Kategoriarkiv: Kultur

Wibergs färgtonsopera förebådade modernismen

Publicerad i Fokus 27/2019

Musiken fick färg och omvälvande kraft när konstnärer på 1910-talet blandade genrer med hjälp av ny teknik som elektricitet och film. Men redan 15 år tidigare gjorde den hyllade uppfinnaren Martin Wiberg en pionjärinsats med sin ”färgtonsopera”.

Platsen är Himalaya. I ett specialbyggt tempel har kören, som i ett grekiskt drama, tagit plats tillsammans med full orkester, förstärkt med orgel och ett färgklaver. Organisten slår an ett mäktigt ackord som ekar i raviner och klyftor kring Världens tak. Kören stämmer in och färgklaveret sänder ut ljusstrålar som målar bergväggarna i regnbågens alla kulörer.

Verket ska inte bara kröna tonsättaren Alexandr Skrjabins karriär, det ska utlösa en kosmisk omvälvning som förkunnar en ny värld, räddad av andlighet och musik i himmelsk förening.

Men så råkar Skrjabin skära sig på rakhyveln, få blodförgiftning och dö.

 

Kalla det modernism, kubism, futurism, surrealism eller dadaism. Under 1900-talet första årtionden utmanades konstens själva grundvalar på alla fronter. Ryssen Skrjabin var en av dem som utvidgade den klassiska musiken med nya tonskalor, samtidigt som Picasso och Bracque monterade ned måleriets centralperspektiv med kubism och collage. Många tog intryck av psykoanalysen som var i sin vagga, de tog hjälp av ny teknik som film. Efter fotots genombrott var det inte längre konstens roll att avbilda världen naturtroget. I en politiskt orolig tid som ledde till ett världskrig blev det även konstens uppgift att ta fram prototyper för en annan, bättre värld.

Dadaismen tog, liksom surrealismen, form under själva kriget, med ready-mades, ”kubistisk dans”, performance och anti-konst. Futuristisk musik tog in stadens ljud och oljud, kakofoni och atonala inslag. Allt ifrågasattes och ställdes på sin spets.

Skrjabins mastodontverk Mysterium var ett allkonstverk som där i Himalaya skulle inleda en ny era där människan, i filosofen Nietzsches anda, förädlas och når sin högsta potential. Han gjorde förstudier, framför allt verket Prometheus, som till skillnad från Mysterium fullbordades. Det kom dock inte att framföras fullt ut förrän efter hans död.

Vid ett uppförande i New York 1915, kort före Skrjabins död, användes ett färgpiano som tillverkats i staden enkom för konserten. Skrjabins egen protoyp med en skivtallrik med glödlampor i olika färger blev kvar i hans lägenhet i Moskva, som nu är museum. Färgorgeln i New York projicerade färger på en duk, i stället för att som tänkt skickas ut i lokalen.

Frågan är om ryssar eller amerikaner kände till Martin Wibergs ”spektralpiano” från 1896. Liknande tankar fanns på flera håll. Modernisten Arnold Schönberg grundade tolvtonsmusiken där stycken byggs kring teman där den kromatiska skalans tolv toner, alltså både de vita och svarta tangenterna, ingår en gång vardera. Han skapade 1913 också ett allkonstverk med färgspel.

Martin Wibergs utgångspunkt var inte musiken utan tekniken. Han verkade som uppfinnare från 1850-talet till 1903 och byggde bland annat en differensmaskin, en föregångare till datorn (se faktarutan).

Till hans mer visionära idéer hörde tanken att olika färger kan förändra vårt sinnestillstånd, rent av bota sjukdomar. Det funderade han på i mitten av 1800-talet, kanske inspirerad av poeten och naturforskaren Goethes färglära. På Goethes lära byggde senare även antroposofins grundare Rudolf Steiner vidare.

Ungefär samtidigt återkom Wiberg, 70 år gammal, till färgerna med patentet Spektralpiano.

 

Att förknippa toner med olika färger är en förmåga som kallas synestesi, att intryck från ett sinne triggar ett eller flera andra sinnen. Det vanligaste är att ha olika färger på alfabetets bokstäver, på siffror och dagar. Musikalisk synestesi kan också vara olika färger på ackord eller att det – i extrema fall – framkallas till exempel inre bilder av tredimensionella strukturer.

Förmågan är sannolikt överrepresenterad bland konstnärer, men det är inte känt om Martin Wiberg hade den. Att han ägnade färger ett särskilt intresse är dock klart, och spektralpianot sticker ut bland hans uppfinningar. Den är inte lösningen på ett tekniskt problem utan ska framkalla en estetisk effekt. Wiberg ville inte komplettera ljud med färger som senare Skrjabin eller Schönberg, utan ersätta det.

Spektralpianot såg ut som ett vanligt piano, men tangenterna var inte fästa till hammare som slog på strängar. I stället var de trästänger som sträckte sig i hela pianots djup. I änden av varje satt en färgad glasskiva och längst bak på vardera sida av pianot en öppning. Med en lampa skickades ljus in i ena öppningen och ut genom den andra. På vägen passerade det genom glasskivorna med olika kulörer och ett färgspel framkallades.

I patentet från 1896 beskrev Wiberg pianots syfte: ”att genom spelning på klaviaturen eller skifvornas omvexlande upplyftande åstadkomma vexlande olikfärgade ljusstrålar, för att därmed framkalla sensationer i ögat, som träffas af dem, eller fysiologiska verkningar hos de kroppar som utsätts för dem.”

Wiberg föreställde sig att en artist skulle kunna komponera färgsymfonier lika variabla som musikens symfonier. Men tänkta finansiärer av ett sådant projekt var kallsinnig, med ett undantag. Alfred Nobel nappade på idén, som han höjde till skyarna:

”En färgtonsopera – det vore löjligt att skratta åt ett sådant förslag. Jag anser idéen vara utmärkt geniell och originell. Då jag snart kommer till Stockholm få vi talas vid om saken”, skrev Nobel i ett brev till Wiberg. Efter sin namnteckning lade han till: ”Idéen är så snillrik att jag ej nog kan gratulera dess upphovsman.”

 

Liksom i fallet Skrjabin och hans ofullbordade Mysterium ville emellertid Döden annat. Bara några månader senare avled Alfred Nobel och spektralpianot föll i glömska. Men bara ett decennium senare kom den revolution som skakade konstens grundvalar. När gränser mellan konstarter och genrer – rent av mellan konst och icke-konst – revs upp föddes en renässans för tankar som tonsättaren Richard Wagners allkonstverk. Framföranden skulle inte bara kittla ett sinne utan flera, gärna alla!

Det var inte bara Skrjabin som byggde färgpianon. Den ryske cellisten och radioingenjören Lev Termin konstruerade 1919 instrumentet theremin som spelas utan beröring, med händerna i magnetfält. Han hade visioner om föreställningar med musik med färg, doft och dans. Han byggde ett system med strålkastare i olika färger kopplade till instrumentet.

Den svenske bildkonstnären Viking Eggeling, verksam i Berlin, tog också ny teknik till hjälp. Under många år drevs han av tanken på att framställa musik som bilder, grafiska symboler, i stället för toner. Det utmynnade 1924 i den banbrytande – tysta – filmen Diagonalsymfonin.

Ungefär samtidigt turnerade dansk-amerikanen Thomas Milfried med konserter på ”ljusklaver”. Svensk press påtalade att det minsann inte var någon nyhet, utan en svensk uppfinning. Samma sak skedde när en ryss 1961 lanserade en elektronisk apparat som omvandlar ljud till ”en regnbåge av färger som kan projiceras på en biografduk”.

Martin Wiberg gick ur tiden 1905, men nyheter som dessa höll hans minne levande. Trots uppfinningar som den kompakta differensmaskinen, den långlivade brevlådan och tändsticksaskmaskinen är det hans färgpiano som fortfarande kittlar tanken. Detta trots att spektakulära ljusshower länge varit rutin på rockkonserter, och även i klassiska sammanhang.

I en dödsruna över Wiberg beklagas att hans färgpiano aldrig förverkligades:
”Denna plans utförande skulle för våra konstnärer, jag tänker särskildt på våra målare, öppna ett nytt ofantligt verksamhetsfält. Kanske om 100 år eller så idéen åter födes i någon tänkares hjärna. Må vi då hoppas att han möter en samtid mer mogen att uppfatta storheten i en dylik plan!”

Mats Karlsson

 

Fakta: Martin Wibergs uppfinningar

Martin Wiberg, född 1826 i Skåne, verkade som uppfinnare från 1850-talet till 1903, två år före sin död.

Bland annat konstruerade han en tändsticksaskmaskin, en skrivmaskin, en snabbskjutande bössa, en brevlåda använd långt in på 1900-talet och en metod att förbättra torv som bränsle.

Senare gjorde han flera visionära uppfinningar, som spektralpianot 1896. Därefter skisserade han ett flygplan och en motor med turbindrift. Patentet från 1903 brukar räknas som den första reamotorn, med en princip som kom att omsättas i praktiken långt senare.

Hans stora verk var differensmaskinen från 1859, en föregångare till datorn, byggd i betydligt mindre format än den pionjärmaskin som Charles Babbage aldrig fick att fungera. ”M. Wiberg another young swede has made a very genious and compact Difference Engine”, skrev Babbage i ett brev till en fransk kollega och bad honom stötta Wiberg när denne skulle presentera sin maskin i Paris.

Maskinen som även satte typer för tryckning av sina resultat i tabellform kom både att tillverkas och användas.

 

Annonser

Utan möten går tilliten förlorad

Publicerad i Amos 2018.

När vi hukar bakom datorskärmen eller stirrar i mobilen och surfar på sociala medier avtrubbas vår nyfikenhet och empati. När vi matas med det vi redan vet och blockar dem som inte är som vi utmanas vi aldrig. När vi inte möts öga mot öga minskar vår tillit.

Nättroll, fake news och allmänt ohyfsad ton. De sociala mediernas baksida har blivit alltmer tydlig. Att inte se eller kanske någonsin ha träffat dem vi resonerar med gör oss mindre empatiska.
Det får också många att tveka till att ge sig in i diskussioner, en del att lämna mediet. En av dem är författaren och poeten Henry Bronett, som valt att kraftigt ransonera Facebook. Det har bara lett till positiva saker, tycker han.
”När man vistas mindre på Facebook eller ute på kommentarsslagfält och läser mindre hysterirubriker som beskriver allehanda hemskheter i både ord och handling, då dövas man mindre. Hjärna och hjärta hörs bättre och då framträder en annan sida av vårt land och livet. En där människor vill genuint väl och är kapabla att förändra något till det bättre, att göra något vackert”, skrev han i ett inlägg där han kort utvärderade beslutet.
Han utvecklar resonemanget öga mot öga.
– Samtalet är allt. Det är där vi blir till, i ett sant möte kan vi ana Gud, skriver Martin Buber. Hur ska vi bli till på sociala medier? Där kan man häva ur sig vad som helst, sociala medier främjar larmet som bara dövar oss. Ur stillhet kommer allvaret.
Facebook främjar mer narcissismen och förhindrar verkliga möten, anser Henry Bronett.
– Dataskärmen blir en spegel. Vi talar till oss själva, eller snarare till bilden av oss själva.

Tilliten till andra människor och samhället är unikt hög i Sverige och övriga nordiska länder. Men under 2010-talet har den minskat, framför allt på grund av ökad sociala och ekonomiska klyftor. Det finns även andra faktorer som bidrar. Ett råare nätklimat kan tyckas vara en mindre del i sammanhanget, men ändå påverkar det oss.
Att tillbringa mycket tid på sociala medier gör oss till sämre människor, anser den amerikanske internetpionjären Jaron Lanier. Det är ett av hans argument i en ny bok för att lämna Facebook. Mediet främjar dem som skriker högst och förstärker våra sämsta egenskaper, minskar vårt förtroende för omgivningen, anser han.
Det har stöd i forskningen. Något viktigt går förlorat när vi inte möts.
– När vi saknar ögonkontakt och inte ser kroppsspråket blir vi sämre på att förutsäga avsikter. Det blir svårare att förstå hur det känns för den andra. Vi kan inte känna av andra människors känslor, vad de uttrycker omedvetet, säger psykologen Bo Hejlskov Elvén.
Öga mot öga använder vi inte lika hårda ord och det blir lättare att klara ut missförstånd.
– Använder vi inte vår empatiska förmåga tillräckligt ofta blir den nog inte så lätt att aktivera, vi blir avtrubbade. Nätsamtal där misstro är en bärande del gör kanske att vi tror att andra är mer opålitliga, vilket vi kan anta minskar vår tendens att använda empatin, säger han.
Att samtala handlar om att lyssna, i möjligaste mån utan att tolka eller värdera vad den andra säger, anser Henry Bronett. Han rekommenderar att verkligen lyssna på en annan människas ord och låta dem vara sanna. Samtalet är en övning i nyfikenhet och öppenhet. Vill man bara ha rätt blir samtalet sämre.
– Vi mår bättre när vi arbetar tillsammans. Det skapar en vänlighet i stället för rädsla.

Samarbete skapar tillit, visar också forskningen. Den är störst i områden med få utrikes födda, och minst i områden med en stor andel. En slutsats är att integrationen fungerar sämre utan verkliga möten, enligt professor Lars Trägårdh, som leder forskning kring civilsamhället i olika aspekter vid Ersta Sköndal Bräcke högskola.
– Det viktiga är att få kontakt i sammanhang där det finns gemensamma projekt, som jobbet eller ett fotbollslag. Det måste finnas ett gemensamt ”vi”. Poängen är inte mångfald i sig, utan att människor svetsas samman genom att lösa en uppgift ihop, säger han.
– I våra analyser ser vi att tilliten till lokalsamhället är större där det finns mycket kontakt mellan grannar.
Lars Trägårdh har även deltagit som forskare i den statliga Tillitsdelegationen, som tillsattes med målet att offentliga myndigheter ska vinna medborgarnas förtroende genom ett mänskligare bemötande och inte bara se ekonomi och formalia.
Förankringen på arbetsmarknaden påverkar tilliten mycket. Långtidssjukskrivna, arbetslösa och studenter har lägre tillit. Människor i storstäder har lägre tillit, och inom dem lägre i förorten än i centrala delar. Låg utbildning och inkomst kopplas också till lägre tillit.
Men det som påverkar mest är vår grundsyn på människans natur, hur vi växt upp.
– Om vi som barn får höra från våra föräldrar att man inte ska lita på folk får vi lägre förtroende för gemensamma institutioner. Om människors upplevda otrygghet ökar och förtroendet för att samhället kan lösa problem fortsätter minska kan det påverka den generella tilliten, säger Lars Trägårdh.
Bo Hejlskov Elvén och hans forskarlag studerar just föräldrarnas roll.
– Vi tittar på hur de uttrycker välviljan, hur de i samspel tenderar att använda empati. Som föräldrar kan vi bli stressade av vårt ansvar och ha svårt att uttrycka full empati. Far- och morföräldrar tror oftare att barnbarnen gör sitt bästa än vad föräldrar tror om sina barn, säger han.
– Det är svårt att studera relationer på nätet, svårt att mäta, och därför saknas det forskning kring hur vi påverkas. Men på nätet är polariseringen större och chansen mindre att positiva cirklar skapas.

Mats Karlsson

Vara nöjd är lättare sagt än gjort

Publicerad i Amos 2019

Aldrig får man vara riktigt nöjd! Vår stenåldershjärna har svårt att klara dagens utbud på varor och intryck. Försöker vi vara nöjda med det vi har så spjärnar den emot.

Förnöjsamhet. Jag slappar i min skönaste fåtölj, kanske läser en god bok. Jag önskar inget annat, mina tankar irrar inte till morgondagens jobb eller aktiviteter. Att vara här och nu, utan distraktioner, är den högsta önskan men ren utopi för många.
Skulle vi ändå lyckas sätta oss där börjar tungan efter ett tag att fara efter den onda tanden eller munsåret, som inte ens finns. Den söker och söker, och vi tappar fokus på här och nu. Eller snarare på avsaknaden av fokus, på det planlösa och frånvarande.
Nej, vi vill sträva och vi vill ha omväxling. Att nöja sig är att stagnera, att världsfrånvänt sakna ambition – ja, rent av vilja. Att vara nöjd är en provokation. Och ett hot – den som är nöjd är svårare att manipulera, med fagra ord eller reklam.

Mindfulnessindustrin är ett tecken på hur svårt det är att vara nöjd, en mätare på den press många känner från ett tufft arbetsliv, eller upplevda krav från omvärlden eller oss själva. Vi omges av budskap om ett snyggare hem, fler upplevelser, en finare kropp – ett bättre liv. Vi är beredda att offra en del för att uppnå eller bibehålla det. Ibland blir offret för stort.
Psykologen och författaren Anna Kåver vid IBT, Institutet för kognitiv beteendeterapi i Uppsala, tar emot en del av dem som kraschat, gått in i väggen, tappat bort sig själva.
– Patienter kommer hit och vill hitta ”sitt sanna jag”. Jag brukar fråga vad de tror att det är, och då visar det sig att de ofta menar ”sitt bästa jag”. Men alla aspekter av dig, även ditt lidande och dina dåliga sidor ingår i ditt sanna jag, säger Anna Kåver, som skrivit om det i boken ”Att leva ett liv, inte vinna ett krig – om acceptans”.

Samtidigt som faktorer i omvärlden, inte minst reklamens och mediernas bilder av ”det goda livet”, påverkar oss finns ett inre tryck. Våra hjärnor är konstruerade för att ständigt söka efter tecken på brist på mat och trygghet, ett arv från människans tidiga historia då det gällde att klara artens överlevnad. I dagens överflödssamhälle leder denna sökmekanism till att vi vill ha mer och mer av det vi egentligen inte behöver.
De kickar vi finner lagras av hippocampus och i hjärnans belöningssystem. När minnet av en känslokick bleknar aktiveras belöningssystemet och vi söker en ny.
– Lyckligtvis har vi även en prefrontalkortex, som kan tala om för oss när det är nog. Det är ”vårt kloka jag”. Vi har mycket klokhet i oss, hur mycket varierar från person till person, säger Anna Kåver.
Hon beskriver en spänning mellan yttre och inre frihet. Den yttre är sådant som att vi får gå till val och vi får säga vad vi vill, men även att välja vilken tandkräm vi vill köpa. Den inre är frihet från lidande och smärta, att jag väljer hur jag förhåller mig till vem jag är, vad som är meningen med mitt liv. Den yttre friheten är ingen garant för en inre sådan, tvärtom kan det skapas ett inre tvång, enligt Anna Kåver.
– I en demokrati kan du välja allt, det kan bli som en tvångströja. Din hjärna kan inte hantera alla val du har, alla möjligheter. Känslan att du måste optimera ditt liv kan bli överväldigande. Din hjärna tvingas vandra på ett jättelikt Ica Maxi, där du måste välja det bästa. Men det går inte att se konsekvenserna av alla val, och det gör det svårt för oss att känna oss nöjda.

Måste man då skärma av sig från alla val för att kunna bli verkligt nöjd? Buddisternas nirvana är den totala friheten från begär. Men att leva utan krav på val är orealistiskt.
Begränsade intryck och valmöjligheter tycks i alla fall göra det lättare att vara nöjd. Det är ett av skälen till att många väljer att fara på retreat och spendera åtminstone en helg i tystnad och avskildhet.
En sociologisk studie från Lunds universitet visar hur invånarna på en liten ö utanför den norska nordkusten är osedvanligt förnöjsamma. De har i generationer livnärt sig av fiske, en inte helt ofarlig syssla där havet kräver sin tribut. Att leva i ständig ovisshet har skapat en fatalism, både hos fiskarna och deras familjer, som gör att man accepterar sakernas tillstånd – eller flyttar bort.
Denna förnöjsamhet har i tidigare studier beskrivits som en brist på omställningsvilja och tillväxtanda. Medan fiskare på sydligare breddgrader fortsatte fiska för att öka vinsten när årets fångstbehov uppnåtts valde fiskarna på ön att sluta och i stället njuta av livet.
I Lundastudien, ledd av Ulrika Sandén, konstaterades att öborna ofta talade om hur deras liv styrs av naturens och vädrets makter, vilket skapat en hjälpsamhetskultur ”som är förnöjsamhetshöjande”. Andra forskare har konstaterat att det finns samband mellan altruism och välbefinnande, glädje och självkänsla. Men hjälper man bara för att bli nöjd så blir man inte det!
En annan förutsättning för förnöjsamheten är att öborna placerar konflikter och svårigheter de inte kan påverka – som hotet från havet – i ”standby-läge” eller ett ”mellanmedvetande”. Vid konkret behov aktiverar man det. Ett slags lågaffektivt bemötande av livets utmaningar som gör dem mer begripliga och hanterbara.

Just acceptans är en viktig nyckel till förmågan att vara nöjd, förklarar Anna Kåver. Att acceptera alla svårigheter man upplevt och försonas med sig själv är det svåraste som finns. Förmår man inte att se verkligheten utan skygglappar är det lättare att fly.
– Det är ohyggligt svårt att acceptera sig själv med alla sina brister. Men det har ett pris att fly. Man kan krampa kring det ett helt liv utan att komma ur det. Vi ska alla åldras och dö. Det är en utmaning, att vara nöjd även i åldrandet och dödligheten.
Att se saker ur olika perspektiv är en förmåga som kan tränas upp och en sak som Anna Kåver arbetar med. Perspektivtagandet bygger psykologisk flexibilitet, en förmåga att anpassa sig och ”bli terränggående i livet”. Det gör det lättare för oss att säga ”Jag är faktiskt nöjd med min lön” eller ”Jag har ett gott liv”.
Fast det många känner att de måste säga är att man brinner för något, det ger livet mening.
Men vad är det för fel att gå på sparlåga?
– Vårt temperament, som vi föds med, är jätteviktigt. En del är utåtriktade och snabba, andra inåtriktade och långsamma. Det finns inget värdefullt i sig att vara utåtvänd med driv eller långsam och inåtvänd, men att vara extrem i dessa avseenden kan skapa problem, säger Anna Kåver.
– Acceptans, perspektivtagande och mindfulness är viktiga verktyg. Att påminna sig själv om sådant man faktiskt har och sådant man mår bra av, att repetera det i stället för att fokusera på det man inte har.

Mats Karlsson

På kalas med döden

Publicerad i Släkthistoria 2018

När döden kom på besök hos våra förfäder tog de inte ett stilla farväl som vi gör i dag. Begravningar var en social högtid bland andra där man bjöd till kalas. Ju större desto mer heder åt den döda.

Det var dukat i rummet med långbord. På väggarna hade de satt opp långa vita dukar och i taket var en uppspänd, som räckte över hela rummet. Prästen var självskriven och han och hans fru satt i högsätet. Sen kom klockaren och kyrkovärden och sen bönderna och så knekten och hantverkare och sist torpare och fattiga.
Först bjöds de på smör och bröd och korv. Sen bar de in potatisstuv och spädkädkalvskött – det var stuvat i ett. Så blev det lutfisk. Därefter ärtevälling och fläsk och det skulle kyrkovärden skära. Emellan fick de brännvin, för de drack mycket, och på borden stod det stora tennstop med hemmabryggt öl i – det drack de ur stopen gemensamt. Så kom det vit gröt – korngrynsgröt – och då ostekaka och sötostar på stora tenntallrikar, sötostafat, de kallades. Sötosten hörde till förningen. Den och så ett par kakor bröd skulle de alltid ha med, när de gick på kalas eller begravning och så. Maten åt de på tenn- eller trätallrikar och de hade en hemmagjord gaffel med träskaft och två grepar av järn. Gröt och sånt åt de med hemmagjorda träskedar. Så fick de bakelser och fina kakor och karameller med den dödes namn på – de var förstås köpt i stan.
När de sen ätit och druckit i en fem, sex timmar skulle de sjunga en psalm efter maten, men då var de så stinna och fulla så de bölade, den ene på en melodi och den andre på en annan. Och en gång var det en knekt som hette Lugn, han var så full så han satte sig och sket i en grötagryta i köket mitt under det att kalaset pågick. Somliga var det som kom ihop och slogs på hemvägen, så att det hade varit begravning, det brydde man sig inte om.

Så livat kunde det gå till när vår förfäder höll gravöl och tog ett sista farväl av en anhörig. Den mustiga historien berättades 1932 av Daniel Pettersson från Hjälmseryd, i trakten av Sävsjö. Kalaset som ägde rum i mitten av 1800-talet finns med i boken Begravningsseder i förändring från 2005, som beskriver småländsk tradition.
Andra vittnar om gravöl som pågick i dagarna tre. Först ett kalas för familjen, prästen och klockaren med hustrur, arbetarna på gården och de närmaste grannarna, sedan ett för släktingar som övernattat och handlaren med fru och andra grannar för att tredje dagen avrunda med kalas grannar längre bort, för de som klätt vägen till kyrkan med granris och andra som slutit upp vid jordfästningen.
Döden var mer social förr. Släkt och vänner fanns samlade i byn eller socknen på ett annat sätt, och någons död var en angelägenhet för bygden snarare än en snäv krets av de närmast sörjande. Och särskilt snäv var inte den heller för något eller några sekler sedan, med stora barnkullar som betydde många syskon, kusiner, barn och barnbarn till den döda.
Gravölet gav många tillfälle att träffas på en och samma gång. På det sättet skilde det sig inte från högtider som jul, påsk eller bröllop. Det bakades, det slaktades och det bryggdes gravöl. Gästerna hade också med sig ”förning”, mat som gåva, till exempel gröt eller kaffebröd.
Ju större kalas, desto större heder och ära. En tom plats reserverades åt den hädangångna, som skulle vara lika närvarande som alla andra.
Döden var också vanligare förr. Med alla barn som föddes och sjukdomar som inte kunde botas var risken stor att några av dem skulle dö redan i späd ålder. Och de som dog, gamla eller unga, gjorde det nästan alltid i hemmet. I dag möter vi den oftast mer på distans, på ett äldreboende eller ett sjukhus. Döden var närmare förr.
När den kom på besök utlöste det en mängd ritualer som i dag är glömda. Dagens sätt att hantera döden är en ytterst sparsmakad rest av gamla och invecklade traditioner som skalats av genom seklerna.

Gravölet var kulmen på en lång process, som inletts redan innan döden inträffade. För döden var inte ögonblicklig, den sågs mer som en process med en rad mått och steg som måste vidtas för att säkerställa en gynnsam himlafärd och ett gott liv efter detta.
Att hantera döden hörde till alla de sysslor man måste lära sig för att klara livet på gården eller torpet. Tvätta och svepa den döda, be böner och sjunga psalmer, hänga upp lakan för fönstren, snickra en kista, brygga ett gravöl, vaka över liket.
Även om våra förfäder hade en mer krass syn på döden – vem som helst kunde när som helst ryckas bort, särskilt små barn – så var ritualerna viktiga. Det gällde att hjälpa den avlidnas själ på sin väg till himlen, göra återföreningen med Gud så smidig som möjligt.
När någon låg på sitt yttersta var det viktigt att kalla på sockenprästen, som tog emot den döendes bikt, gav syndernas förlåtelse och utdelade nattvarden. Sedan smorde han den döendes panna.
När döden inträdde var det viktigt att bekräfta dödsfallet genom att till exempel hålla en spegel framför den dödas mun och se att andningen upphört. Man kunde också droppa hett lack på armen för att se att det inte blev någon blåsa.
På medeltiden utförde prästen sedan en så kallad likvigning, då han läste böner och stänkte vigvatten på liket för att neutralisera onda krafter som döden frigjort och som kunde skada de efterlevande. Men seden förbjöds under reformationen och ersattes av utfärdspredikningar, då prästen kom och sjöng psalmer, läste Fader vår och Välsignelsen. Även de förbjöds, men långt inpå 1900-talet förekom det att någon lekman ledde en enklare ceremoni vid kistan innan avfärden till kyrkogården.
Smyckningen av sorgehuset och vägen till kyrkan var viktiga inslag som visade på respekt för den döda, berättar Nils-Arvid Bringéus, folklivsforskare i Lund som skrivit en lång rad böcker, bland annat om våra äldre seder:
– Man hängde lakan i fönster och på väggar, eller på logen om den döda lades där. Det var ett sätt att markera att det var en död person i huset. Kanske lade man ris på golven eller utanför huset. Det var ett tecken på högtid och vördnad, som när man lade palmblad för Jesus fötter.
När den döda tvättats, ofta av speciella liktvätterskor i bygden, kläddes hon eller han i finkläder. Det var en högtidsdräkt som personen valt ut och lagt undan under sin livstid, kanske bröllopsklänningen eller –skjortan.
Den döda sveptes i ett lakan av bomull eller linne och lades i kistan, som snickrats av någon i familjen eller traktens snickare – ibland var den även färdig och utprovad av den som senare skulle använda den.
Sedan placerades ett ljus eller kors i den dödas händer. Man kunde också lägga mynt på den dödas slutna ögonlock eller i munnen. Det härstammar från det antika Grekland, där man ansåg att de döda fraktades till dödsriket över den underjordiska floden Styx med en färja. Den roddes av Karon, som skulle ha en slant för tjänsten. För att den döda skulle slippa bli fast i gränslandet mellan liv och död var det bäst att skicka med transportavgiften. Via Romarriket fördes Karonpenningen sedan vidare in i den katolska kyrkan.
Kistan ställdes i ett rum som stängdes till eller på en loge, i väntan på begravningen. Därefter skickade man bud för att meddela dödsfallet i bygden. Släkt och vänner kom och beskådade liket, rörde gärna vid det eftersom man då skulle slippa att bli hemsökt, skriver Bringéus i boken Livets högtidsdagar, som är en rik källa till kunskap om döden förr.
Så länge den döda låg kvar i hemmet skulle man vaka över honom eller henne. Det var dels ett sätt att skydda mot onda makter, dels att försäkra sig om att den döda inte i själva verket var skendöd. Med tiden kom en likvaka att pågå tre dagar, då vem som helst kunde komma och ta farväl, äta och dricka något vid den döda.
Det hela urartade stundom till kalas med dans och lekar – öl och sprit flödade och ibland blev det regelrätta fylleslag. Detta fick svenska kyrkan att förbjuda likvakorna, i 1686 års kyrkolag (se faktaruta). Men de fortsatte att hållas i lönndom eller mer eller mindre öppet. Med tiden ebbade traditionen dock ut och kalaset fördes över till gravölet.

När prästen nåtts av dödsbudet ringde man för den dödas själ så att hela socknen skulle veta att någon dött. Själaringningen skulle också underlätta himlafärden och förkorta den dödas tid i skärselden. Ju rikare den döda var, desto senare på dagen och längre ringde man. En torpare ringde man för på morgonen, en godsherre på eftermiddagen. När kungar avlidit kunde det gå ut påbud om själaringning varje dag i ett helt år!
Geschäft och ögontjäneri, ansåg reformatorerna och förbjöd själaringning i både Norge och Danmark. I Sverige fick den vara kvar, men man tonade ned att den skulle hjälpa den dödas själ. Ringningen ska endast ”förkunna den dödas avgång”, enligt kyrkolagen 1686. Så småningom började man ringa efter högmässan i stället.
På begravningsdagen drack man ofta kaffe sedan gästerna samlats vid den avlidnas hem inför avtåget mot kyrkan. Vilhelm Moberg beskriver stundens tystnad och allvar i romanen Adolf i Ulvaskog:
Gästerna satt där stela och tystlåtna och såg ut som om de pinades av sina svarta helgdagskläder, i vilka de rörde sig ovant och ansträngt. Manfolken snörvlade till ett slag efter varje kaskklunk, sträckte på halsarna och tog sig åt struparna, besvärade av sina styva stärkkragar, som föreföll dem trånga som bindsel. Fruntimren tog en liten mun i taget av kaffetåren och suttade och sög på sockret, som de långsamt lät smälta på tungorna. Och de plockade och bläddrade i sina vidlyftiga kjortlar var gång de skulle sätta sig, rädda som de var för skrynklor och veck.
Själva begravningen var oftast av enklare slag. I allmänhet hölls den söndagen efter dödsfallet, före högmässan. Kistan med den döda skulle då bäras hela vägen till kyrkan, även om det var flera mil. Det fanns därför utsedda rastställen på väggen och flera likbärarlag kunde avlösa varandra. Från mitten av 1800-talet blev häst och vagn allt vanligare.
Begravningen var en kort ceremoni vid graven, ungefär som dagens jordfästning. Sedan sade prästen några minnesord under mässan, vilket under 1800-talets lopp växte i omfång och vi fick dagens längre ceremoni. Men det blev opraktiskt när högmässan drog ut på tiden, så då började man hålla begravningar på vardagar.
Det centrala momentet i en begravning är sedan evinnerlig tid mullpåkastningen, som förekommer i en rad religioner. I kristen tradition yttrar då prästen orden ”Av jord är du kommen, jord skall du åter varda”. Det innebär att den döde överlåtes i Guds händer.
Att ha brinnande ljus på altaret förbjöds vid reformationen men gjorde en smygande comeback. Kransar är en modernare sed, som kom i början av 1900-talet. Länge hade gästerna med sig kransarna, men i dag skickas de direkt från blomsteraffärerna.

Inför döden är vi alla lika, brukar det heta. Men när det gäller ceremonier och traditioner kring döden har det aldrig varit riktigt sant, förrän sent i våra dagar.
Tidigare begravdes kyrkliga och världsliga dignitärer inne i kyrkan. Det förbjöds under 1700-talet, men seden levde kvar ändå och många välbesuttna fick vila i särskilda gravkor mot en väl avvägd donation. De kunde också bli avbildade på tavlor, epitafier, inne i kyrkan. Där målades den döde omgiven av sin familj, inklusive döda ”änglabarn” som brukade avbildas i sina lindor och med små änglavingar eller glorior.
Fast det var inte alla som förtjänade en kristlig begravning. Mördare, självspillingar och odöpta barn begravdes, utan sten eller kors, i något hörn av kyrkogården eller utanför, ofta på norra sidan av muren. Man ringde inte heller för deras själar.
– Det var vanligt i äldre tider att vissa inte fick vila i vigd jord, men det ebbade ut efter hand. Det förekom ända in på 1900-talet, sedan sågs det inte på samma sätt som en synd längre. Man ville inte särmärka dem som begått något svårt brott eller tagit sitt liv, säger Nils-Arvid Bringéus.
Inte heller ”tattare”, det vill säga romer eller resande, fick begravas i vigd jord. Även andra socialt stigmatiserade grupper förnekades en hederlig begravning, berättar Birgitta Skarin-Frykman, professor emerita i etnologi vid Göteborgs universitet.
– Från början var det ett straff att begravas i tysthet. Det ringdes inte, ceremonin var avskalad. När landsbygdens bönder och torpare blev stadens industriproletariat fick de inte heller några hederliga begravningar, de fattiga och skitiga var i etablissemangets ögon inte hederliga. Men när arbetarklassen växte och deras begravningar blev större och mer accepterade började städernas överklass att begrava i tysthet, säger Birgitta Skarin-Frykman.
Det är just i städerna som gamla traditioner fasats ut först, medan de levt kvar längre på landsbygden. I städerna var det till exempel inte vanligt med samma stora fester, utan där drack man ett glas vin och åt begravningskonfekt. Den var inslagen i svart eller vitt papper, en tradition som stod sig in på 1960-talet på sina håll.
Att man skulle bära svart på en begravning och under sorgeperioden infördes av hovet och adeln under 1600-talet, tidigare var det vanligaste att man bar högtidsdräkt. De närmast anhöriga skulle sedan bära svarta kläder under hela sorgeperioden.
När Karl XI dog proklamerades hela 26 månaders landssorg, men annars var det vanligt med ett års sorgeperiod när en kung dog. För vanligt folk gällde ett halvårs sorgetid, enligt en förordning från 1741.
I dag har även den traditionerna skalats bort. Numera gäller i stort sett valfri klädsel och det är vanligare med ljusare kläder. Vi behöver inte bära svart, änkan har inte flor och inte ens prästen bär sin långa kappa. Många begravningar är en angelägenhet för ett litet fåtal, vi talar helst tyst och lågmält om den döda. Av respekt och högtidlighet.
Kaffe och smörgåstårta är gängse skaffning vid de minnesstunder som följer efter dagens begravningar. Den sparsmakade måltiden är ett svagt eko av det forna gravölet, som tydligt visar hur vår syn på döden förändrats.
En tradition med långa anor kan sägas ha gått i graven. För många är det i dag svårt att veta vad som förväntas av dem i samband med dödsfall och begravningar.
”Förr visste man vad seden bjöd, hur ett rejält begravningskalas skulle gå till. Vi vill åtminstone tro att de många praktiska plikterna då underlättade sorgearbetet och att det var en
trygghet att omges av släktingar och andra som man kände väl”, skriver Ingrid Nordström i boken Dödens riter.
Under senare delen av 1900-talet började ceremonins form och sättet att sörja och ta farväl mer ta fasta på ljusa minnen av den avlidna. Det är avskalat och allvarligt snarare än överdådigt och festligt. Ståtliga kalas i svart dräkt har omvandlats till enkel förtäring under stilla samspråk i ljus mundering.

Mats Karlsson

 

Fakta: 1686 års kyrkolag

Vår första kyrkolag infördes 1686 och ersatte en rad äldre kyrkliga regleringar, bland annat 1571 års kyrkoordning som slog fast den protestantiska läran, och stiftsordningar som gjorde att läran tillämpades lite olika i de olika stiften. Med kyrkolagen fasades också den kanoniska rätten ut en gång för alla. En mängd katolska sedvänjor avskaffades, som likvigningar och likvakor. Lagen ersatte också den gamla Upplandslagens kyrkobalk, som med tiden kommit att gälla hela landet i och med Uppsalas ställning som ärkebiskopssäte.
Källa: Wikipedia

Thereminen – det magiska instrumentet

Publicerad i Teknikhistoria 2017

Thereminen liknar inget annat instrument, den trollar fram musik ur tomma luften. I den förenas musik, magi, teknik och Sovjetpropaganda. Men tekniken bakom syntens föregångare är enkel.

Den halvdunkla salongen är fylld av tät förväntan. En strålkastare tänds och en smal, allvarlig och välklädd man träder in, bugar sig och går fram till ett bord med en liten låda försedd med smala metallpinnar åt olika håll. Han höjer händerna och ut strömmar ett svävande vibrato. En melodi ur intet tar form.
Mannen är Lev Sergejevitj Termen, platsen är Sankt Petersburg, året 1919. I väst kommer han att bli känd som Leon Theremin och hans instrument som thereminen, även om den nu kallas ”eterfon”. Succén är omedelbar, han trollbinder varje auditorium.
Thereminen var ett av de första elektroniska instrumenten. Den blev mest känt för musik och ljudeffekter till skräckfilmer och science fiction på 1940- och 1950-talen, med den kusligt svävande tonen. På 1990-talet gjorde den comeback, bland annat i ledmotivet till ”Morden i Midsomer”.

Lev Termen var ett tekniskt underbarn och cellist. Han studerade parallellt på universitet och musikkonservatorium, fick ut sitt diplom samtidigt med universitetsexamen – mitt under första världskriget och Ryska revolutionen!
Han var uppväxt i en solid borgerlig miljö, pappa var advokat och son till tsarens läkare, mamma var av rysk-polsk adlig börd. Bara sju år gammal lagade Lev sin fars guldklockor, som 15-åring fick han använda skolans fysiklabb för självstudier.
Efter kriget värvades han till Fysiktekniska institutet i Sankt Petersburg, där han konstruerade en rörelsedetektor utifrån principen att människokroppen kan utgöra den ena av en kondensators två elektriskt ledande plattor. När en människa rör sig förändras kondensatorns laddning och utgående spänning.
Nästa projekt tillämpade samma princip. Theremin hade fått i uppdrag att mäta gasers densitet vid olika tryck och temperatur. Han konstruerade en ytterst känslig apparat, som gav ifrån sig en ljudsignal – i hörlurar eftersom högtalare ännu inte fanns – vid minsta ändring i omgivande tryck. Till exempel förändrades signalen bara man rörde en hand.
Den musikaliske uppfinnaren såg potentialen. Genom att koppla två oscillatorer, en med fast frekvens och en med variabel, till en svängningskrets kunde han generera en ton med frekvensskillnaden som tonhöjd. Det kallas den heterodyna principen, upptäcktes 1901 och blev grunden för all radiomottagning.
Frekvensen i den variabla oscillatorn förändrade Theremin genom att koppla den till en kondensator vars ena ledande platta fanns i apparaten, medan den andra var hans hand. Den reglerade tonhöjden via avståndet till en vertikal antenn. Den andra handens avstånd till en horisontell antennögla reglerade tonstyrkan via en annan oscillator. Eterfonen var född!

Theremin lärde sig en mindre repertoar med klassiska musikstycken, som han uppträdde med inför både fysiker och en borgerlig allmänhet. Hans rykte spreds och självaste Lenin insåg att succén skulle kunna bli ett propagandaverktyg.
För Lenin var framsteg lika med elektricitet. Ryssland var ett feodalt bondesamhälle, medan det nya Sovjetunionen skulle vara modernt och industrialiserat. Elektriciteten var nyckeln och det magiska instrumentet skulle sprida ordet. Theremin kallades till Kreml.
Året var 1922, revolutionen firade fem år och bolsjevikerna behövde hänföra massorna. Lenin skickade ut Theremin på turné landet runt. Det blev ett segertåg för hans eterfon, som pressen kallade ”Termens röst” – eller på franska Thermenvoux, som blev instrumentets nya namn. Under den beteckningen patenterades uppfinningen hösten 1924.
Leon Theremin gav sig också i kast med televisionen, som blev ämnet för hans avhandling 1926. Men militären insåg att apparaten kunde nyttjas till övervakning och hemligstämplade hans rön, bland annat den storbildsskärm på 1,5×1,5 meter som var långt före sin tid.
Theremin återgick till sitt instrument. Han hade visioner om föreställningar för alla sinnen, musik med färg, rörelse, doft – till och med beröring! Sovjets statsledning såg däremot instrumentet som en trojansk häst, som kunde öppna nya vägar för spionaget.
En patentansökan i USA 1925 lämnades in av en tysk firma, som var fasad för den sovjetiska spionageapparaten. 1927 turnerade han flitigt i Tyskland, en resa som gav Sovjet möjlighet att bygga ut sitt spionnät även inom kultursektorn.
Men försöket att använda thereminen som en murbräcka för utbyggt spionage i USA gick inte riktigt som tänkt. Upphovsmannen valde att stanna där.

Till USA kom Lev Termen i juletid 1927 efter 180 konserter i Sovjet och succéer i Berlin, London och Paris. Han blev Leon Theremin och deklarerade att de traditionella instrumenten inte kunde uppfylla dagens krav på musik och konst: ”Vi behöver nya typer av instrument som utnyttjar de senaste vetenskapliga och tekniska rönen”.
En del av visionen om upplevelser för flera sinnen hade han redan testat, med projektorn Illumovox, som kopplades till strålkastare i olika färger som triggades vid olika tonhöjd. I Tyskland hade han utvecklat instrumentet Electroharmonium, Theremin ville ha en hel orkester av elektroniska instrument!
1928 fick han amerikanskt patent. Bolaget RCA köpte rättigheterna till försäljning, medan General Electric och Westinghouse tillverkade. RCA skrev även kontrakt med Theremin om en TV-prototyp.
Visionen var storstilad:
”Ett barn, en äldre dam, en skolad musiker, en blind man – alla kan lära sig spela detta otroliga instrument med exakt samma lätthet”, hette det i RCA:s reklam.
Theremin utvecklade konceptet med en stränglös cello, kallad ”the fingerboard theremin”. Halsen var den vertikala antennen och den horisontella öglan var inbyggd i kroppen, man spelade med en kort stråke i luften. 1932 kom varianten ”terpsitone”, med en stor metallplatta för dansös, och en fantasifullt utformad antenn bakom henne. Tanken var att dansa fram en melodi, men det krävde väldigt mycket av dansösen.
Fast nyhetens behag var över. Det var inte alls så lätt att spela som reklamen påstod, det räckte inte att höja handen för att framkalla en melodi. Det var inte ovanligt att komponenter var trasiga och butikspersonal saknade kunskaper för att kunna ge support. Till råga på allt bröt det ut börspanik. Efter tre år upphörde RCA med produktionen.
Det var 1932, samma år som Charles Lindberghs son kidnappades i sin vagga. Marknaden för tjuvlarm sköt i höjden och Theremin satsade stort på fjärrstyrda apparater. Han fortsatte med sina TV-försök men hade blivit omsprungen av andra pionjärer, som svensk-amerikanen Ernst Alexandersson, mannen bakom radiostationen Grimeton.
Theremins ekonomi blev allt sämre och han saknade medborgarskap ännu 1938, efter elva år i USA. Hösten 1938 for han tillbaka till Sovjetunionen, en missräkning eftersom han tämligen omgående skickades till arbetsläger i Sibirien.
Men i hemlighet fick han fortsätta forska, och konstruerade avlyssningsapparater. En byggde på IR-strålar som registrerade ljudvågor mot en fönsterruta. Berömd är också ”The thing”, som byggdes in i en stor modell av USA:s riksvapen. Den gavs vid krigsslutet som ”vänskaplig present” till den amerikanske ambassadören i Moskva och hängdes på hans kontor. I sju år avlyssnades allt innan saken upptäcktes av en slump.
1956 släpptes Theremin fri och rehabiliterades av Nikita Chrusjtjov. Han kom att överleva Sovjetunionen och gick ur tiden 1993, hela 97 år gammal.
Hans instrument hade under tiden levt sitt eget liv i USA, använt för musik och ljudeffekter i skräckfilmer och science fiction. Popgruppen Beach boys inspirerades av thereminen när de skapade ett helt nytt sound med skivan Good vibrations 1964.
När synten kom under 60-talet föll thereminen i glömska, trots att syntpionjären Robert Moog inspirerats av, utgått från och vidareutvecklat den. Hans bolag säljer fortfarande klassiska och moderniserade thereminer.
Först på 1990-talet fick instrumentet en renässans. I dagens elektroakustiska musik har det en given plats. Men att vidareutveckla den skulle vara kontraproduktivt, anser Girilal Baars, en av de svenska thereminveteranerna.
– Thereminen har en ikonisk klang. Du kan bygga om den, lägga till funktioner och filter, men då blir den en synt. Många som spelar theremin eftersträvar den lite spetsiga tonen, det kan du inte gå ifrån, säger han.
Än i dag är thereminen det enda instrument man spelar utan att vidröra det.
– Den är i en kategori för sig själv. Att spela genom att vifta i luften är fortfarande magi!

Mats Karlsson

Måltidens förfall är en myt

Publicerad i Amos 2017

När påsken kommer samlas vi till en av våra stora mathögtider, även om larm om måltidens förfall avlöser varann. Men varken bilden av flydda tiders stormåltider eller dagens ensamätande stämmer, enligt måltidsforskare.

Hela glada släkten sitter till bords, från gammelfarmor och alla mostrar till värdparet med stora barnaskaran, kusiner och alla ingifta. Familjens överhuvud ber en bordsbön och så bryter det stora tabberaset ut. Tjänstefolket får brått att fylla på när de dignande faten vittjas under stoj och glam, glasen töms och skratten klingar.
Vi har präglats av romaner, sett det på film och i målningar som Kröyers Hipp hipp hurra! Till vardag och fest samlas vi alla kring bordet. Men inte nu längre, påstås det allt oftare.
Larmen kommer från dem som värnar om kärnfamiljen och talar om moralisk upplösning. De kommer från andra som vill ge en bild av social oro och ett samhälle som knakar i fogarna. De förs fram av ekonomer och sociologer som pekar på växande klyftor och av dem som varnar för billig massproducerad mat.
Sverige är mer moderniserat, sekulariserat, urbaniserat och individualiserat än de flesta andra länder. Ingen annan stans finns fler ensamhushåll. I vår ensamhet tuggar vi i oss hamburgare med flottig pommes vid datorn. Tillvaron blir torftigare, vi isoleras och blir rädda för andra människor.
Ungefär så låter larmen.
Men bilden stämmer bara i liten grad med verkligheten, anser måltidsforskare.
– De studier som gjorts de senaste decennierna visar att de som lever tillsammans äter också ihop, det finns inga tecken på minskat ätande tillsammans. Man blir familj genom ätandet, även om alla inte samlas varje gång för att några är ute på aktiviteter, säger mathistorikern Richard Tellström vid Örebro universitet.
– Vi är så intresserade av sociala relationer att vi inte kan avstå från att äta ihop, även om de som vill framställa samhället som sönderfallande gärna sprider den myten. Men inget tyder på att det faller ihop av den anledningen i alla fall.

När andelen singelhushåll ökat till nästan hälften av alla hushåll – mellan 38 och 46 procent i olika mätningar – måste väl rimligen allt fler människor äta ensamma? Men siffran innebär inte att varannan svensk lever ensam, den ligger kring 20-25 procent eftersom hushållen där flera lever ihop innehåller betydligt fler människor.
Samtidigt har uteätandet ökat de senaste 20 åren, enligt Centrum för konsumtionsvetenskap vid Göteborgs universitet, CFK.
– Ätandet på restaurang har stigit himmelsvitt i skyn under 2000-talet. Vi äter inte alltid frukost ihop, för vi har olika tider när vi sticker iväg. Men luncherna äter vi med skolkompisar och arbetskamrater. Vi träffar våra vänner ute, fikar eller äter med dem, säger sociologen Marianne Pipping Ekström, en av våra mest meriterade måltidsforskare, verksam vid CFK och Institutionen för kost och idrott, IKI.
Vi äter också oftare lagad mat än för 20 år sedan. Vi äter mer kött och mer grönsaker, vi dricker nästan alltid vatten till målen. Vi äter hellre lunch med kollegorna än ensamma vid thaimojen.
Minst har middagen förändrats, den förblir vår viktigaste sociala måltid. Men inte ens bilden av att alla förr samlades till middag stämmer, enligt Marianne Pipping Ekström. Skillnaderna finns, nu som då, mellan olika sociala skikt.
– Vår romantiska föreställning om att alla åt gemensamt stämmer inte. Den gemensamma lyckliga måltiden var en schablon, som den stora middagen i ”Fanny och Alexander”. Men i en annan scen åt barnen med husorna och pigorna i köket, vilket kanske var vanligare. Fattiga familjer med många barn hade kanske inte ens ett bord som var stort nog att rymma alla.

Vad vi ställer på bordet har förstås förändrats genom åren, men även formerna för måltiden. Det visar en studie gjord i fjol på Institutionen för kulturvetenskaper vid Lunds universitet. Den följer upp liknande studier från 1970- och 1980-talen.
Till exempel är det viktigt att äta tillsammans när barnen bor hemma, men när de flugit ut spelar det mindre roll vad och hur man äter. En pizza framför teven duger gott och väl.
– Middagen förblir den viktigaste måltiden socialt. Men den har flyttats fram, vi äter betydligt senare. De flesta äter middagsmål kring sex-sju på kvällen, förr låg den kring klockan fem, säger etnologen Håkan Jönsson som lett studien.
Det kan vara svårt att leva upp till idealbilden. Men de ansträngningar vi lägger ned på att ändå få ihop det visar hur viktigt det är, konstaterar han.
Idealet är inte bara att man äter tillsammans utan även att alla äter samma mat. Men det är svårt när alla inte kan eller vill äta samma sak, på grund av dieter eller känslighet för till exempel gluten och laktos. Det kan peka på att individualiseringen alltmer tydligt avspeglas i våra matval, spekulerar Håkan Jönsson.
Fler män än någonsin lagar också mat, vilket kan irritera dem som vill behålla de traditionella könsrollerna och ha en person som är tilldelad rollen matlagare, resonerar Håkan Jönsson.
– Trots matens sociala funktion vill många gärna vara ensamma i köket. Det gör det svårt att föra över kunskaperna till nästa generation. Men det finns tendenser att det är på väg att luckras upp, att det blir vanligare att laga mat tillsammans.

Att dela på brödet är en urgammal gest av gemenskap, stadfäst i alla religioner. Nattvarden lever inte bara kvar i kyrkan, utan även sekulariserat i det svenska fikat. Att börja dricka kaffe är något av en initiationsrit till den vuxna världen. Det tar ett tag att lära sig, men öppnar portar till de flesta sociala sammanhang. Våra matval avspeglar våra värderingar, de uttrycker den identitet vi vill ha.
– Det är centralt att samlas till en gemensam måltid, att inte bli inbjuden till fika uppfattas av de flesta som ganska förolämpande. Samtidigt är det en stark markering att avstå. Det är ett sätt att inkludera eller utesluta människor, säger Richard Tellström.
– I nattvarden delar man en måltid för att man delar värderingar. Världsreligionerna använder maten för att uttrycka den religiösa uppfattningen; i judendom och islam är man fokuserad på vilka råvaror som är okej, i kristendomen är måltiden central.
Även bordsbönen kan sägas leva kvar i sekulär dräkt. Familjen Melkerssons ”Grr-bom!” i filmerna om Saltkråkan är kanske ett udda exempel, men de flesta tackar i dag den som lagat maten snarare än Skaparen som skänkt oss nåden.
Maten är inte längre ett gudslån – utom när vi tappar en brödbit på golvet.
– Då blåser folk ofta på den för att den ska bli ätbar, fast man kan inte blåsa bort bakterier. Men det är spår av en urgammal ritual att blåsa liv i brödet igen, att göra det orena rent, säger Richard Tellström.

Mats Karlsson

Nesser rannsakar sig

Publicerad i Amos 2016

Fastan är en tid för rannsakan. Vi träffade författaren Håkan Nesser i ett samtal om det svåra i att förstå de avgörande ögonblicken och att motstå frestelsen att försköna våra ibland grumliga bevekelsegrunder.

Efter 20 steg finns ingen återvändo, det som skett är oåterkalleligt. En stundens ingivelse kommer att påverka huvudpersonen resten av livet. Vändpunkten i Håkan Nessers bok Levande och döda i Winsford är en ganska trivial händelse, en impuls som de flesta av oss skulle ha stått emot. Men nu blev det inte så och konsekvenserna blev enorma. Huvudpersonen tvingas rannsaka sig själv och lida svåra kval: Hur kunde jag?

– Alla vettiga romaner handlar om människor som ställs inför ett val. De får ta konsekvenserna av det, även om de inte förstår just då. I en av mina Van Veeteren-böcker finns ett motto i början, ungefär: ”I stunder när vi inte förstår vikten av våra beslut föröder vi våra liv.”

Samma är det i vår vardag, livet rullar på och det kan gå år innan vi inser vad vi gjort fel. Vår blick grumlas av alla göromål, jobb, familj och, inte till ringa del, distraktioner som sociala medier. Ögonblick som är så tydliga i romanerna följs i verkliga livet genast av andra, bäddas in i trivialiteter så att vi lätt missar avgörandet.

Håkan Nesser tar emot i sin lilla skrivarstuga i Vita bergen, Carl-Antons gamla, med en stor väggmålning som trubaduren och konstnären gjort. En brasa sprakar och vid soffan ligger hunden Hudson, döpt efter floden som rinner genom New York. En unghund som har lite svårt för livet i stan, friheten kring sommarhuset på Gotland är lättare.

Även husse har lättare att dra sig undan på ön. Håkan Nesser har valt bort de sociala medierna, där man ständigt mäts och värderas, riskerar att hängas ut och tvingas att interagera och kommentera alltifrån matvanor och semesterbilder till storpolitik. På sin höjd svarar han på mail och det senaste året har han ransonerat intervjuer hårt.

På den gamla sekretären står hans arbetsredskap, den bärbara datorn. Där, i romanens värld, ställs livet på sin spets.

– I verkligheten går vi och smårannsakar. I romaner kan man koncentrera livet, ställa folk inför vassare val än normalt. Det är litteraturens uppgift, att tydliggöra.

Alla frestas vi, i stort och smått, att gömma oss bakom svepskäl. Att framstå i lite bättre dager inför oss själva och andra. Handlingar vi utför av rent egoistiska skäl maskeras som altruistiska.

Det är reptilhjärnan som styr, resonerar Håkan Nesser. Uppfattar vi ett hot, verkligt eller inbillat, är den första impulsen att skydda oss själva – genom att gå till motangrepp i stället för att analysera och begrunda. Det är inte alltid vackert, och då friserar vi lätt våra bevekelsegrunder. Vi småfuskar lite till mans.

Men i längden kommer ingen undan; förr eller senare hinner verkligheten upp oss.

– Reptilhjärnan rannsakar inte sig själv. Om någon begår en oförrätt emot oss blir vi arga, vill klippa till, ta hämnd. Det är första instinkten, sedan kommer den civilisatoriska fernissan och dämpar, vi bäddar in våra primitiva reaktioner.

– Men våra känslor ljuger inte. Mår du taskigt av något skäl, men försöker dölja det så säger känslorna ifrån. Du måste tänka efter, varför mår du dåligt? Ofta är det en handling som du begått.

Många huvudpersoner i Håkan Nessers böcker är tämligen verbala och intellektuella människor som för en livlig inre dialog med sig själva. Men Arne Murberg i den senaste romanen, Elva dagar i Berlin, är ett tydligt undantag. I hans tröga hjärna, skadad i en olyckshändelse, finns inte mycket plats för rannsakan. Eller?

– Jo, men det tar bara lite längre tid för honom. Det skulle vara svårt att skriva om en person som aldrig tänker något. Då hamnar snart i sina egna tankar, för man vill göra personen trovärdig.

Romanfigurens rannsakan är författarens rannsakan, eller går det att skriva om någon som är absoluta motsatsen till en själv? Var det tanken med Arne Murberg?

– Det kan gå, åtminstone i början, men ju mer man skriver om en person desto mer lik blir han en själv. Det har konstaterats tidigare, till exempel att Cervantes Don Quixote skulle vara en trasig figur, men ju mer man läser desto mer sympati får man. Han blir till sist författaren själv.

När Håkan Nesser skrev Levande och döda i Winsford för några år sedan drabbades han av en smygande insikt att han är kristen. Det var ingen tumultartad upplevelse som ställde allt på ända, en plötslig frälsning. Men han kände att han har en kristen tro.

Det är inget han drar stora växlar på, Håkan Nesser fanns sig väl till rätta i en tro som hans mamma och andra i den närmaste släkten haft. Kallar sig privatkristen snarare än kyrkligt troende. Intrycket man får är att den 65-årige författaren mognat till tro, försonats med sina egna brister och tillkortakommanden.

– Det är svårt att sätta ord på vad det är frågan om. Jag känner ibland en förtröstan; det jag inte klarar av egen kraft kan jag lämna över i en annans händer och känna att han tar emot det. Jesus är närmare syndarna och de bräckliga. De trasiga når han fram till lättare, är du duktig och stark och klarar allt själv hör du kanske inte hemma i himmelriket.

Håkan Nesser är inte säker på att Gud är så förtjust i späkning och liknande rannsakningshandlingar. Nåden får man vare sig man förtjänar den eller ej, oavsett ens handlingar. Man kan bara be om den.

Fast sedan kan man efteråt fråga sig vad man gjort för att förtjäna denna nåd.

– Det är en bra rannsakan, en tacksamhet. Att ta emot nåden och vara glad åt den. Men det kan vara svårt, för våra handlingar är viktiga. Man kan inte ”synda på nåden”, bikta sig en gång i veckan och sedan vara ren från allt. Det är en väldigt grund rannsakan.

Att rannsaka sig själv är däremot en viktig del av skrivandet, av hela processen att skapa trovärdiga figurer.

– Historierna skulle kunna inträffa. Jag skulle kunna göra det romanfigurerna gör, och då blir det en sorts självterapi. Det är hela poängen med berättelser över huvud taget. Vi inser att vi är likadana, att botten i dig är botten i mig. Vi blir begripliga för varandra.

Onda människor som begår onda handlingar har aldrig intresserat Håkan Nesser. Han vill skildra personer som vi kan identifiera oss med. En vanlig människa som till synes oförklarligt begår en ond handling. ”The bad guys” rannsakar sällan sig själva.

– Det finns ju handlingar som inte kan rannsakas. Vi säger att vi förlåter varandra, men det finns sådant som är omöjligt att förlåta för en människa. Hur ser Anders Behring Breiviks rannsakan ut? När man begått handlingar så avskyvärda att man inte kan leva med sig själv. Men det finns en gudomlig förlåtelse och det är deras enda hopp.

Mats Karlsson

 

Håkan Nesser
Ålder:65 år
Familj: hustru Elke, två barn och två bonusbarn
Bor i Stockholm och på Gotland
Skrivit 30 böcker, bland dem kriminalsviterna om Van Veeteren och Barbarotti, Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö och de senaste Himmel över London, Levande och döda i Winsford och Elva dagar i Berlin. I höst kommer Eugen Kallmanns ögon.

Håkan Nesser om
…vår tid: Jag kan inte minnas att det varit så hotfullt i världen under min livstid som nu. Djävulen drar i trådar.
…Gotland: Att bo och skriva där är nästan som en retreat, jag är inte inblandad i den här världen. Vi lever där med några hästar och en hund.