolan. En ny välskrivningskommitté bildades och 1963-65 utvärderades en något modifierad normalstil, som sedan valdes av SÖ.
Kalligrafen Kerstin Anckers, känd bland annat för sina vackra Nobeldiplom, lade sista handen vid stilen. Hon var även med och tog fram undervisningsmaterial och lärarhandledningar. Det är inget hon gärna diskuterar i dag, men hon har skrivit ned sina erfarenheter:
”Arbetet blev minst sagt både slitsamt och långtråkigt förutom att det var dåligt betalt i förhållande till min kompetens och jag förlorade mycket av min experimentella lust och förmåga. Min tidigare så pålitliga arbetsgläjde byttes mot en saklig, uttorkad pliktkänsla som nästan fick mig att avsky de älskade bokstäverna.”
Men reformen kom tio år för sent och lärarna förbereddes för dåligt, anser hon. När SÖ schabblade bort reformen och vägrade svara på kritiken fick hon ta smällen, tycker Kerstin Anckers.
– Jag blir nästan aggressiv bara saken kommer på tal, säger hon.

Inger Grälls Lind kom till en ny skola i Rättvik och fick kollegor. I lärarrummet hörde hon hårresande berättelser om elevernas och lärarnas problem med SÖ-stilen. Det fanns en motståndsrörelse, även om ingen vågade starta ett uppror.
– Vi led i tysthet med eleverna. Vi pratade med varandra: ”Kommer du någon vart med den?”
Några protesterade offentligt. En av dem var småskollärarinnan Maj Myhrman, som fått skrivstilsförslaget på remiss. I februari 1972 skrev hon i Östgöta Correspondenten:
”Här var inte barnen det viktiga, utan bokstavstyperna. Enligt SÖ:s anvisningar skall de nya bokstavstyperna övas en och en på gammaldags manér. De flesta bokstäverna är textat stela och den bindning som föreslås är oerhört komplicerad.”
Att barnen själva skulle kunna gå över till bunden stil stämde inte med hennes erfarenhet, förklarade hon.
Den omstridde psykologen Lennart Bergström var obarmhärtigt och skrev att ”i den framlagda förskriften syns t ex inte ha eftersträvats något närmare samband med faktiska erfarenheter av barns skrivmotorik eller olika personlighetsfaktorers uttryck i rörelsegestaltningen.”
Så lät kritiken.
Men Arne Arnqvist, som var med och införde reformen på Skolöverstyrelsen, håller inte med.
– Det var ingen piska på att det skulle se ut så där, men en del lärare ogillade att man fick lyfta pennan, säger han.
Reformen spreds via 24 länspiloter som utbildade lärarna. Det gick bra med lågstadielärarna, men mellanstadiets lärare var ”mer ljumma”, anser Arne Arnqvist.
– Många tog det personligt. De hade känslomässiga argument, att man skulle kunna läsa farmors och farfars brev.
I riksmedierna klingade kritiken av ganska snart och överskuggades av debatter om Skolans inre arbete (SIA), hemspråk och betygens vara eller inte vara. Men i lärarrummen pyrde det. Kokade.
Gunilla Ekström i Åtvidaberg var en av alla lärare som såg problemen.
– Jag märkte att de elever som var motoriskt svaga hade svårigheter. Man skulle lyfta pennan mellan bokstäver, det blev ett enda sammelsurium. De fick lika långa avstånd mellan bokstäver som mellan ord, berättar hon.
Problemen gjorde att det inte blev någon större skillnad mellan att texta och att skriva skrivstil. Gunilla Ekström trotsade SÖ och började lära ut en bunden stil. Och hon skrev en lärobok med en kollega.

Den kom ut 1987 och ett par år senare följde Inger Grälls Linds bok. Alla fördämningar hade brustit.
När striden rasade stod SÖ och kalligraferna mot lärarna och eleverna. Men efter floppen ställdes SÖ ensam mot kalligrafer, lärare och elever. Här gällde det att hitta en utväg och snart gavs möjligheten till en ordnad reträtt.
1981 beslutade regeringen att myndigheternas detaljkontroll skulle minskas: ”Regler som inte längre behövs skall upphävas”. Skolöverstyrelsen plockade bort skrivstilsobligatoriet, även om det dröjde till 1985.
I en utvärdering konstaterade Skolöverstyrelsen att hela 77 procent av eleverna hade problem med att binda ihop bokstäverna! ”Under mina 31 år som lärare tror jag att skrivstilen aldrig varit så ful som nu, i procent sett”, skrev en lärare i sitt enkätsvar. Kritikerna såg rapporten som sista spiken i SÖ-stilens kista, men den innehöll flera nyanser.
Det konstaterades att bara var fjärde högstadielärare regelbundet undervisade sina elever i handstilsvård. Bara en av tre lärare i grundskolan hade lärt sig stilen i sin utbildning. Ett fåtal förkovrade sig vidare.
Olof Johansson från Konstfack satt med i den arbetsgrupp som avvecklade SÖ-stilen. Han förstår att lärarna hade svårt att binda bokstäverna. Inte en enda skaffade den handledning som togs fram, hävdar han.
Att äldre stilar sågs som vackrare är inte heller märkligt, enligt Olof Johansson:
– Det berodde på att man övade att skriva väldigt mycket förr. Den tid man senare använde till att lära barn skriva är försumbar.
Vad rekommenderade då arbetsgruppen efter två års gnuggande av geniknölar? SÖ-stilen! Trots att den modifierats av kalligrafen Annika Rücker och tillät bindningar från djupstaplar togs den inte emot med applåder. Men den var frivillig.

I dag är Inger Grälls Lind pensionär och bor i barndomshemmet en bit utanför Leksand. Hon har skrivit en bok om hembyn Åkersbodarnas historia, som byborna forskat fram ihop. Bland annat jämför hon dagens dialekt med inspelningar från 1960-talet och beklagar att den blivit mer rikssvensk.
– Vi får inte tappa tråden, då har vi ingen identitet.
Från Åkersbodarna är det inte långt till skolan där hon och hennes sju syskon gick som barn och lärde sig skriva med kursen Tomten. Där är nu systern Ingrid lärare och hon försöker lära eleverna Ingers stil. Men skolan har inte råd med läroböckerna, så Ingrid tvingas hålla till godo med böcker hon rotat fram i källaren. Stilen är snarlik, så det fungerar väl någorlunda.
I stort sett alla skrivstilsböcker sedan 1980-talet har skrivits av kvinnliga lärare. Det är omvänt läge mot för hundra år sedan, då manliga kalligrafer höll i pennan. Kanske säger det något om skrivundervisningens status.
I dag är läget i skolorna än mer splittrat än före SÖ-stilen. Runt landet används en mängd stilar, rent av olika inom samma skola. I den mån skrivstil över huvud taget lärs ut är de flesta är varianter på äldre tiders skrift.
– Det är bunden stil som gäller. Den är allenarådande, säger Inger Grälls Lind.
Men frågan är om det egentligen spelar någon roll vilken stil som lärs ut när försvinnande lite tid läggs på att träna handskrift.
I en magisteruppsats från Konstfack konstaterar bildläraren Hans Presto att fyra av fem elever inte använder skrivstil utan textar. De uppfyller dock skolans minimikrav på att ”skriva för hand så att mottagaren kan förstå”. Av SÖ-stilen ser han inga spår.
Läget har knappast blivit bättre sedan uppsatsen kom 2000, anser Hans Presto.
– De sista damerna på lärarhögskolan som kunde sådant här rationaliserades bort i den vevan. Man kan bli lärare på lågstadiet utan att någonsin träffa någon som kan skriva.
Enligt nuvarande läroplan, lpo94, ska bildlärarna lära ut skrivstil, men det är en uppgift som de inte prioriterar högst. Sedan ska lärarna i svenska och andra ämnen bygga vidare på en grund som aldrig lagts.

SÖ-stilen var förvisso radikal, men det förklarar inte alla de känslor som stilen väcker än i dag. Skolöverstyrelsens stora misstag var att inte förankra reformen. Den var ett påbud uppifrån, en ovälkommen present som damp ned i katedrarna. Och lärarnas bristande entusiasm smittade av sig på eleverna.
Har då skrivstilen någon framtid i e-postens och sms:ens tidevarv?
– Äldre lärare lägger sig vinn om att lära ut det här, men de yngre står ju helt handfallna. Den generation som inte fick lära sig skrivstil står nu i katedern, säger Inger Grälls Lind och hoppas på nästa generation, den första som gått grundskolan efter SÖ-stilen.
Kerstin Anckers har ett räddningsförslag i fem punkter: 1) Återinför en enhetlig handstilsundervisning men motivera lärarna först 2) Separera läs- och skrivundervisningen 3) Återinför träning i handskrift på lärarhögskolorna 4) Avsätt separat tid till skrivövningar under hela lågstadiet 5) Blanda inte ihop skrivstil med kalligrafi!
I den känsliga frågan om bindning skrev hon i 1972 års handledning om g, j och y: ”Pennlyft efter djupstaplar för att undvika öglor och långa bindningslinjer”.  Men hon har senare sagt sig vara redo att acceptera bindning.
Här har hon stöd av Bror Zachrisson, som redan i Skriftens ABC förklarade: ”Öglorna på staplarna förekommer inte annat än i de fall då man binder g, j och y med följande bokstav, eller då f föregås av en bokstav.”
Kanske talar tiden trots allt för SÖ-stilen?

MATS KARLSSON
Frilansjournalist som tillhörde första elevkullen med SÖ-stilen.

Gotlands kultband Smaklösa firar 35 år

Land 38/2008

Inte ens hitten Det regnar kor hjälpte. Smaklösa har förblivit doldisar på fastlandet. Men på Gotland är de kungar och nu firar kultbandet 35 år med fjortonde skivan, DVD och turné.

Smaklösa
Smaklösa

Det är ingen tvekan om saken. Bandet som lever på falsksång, tafflig musik och bisarra spex har vunnit gotlänningarnas hjärtan. Över 2.000 personer – en stor publik för ön – såg sommarens konsert i Visby. En brokig skara småbarnsfamiljer, tonåringar, åldringar, stadsbor och lantbrukare samlades i rena rama ”Allsång på Gotland”!

2006 fick Smaklösa Gotlands kommuns kulturpris. Redan 1994 kom en hyllningsplatta där artister som Ainbusk singers, Di sma undar jårdi och Susanne Alfvengren gjorde egna versioner av gruppens låtar. En gotländsk astronom i Uppsala har döpt en asteroid till 7545 Smaklösa.

 

Men det hela började i grundskolan, där några av de sex blivande medlemmarna spelade upp sketcher som ”Hjärntransplantationen” på roliga timmen.

– Och på den vägen är det, säger gitarristen Stefan Ene.

Vännerna började göra film och behövde ett popband till en produktion. De köpte en gitarr och en orgel och sedan tog musiken över. Bästa spelningen hittills var skolavslutningen 1975, hävdar sångaren Per ”Sundba” Sundberg. Den värsta var när en förvirrad arrangör på fastlandet trott att han bokat Di sma undar jårdi.

– Vi gjorde ett medeltidsspel med papplådor på huvudet, men det hjälpte inte. De två betalande åskådarna fick pengarna tillbaka, skrattar Sundba.

Smaklösas speciella kännetecken är just spexet och snacket mellan låtarna. Ofta bisarrt, ibland obegripligt. Bandet har gjort världens första rockdia och en rock-overhead.

 

Musikaliskt påminner Smaklösa kanske om ett annat kultband, skånska Torsson som mest är känt för låten Det spelades bättre boll. I grunden handlar det om gamla rock- och pophittar som bandet skriver om för en gotländsk publik.

Till viss del finns även ett släktskap med Torsson i texterna, som inte sällan handlar om vardagliga lite småtrista saker. Och så bönder. Många texter kretsar kring traktorer, pullfor, semin, självbindare och andra lantliga företeelser.

”Kan det vara EU, kan det vara Guds natur, som gör att hela himlen förmörkas av nötkreatur”, sjunger de i Det regnar kor. Den vann när Gotlands Tidningars läsare röstade fram Smaklösas bästa låt. En av dem som röstat fick sedan en gratisspelning hemma på gården.

Tredje bästa låt blev Rune från Rone (melodi Proud Mary), om bonden som får ”turister i trösken” innan han själv sugs in i gödselspridaren. Bland andra bondlåtar finns Majros, Vårbruket, Suggring, Traktorhjulen och Lye City.

smaklosa2

”Sundba” sjunger mest på gotländska, men ibland på rikssvenska och i enstaka fall engelska. Men det som märks mest är nog att det låter så in i vassen falskt.

Trots att Smaklösa odlar myten om att de aldrig repeterar börjar de efter 35 år att bli både samspelta och tonsäkra – till och med den utstuderade falsksången sitter som en smäck.

Bandet gör bara ett tjugotal spelningar per år. Av dem äger en handfull rum på fastlandet, men nästa var inte spikad när detta skrevs.

Vad får då publiken på en Smaklösa-konsert?

– Förhoppningsvis ett rejält asgarv! Mycket är improviserat och det är alltid något som inte går som det var tänkt. Man ska inte underskatta skadeglädjen, säger Ene.

MATS KARLSSON