Knepigt att finna sin inre finne

Publicerad i Bygd & natur 4/2009

Hillo! Hillo! Ingen hade någonsin hört honom säga ett finskt ord. Men på sin ålders höst började Gustav Persson plötsligt sukta efter hillo. Vårt finska arv går djupare än vi anar.

Sju sekler tillsammans sätter sina spår. Två hundra år efter riksklyvningen 1809, då Sverige miste Finland till ryssen, söker Bygd & natur finnarnas avtryck i språk, byggnadsteknik, mat, ortnamn, landskapstyper och gener.
Nära 450.000 människor i vårt land är födda i Finland eller har minst en förälder som är det. Med sina 5 procent av befolkningen är finländarna fortfarande vår största invandrargrupp. Men det finns också ättlingar av tidigare inflyttare, i sjätte, tionde eller rent av femtonde led.
Hur många svenskar som har finska anfäder kan man bara gissa.

En som inte hade reflekterat särskilt över sitt finska arv är Ingegerd Gustavson. Hon blev minst sagt paff när hennes far Gustav Persson i Rossön några år före sin död plötsligt ville ha hillo.
– Jag hade aldrig hört honom prata finska – och så bad han mig om hillo! Som tur var visste jag att det var sylt. Men han förstod inte min förvåning.
Hillo är också namnet på en blandning av mjöl och lingon som skogsfinnarna åt. Den serveras ibland på hembygdsgårdar och marknader men är inte lika populär som nävgröt, motti, vilken avnjuts med fläsk och lingon.
Ingegerd Gustavson härstammar från Johan Hansson, en finne född i slutet av 1700-talet som sägs ha flytt undan kriget och vandrat upp till nordvästra Ångermanland tillsammans med minst en bror, som hette Karl Hansson och är förfader till artikelförfattaren.
Men som så ofta är den muntliga traditionen enda källan till deras ursprung.

Finländarna kom i vågor, till följd av farsoter, missväxt och krig. De lockades som arbetskraft till stormaktstidens smedjor och bruk. Ändå kan deras skaror inte jämföras med dagens antal. Fram till förra sekelskiftet hade kanske 100.000 finländare kommit till Sverige genom århundradena, gissar historikern Kari Tarkiainen, tidigare finländsk riksarkivarie.
– Om man räknar grovt med att bara varannan finländsk inflyttare fick barn, men att han eller hon i gengäld fick i genomsnitt sex barn, skulle detta betyda att de inflyttade finländarna före 1900-talet tillsammans fick 270.000 barn i första generationen, säger Kari Tarkiainen som skrivit trebandsverket Finnarnas historia i Sverige.
Längre kommer han inte, utan framhåller att bara en statistiker kan bringa reda i sådana tankeexperiment.
Christer Skarman på SCB försöker:
– Har man en finsk mamma eller pappa är det glasklart. Men det blir problem redan från andra generationen. Om man är en fjärdedel finne, ska man då räknas som finsk? Det här gäller ju alla invandrargrupper. Men något svar kan man inte få, det är grundlagsstadgat att man inte får folkbokföra på etnicitet.
Rent teoretiskt kan man skapa en statistisk modell för antalet ättlingar, men det är alltför många okända variabler för att man ska få någon precision.

Finskättlingar måste identifieras i kyrkböckerna, det gäller att veta hur många barn de fick, hur gamla de var när barnen föddes och hur många avkomlingar som gifte sig med andra ättlingar. Fler variabler kan läggas till.
– Räknar man tio generationer bakåt blir det tusen förfäder. Räknar man framåt från dem blir det en miljon tänkbara släktingar om de inte gifte sig med varandra, säger Sören Edvinsson, docent i historia vid Demografiska databasen på Umeå universitet.
– En ytterst stor del av Sveriges befolkning har förmodligen någon anfader eller anmoder med anknytning till Finland, gissar han helt ostatistiskt.

Kanske kan statistikens sladdbarn genetiken ge mer exakt besked?
Att spåra finska gener borde vara relativt enkelt eftersom finnarna är ett ”genetiskt isolat”. Det betyder att deras gener skiljer sig mycket från svenskars och andra européers. Men syftet med de allt fler genetiska populationsstudierna är att ge underlag till behandling av sjukdomar, inte att kartlägga människors ursprung. Få forskare vill därför dra tvärsäkra slutsatser på det området.
– Finnarna avviker alltid. Det tror man beror på så kallad founder-effekt. Om väldigt många dött – av krig, svält eller sjukdom – och det följs av en period då populationen vuxit mycket snabbt så sätter de överlevande sin prägel på DNA. Händer det flera gånger så ger det stora effekter, säger Andreas Tillmar, rättsgenetiker på Rättsmedicinalverket i Linköping.
Han är en av forskarna bakom en studie från 2006, där svenskar från ett antal län jämfördes genetiskt. Avvikelser hittades i Västerbotten och Värmland, men ingen av dem kunde förklaras med finskt inflytande.
En senare studie pekar på att cirka 6 procent av svenskarna bär på finska gener. Men forskarna bakom rapporten avvisar sådana exakta tolkningar.
– De prover vi använde för studien reflekterar dagens Sverige. Det vore lättare att uttala sig om historisk invandring ifall man använt sig av prover som reflekterar befolkningen som den såg ut för en eller två generationer sedan, säger Ulf Hannelius vid Karolinska institutet.
Ett annat sätt att spåra DNA som allt fler släktforskare testar är att skicka sitt blodprov till företag, ofta i USA, som för dryga tusenlappen spårar ens genetiska förfäder och tipsar om släktingar. Men man får inte veta hur släktskapet ser ut, bara att man är släkt – sannolikt på mycket långt håll.

Finnarna har emellertid gjort mer jordnära avtryck i exempelvis ortnamn, kultur och byggnadsteknik. Nära 7.000 platser börjar på Finn- i ortnamnsregistret hos Institutet för språk och folkminnen, SOFI. Det bör väl ge en grov bild av var finnarna bosatte sig?
– Absolut inte. Där det fanns mycket finnar behövde man inte ange ”här bor finnen”. Det är bättre att titta på efterled som –lampi för tjärn, –mäki för berg och –järvi för sjö, säger forskningsarkivarie Ulla Swedell.
Men inte ens det hjälper, trots test med olika stavfel. Värmland, Dalarna och Gävleborg ligger i topp på alla sökningar med flera hundra namn, medan man får bara enstaka träffar i finnlän som Örebro och Västmanland.
Finska låneord då? De visar sig vara ytterst få – pojke, pjäxa, känga och ett hundratal till – och de flesta rent av utdöda. I dialekter har det kanske funnits flera, men även de har tynat bort.
Däremot kan efternamn ge en liten ledtråd. Exempelvis är Henriksson vanligt i norra Värmland. Många finnar hette Heikki, som försvenskades till Henrik. Vilket är helt korrekt eftersom Heikki är ett äldre lån av Henrik, som Antti för Anders, Pertti för Bertil och Juha för Johan.
Fast vilken pursvensk heter inte Andersson?

Finnarnas gamla hus, rökstugan eller pörtet, är väl då ändå ett säkert spår?
– Ja, men det finns inte så många bevarade. Däremot finns inspelade berättelser från den muntliga traditionen i arkiv, både i Helsingfors och här, säger Tellervo Zetterberg på Finnkulturcentrum i Torsby.
De allra säkraste beläggen hittar man nog i kyrkböcker, domböcker, jordeböcker och mantalslängder, trots att många namn försvenskats. Finnskogsmissionären Carl Axel Gottlund gjorde här en avgörande insats på 1820-talet och nedtecknade finska släktnamn i Värmland och Dalarna.
I nyare tid har skogsfinnarna kartlagts i hela Torsby kommun och just nu kompletterar Finnkulturcentrum den forskningen med att gräva fram uppgifter för resten av Värmland och norska gränsbygder, i ett svensk-norskt EU-projekt.
Och då är vi tillbaka där vi började. Trots hypermodern DNA-teknik och avancerade statistiska modeller är det historikern som har de vassaste verktygen. Men att uppskatta antalet finskättlingar låter sig ändå inte göras.
Bara ett är säkert. Vi är fler än vi anar.

MATS KARLSSON

Annonser